tisdag 26 april 2016

Det är så tyst

Jag vet inte hur många år som jag har klagat och gnällt över hur det har pulserat och slagit inne i min kropp. Det började innan jag fick mitt första förmaksflimmer 2006. Inte ens kardiologen visste vad det var för extra "pulsslag" som jag sa att jag hörde hela tiden. När det var som värst hade jag svårt att sova för att det lät som om jag hade extra hjärtan lite här och där i kroppen.
När jag fick Egazil utskriven för kramper i tarmarna lugnade det ner sig och jag blev fri från mina förmaksflimmer from 2010 men ljudet/pulsslagen försvann aldrig. Jag har känt dem hela tiden. Hört dem hela tiden. Ibland mer, ibland mindre men aldrig, aldrig tyst.
Jag kunde bli rent ledsen när jag tränade yoga och vi började med en stående avslappningsövning där vi bara skulle andas och lyssna på tystnaden i våra kroppar...och i min kropp hörde jag bara: DUNK, DUNK, DUNK....Det var ALDRIG tyst!

Det är tyst nu.
Nu är det tyst.
Jag hör min kropp men jag hör inte det jag har hört i 10 år..dunket är borta. Jag är så tacksam över detta att jag blir tårögd.
Det är tyst.
Jag behöver inte tänka på hur jag lägger huvudet på kudden när jag ska sova för jag hör inga extra pulsslag i öronen.
Det är tyst.

Jag har inte tagit min medicin sedan över en vecka.
Jag behöver inte ta den.
Det är tyst.

Jag äter.
Det är tyst efter att jag har ätit.
Jag är mätt men kroppen slår inte som hammarslag efteråt.
Det känns inte som att maten sitter fast i svalget i flera timmar.
Jag är bara...mätt!
Jag kan inte äta mycket. Jag blir mätt fort men jag slipper oljudet och kramperna i min kropp.
Det är tyst.

Jag har haft en konstig smak i munnen sedan jag vaknade efter operationen.
Jag provade kaffe idag. Det smakade riktigt illa.
Men något hände när jag testade att dricka vatten, något som jag kräktes av efter operationen.
Det var inte gott men det gick att dricka vatten.
Det känns som den konstiga smaken i munnen börjar ge sig.
Måste jag dricka kaffe? Nej, jag bestämde mig redan innan att jag skulle dra ner på kaffet med 90%.
Jag dricker te istället.

Allt är inte perfekt.
Det drar i tarmarna fortfarande.
Jag mailade Torsten om mina tankar kring att få bort förträngningarna i tarmarna.
Han har inte svarat.
Han tänker nog.
Han hör av sig på torsdag.

Gaserna i magen har lugnat ner sig.
Nummer två kommer varje dag nu. Jag äter ju och behöver inte springa på toa för att jag har ätit och det går rakt igenom mig på en kvart.
Minnena om hur det var att ha en nomrmal mage börjar sakta komma tillbaka.
Framför allt en sak:

Det är tyst.