söndag 3 april 2016

Sista helgen som gbp-opererad


När Samantha och Milton skulle åka hem för någon timme sedan fick jag lite panik. Tänk om jag aldrig får träffa dem igen? Tänk om jag aldrig får pussa och krama dem mer? Tänk om det är "hej då" för alltid? Eller att jag blir så sjuk att jag inte orkar njuta av min lille, mycket energiske dotterson? (Han är överallt!) 

Nej, det är klart att jag kommer krama och pussa och busa med honom igen! Ingen kan ju få mig att bryta ihop i gapskratt som han!!! Han är ju grädden på moset i mitt liv! Tänk på alla barnbarn som jag inte ens har träffat än som inte har fötts än. Inte kan jag missa dem! 

Det är ju därför jag gör detta galna, att utsätta mig för denna återställningsoperation.

Jag vill inte leva en enda dag till i detta vakuum av livet där allt kretsar kring en enda sak: Att orka leva som gbp-opererad.

Jag vill ha tillbaka mitt liv, eller rättare sagt - jag vill leva ett fullt liv som den jag har lyckats bli idag. Jag har lyckats kontrollera mitt sockerberoende, jag har slutat röka, jag väger under 100 kilo vilket jag inte gjort i hela mitt vuxna liv utom dessa senaste tre åren jag levt. Detta vill jag fortsätta med att göra. Jag vill känna mig vacker och stolt när jag ser mig själv i spegeln, inte som förut, som ett monster. Någon jag inte kände igen för min inre bild var verkligen inte den jag såg i spegeln. I min inre spegelbild var jag vacker, inte fet och full med självförakt. Det självföraktet är borta: jag tycker om mig själv. Det innebär inte att jag är vacker som en viol för sanningen är att jag är rynkig och skrynklig som bara den men jag är ändå vacker för jag har fixat dessa rynkor och skrynklor alldeles själv. De flest ärr i min själ är läkta men de ärr jag har inne i min kropp skapar bara obehag och kroppen skriker på balans. Jag har aldrig lyssnat på min kropp förut. Jag har bara lyssnat på min beroendehjärna. Den skriker fortfarande men jag har valt att inte lyssna på den vilket gjort den rösten hes. Den hörs men går att ignorera. 

Varför skulle jag vilja ge upp det? 

Någonsin? 

Torsten Olbers säger att kroppen alltid kommer sträva efter att bli fet igen och jag håller med. Det ÄR en kamp men den kampen är rena leken i jämförelse med den kamp jag går igenom varje dag och har gjort de senaste femton åren, kampen att överleva, trots min gbp-operation, trots näringsbrister, trots kramper, förmaksflimmer, sömnlösa nätter pga det oljud som kroppen gör, värken i lederna och i kroppen. Att kämpa mot sockersuget är en barnlek i jämförelse! Är det verkligen ingen som tror det? 

De enda som inte tror det är de som aldrig varit opererade. 

Min kropp och mitt liv är värd att få leva utan den kampen som det är att vara överviktsopererad. 

Därför gör jag detta. 


Köp gärna min bok: http://www.bokus.com/bok/9789176990216/min-feta-historia-overviktskirurgi-valsignelse-eller-forbannelse/