torsdag 12 maj 2016

Åkte en sväng till Sahlgrenska igen

I förrgår kväll innan jag gick och lade mig så kände jag den där värken i lederna igen men ännu värre och natten var inte rolig alls. Minsta rörelse jag gjorde, gjorde fruktansvärt ont. Hade inte bara kramp i ena handen utan i båda pga svullnad men smärtan var värre. Det kändes som att den satt mest i nacke, axlar, höfter och knän. Att vända sig i sängen var jättejobbigt och gjorde jätteont. Att ta sig UPP ur sängen var nästan omöjligt men jag har ju mina knep då jag lyckats ta mig upp med operationsärr, varit tjock som en valross, haft inflammationer lite här och där eller vaknat av att hela världen gungar (virus på balansnerven). Så upp kommer jag...och ner. Men mer var det inte.
När klockan ringde insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna jobba. Jag kunde inte ens klä mig för jag kunde inte lyfta händerna/armarna mer än någon centimeter uppåt. Jag lyckades få på mig en sjal och ringde jobbet för att sjukanmäla mig. Jag grät som en liten unge när jag ringde...

Sedan "väckte" jag Samantha som faktiskt fick klä på mig. Vi kom fram till att det var lättast med en klänning. Jag tog fyra Diklofenak för jag stod bara inte ut med den smärta som jag hade. Det tog väl en timme innan jag kände att det började lägga sig. Jag satt i min soffa och tittade på teve mest hela dagen. Adam fick lyfta upp mig från soffan några gånger för jag kunde verkligen inte resa på mig från den låga soffan.
Vid tolvtiden var det dags att åka iväg mot Sahlgrenska och vid det laget hade jag inte så farligt ont mer än att jag var väldigt stel.
Samantha skulle åka hem samtidigt så vi åkte tillsammans med åttan.

Jag stapplade upp till kirurgmottagningen och fick mitt första frikort på 15 år. Sist jag hade frikort var när jag fick förmaksflimmer första gången och fick lämna prover en gång i veckan.
Efter en stund fick jag komma in på ett undersökningsrum för att kolla mitt sår vilket var huvudanledningen till mitt besök på Drop-in-tiden. Hon såg bekymrad ut när hon såg mitt sår. Jag grinade som vanligt för drömmen om att få ett fint ärr istället för det gamla fula var ju helt borta. Nu kommer jag få ett nytt, fult. Inflammationer eller infektioner är inte kul!
Hon ville att doktorn skulle kolla på det vilket resulterade i att jag låg på britsen och luftade såret i ca en timme, vilket inte var fel i och för sig. Jag var trött så jag somnade lite.
Doktorn visade sig vara Srdjan Kostic, min "favoritkirurg" men han vet att jag är lite o-förtjust i honom så han "passar sig" och är trevlig. Han tittade och beklagade att det blivit så här. Han frågade inte hur jag mådde i övrigt. Däremot fick jag ta en ny odling och han skrev ut Heracillin som är ganska stark antibiotika för inflammation i sår. Jag sa inte emot.

Sedan lade sköterskan om mitt sår med Aquacel och en gel som hon strök på min hud som verkligen kändes jättebra och på det ett förband av silikon som var helt underbart bra som heter Mepilex. Redan då hon lade på det kände jag att detta förband var bäst för mig.

Sköterskan skrev en remiss om såromläggning och vad som skulle användas dagligen för min sårvård. 

Idag när jag gav distriktssköterskan min remiss beklagade hon att de inte hade all den utrustning som sjukhusen har men hon gjorde sitt bästa. Hon och den andra sköterskan jag brukar träffa är jättesnälla och duktiga. Både hon och jag tyckte att det såg ut som såret inte vätskade lika mycket som förut. Penicillinet har redan börjat ge effekt. Inte bara på såret för jag hade dessutom inte lika ont i mina muskler och leder i natt som igår, vilket gjorde att jag orkade jobba idag. Jag fick ju på mig kläderna! 
Jag hade lite svårt att skriva på tavlan på förmiddagen men framåt eftermiddagen gick det bättre. 

Jag är säker på att jag mår ännu bättre tills i morgon. 

I morgon blir en speciell dag: SVT kommer och ska intervjua och filma mig. Den journalist som kommer har jag pratat med i telefon flera gånger och det ska bli kul att träffas. 
Jag är inte så nervös faktiskt. Mest förväntansfull och fokuserad på att få fram det jag vill säga om överviktsoperationer och återkopplingar av gbp. 

En fråga som dök upp i min hjärna idag är varför man mörkar om att det går att återkoppla. 
Srdjan gick ju i taket den gången jag träffade honom för drygt ett år sedan och nästan skrek att DET INTE GICK och var i princip LIVSFARLIGT! 

Här sitter jag nu..visserligen med någon baskelusk i kropp och sår men magen...jag älskar min mage! Jag kan äta! Jag kan gå på toa utan att vara rädd! Jag kan dricka vatten direkt efter maten och jag kan dricka MYCKET vatten. Jag älskar det!
Magen talade om redan i går att den inte gillar penicillin så jag får tugga några Omeprazol men också äta extra probeotika så inte alla goda bakterier i tarmen dör. 

Ja, jag älskar min mage! Den gör mig lycklig även om lite annat jävlas. 
Ställde mig på vågen i morse fast jag var svullen som en vattenmelon. Jag väger fortfarande ett halvkilo mindre än jag gjorde när jag opererade mig. 
Jag KÄNNER att jag kommer gå ner i vikt när det börjar bli balans på saker och ting. Min kropp jublar över näringen jag får i mig varje dag och den älskar smör. :)