Symptom på insulinresistens

Hittade en artikel på engelska om symptom på insulinresistens och började läsa den med stort intresse sedan jag gått och sagt att folk går omkring med "sockermage", det vi allmänt kallar för ölmage, kalaskula mm. Det jag har märkt de sista åren att att det inte längre bara är män och kvinnor som kommit upp i åren som har det utan även barn. En person kan vara i övrigt smal men ändå ha en bra magkula och jag har kopplat ihop det med just insulinresistens.

Detta kallas för "skinny fat" på engelska, smal kropp men stor mage.
Det jag också reflekterade över var att jag, trots min övervikt och mitt sockermissbruk aldrig fick den där uppsvällda, tjocka magen. Jodå, jag har också haft bra med bukfett men samtidigt aldrig den där kulan utan mitt fett lade sig på rumpan, benen och armarna. Hade knappt någon dubbelhaka ens. Så jag var själv lite fundersam över varför just jag inte fått diabetes 2 eller blivit insulinresistent, tills jag läste artikeln. Då fick jag svaret på att jag visst var det, men inte är det längre.
Här kommer min översättning av artikeln:

Hur vet jag att jag är insulinresistent?
Äppelformad figur eller päronformad?
Den första ledtråden på om du är insulinresistent är fördelningen av fett på kroppen, vilket framgår av bilden.
Insulinresistens kännetecknas av bukfetma, som är äppenformen till vänster. De bäddar in fettet runt midjan, och får den svullna magen - det är de klassiska tecknen. Ackumuleringen av fett runt och ovanför midjan är en varningssignal.
Har man en päronform är vikten oftast nedanför midjan, på höfterna och låren och buken är betydligt plattare. Om du är päronformad, har du sannolikt inte insulinresistens.

Hudflikar, skinnpluppar, hudvårtor etc. (Finns många namn, min anm.)

Ett annat symptom som nästan alltid är ett tecken på insulinresistens är hudflikar. Jag har haft dessa i flera år och jag önskar att jag hade känt anslutningen! Hudflikarna är små knölar eller knutor i huden, som kan sitta på halsen, ansiktet, i armhålorna eller på andra ställen där huden är skrynklig. (Mitt kommentar: Jag hade detta i armhålorna och på insidan av låren och av någon lurig anledning har de försvunnit, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag läste den här artikeln)
Mina sitter bara under min högra arm - Jag har bara ett fåtal, inte så många som på denna bild. Jag visste inte ens vad de hette, så det var svårt att forska kring detta. När jag fick reda på namnet, var allt jag fick reda på att de är ofarliga. Så eftersom de var under min arm (ej märkbar) och inte vara farlig, ignorerade jag dem!

Observera: Förekomsten av hudtaggar är en mycket stark indikator på att du har insulinresistens.
Fler källor till ovanstående påstående: http://www.medicinenet.com/insulin_resistance/page3.htm

Hyperpigmentering - Acanthosis nigricans  
Acanthosis nigricans är den tekniska termen för mörka fläckar på huden. De är vanligast att finna runt halsen, under armarna, på armbågar, knän och knogar. Återigen, det är inte farligt, men om du har detta symptom, då du är mycket sannolikt insulinresistent.

Många människor har både mörka fläckar och hudflikar. Om du har det, och du ännu inte träffat en läkare - så gör det! Att veta att du har insulinresistens är det första steget till att bli frisk. Få ett fasteinsulin-blodprov gjort och det kommer utan tvekan att bekräfta det. Du bör inte ignorera dessa symtom, eftersom de säger att du är i riskzonen för att utveckla diabetes.
Ytterligare källa till ovanstående påstående: http://www.cedars-sinai.edu/Patients/Programs-and-Services/Androgen-Related-Research-and-Discovery-Center/Symptoms-and-Diagnosis/Obesity-and-Insulin-Resistance.aspx

Orsaken till varför vi blir insulinresistenta finner du här.  (Klicka på den blå texten så öppnas en ny sida)

Översättningen av artikeln gjorde att jag insåg att det här även påvisar tydligt att även jag var i riskzonen för att få diabetes 2. Jag är glad att jag tog tag i min vikt ordentligt för fyra år sedan och idag har jag jag tappat ca 55 kg. Hudflikarna är borta och även de mörka partier av hud som jag hade under armarna och på låren är borta. Idag är jag inte längre i riskzonen.

Smörmarinerade Revbensspjäll

 Har varit några dagar hos en väninna, på hennes sommarställe i Koberg. SÅ UNDERBART! Minns inte när jag kände sådan ro, glädje och kärlek inom mig som under dessa dagar. Att bara sitta ute och höra fåglar, insekter, åskmuller, vindprassel - ljud enbart producerade av naturen självt är absolut det bästa som finns. Jag fotade som en tok och kom hem med ungefär 350 bilder i kameran. Men inte bara fin natur och massor med djur omkring mig - även god mat! Blev så inspirerad av Lisbeths mat då hon bjöd bland annat på Kamben och en annan dag på gratinerade Aubergine med bara ost som var jättegott! Vi åt även ägg som kom direkt från hönor som gått ute och pickat på en gård och bara fått massor av kärlek och omsorg. Sådana ägg äter man inte bara med god aptit utan med ren vördnad. Tyvärr är det så sällsynt i dagens samhälle.
Lägger upp några av bilderna från dagarna på Koberg här:

Lägg till bildtext

De fina hönsen som vi åt ägg från

Underbart gott! Bara lite smör och salt och man är nöjd länge!

Jag är inte "skapt" för att bo stan, det är bara att konstatera efter dessa dagar. Inte bara för närheten till närodlat och möjligheterna man har att faktiskt både kunna odla och ha en del djur själv, tex hönor utan även för att jag verkligen kan utveckla min stora passion för foto. Att vakna av sig själv klockan sex på morgonen och bara gå rakt ut i naturen med kameran och aldrig i förväg veta vad man ramlar över; Älgar, Vildsvin, Hjortar, Hasselmöss, alla möjliga sorters fåglar och insekter etc och naturens eget skådespel. Hur kan man ens leva utan detta? 

Okej, tillbaka till maten! 

Inspirerad av kambenen plockade jag fram de Revbensspjäll jag hade hemma i frysen som legat där ett tag. Hm...marinad, jag hade redan bestämt mig för att tillreda dem i min Romargryta (Lergryta). 

Jag gick ut i min lilla trädgård och plockade ihop färsk Rosmarin, timjan och Chokladmynta, lade ner dem i en glasskål tillsammans med MYCKET vitlök, salt, peppar, chili och smör och ner med mixerstaven. 

Kletade in revbenen med smöret och lade dem i Romargrytan och där fick de stå i 2-3 timmar. Sedan in i en kall ugn och ställde värmen på 200 grader. Där  fick de stå i tre timmar. Det gick inte att ta miste på att det skulle smaka gott med tanke på doften som spred sig. 

Jag förvällde brysselkål och haricote vertes som jag förvällde snabbt. 

När det var klart tog jag ut Romargrytan och lade försiktigt över köttet i en annan form, det var så mört att det var nära att falla isär när jag lyfte upp det. Hällde över all sky till en kastrull, stekte grönsakerna i smör och lite av fettet från köttet. Kokade ihop skyn med Creme Fraiche och lite soja - mer behövdes inte. 

Superdupergott! 

Sonen blev extra glad då han älskar Revben och han njöt för fulla muggar. Jag erkänner - det var gott!

Har köpt en ny mobil så nu hoppas jag att bilderna jag tar med mobilen blir lite bättre än mina föregående! 

Våga prova att göra marinader på smör, verkligen gott! 

Grilldags - spett med ost, zucchini, aubergine och champinjoner

Med tanke på idéerna jag fick igår så var det dags att skrida till verket. Den första åtgärden var att skaffa en grill då jag fick kasta den jag hade, en el-grill som gav oss stötar när vi skulle grilla sist. Nu fick det bli en traditionell kolgrill som dottern köpte på Ica för 200 kronor. Och ja...man får ju vad man betalar för:

En grill där man får gissa sig till hur den sätts ihop och dessutom saknades skruvar till hjulen och resten som inte är ihopsatt på  bilden. Jag gick tillbaka till Ica och fick med mig en påse skruvar ...som inte passade.
Men, men, det gick ju att grilla i alla fall!
Efter lite bök med aubergine och zucchini som jag hyvlade i tunna skivor och sedan fick saltas av (urvattnas) och sedan kryddas med chili, spiskummin och vitlökspulver.
Jag köpte både "salladsost" (mycket salt sådan) och Halloumi, som jag skar i kuber och svepte in i de tunna skivorna av zucchini och aubergin. Satte dem på bambuspett. Champinjonerna fylldes med färskost med smak av vitlök och örter och fick en kappa av bacon i sin tur och på spetten. Hade inte varit fel att ha små tandpetare också men jag hade bara plasttandpetare. Blir inte så nyttigt...
Kött och kyckling grillades också och till det en stor skål med sallad och en ny "Gucca" med Ruccola, timjan, rosmarin, creme fraiche, majonäs och citron. (Alltid salt och peppar naturligtvis).

I väntan på grillning. Penslade på lite ekologisk, kallpressad rapsolja också. 

Det är riktigt varmt: 44 grader i solen sa min termometer. Nästan för varmt för att grilla men Samantha var tapper, trots huvudvärk. Notera jordgubbarna i bänken! :)  

Färdiga! Det blev många spett! 

På min tallrik! Champinjon i mitten, sätter man hattarna mitt emot varandra på spettet så rinner inte osten ut. Det blev väldigt gott! Tyvärr var salladsosten jag köpte väldigt salt så de med Halloumi var populärare både i min och barnens smak.

Tyvärr slog nog värmen ut vår aptit så det blev en hel del kött och spett över men det gör  ju inget, det kan man värma på i morgon och äta. 

Zucchini - och ostspett

Fick en idé idag när jag såg reklambladet från Lidl som sålde något halvfabrikat som kallas för grekiskt men idén var brilliant:
Man hyvlar Zucchini tunt, marinerar dem i salt och kryddor (avvattnar den). Sedan tar man stora kuber av ost, tex Halloumi och virar zucchinin kring osten, kör in ett grillspett och grillar dem!
Typ så här:

På bilden är det också vinblad, och med tanke på att vitkålen är mjuk och mjäll just nu så kan man ju använda det istället, eller varför inte svartkålen som växer i mina odlingsbänkar...
Ta ur foten ur champinjoner, fylla dem med ost och sätta dem "mitt emot" varandra på spett så inte osten rinner ut...
Nu jobbar hjärnan!
Återkommer med resultatet när jag testat!

Första delen av min sommar, en liten sammanfattning...

Ja, som ni vet så började inte min sommar så bra när min far blev sjuk och på mindre än en vecka på sjukhuset.
Kvällen innan begravningscermonin åkte jag, min dotter, bror och hans dotter ut och plockade Lupiner. De blommor som fick bli en symbol för honom, då det var just Lupiner han hade i sina händer i minnesrummet efter att han dött. Vi hade mycket Lupiner på vår barndomsgård så det kändes mer personligt än att gå till en blomsteraffär och köpa en bukett.

På väg till begravninscermonin.
Nervös och ledsen.

Dagen efter åkte jag, min bror och hans sambo till Nääs och nördade loss bland slott, trädgårdar, vatten och vacker natur. Det behövdes! "Slippa" alla tårar och sorg. Vi avslutade dagen med lite god mat på Nääs Fabriker och en liten rundtur i Tollered. Jag valde en förrätt med lite kallskuret, ost och en god kräm med tomater i. 

Här är några bilder jag tog under vår dag omkring området. Underbar dag. 

Samma dag hade jag fått en tvättmaskin av en väns pappa och på söndagen åkte min bror och hans sambo hem och jag satt och lurade på hur jag skulle hänga tvätten nu när jag hade tagit bort all gräsmatta och satt stenplattor överallt. Resultatet blev att jag drog ut hela tvättlinan från torkvindan och byggde en tvättställning av restvirket jag hade kvar från odlingsbänksbygget. Lagom till tvättlinan skulle upp kom Oliver upp ur sängen och jag fick lite hjälp med det sista. 

Sommaren innebär lite "lättare mat". För vem vill stå inne i köket och laga mat i timmar när solen lyser och värmen äntligen har kommit? INTE JAG! 

Här är en av middagarna jag svängde ihop efter en dag på jobbet: Mozarellasallad och ugnsbakad skinkstek. På det stora fatet finns egenodlad sallad, mozarella, färsk lök, kvisttomater, oliver, flingsalt och svartpeppar. Sås med creme fraiche, majonäs, vitlök, citronsaft, salt, svartpeppar, färsk timjan, ruccola och blåmögelost. En bit skinkstek i ugnen kryddad med örtagårdsblandning, anchochilli, svartpeppar och mycket smör.

 Den här utsikten mötte jag varje eftermiddag när jag klev av spårvagnen hemma i Angered. Snacka om sommarkänsla!

Denna måltid lagade jag för att fira inledningen av semestern, en paj med skinka, purjolök och champinjoner. Det absolut bästa pajdegreceptet är:

3 dl mandelmjöl 

0,5 dl skalade sesamfrön 

1 msk fiberhusk 

1 tsk salt 

40 g smör

1st ägg

Mixa mandelmjöl och sesamfrön i blender/mixer och blanda sedan ner resterande ingredienser och mixa till en deg. Tryck ut i pajform eller springform och nagga botten med gaffel, låt vila i kylskåp ca 30 min. Grädda skalet i 175 g i ca 10 minuter tills skalet fått lite färg. Ta sedan ut och höj ugnen till 200 grader.

Jag har äntligen lärt mig att göra RÄTT när jag gör fyllningen: Lägg riven ost i botten på pajskalet, lägg i fyllningen, toppa med resten av osten och sedan häll i äggstanningen! Toppa gärna med lite smör! 

Nu spelar det ingen roll vad du fyller din paj med - du kommer alltid att lyckas! 

Så var det dags för min bror att komma ner igen för att gå igenom pappas hus efter viktiga papper. Den dagen var otroligt tung så vis av förra gången bestämde vi oss för att åka på utflykt dagen efter. Den här gången blev det Gunnebo slott, bara jag och min bror. Det var jättevarmt ute och solen gassade barmhärtigt på oss. Jag fotade nog säkerligen 100 bilder både på blommor och ätbart! Vi avslutade dagen på Skatans Krog i Mölndals Kvarnby med vattnet strömmande utanför. Jag valde grillad hamburgare utan bröd och pommes frites och fick lite extra sallad och ost istället. 

Här är några bilder från dagen, nedan. 

Glömde! 

Min dotter fyllde år samma dag som brorsan kom ner så vi fick fira henne på kvällen efter vår tur ute i pappas hus. 

Jag bakade återigen en paj men den här gången var fyllningen räkor, lite rökt lax och sparris. Det var gott och uppskattat. Samantha fick baka tårtan som blev en lchf kladdkaka med mintchoklad i botten, fint dekorerad med vaniljgrädde och färska jordgubbar. 

Samantha har flyttat hem till mig nu och även hennes katt, Leon. Det har varit en del morr och fräs men gått ovanligt bra ändå med tanke på att jag har två vuxna katter och Leon är bara några månader yngre än Cesar. En kväll fann vi honom i köket...på det här viset. Varför bilderna är suddiga är för att han gnodde runt hela tiden...på min SKÄRBRÄDA! 

I onsdags åkte vi till Trollhättan och hälsade på pappas kusin och fick höra massor av intressanta historier om pappas släkt. Innan vi åkte hem svängde vi förbi Kungälv och gick till Fars Hatt och åt. Det var INTE något att rekommendera. Det var som att kliva in i en skolmatsal på 70-talet. Servitriserna var otroligt oerfarna och glömde beställningar, satte maten på fel bord osv. Maten var "okej" men absolut inte värt priset. Jag beställde in en fiskburgare med sallad och jodå, det gick att äta men ja...mina fiskburgare är godare och större än den lille fiskbiten jag fick. Den var säkerligen full med mjöl och stekt i margarin dessutom. Samantha beställde in en Cesarsallad och den simmade praktiskt taget i dressing. 

Nu är min första vecka på semestern avslutad och jag lovar att försöka vara lite mer frekvent på att skriva igen. Det kommer fler tunga dagar framöver men däremellan blir det sol, värme, glada skratt och säkerligen tårar och regn emellan. Fyra veckor kvar! Glöm inte att njuta av vad naturen bjuder i sommar. Jag "vräker" i mig bigarråer just nu .Det är så gott! 

Fiskgryta à la Maria

Tänkte göra fiskburgare men insåg att det inte skulle räcka till tre hungriga, stora barn så det blev en fiskgryta istället.
Två paket torsk
Några skivor överbliven, rökt lax
En påse fryst bladspenat
En påse fryst blomkål (ICAs båda två)
En stor burk creme fraiche och lite grädde, ca 1 dl.
En burk färskost med pepparrot
1 msk citronsaft
en gul lök
Vitlök efter smak
Peppar, salt, chili, franska kryddor
Smör

Smält smör i en stor gryta/panna, fräs lök, vitlök och kryddor. Häll i bladspenaten och låt den tina i smöret, häll i creme fraiche, grädde och citronsaft. Blanda ihop och häll i blomkålen och lägg fisken överst. Lägg på lock och låt småputtra tills blomkålen är mjuk.
Var inte rädd att salta och peppra, både spenat, blomkål och fisk "äter" salt.

Blev dessutom sugen på någon kaka och såg ett recept häromdagen på Mazarinkladdkaka men naturligtvis hade jag ingen kaka eller bittermandelolja så jag gjorde min egen version men hade basreceptet framför mig:
Jag gjorde dubbel sats för den lilla klicken smet som blev räckte inte för att fylla min kak-pajform.


Ingredienser:
60 gram smör
2 ägg
3 dl mandelmjöl
1,5 msk kokosmjöl               

3- 3½ msk steviaströ
1 tsk vaniljpulver
2 msk vispgrädde

Smaksättning
2 msk citronsaft

Gör så här
Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Blanda alla torra ingredienser Rör ner smör, ägg och grädde. Grädda mitt i ugnen i ca 17-20 minuter.
Servera en klick vispgrädde och tex hallon till.

Semestern är inledd

Under alla år som jag jobbat har jag aldrig kunnat välja semester utan man har antingen blivit arbetslös eller fått "order" om att ta semester under den tid så utbildningen har sommaruppehåll. I år kunde jag välja och valde att ta den från halva juli till halva augusti - den tid då det brukar vara som varmast och...nog fick jag rätt! 

Inte många moln här inte! Inte på himlen i alla fall, bara privat. Livet efter pappas begravning går i slow motion med tanke på bouppteckning, arv osv. Jag har ingen arvsrätt men jag blir ändå involverad då pappa ändå var den enda pappa jag haft. Det har blivit en djupdykning i släktforskning och vi (jag och min bror) har varit och hälsat på en av pappas kusiner, en helt underbar man på 88 år som är pigg som en 18-åring. Där fick vi höra massor med roliga historier och även ren historia om släkten på far och farfars sida. Däremot var det tunnare om farmors sida och vi kunde konstatera att alla de bilder och foton som vi fick med oss från pappas hus i måndags är mest från farmors sida. Så mycket bilder jag har scannat den här veckan! Jag är väldigt glad över mina foto-kunskaper och min scanner och lagt ner många timmar på detta. När man är ung och frisk tycker man inte förfäder är så intressant men när någon går förlorad blir man plötsligt intresserad av vad det är för bagage denna människa hade med sig. Pappa var från en lantbrukarsläkt och tydligen också en väldigt "mäktig" sådan. Därför hade de råd att ta fotografier, både i studio och hemmavid. Stora träffar med många människor - det verkar som de aldrig var ensamna. Stora barnaskaror, släkt och vänner, nära och ofta. Den ensamhet som pappa kände måste varit stor i jämförelse med den barndom han hade och även när jag och mina syskon var små. Då fanns släkten närmare än den gör nu. Men det är klart, bor man i samma samhälle/by, då är det lättare än, som vi syskon, som är utspridda från Göteborg i söder till Lycksele i norr. Då är det lite svårare att komma över på en fika. 

Känner att jag och min bror har hittat tillbaka till den närhet vi kände för många år sedan då vi bodde i U-hamn. Vi delar den känslomässiga sorgen efter pappa som våra två systrar inte riktigt känner, då de inte växte upp med pappa på samma vis. Relationen till en människa är helt känslomässig, inte biologisk, det är bara att konstatera. Det spelar ingen roll att jag inte träffade pappa de sista åren, mitt känslomässiga band med honom grundar sig på det liv jag delade med honom och alla de minnen jag har. Det gör ont att inse att han inte finns mer, det gör jätteont! 

Så min semester går i sorgens tecken även om jag uppskattar det otroligt fina vädret. 

Har även blivit mambo - min dotter har flyttat hem igen i väntan på ett eget boende. Det är jättemysigt att ha henne här, både som sällskap och en person som också bidrar i hushållet och praktiskt. Vi kör lchf på vanligt vis och njuter av grillat, sommargrönsaker och bär. Inget fattas oss! I mina odlingsbänkar växer det så det knakar, både i jordgubbsbänken och i kål - och salladsbänken. Igår testade vi Svartkålen, jag strimlade den, fräste den i smör med peppar, salt, chili, vitlök och lät den puttra i lite creme fraiche. Ett gott tillbehör till den grillade kotletten. 

Det är lätt att slarva när det är sommar och semester med maten men samtidigt är det lättare än annars att faktiskt hålla sig till lchf - med alla fräscha grönsaker och tillbehör. Jag "unnar" mig de stora turkiska körsbären som säljs nu, det gör jag varje sommar men när säsongen är över, då är det över för mig med. 

Vi har ätit ganska mycket ute på restaurang och tyvärr kan man inte välja bort allt, tex att det är stekt i margarin men annars funkar det med en köttbit och sallad till tex. 

På tredje dagen kom sorgen...

Det är något "magiskt" med den tredje dagen efter att något hänt. Det är alltid den jävligaste dagen när man slutar röka, slutar käka socker, skiljer sig, föder barn och tydligen även när någon dör eller begravs.
I fredags var det klimax - begravningscermoni - dagen som man gick och väntade på sedan dödsögonblicket. Jag var känslomässigt stressad innan vi kom iväg men i kyrkan blev jag lugn. Hade planerat  att sjunga tillsammans med sönerna men visste inte om jag skulle klara det. När säckpipan ljöd i den lilla kyrkan brast det och tårarna rann men det var förlösande för just när det var dags att sjunga var jag lugn igen. Vi sjöng,även om det var lite osäkert och orepeterat så klarade vi det.
Vi var nog alla lite utpumpade efteråt men åkte vidare till Alingsås och åt middag tillsammans, jag, barnen, syskonen och syskonbarn plus respektive. Efter middagen åkte min syster och hennes familj tillbaka uppåt och jag och min bror med sällskap åkte till Göteborg. Ingen verkade vara särskilt ledsen, bara medtagna...
I lördags drog jag, brorsan och hans sambo ut mot Nääs och hade en fantastisk dag med vacker väder, natur och historisk mark. Inga gnälliga barn, bara vi nördiga föräldrar som fick förkovra oss i det vi gillar, natur, historia, god mat och inget stress.
Igår åkte bror och sambo vidare och plötsligt var jag själv igen...men sönerna var hemma och vi grillade och innan dess hade jag fullt upp med att bygga en tvättställning av restvirket som fanns kvar och tvätta kläder i min "nya" tvättmaskin som jag fått.
I morse var det dags att åka till jobbet men jag kom inte så långt: Tankarna vällde in över mig om pappa och hans sista år.Tårarna och paniken fick mig att vända tillbaka hem igen.  Jag är så jävla arg på hans fru! Jag brukar inte anklaga någon för saker och ting för alla har ett val, även min far men hans fru är inte värd mycket i mina ögon just nu. När min bror sa igår att pappa förstod att hans fru faktiskt var sjuk och skallen full med hjärnspöken, då brast något i mig. Han hade själv förstått det jag försökte få honom att förstå för sex år sedan men då vägrade han lyssna och vände sig från mig och jag fick inte umgås med honom längre...men i slutet visste han att jag hade rätt. OM jag hade vetat det så hade jag kunnat hjälpa honom de sista åren kanske. Nu fick jag inte det och det måste jag leva med. Det försvårar mitt sorgearbete - ilskan över att jag inte fick göra någon skillnad för honom. Jag är full av hämndtankar - hon ska fan inte få något efter pappa. Ja, jag har inga fina tankar om henne någonstans - jag hatar henne just nu och hon kommer vara ett sår som aldrig kommer läka. Man kan dö av psykisk sjukdom när man har den för nära sig. Hon skulle ha sökt vård för 20 år sedan så hade inte det här hänt! Det var inte hon som tog hand om pappa när han var sjuk - det var han som tog hand om henne...
Nu sitter hon där i huset, i skiten, kattpisset och misären och där kan hon sitta!

Jag har alltid "skojat" om att jag vill åka till Indien och brännas på bål vid Ganges när jag dör men jag har insett en sak: Att dö handlar inte om den som dör utan om de som lever kvar. 

Min dotter frågade i bilen efter kyrkan om det fanns några alternativ till den där Gangesgrejen och jag sa att hon fick göra som hon ville. Det blev inget bra svar för hon började bråka med Adam som inte ville prata alls om den dagen jag ska dö. 

Jag har lovat mig själv att jag ska skriva ett brev om det som mina barn kan läsa när jag har dött. Det kommer utgå från dem, inte från mig för jag förstår nu att det viktigaste inte är hur och var jag begravs utan hur och var jag begravs för deras skull - så de kan hantera sin sorg efter mig. Man får lära sig i livet att inte ha några olösta konflikter för man vet aldrig när någon dör i förväg. Jag känner att de konflikter jag hade med pappa inte var en konflikt utan ett missförstånd pga valet han gjorde när han gifte sig. Jag är inte arg på min far och jag vet nu att han inte var arg på mig så vi hade ingen konflikt men däremot finns det en massa frågetecken som jag nog aldrig får svar på. 

När jag dör ska det inte finnas några frågetecken. Jag önskar att mina barn inte kommer sörja mig men det vet jag att de kommer göra och jag ska försöka göra det så bra som jag bara kan för att de ska kunna hantera det. 

Det är det enda vi kan göra som föräldrar, lämna efter ett brev som tydligt hjälper dem att hantera sorgen. 

Snart kommer dagen...

...då begravningen ska ske av vår pappa. Fredag klockan ett är det dags för begravningscermonin. Han ska kremeras så det lär dröja ett tag till innan han är i jorden, så att säga.
Syskonen är på väg ner till Göteborg - de kommer i morgon. Det är "roligt" att få träffa sina syskon men orsaken är inte rolig.
Sorgen kommer i små portioner som nästan ångest och nej, jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig av vare sig mig själv eller alla andra som kommer. Jag vet inte ens vilka som kommer.
Jobbar en vecka till efter detta sedan är det semester och jag känner att det kommer behövas!
Då kanske jag orkar ta tag i den här bloggen igen.
Kram på er alla som ändå läser!