måndag 28 mars 2016

En vecka kvar

From i morgon börjar nedräkningen till återställningsoperationen.
I morgon är det sju dagar kvar av mitt liv som gastric bypass-opererad.
Tiden kryper ner till just detta läge.
Denna dag har jag längtat efter.
Denna dag har jag varit livrädd för.
Jag kastas mellan längtan och rädsla likt en pingisboll på en bordtennismatch.

Samtidigt känner jag i min kropp hur den krumbuktar mer och mer.
Det dra och sliter i mig.
Det krampar i mig.
Maten fastnar på vägen ner och jag hör när det lossnar, jag känner varenda millimeter av mina tarmar när maten forslas, osmält genom tarmsystemet.
Jag känner hur organen protesterar över detta. De vill inte vara med längre. De vill fungera normalt.
Jag vill fungera normalt.

Jag har också insett en sak: Det är många som följer mig och väntar med fasa eller spänning på hur det ska gå.
"Kommer hon att överleva detta?"
"Jäkla dumskalle, hon kommer bli fet igen!"
"Varför gör man en överviktsoperation och sedan ångrar sig?"
"Jag orkar inte heller längre leva med min operation men jag vågar inte be om en återställning..."
"Va? Kan man göra en återställning av gbp-operationen?"

Det är väldigt få eller kanske ingen som gått ut offentligt med att göra en återställning. Jag är en av de få eller den enda i Sverige. Jag vet inte. Jag har inte mött någon innan som varit offentlig med det. De som jag följt är från USA. De som gjort en återställning har haft mycket svåra komplikationer av sina gbp-operationer och svävat mellan liv och död flera gånger eller under lång tid av svält, kräkningar och näringsbrister.

Det finns flera som bloggar om sina komplikationer men jag vet bara om en person som gjort en återställning och jag är inte säker på att hon ens valde själv, utan det blev så för annars hade hon dött.
Hon var så undernärd att det inte ens fanns något fett kring de inre organen. Här kan ni följa henne på bloggen www.tulderull.se 
Hon mår bra! Det är rent otroligt att hon fixade det och ja, jag känner lite som många andra känner och tänker: Klarar hon det så klarar jag det.

Jag har sammanväxningar. Jag känner dem. Jag vet var de sitter.
De sitter på baksidan av bukhålan, vid midjan. Jag har känt dem i två år nu..

Just nu är det stopp, just precis där. Där sitter gårdagens middag. Där sitter dagens middag och just nu tvingar jag i mig yoghurt och vatten för att få "loss" det.
Den här känslan har jag känt så många gånger att jag glömt hur det känns att vara normal i magen.
Det är alltid något! ALLTID!
Är det inte näringsbristsymptom så är det stop eller kramper...

Snart är det slut.

Snart SKA min mage fungera.

Om sju dagar.