söndag 15 maj 2016

Börjar känna mig "normal"

Lördagen var inte en bra dag. Jag hade så ont i mina knän som var hårda av vätska. Det var otroligt svårt att röra sig och det kändes som knäna inte hade någon styrsel alls vilket påverkade balansen också.
Efter att jag hade varit på Axesshuset och bytt förband (där det inte har något av det jag ska ha i mitt bandage) var jag inte bara halvt handikappad. Det gjorde ont i knäna oavsett om jag satt eller stod. Som grädde på moset fick jag migrän och hela jag kände mig ganska eländig...
Så vaknar man idag och natten var nog bättre än det varit på över en vecka. Jag hade LITE kramp i händerna i natt och jag fick gå upp mitt i natten för att ta Diklofenak för migränen ville inte ge sig.
Det var verkligen välbehövligt att inte vakna många gånger under natten utan några få gånger. Jag sov längre pga det och vaknade vid halv åtta ungefär.
Visst, det var svårt att ställa sig upp och gå men skillnaden från igår var stor. Jag haltar knappt längre. Migränen hade inte släppt så jag tog två Panodil, en penicillin och en mugg fettkaffe till frukost. In i duschen och sedan iväg till Axesshuet och byta bandage igen. Den här gången fick jag vänta i över en halvtimme för de var kort om folk. Sköterskan som bytte bandage idag talade om att jag skulle ha med mig bandage från min vårdcentral vilket ingen upplyst mig om överhuvudtaget.
Såret är inte snyggt men det vätskar nästan inget alls längre och jag ser fram emot att få börja lägga stripes på såret igen. Ett snyggt ärr kommer jag inte få men det bryr jag mig inte om längre. Bara det läker så jag slipper springa på Vårdcentralen jämt och byta bandage.

Migränen har släppt, vätskan i mina leder börjar försvinna, tröttheten börjar släppa och jag börjar faktiskt känna mig "normal". Den känslan har jag längtat efter!

På tisdag är det sex veckor sedan jag opererade mig.
Illamåendet på morgonen har försvunnit mer än jag kan känna en diffus känsla av den ibland men med tanke på att jag tryckt i mig både penicillin och värktabletter så kanske det inte är så konstigt.
Från att ha varit konstant dålig i magen i 21 år har jag börjat älska att gå på toaletten! Det är fan i mig rena nöjet att gå nu med en mage som funkar och avföring som är faktiskt PRECIS SOM DEN SKA VARA! Jag tänker också att det går bättre för mig för att jag levt enligt lchf i över fem år innan och har fortsatt med det (utom när jag fuskat med sötningsmedel och Läkerol som jag gjort efter operationen då jag mådde så illa). Magen får en kost som inte gör den upprörd. Jag har också ätit helt kött nu men i pulled pork form = mycket mör och lättuggad. Det har varit helgens mat och tillbehöret har varit kokt broccoli och brysselkål. Jag tog det försiktigt med brysselkålen men några små rackare fick jag i mig. Portionerna är fortfarande i barnstorlek men jag lyssnar på magen. Jag vill inte bli övermätt och stressa magsäck och magmun.
Jag har en normal produktion av magsafter känns det som. Det bubblar inte och spökar i tarmarna längre. Jag känner inga kramper.

Idag lärde jag mig en ny sak om min mage: Jag fuskade och köpte en Läkerol Dentafresch som jag tryckte i mig på spårvagnen på väg till Axesshuset. Det står på den att den har en laxerande effekt men det har jag aldrig märkt av förut när jag har ätit sådant.
Det hade effekt idag! Plötsligt tar kroppen upp sådant som den inte tog upp förut, inklusive laxerande saker.
Så det fick bli den sista Dentafresch-godiset hädanefter. Jag kan absolut inte äta två tabletter utan äter tills den är slut.
Jag har mina gränser och när jag sätter dem så håller jag dem. Planerar att nolla kolhydraterna när jag når åttaveckorsdagen.
Jag ska väga mig när jag känner att ödemen i kroppen har släppt. Det ska bli spännande att se hur vikten står sig. Planerar ju inte att bli fet, trots Torstens åsikt, utan tvärtom.
Jag har haft fokus på att läka och få igång systemet men jag tror faktiskt att kroppen klarar att nolla kolhydraterna om två veckor. Känns det inte så, så kommer jag vänta ytterligare två veckor.

Jag har inte bråttom.

Jag måste säga att ju mer "normal" jag känner mig - alltså slipper alla bi-effekter av operationen och börjar känna mig som jag brukar i styrka och energi, desto gladare blir jag över mitt beslut att återställa min magsäck och tarm. Jag är typ KÄR i min mage! Det pirrar i hela mig av glädje när jag känner hur bra jag faktiskt börjar må.