torsdag 11 augusti 2016

Fyra månader efter återställningsoperationen

God augustidag!
Som ni nog märkt har jag inte skrivit på några veckor. Jag tog en paus helt enkelt! Jag har inge semester men det märks tydligt att arbetsmarknaden haft det för det är inte många arbeten man kan söka mitt i sommaren. Har varit "glad" om det funnits åtminstone ett jobb att söka i veckan. Jag hoppas det händer något nu när skolorna börjar och rektorerna får panik över att det saknas personal.
Jag passade på att hälsa på min syster som jag inte hälsat på, på ca tio år. Hon har hälsat på mig men inte tvärtom på dessa år. Hon är lika foto-tokig som jag så vi hade några dagar tillsammans då vi fotade som tokar ute i skog, berg, kust och stad. Tyvärr ramlade jag ganska ordentligt då jag störtade ner för en asfalterad backe tidigt en morgon. Trodde jag inte skulle kunna gå vidare men efter lite haltande så släppte det, så pass att jag kunde gå ändå. Mätte aldrig hur mycket vi gick men ingen av oss kan skyllas för att ha suttit i soffan! Perfekt väder med värme och sol, i motsats mot vädret i Göteborg.
Det var så häftigt att se nya miljöer och få fota annat än mitt kära Angered med omgivningar.


Det var superdeppigt att åka hem igen men jag har lovat mig själv att hälsa på igen och stanna längre så vi hinner umgås mer.

Innan jag åkte till syrran inledde jag en ägg-fasta. (Igen) Vikten pekade neråt med ca 2 kg första veckan och ca 1 kg andra veckan och jag kände att nu äntligen svarade kroppen! Sedan åkte jag till syrran och avbröt fastan men höll mig strikt med kött, grönsaker och fett. Erkänner att jag stoppat i mig hallon, vinbär och körsbär när det funnits. Naturen är ju rena godisaffären, så här års!
Ställde mig på vågen tredje veckan och hade gått upp EXAKT den vikt jag hade gått ner första två veckorna.
Då blev jag SUR! Jag tappade lite motivation men tänkte att jag sätter igång igen när jag varit hemma i några dagar och landat i mina rutiner.
Det blev i måndags. Ställde mig på vågen och gått upp ytterligare ett halvkilo. Nu blev det äggfasta igen och ut och gå! Jag tog på mig mina nyinköpta "gå-skor" och drog iväg på drygt en mil under två timmar.


Inte illa med tanke på hur mina fötter såg ut efteråt:


Lärdom: Gå aldrig barfota i nya skor. Inte ens skor som är gjorda av gummi och tyg! 


Jag får frågan hur jag mår regelbundet och jag brukar alltid svara att jag mår jättebra (skitbra) och det är sant. 
Men jag brukar ju också skriva i bloggen att "må bra" beror på vad du jämför med. De flesta överviktsopererade brukar ju också säga att de mår jättebra och de jämför med livet innan operationen med övervikt som innebär att man mår riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt och när kilona rasar så ökar välmåendet. Det kände ju jag också - jag mådde som en miljon! 
Tyvärr sinar den miljonkänslan efter några år och byts ut mot oro, trötthet och följdsjukdomar p g a näringsbristerna och obalansen i matsmältningssystemet. Många mår jättedåligt men föredrar ändå att vara överviktsopererade för de tänker att de kommer gå upp i vikt om de återställer sig. Då jämför man också med livet innan man gjorde överviktsoperationen. 
Jag jämför mitt mående med hur jag mådde innan återställningen. Jag minns inte hur jag mådde innan överviktsoperationen mer än att jag ALDRIG vill hamna där igen med vikten. Jag blir stressad av att vågen sakta pekar uppåt, det erkänner jag villigt. Däremot hoppas och tror jag att det kommer avstanna så småningom och jag vet att kroppen just nu i är i total obalans och försöker hitta tillbaka till de funktioner som lever, galla, bukspottkörtel, magsäck och tarm är skapade för att ha. 

När man är gbp-opererad är magsäcken som ska producera magsaft och bearbeta maten bortkopplad, den övre delen av tunntarmen där galla, bukspott med viktiga enzymer och bikarbonat ska hjälpa tarmen att ta upp näring är bortkopplad med den nedre magmunnen. Detta ingrepp ÄR för att man inte SKA kunna ta upp näring och hamna i svält så att man går ner i vikt. 



Försökte sätta ihop två bilder som kan illustrera just det som jag skrivit ovan angående våra inre organ. Gallan är aktiv och släpper galla längre ner i tarmen där kopplingen sitter i tarmen och tarmen är INTE skapad för gallsyror vilket skadar tarmen så mycket att när man återkopplas som jag är, då kastar kirurgen den biten tarm. Den går inte att använda.
Så hur ser min mage ut nu?
Ja, jag har tyvärr ingen bild på det men jag tror att min magsäck ser lite ut som ett timglas där min gamla, uttänjda magficka sitter närmast den övre magmunnen, sedan har jag ett långt ärr där resten av min magsäck är fastsydd. Det är nog lite trångt där för ibland känns det som att maten fastnar där, särskilt om jag ätit mycket och hårdsmält mat. Det brukar släppa efter 1-2 timmar och det är inte samma dumpingkänsla som man har när man är gbp-opererad. Det är bara obehagligt. Jag märker också att denna känsla kommer mer och mer sällan.
Direkt efter operationen hade jag en punkt vid naveln som sträckte och gjorde ont. Jag tolkar det som det ställe på tarmen där tarmen är återkopplad och ja, där finns ju också en ärrvävnad. Den smärta som jag upplevde i början är helt borta men det är fortfarande lite obehagligt att ligga på rygg, då jag kan känna att det sträcker lite. Jag har ju också ett titthålsärr precis där så det kanske är båda två som orsakar denna känsla.
Att ligga på vänster sida som jag absolut inte klarade av att göra när innan återkopplingen p g a att det kändes som att jag låg PÅ hjärtat kan jag fortfarande känna av men även det känns sakta mindre och mindre så jag sover lika mycket på höger sida som vänster sida nu. Det är bra med tanke på att jag enbart legat på höger sida i över tio år. Det är ju i höger hand och arm som jag har problem med karpaltunnelsyndroms-liknande besvär. Min hand domnar och sticker fortfarande i tumme, pekfinger och långfinger men det gör ingen skillnad om jag sover med handledsskena så den har jag lagt undan.
Handen är LITE bättre så jag har förhoppningar om att det kommer ge sig så småningom.
Kan jag äta allt?
Ingen aning för jag äter inte allt. Jag äter inte socker. Jag äter inte spannmål etc. Jag äter lchf och håller mig till det så jag kan inte svara på om min glutenintolerans är borta till exempel.
Däremot kan jag äta allt som jag brukar äta och jag kan äta något större portioner. Det som glädjer mig mest är just att jag kan dricka och äta samtidigt utan någon negativ effekt. Jag kan även äta mer hårdsmält mat som till exempel rå vitkål, råa grönsaker och ihop med kött. Det kunde jag knappt göra innan utan att det "satte sig" på tvären.
Överätning skulle nog kunna ske men jag är inte där i mitt system. Det finns inget i mig som vill överäta. Jag äter min portion mat och jag kollar på folk runt omkring mig om jag äter ungefär lika mycket som de och beroende på vem jag tittar på så äter jag nog ungefär som en person gör som är liten i maten. Alltså inga stora portioner. Jag borde nog äta mer men fyra månader efter återställningen kan jag inte det. Det kanske också kommer ändra sig.
Fyra månader är väldigt kort tid i jämförelse med hur långt livet är och hur länge jag var gbp-opererad.
Det går inte att tvinga igång ämnesomsättningen.
Det går inte att tvinga fram läkning.
Stress gör bara skada och förhindrar läkning och balans.

Jag äter b-vitaminkomplex (Thonres B-basic) på morgonen och en Pro-beotikakapsel.
Jag dricker fettkaffe med kokosolja och smör. Det förhindrar magen från att bli förstoppad.
Jag dricker en flaska vatten blandat med Markattas äppelcidervinäger för tarmfloran.
Jag dricker en flaska vatten blandat med ekologisk citronsaft för balans i magsyran.
På kvällen tar jag magnesiumcitrat, zink och Genacolkapslar (Kollagen).

Egazil som jag åt för att förhindra kramper som i sin tur triggade igång mitt förmaksflimmer har jag tagit vid några tillfällen då det pulserat mycket i kroppen. Jag kan känna lite pulserande känsla fortfarande men inte så mycket att jag känner att jag måste ta en Egazil. Jag har dem här hemma som en säkerhet om det skulle bli värre igen.

Det jag kan känna är att kroppens läkning smyger sig på mig. Ibland tänker jag inte ens på att jag läker hela tiden men när jag inser att jag sover mycket mer än åtta timmar på ett dygn, ofta tio timmar, då vet jag att kroppen jobbar på att läka.

Jag ORKAR mer! Det är inte jobbigt att vilja gå ut och gå en mil, det känns mer som att kroppen VILL göra det och jag kan inte låta bli att göra det. Har även börjat bli sugen på att simma igen. Förut var det mer tankar på att jag BORDE göra saker. Nu är det mer som att jag VILL göra det.
Det är en stor skillnad. Men om man alltid var kroniskt svag och trött så känns det som att det tillståndet smyger sig längre längre bort och byts ut mot styrka och ork.

Jag ser fram emot den dagen jag skriver på bloggen att jag firar ettårsdagen av min återställning.
Jag har aldrig firat min gbp-operationsdag men min återställningsdag kommer jag att fira i framtiden!

Har ni frågor så ställ dem gärna!

Köp gärna min bok!

Direktlänk >>>>>> MIN FETA HISTORIA