fredag 1 april 2016

Besiktning på Sahlgrenska

Upp med tuppen och iväg till Sahlgrenska. Var där tio i åtta i morse och den första instansen var provtagning. Fyra rör blod för att kolla att jag lever. Det fixade vi fort.
Sedan upp till Kirurgmottagningen där jag blev inkallad av en sköterska som var jättesöt och jag undrade lite oroligt vilken kirurg jag skulle prata med och fick svaret Kostic...neeeeej!
Jag sade att det var OMÖJLIGT för mig att prata med honom. Berättade om mitt lilla möte med honom och att jag absolut inte har något förtroende för honom. Härskarteknikens sexist! Tack, nej tack! Hon gick ut och fixade så jag fick prata med Dr Malacka. Det var den kirurg jag fick prata med andra gången och han är lugn och saklig.
Efter kollat blodtryck som var på 115/70, EKG och pulsmätning fick jag sätta mig i väntrummet och vänta på kirurgen i ca en timme.
Mötet med Dr. Malacka var precis så som jag ville ha det: sakligt. Vi gick igenom i detalj vad som skulle göras. Om det används stapelmaskin eller sys för hand vilket helt beror på vad som passar just i det läget. Risk: Läckage. Precis som det är i en gbp eller annan överviktsoperation.
Den nedre magmunnen vidgas och det finns ingen som man inte gör det på. Orsak: Det kan bli för stort tryck i magsäcken som kan göra att det ger kräkningar eller reflux. Den bit av tarmen som är kopplad till magfickan och ner till resten av tarmen brukar man ta bort. Orsak: Den är så skadad pga all osmält mat som kommit ner i den biten och den biten av tarm blir som en slags magsäck, då kroppen anpassar sig. Det, den inte har försöker den konstruera på något vis och resultatet blir en trasig tarm! Jag frågade vilken typ av skador vi talar om, om det var att luddet och slemhinnorna är skadade eller om det var något annat och svaret var att det främst är sammanväxningar och det blir så omfattande att ta bort all bindväv. Så OM jag inte har massor med sammanväxningar där så blir tarmbiten kvar för jag är inne på att jag ska läka den själv. (Kroppen läker och anpassar sig.)
Vad kan annars hända som kan ställa till det? Jo, den vidgade magmunnen kan dra ihop sig eftersom det inte riktigt är naturligt för den. Ärren som finns på magsäcken och på tarmen kan också dra ihop sig och orsaka stopp. Det kan innebära i värsta fall att man måste gå in kirurgiskt igen och korrigera detta.
Så! Det var de hemska komplikationerna man kan råka ut för. Rent krass och i jämförelse med de komplikationer man kan råka ut för som överviktsopererad så är det ingenting.

Efter samtalet med kirurgen var det dags att snacka med narkosläkaren. Fick träffa en ganska torr och korrekt kvinnlig narkosläkare. Där fanns det inte så mycket utrymme för diskussion eller skämt. Både hon och jag var helt inne på att smärtlindring kommer att behövas i stora mängder och att jag ska få det morfinpreparat som har antihistamin i sig för jag har skrivit att jag är allergisk mot morfin. De har helt enkelt utvecklat och förbättrat det morfinpreparat som funnits förut. Det är ju ändå över 20 år sedan jag opererade mig. Jag började svamla om att jag känner av mina pulsådror etc och haft förmaksflimmer och fick svaret: - Oroa dig inte, man är aldrig så kontrollerad som man är under en operation. Alla har koll på ALLT.
Det enda som hon inte gillade var att jag vägrar glukosdropp. Hon frågade varför och jag berättade att jag inte haft socker i kroppen på snart sex år och att det nog var väldigt dumt att få en blodsockerchock under själva operationen. Hon höll motvilligt med mig. Det blir vanlig saltlösning istället. Det är skrivet med rött i min journal dessutom!

Sedan var det dags att ta sig upp till kirurgmottagningen igen och göra ett avslut med sköterskan. Inga konstigheter och inga mer frågetecken att reda ut. Hon var otroligt förstående och empatisk.
Det hela tog fyra timmar.

Men det finns två andra problem som är värre. Jag kan bli FET, som Torsten sade...
och att jag får totalt psykbryt när jag ska till avdelningen eftersom den ligger på TRETTONDE VÅNING! Jag är sjukt höjdrädd! Jag har inte lyckats ta mig högre upp än sjunde våning och då var jag inte särskilt kaxig kan jag säga.


Jag gick fram till hissarna till 13:e våning för jag tänkte att jag kunde testa att åka upp men jag blev bara stående där och det enda jag kom mig för att göra var att fota skylten med Avd 33 på...sedan åkte jag hem.
Väl hemma ringde min äldre son, Oliver och frågade hur det hade gått och att han bestämt sig för att köra mig till sjukhuset på tisdag och dessutom hålla mig i handen när jag ska ta mig upp till 13:e våning. Jag tror att jag kommer ta hissen upp till sjuan och sedan ta trapporna...vi får se hur jag löser det. Annars får de komma ner och ge mig lugnande först. Jag ska vara redo för operation när jag kommer så det finns inget utrymme att "dumma sig". Det känns bra att Oliver hänger med och när jag tänkte på saken så dök minnet upp av när jag gjorde min gbp. Då var Oliver nyss fyllda ett år. Hans pappa var den som åkte med mig till sjukhuset och han tog hand som sin son och kom till sjukhuset efter operationen och varje dag...och som blev förbannad på mig på fredagen och lämnade mig ensam med Oliver och stack i min bil. Nu blir det Oliver som kommer följa med och hålla mig i handen. Cirkeln är sluten.

Lite senare ringde SVT och vill göra ett reportage med mig. Journalisten ville ha ett "före-och efterreportage" så hon ska försöka fixa ett filmteam som hänger med till sjukhuset innan operationen. Det är inte säkert att Torsten går med på det så vi får se. Sedan blir det ett fortsatt reportage ca 1,5 vecka efter operationen här i Göteborg. Det ska bli spännande! Många som följer mig vill ju veta hur det har gått och kan jag bjuda på mig själv och vad jag går igenom för att hjälpa och stötta varandra så gör jag det. Därför tackade ja till detta.

Nu är sista helgen som gbp-opererad inledd. Min dotter är här med sin lille son och jag ska bara gosa ner mig i mina barn och barnbarnet. Sista helgen som gbp-opererad...