måndag 11 april 2016

Jag är befriad!

Detta inlägg är mitt första som icke-överviktsopererad! Fast jag kan aldrig kalla mig det för jag ÄR det ändå. Jag har varit på båda sidorna och det kommer jag aldrig sluta vara. Jag har ju faktiskt också gjort det här två gånger. En gång i början på 80-talet som höll på att ta död på mig och sedan gbp-operationen 1995 fram till nu.

ALDRIG MER!

Tisdag 5 april

Klockan sex på morgonen inställde jag mig med min son Oliver på Sahlgrenska, avd. 33 på 13:e våning. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades åka hiss upp med Oliver. Jag blundande och så sjöng vi någon töntig sång i hissen och så var vi uppe!
När man väl kom upp så var det rutinerna inför operation som gällde: Byta om till operationskläder, få droppnål (inte kul eller lätt på mig) och sedan köras ner i sängen till operationsavdelningen. Den låg på fjärde våning. Oliver var med hela vägen tills det var dags att köra in mig på operationssalen.
Torsten kom och hälsade innan och pratade både med mig och med Oliver. Han kollade på min mage och undrade varför jag hade en grop vid naveln och jag berättade att det varit en infektion efter tarmvred som gjorde att jag hade en "grop" vid naveln och han tyckte att han skulle ta bort den. Jag skojade om att han kunde ge mig nya boobs istället men njae, det tyckte han inte av någon konstig anledning!

Några timmar senare vaknar jag på uppvaket och jag har ingen aning om hur länge jag var där eller vad som hände så mycket.

På avdelningen var det ungefär samma sak men barnen kom och hälsade på mig för att förvissa sig om att jag överlevt.

19:20 lägger jag ut en uppdatering att jag kände mig mörbultad på FB.

Onsdag 6 april
Morgonen kändes bra och jag ville upp och duscha! Väl gjort det så hände väl inte jättemycket annat förrän mina barn och Jolanta kom på besök i en strid ström över hela dagen. Jag sov mellan besöken.
Jag började må illa och hade jättesvårt att få i mig något att dricka. Det var lättare att väta munnen med något än att dricka och bara tanken på att få i mig något var jobbigt.
Torsten var inne och tittade till mig flera gånger om dagen. Allt verkade ändå ha gått vägen. Jag fick mycket läkemedel i form av smärtstillande och stilla illamåendet bland annat.
Han hade dessutom tagit bort hela mitt gamla ärr (tre ärr på varandra) så nu hade jag ett smalt ärr istället utan grop.
Ont i ryggen pga av sängen och fick massage av Adam. Barnen var hos mig naturligtvis och även Jolanta kom, min bästa vän. Pga ont i ryggen så kommer man om inte annat upp ur sängen mer! Så när jag fick nog av ryggen så gick jag upp. Efter 1,5 dygn kände jag mitt lätt utsövd och krälade ut i dagrummet, sippade i mig lite te och tittade på teve...i säkert en kvart! Sedan orkade jag inte mer! Jag fick säkert i mig 5 teskedar te.

Kräktes med jämna mellanrum även om jag fick läkemedel för det.

Sätta dropp och ta prover på mig är också ett aber. Jag är SVÅRSTUCKEN med stora bokstäver!

Jag ser blåslagen ut efter undre blödningar efter droppnålar som gått sönder. Efter den här kvällen hade jag dessutom en hel arm full med dropp som gick rakt ut i muskeln istället för i blodet. Armen var dubbelt så stor som vanligt. Tur man har massor med lös hud! 


Torsdag 7 april

Illamåendet ger sig inte! Jag börjar sakta tröttna på det men känner mig ändå ganska okej. Jag kräks och tänker att ja, ja, det hör väl till. Jag försöker få i mig lite te, lite vatten, lite te igen etc.
Har ont i nacken, ryggen och lite i magen. Det är banne mig värre att ligga i en säng än att opereras!

Framåt lunch med påtryckningar från Torsten att jag måste försöka få i mig lite mer än bara te så ger jag mig på soppa:

Första middagen: Sparrissoppa och creme fraiche. Små fettbubblor i soppan. 
Jag fick i mig några skedar innan det kändes som det vände i munnen. Efter det dök en trevlig överraskning upp: En vän var på läkarbesök på Sahlgrenska och passade på att träffa mig. Det var mycket trevligt! :)

Efter att besöket gått kände jag att den där soppan inte ville stanna kvar i kroppen och kvällen var väl inte så rolig. Jag börjar tröttna på illamående och kräkningar.

Fredag 8 april 

Vaknar och det där JÄDRA illamåendet ger sig inte! Jag bara väntar på att Torsten ska dyka upp för jag vet ju vad han sa om magmunnen att ofta får man gå in efter operationen och vidga den. Jag förstår ju själv att mitt illamående och kräkningar innebär att magmunnen inte vill vara med.

När Torsten kommer så gråter jag och säger att jag inte orkar mer och att vi måste göra vidgningen. Jag frågar ju också HUR man gör det...
Man sedederas (bedövas) och genom gastroskopi går man in med en liten ballong och vidgar magmunnen. TJOSAN! Min största skräck efter höjder är just gastroskopi. Stoppa saker i munnen långt ner i svalget med en kräkreflex som är så känslig att jag bara behöver hulka för att kräkas är inte kul att ha. Men Torsten lovar att jag inte kommer känna något med alla bedövningsmedel för om jag vill bli sövd, då får jag vänta tills måndagen och det vill jag ju inte!
Bara någon timme sedan eller tre (jag minns inte) så åker jag ner på GAE och ja...jag minns att jag fick en sak som jag skulle bita i och att det var lite folk omkring mig. Mer minns jag inte. Sedan åker vi upp och allt är klart.
Inom en timme börjar jag få upp blod. Det kändes inte som jag kräktes utan jag behövde liksom bara öppna munnen så kom blod. Några gånger så mycket att jag kräktes på riktigt och hela spypåsen blev full av både blod och levrat blod. Adam och Samantha var på plats när det hände och jag tror inte de var så glada när de fick åka hem. Jag var helt borta i mina kräkningar och uppstötningar av blod. Det tog ungefär 15 timmar innan det gav med sig men då kom det ut den andra änden istället.

Mitt HB sjönk som en sten. De tog mitt blodtryck, puls, temp och HB en gång i halvtimmen i början...sa jag att jag är svårstucken?

Jag frös.
Jag var trött.
Jag kräktes blod.
Det var inte kul.

På natten blev jag flyttad till ett singelrum.

Lördag 9 april

Framåt morgonen lugnade det ju sig i alla fall så resten av dagen blev riktigt bra. Jag orkade upp och fick hjälp av min dotter att duscha för jag vågade inte riktigt tro att jag skulle orka det själv. Jag tvättade framsidan och hon baksidan och håret! Ha ha!
Fördelen med ett singelrum är att där kan en niomånaders baby krypa runt för jag hade bett städaren gå in och städa på morgonen då jag visste att Samantha skulle komma.
Adam, Jolanta och Oliver kom den dagen också - i olika omgångar och jag kunde vila mellan.
Var "säker" på att NU skulle det vända.

Söndag 10 april

Vaknar under natten och känner att det "bränner" i halsen. Det är obehagligt och det triggar illamående och jag vill kräkas men inget kommer. Natten blev inte alls bra och när jag vaknar är jag inte lika glad igen. Torsten ger order om mer medicin mot illamående och jag får dubbla doser.
Då släpper illamåndet och jag blir så törstig! HB tas fortfarande morgon och kväll och det dippar och toppar mellan 83 och 95 vilket gör att Torsten tycker jag ska få blod på måndagen för HB är inte stabilt och jag äter inte bra.
Jag blir sugen på Vitamin Well och Samantha har med sig sådant som dricker. På kvällen ger jag mig på lite yoghurt och det gick också bra...kanske, kanske jag vågar tro igen!

Måndag 11 april 
 Tjooohoooo! Kvällen innan började jag titta på filmer på datorn och det fortsatte jag med och kände mig visserligen svag och medtagen men med humör i topp och en sak som inte hänt hittils: JAG VILL ÄTA!
Jag blir lovad att få äggröra! Visserligen på flora men med grädde och vad kan jag göra liksom? Jag vill ÄTA!

Jag ska också få blod!  Två påsar!

När Torsten kommer har jag både fått i mig två påsar blod och äggröra på ungefär ett ägg. Jag vill hem!
Han tycker det är helt okej om HB:t är högre.
Det var på 105 efter blodet.
Jag lade om mitt sår. Sonen som redan dök upp tidigare på förmiddagen återkom och jag, Samantha med Milton och Oliver vände Sahlgrenska ryggen för denna gången!

Mitt sista samtal med Torsten blev väldigt känslosamt.
Jag har känt redan innan jag trättade honom första gången att jag gillade honom. Han är en man med ett gott hjärta och han bryr sig verkligen om sina patienter. Mer än någon annan läkare jag har mött. Vi har delade åsikter om mycket men inte om allt. Vi brinner både för det vi gör.
När jag skulle tacka honom så kände jag vad det var som var viktigt i det här:
Jag var fri!
Jag tackade Torsten för att han befriat mig från mina plågor. De plågor jag levt med i ca 15 år. Jag hade äntligen fått tillbaka mitt matsmältningssystem och jag insåg att det var viktigare än att vinna tio miljoner på Lotto och Torsten hade gjort detta möjligt. Jag är OERHÖRT tacksam för att han finns och ville lyssna på mig. Han beklagade att jag levt med en GBP-operation som varit en enda lång förträning och det kommer jag aldrig lasta honom för - han tycker att jag aldrig fått känna hur en "riktig gbp" känns att ha. Jag kommer att anmäla detta som vårdskada och det är INTE Torsten Olbers som orsakat den utan de kirurger som gjorde min GBP för 21 år sedan. Torsten har gett mig livet tillbaka.

Nu är jag sjukskriven i en månad.
Solen lyser ute.
Våren har kommit.

Jag ska skriva min andra bok och ta korta promenader och lukta på varenda blomma!

Tack!

Alla som hejat, brytt sig, skickat mail, meddelanden, sms, gillat min gilla-sida och följt mig -TACK!

Jag kommer naturligtvis fortsätta uppdatera er om hur jag återhämtar mig. Jag kanske åker på flera bakslag eller så går allt som en dans. Det här kommer ta TID!
Har ätit äggröra här hemma för ca 1 timme sedan och det bubblar tacksamt i min MAGSÄCK!

Fattar ni!
I min MAGSÄCK!