lördag 16 april 2016

Snabbvisit på Sahlgrenska

I torsdags åkte min dotter hem på eftermiddagen men innan hon åkte så gick vi tillsammans till Netto för jag behövde handla lite. Efter det gjorde jag lite äggröra som någon timme senare kom upp lika fort och sedan började jag kräkas. Jag hade ju inte så mycket ork innan och när jag börjar kräkas blir jag sämre fort. Energin bara rinner bort. Jag kan ju inte påstå att jag får i mig så mycket näring alls då dieten mest består av te, Vitamin Well, äggröra och/eller soppa. Jag är mycket medveten om att det är för lite och så vidare men det går liksom inte att få sig mer.
Varför jag plötsligt började kräkas igen vet jag inte. Det är ju lite "lustigt" att jag börjar kräkas så fort jag har varit på affären och handlat. Jag kräks inte efter att jag har varit på vårdcentralen vilket är ungefär samma avstånd.
Jag kräktes fram tills jag gick och lade mig. Oliver kom hem och lovade att skjutsa mig till Sahlgrenska morgonen därpå. Jag hade fått uppmaningen i måndags att ta mig till kirurgmottagningen för att lämna HB och se om jag behövde mer blod.
Jag vaknade vid sextiden och kräktes en gång men sedan verkade det lugna sig och jag drack en mugg silverte. Jag väckte Oliver strax efter sju och vi åkte. Jag tänkte att de får "ta hand om mig" på kirurgmottagningen om jag behövde bli inlagd igen. Orken var helt borta och humöret åker rakt ner i diket när jag inte orkar något.
Oliver åkte till jobbet och jag släpade mig upp till kirurgmottagningen. Väl där såg de väldigt förvånade ut över att jag sa att jag skulle lämna HB. Det hade de ingen aning om. Efter stund kom sköterskan som jag mötte på samtalet jag hade inför operationen och blev jättechockad över mitt dåliga tillstånd. Hon tog puls, blodtryck och HB och det låg på 102 så det har inte sjunkit i alla fall. Men för att få upp det måste jag ju få i mig näring.
Hon försökte hitta någon läkare på mottagningen som kunde titta på mig men ingen var ledig och sa att jag måste ner till akuten för att få bli inlagd för jag var absolut inte i skick att åka hem.
Jag var benägen att hålla med även om jag verkligen inte såg fram emot att läggas in igen. Men jag vill ju inte heller kräkas och jag vill få i mig näring, så jag höll med.
Jag blev "körd" med en rullstol till akuten och där fick jag lämna blodprov för att se att det inte visar något läckage inne i magen. Sköterskan ville sätta en nål på mig men jag nekade för jag märkte att hon inte alls var lika säker på att hitta kärl på mig som man måste vara för att kunna sätta en nål. Det fick helt enkelt vänta.
Efter tre timmar på akuten fick jag komma till avdelning 133 som är en akutavdelning inom kirurgen. Det kändes lite "fel" att inte hamna på avdelning 33, där jag låg innan men samtidigt väldigt glad att få slippa ligga på 13:e våning. Jag kom in på ett rum där det låg en äldre, överviktig man och jag tänkte direkt att det här kommer INTE gå bra...tjocka gubbar snarkar.

På eftermiddagen kom Adam med min dator, kudde, strumpor och underkläder mm. Jag fick mer eller mindre panikångest av att ligga där för jag kände att jag var för "pigg" för att ligga inne egentligen.

Attityden på avdelningen från personalen kände jag direkt inte alls var "trevlig" - alla kändes så "jag bryr mig inte". Det var som att det satt i väggarna och jag fick det bekräftat när Adam skickade sms till mig innan han kommit in, där han undrade vilket rum jag låg på. Jag gick ut på avdelningen och mot dörrarna som var låsta och där stod så många personer att jag inte ens såg Adam först.
Jag frågade en person som satt framför en dator vid sidan om jag kunde släppa in alla som stod utanför och jag fick svaret: - Det vet jag inte. Jag kontrade med: - Aha, ja, du jobbar ju inte här tydligen...
Jag gick fram till dörrarna och öppnade och släppte in allihop. De tackade och en av kvinnorna sa att så här är det alltid. Personalen på avdelningen fick man alltid vänta på och hon tyckte det var skit rent ut sagt. Hennes mamma låg inför döden, på avdelningen...

 Jag hade blivit stoppad att dricka något för jag hade ju "ont i magen". Men Susanne som jag jobbar på samma avdelning som Olbers hade ändrat sig och när sköterskan skulle sätta en nål och jag hade ifrågasatt det så ändrade sig Susanne. Så det var fritt fram att dricka...choklad! Ja, det var det som lockade den här gången. Inte buljong, te eller silverte. Sockret i chokladen fick mig att piggna till ännu mer...
Samantha kom också förbi en stund men det är inte jättekul för en 9-månaders baby att inte få krypa och röra sig som man vill så de stannade inte så länge.
Jag fick veta att även hon hade fått vänta i ca fem minuter på att komma in på avdelningen, fast det stod folk bara några meter från entrédörren...

Vid tiotiden orkade jag inte hålla ögonen öppna längre. Både jag och gubben somnade.
Två timmar senare vaknade jag av att det lyset var tänt på rummet och "någon" stökade på toaletten som låg precis framför min säng. Jag klev upp och såg att gubbens säng var tom och förstod att det var nog han som var där inne.
Jag gick ut i dagrummet och hämtade en mugg choklad och nämnde för nattpersonalen att mannen på mitt rum hade varit en bra stund på toaletten och att han kanske behövde hjälp.
Han kom ut och personalen fick hjälpa honom i säng...och sedan började helvetet. Han somnade och började snarka som ett tröskverk!

Jag lovar! Jag är fullständigt allergisk mot detta! Jag KAN INTE sova när det för sådant väsen!
Jag gick ut till personalen och sa att jag inte kunde sova och blev erbjuden öronproppar. Det funkar inte. Man hör inget med öronproppar - UTOM just snarkningar.
En av sköterskorna tyckte att jag skulle sova i dagrummet men de hittade inte ens knapparna för att släcka alla lamporna där.
Jag gick in i rummet och kände att nä, det här tänker jag inte ta!
Gick ut igen och sa: - Jag tänker åka hem och sova! : - Jaha, ja, vi kan ju inte möblera om hela avdelningen för din skull... : - Nä, det har jag inte begärt heller. Jag åker hem.

Jag ringde Oliver och frågade var han var och fick veta att han var i ...OSLO! Jävla unge!
Han bad mig ge honom två minuter så skulle han fixa någon som kunde köra hem mig.
Två minuter senare ringde han och sa att Nima skulle hämta mig. Jag klädde på mig, packade ner min dator och grejer och gick ut från rummet. Personalen ville att jag skulle skriva under ett papper där det stod att jag vägrade ta emot sjukvård och avbröt min behandling på eget bevåg. Jag tittade på pappret och sa att jag inte höll med om det. Jag vägrade inte ta emot vård utan däremot förvägrades jag att få sova...och fick höra samma argument igen att de inte kunde möblera om hela avdelningen för min skull. Nej, det är lugnt, jag åker hem istället. Om läkarna vill prata med mig eller göra någon undersökning på mig så får de väl ringa, sa jag, och fick svaret att det skulle jag inte räkna med.
Jag svarade att det gjorde jag inte heller.
Sedan gick jag.
Nima kom.
Halv tre var jag hemma.
Klockan tre sov jag i min egen mjuka säng, i mitt tysta rum!


Vi får väl se vad som händer...nu är det helg och det lär väl inte hända så mycket med något. Jag började morgonen med en liten nyttigare version av choklad: Äggmjölk med kakao och lite grädde. 
Om jag börjar kräkas igen så gör jag väl det men det verkar ju ge sig efter några timmar. Jag får ringa kirurgmottagningen på måndag och boka in ett läkarbesök med Olbers där vi helt enkelt får boka in en gastroskopi för att se om magen funkar - om jag får mina kräkattacker. På tisdag har det gått två veckor och jag räknar med att själva stygnen inne i magen har läkt ihop. Däremot är jag säkerligen öm och svullen inuti fortfarande men jag kan känna att det blir lättare och lättare inne i magen. 
Det drar och bubblar och pulserar så "död" är den inte i alla fall. Säger så här: magen funkar men inte optimalt men kanske sakta håller på att hitta sin funktion. 
Återhämtningsfasen får ta den tid den behöver. Vad annat kan man begära efter 21 års "vila"?