onsdag 22 juni 2016

Uppföljningsbesök på Sahlgrenska

Igår hade jag två saker att göra:
1. Skriva in mig som arbetssökande på AF för första gången på 3,5 år.
2. Uppföljningsbesök på Sahlgrenska kl. 14.00

Jag har lite problem med klockan så jag är noga med att planera hur mycket tid jag ska spendera på saker och tänkte att jag går först till AF och skriver in mig och sedan åker jag i lugn takt till Sahlgrenska. Kommer jag lite för tidigt kan jag sätta mig med en kaffe och läsa tidningen eller något i den stilen.
Går jag hemifrån klockan elva så kommer det här bli jättebra!

Eller inte...

Jag går hemifrån klockan elva. Det är inte så långt att gå till AF Angered och jag tänkte att det inte är så bra att gå exakt klockan tio för då är det nog många där redan. Jag väntar till klockan elva så ska nog den värsta kön vara borta.
När jag kom dit var inte kön så lång men det tog nog ändå minst tio minuter innan jag kom fram till receptionisten.
- Hej, jag ska anmäla mig arbetslös!
- Ska du skriva in dig, menar du?
- Eh, ja, om det är så det heter...
- Okej, då får du börja med att skriva in dig på datorn.
- Det har jag redan gjort.
- Har du gjort alla fyra sidorna?
- Ja.
- Okej, här får du en nummerlapp.

På lappen stod det 16 och på nummertavlan stod det 10. Alltså sex före mig. Det kan ju max ta en haltimme...eller, nej, en timme...eller nä, jag kommer inte hinna skriva in mig insåg jag när klockan var kvar i ett och det stod nummer 14 på nummertavlan.

Jag går fram till receptionen och säger att jag inte kommer hinna skriva in mig och att det inte verkar vettigt att behöva vänta i över 1,5 timme för att få göra just detta. Hon tittar på min nummerlapp och svarar att jag bara har väntat en timme. (Det står 10.31 på lappen.) Hon missade att jag stod i kö innan och att jag pratade med henne en stund också innan jag fick lappen.
Kvinnan rycker på axlarna och säger att "De jobbar så fort de kan." samtidigt som jag pekar på en av de TVÅ arbetsförmedlare som tar emot nyinskrivna, varav den ena faktiskt pratat med en och samma person i över en timme. Dessutom har samtalet varit ganska högljutt så jag vet exakt vad hon har pratat om. Det har i huvudsak handlat om vilken utbildning som den arbetssökande kan tänkas vilja gå och att jooodå, hon var inte för gammal för att utbilda sig och nääääedå, hon är bara barnet! *suck*
Jag ringer Sahlgrenska för att avboka tiden men kommer inte fram.
Jag får helt enkelt göra på något annat vis.
Jag får ta mig till AF Centrum efter mitt besök på Sahlgrenska och går återigen till receptionen och frågar när AF Centrum stänger. Stänger de klockan fyra så hinner jag. Det vet inte kvinnan i receptionen så hon frågar den arbetsförmedlare som pratat om utbildning i över en timme med sin klient. Hon kollar på datorn och jag får veta att de stänger klockan sex.
BRA!

Jag drar fort därifrån och ner till spårvagnen.
Jag är arg och stressad!
Jag är på kirurgmottagningen tio i två.

Kvart över två kommer en sköterska ut och ropar mitt namn.
Jag får då veta att jag inte ska träffa min kirurg Torsten Olbers.

Det första jag får göra är att väga mig! Jag vill egentligen inte väga mig eftersom jag har gått upp i vikt sedan operationen. Jag hade vägt mig på morgonen och då vägde jag faktiskt ETT kilo mindre så jag tänkte att NU kanske det börjar bli lite lugnt i min kropp och vikten börjar vända neråt igen.

När vi kom in på rummet hade hon ett papper som hon skulle skriva i och jag försökte prata om hur jag mådde men sa jag ett ord "för mycket" som inte hörde till frågorna på pappret så visade hon tydligt att hon inte var intresserad av att lyssna. Det kändes ganska snopet för VEM skulle jag prata med liksom om allt det jag ändå ville säga?
Hon föreslog att jag skulle träffa en dietist och det tackade jag nej till för vad ska en dietist tillföra mig liksom? Tanken på att diskutera lchf-kost och tillskott som är hormonbalanserande med en dietist kändes jättefel.
Hon skulle i alla fall framföra till Torsten att jag ville ha en skrivelse kring den förträngning som jag haft, så att jag kan överklaga avslaget från LÖF.
Jag bad också att få utökad provtagning på följande:

Sköldkörtelrubbning
TSH | T4 fritt | T3 fritt(bara för kvinnor)
Risk för hjärtsjukdom
HDL Kolesterol | LDL Kolesterol | Kolesterol-total | Triglycerider | Apolipoprotein A
Apolipoprotein B | Apo kvot
Diabetes/Metabolstörning
HbA1c | Glukos
Blodbrist / Anemi
Hb | LPK | TPK | MCH | EPK | EVF
Vitaminer / Mineraler
Kobalamin / B12 | D-vitamin | Homocystein | Folat (bara för kvinnor) | Järn | Magnesium | Ferritin
Leverfunktion
ASAT | ALAT
Njurfunktion
Kreatinin | Natrium | Kalium | Kalcium
Inflammation
Sänka (SR)/CRP

Taget från Werlabs.se/XL

Det skulle hon också framföra till Torsten. Vi får se om han tycker att jag är "värd" det. 
Hon tittade på mina ärr och konstaterade att min hud var torr kring plastik-ärret och tacka sjutton för det efter 12 veckors bandagerande. 
Hon tog blodtrycket och sa att jag hade ett tryck som en tonåring...
Hon mätte min midja och jag minns inte vad hon sa. 

Vad frågade hon?
Hon frågade hur jag mådde, vad jag åt, hur ofta jag gick på toaletten, om jag tränade, om jag hade ont någonstans, hur jag kände kring att jag var återställd, om jag åt några mediciner, om Torsten ordinerat några mediciner och säkert något mer som jag inte kommer ihåg. 
Hon såg väldigt "anklagande ut" när jag svarade att jag inte tränar något alls och försökte också förklara för henne att jag faktiskt inte orkat träna innan. Jag har orkat jobba heltid men efter jobbet har jag inte orkat så mycket mer. Det blev ju så mer och mer ju fler år jag var opererad. 
Jag orkade till och med att träna när jag var tjockare, innan lchf då jag började träna yoga på söndagarna men så fort jag skulle träna efter jobbet så orkade jag inte. 
Jag har orkat "röra på mig" på helgerna med långa promenader, då jag har vilat innan. 
Hon sa att jag inte behövde be henne om ursäkt för att jag inte orkat träna och ville gå till nästa fråga. 
Hon hade lika gärna kunnat skicka formuläret till mig på posten så hade jag kunnat skriva i svaren själv. 
Hon frågade om jag ville komma på ett uppföljningsbesök om ett år och jag tackade ja till det. 
Nästa år kommer jag bara svara kort på frågorna. Jag vill själv se skillnaden från nu till då. 

Den enda frågan som fick mig att bli känslosam var frågan om hur jag upplevde att vara återställd:
- Det känns som att jag satt i ett fängelse utan inre motor och nu är dörren öppen och jag har fått tillbaka min motor. Den är lite rostig och svårstartad men den går! 
Där kom mina tårar. 
Jag är fortfarande saligt lycklig över min återställning. Det känns verkligen som att ha vunnit tillbaka livet - det är värt mer än alla pengar i världen. 

Efter besöket gick jag till hållplatsen och väntade på sexan som går till Järntorget, där AF Centrum ligger.
Sexan kom efter tio minuter och den gick INTE till Järntorget. Orsak: Hela Linnégatan är uppgrävd. 
Klev av vid Vasa-Viktoriagatan och gick till Järntorget. 
När jag kom in på AF Centrum blev jag lite osäker på vart jag skulle anmäla mig för det fanns ingen kö någonstans och en kvinna tog ögonkontakt med mig när jag tittade mig omkring lite osäkert. Jag frågade henne vart man skrev in sig och hon sa: - Här! 
Hon frågade också om jag skrivit in mig på nätet och jag svarade ja. Hon skulle ge mig en nummerlapp när en annan arbetsförmedlare som stod bakom henne: - Jag kan ta henne nu. 
OJ! 
Ingen väntetid alls!
Dessutom kände arbetsförmedlaren igen mitt namn och presenterade sig och vi skrattade gott - vi har mailat varandra många gånger då jag jobbade på Humanus kring våra deltagare. Kul att få ett ansikte på namnet som var så välbekant. 
Själva inskrivningen tog max fem minuter. Hon visste ju att jag visste vad jag ska göra och vad som förväntas av mig som arbetssökande. Hon såg också att jag sökt jobb som arbetsförmedlare! 
:-D

AF Centrum: Professionellt, snabbt och serviceinriktat bemötande. Kommer hålla mig till detta kontor hädanefter. 

Jag har en liten dröm sedan många år tillbaka att få jobba på AF så när jag ser en annons som passar in på min kompetens så söker jag! Det var länge sedan det dök upp någon sådan annons men för några dagar sedan dök det upp en och den har jag sökt. 
Jag låter väldigt kritisk mot AF men det är inte själva AF i sig utan de människor man möter på AF i Angered som jag kan uppleva inte riktigt passar. 
När man är arbetssökande känner man sig i underläge och det blir inte bättre när man blir bemött som om man var kriminell eller superlat, enbart för att man är utan jobb för tillfället. 
Jag hoppas och tror att jag förhoppningsvis har jobb innan augusti är slut med tanke på att skolorna börjar då. 

När jag kom hem var klockan sex!
Jag var jättehungrig och som tur var fanns det en bit pizza kvar i kylen som jag värmde. 

När jag hade ätit klart kände jag mig ändå rastlös så jag tog kameran och gick iväg ut i skogen. 
Det blev en promenad på ungefär två timmar. 

Jag gjorde samma sak i morse. Vaknade, drack fettkaffe och tog ett sesamknäcke och sedan drog jag iväg ut i två timmar igen. (Nä, jag tränar inte...jag bara går, städar, fixar i trädgården etc.)
Jag orkar mer och mer! 
Jag måste säga att jag är nog mest lycklig när jag står i den gröna naturen med solstrålarna silande genom lövverket och hör fåglarna sjunga kring mig medan jag fotograferar allt det vackra som jag ser. Den glädjen blir dubbel när jag tänker på att min magsäck och min tarm jobbar igen! 

Från gårdagskvällens promenad

Från morgonens promenad