torsdag 5 maj 2016

Ett steg framåt, två steg bakåt

Härifrån och framåt! Dessa ord fick jag av en av mina följare på FB och de slog mig rakt in i hjärtat för det är liksom jag i ett nötskal. Jag dundrar fram och backar väldigt, väldigt sällan. Jag kan stanna upp men backar gör jag inte...men jag måste göra det ibland. Livet kräver det. Kroppen kräver det.
Jag har varit både heldeppig efter operationen när jag inte kunde äta, när jag kräktes jättemycket och när jag hade ont men jag tänkte alltid framåt. Jag visste att jag skulle kunna äta, sluta kräkas och sluta ha ont. Det var bara en fråga om tid och metod.
Det har gått framåt sedan dess, ibland med små myrsteg och ibland med större steg.
I söndags var jag så nöjd över att jag orkade stå och gå i flera timmar även om det var i långsam takt. I måndags fick jag backa lite för orken var slut pga söndagens äventyr. Jag var nästan lika trött i tisdags och igår fick jag göra saker i omgångar med mycket pauser. Då insåg jag att all den energi jag har just nu går 75% till att läka och få igång hela mitt system i kroppen. Jag märker förändringar och noterar dem med en nöjd känsla men igår fick jag backa när det gäller maten och magen.
Jag bakade "mjukt" bröd när mitt sesamknäcke tog slut. Det var ingen bra idé för min mage verkade inte vilja bearbeta det så bra. Droppen var nog min hamburgare som jag så stolt och glatt stoppade i mig igår kväll. Det blev stopp. Plötsligt kastades jag tillbaka till livet som gbp-opererad. Det började pulsera i solar plexus, jag kände mig så där stoppmätt som jag brukade göra i min lilla för trånga magficka. Det tog några timmar och vatten innan jag kände att det släppte. Jag åt inget mer efter det.

Jag kan INTE äta för fort! Jag kan INTE äta mjukt bröd. Jag kan inte äta saker som stoppar upp i magsäcken. Jag anar att magmunnen är lite för trång fortfarande men jag vill samtidigt inte vidga den en gång till utan litar på att mina kroppssignaler kommer sakta att lära sig att öppna magmunnen bättre eller något i den stilen. Jag tänker på att tugga maten noga. Jag är till och med mer noga nu än jag var innan. Men jag har dragit två av mina kindtänder på varje sida i överkäken och en på varje sida i underkäken så det går inte att tugga hur noga som helst. Det är fysiskt omöjligt. Jag får helt enkelt ta det lugnt och välja mat som är lättare att smälta. Jag kan sådant. Jag har kräkts så mycket i mitt liv att jag vet exakt vad som är lättsmält och vad som är svårsmält. Har man haft en förträngning i 21 år mellan magficka och tarm så vet man också exakt vad man kan äta för att det inte ska bli stopp. Jag ser framåt och tänker att det här kommer lösa sig. På något vis. Det är bara en fråga om tid och metod.

Jag har tre dagar kvar på min sjukskrivning och jag börjar bli lite orolig över att jag inte kommer orka. Men jag vet inte om jag orkar om jag inte testar. Jag kanske får be om halvtid eller 75% om jag inte orkar. Lite orkar jag ju! Känner mig lite stressad över att jag inte vet hur mycket jag orkar jobba. Jag är ju inte alls i det läget som jag är i när jag känner att jag orkar helt. Frågan är bara hur mycket jag orkar jobba när jag inte är 100% återställd. Kroppen kräver min ork för att läka, det har jag lärt mig nu.

Jag tar ett steg framåt och är beredd på att ta två steg tillbaka i det här läget också.

Jag har stängt ner mitt sockerberoende; Inga mer Läkerol, ingen mer choklad - jag får migrän av den, det vet jag säkert nu. Inget mer sötat te.
Jag har bytt ut dumheterna mot det som jag gillar: Fettkaffe på morgonen med kokosolja och smör. Ägg till frukost ; jag KAN ju äta omelett eller stekt ägg utan att dumpa. Jag är fortfarande lite lätt illamående på morgonen men det går att bryta med att dricka vatten och så tar jag en deciliter Kefir för att mata tarmbakterierna.

Jag har börjat kissa jättemycket! Det är jättestor skillnad och jag dricker faktiskt inte mer vätska nu än innan men något har hänt för jag vaknar efter två timmar på natten och går på toa och ändå är jag jättekissnödig på morgonen. Färgen säger mig att jag inte är uttorkad. Njurarna kanske är jätteglada över att kroppen inte är i svältläge och näringsbristtillstånd längre. Jag får springa ofta på dagen med. Ska bli intressant och se om detta håller i sig eller om det är tillfälligt.

Efter snart sex år på lchf känns det som det faktiskt är väldigt LÄTT att bryta sockerberoende-beteendet. Jag "ballar ur" ibland och som nu efter operationen började tugga Läkerol, ha sötningsmedel och mjölk i teet och äta choklad. För mig handlar det om att jag bestämmer en gräns för hur länge eller hur mycket jag kan göra så här. Jag hade bestämt mig för att bryta det på måndag men jag har redan brutit det. Migränen efter min lilla chokladfrossa i måndags räckte.

Jag ska mata mina njurar med nässelpulver också. Det börjar jag med på måndag som frukost med mina ägg. Fettkaffet får jag ta med mig till jobbet.

Jag tror jag har en plan. Härifrån och framåt men med parentesen: Ibland krävs det att ta ett eller flera steg tillbaka för att komma framåt igen.