onsdag 24 augusti 2016

Jag bestämmer!






















Det har snart gått fem månader sedan jag återställde min magsäck och tarm. Det är inte jättespännande men jag vet att många följer mig av olika anledningar. Det är många som mår fruktansvärt dåligt som är överviktsopererade men inte vågar ta det steg som jag har tagit. Jag var jätterädd inför min operation men jag var ännu räddare över att inte göra den. Ja, jag erkänner; Jag får ångestattacker över vad jag har gjort. Jag kan vakna mitt i natten och må fruktansvärt dåligt över mina livsval.
- Hur kunde det gå så långt att jag var beredd på att stympa min magsäck och tarm för att gå ner i vikt?
- Hur mycket har min kropp fått betala för mina viktproblem?
- När rasar min kropp totalt?

Jag tänker på alla de som blir sjuka även fast de inte utsatt sin kropp för det jag har gjort. De som faktiskt dör för att deras matsmältningssystem har drabbats av cancer, sjukdomar, inflammationer, diabetes, sköldkörtelsjukdomar etc. Sådant som är mer en regel än ett undantag när man är överviktsopererad.
Jag blir så ångestfylld...när går min kropp sönder så mycket att jag dör?
Kroppen är en otrolig apparat som klarar så otroligt mycket påfrestningar men det finns ju en gräns någonstans, även för mig. DET är vad jag får ångest över. Jag får inte ångest över att jag har återkopplat magsäck och tarm. Jag har ångest över att jag utsatt mig för en oehörd stress på kroppen och är mest förvånad över att jag lever och fungerar.

Ja, jag fungerar.

Det är JAG som bestämmer vad jag äter!
Det är inte min magsäckoperation som avgör vad jag kan äta.
När jag äter Cole slaw för tredje dagen i rad med gott kött ihop och dricker ett stort glas vatten till, då fattar jag hur stor skillnad det är på att vara överviktsopererad, och inte.
Nu går inte hela min existens ut på vad jag KAN äta.
Nu kan jag äta VAD JAG VILL!
Det är min hjärna som bestämmer vad jag kan äta, inte min magsäck.

Det innebär inte att jag kastar mig över bröd, socker och pasta.
Nej, jag håller mig till min kära lchf-kost.
Anledningen är enkel: Jag är sockerberoende och nej, jag vill inte tillbaka till helvetet som överviktig, sockerberoende och sjuk. Men det är ändå jag som bestämmer vad jag äter.

Jag kunde inte äta fast föda innan jobbet för då somnade jag på vägen till jobbet.
Jag kunde inte äta fast föda när jag jobbade för då dumpade jag (blev jättetrött) hela eftermiddagen.
Jag kunde inte äta "hård mat" för då fastnade det och det kunde gå flera dagar innan jag kunde äta igen.
Jag kunde inte dricka till maten. Man får välja att dricka före eller efter.
Åt jag för fort så fick jag ont och ibland fick jag kräkas upp maten för det gjorde så ont.
Att kräkas utan magsaft är ren tortyr. De flesta kan inte ens kräkas. Jag kunde få upp det som satt fast i min magficka för att det inte gick ner i tarmen. Det var kopplat till ren smärta.

Förstår ni?
Det spelade ingen roll om jag åt socker, bröd och pasta. Problemet fanns där hela tiden.
Det spelade ingen roll om jag inte åt socker, bröd och pasta. Problemet fanns där hela tiden.

Att vara överviktsopererad och äta lchf innebär att man får i sig mer näring och har kontroll över sockermissbruk och även vikten.
Att inte vara överviktsopererad och äta lchf innebär att man får i sig mer näring och har kontroll över missbruk och även vikten.

En överviktsoperation kan aldrig någonsin rätta till missbruk och viktproblem.
Den kan enbart orsaka problem i form av näringsbrist och viktproblem.

Jag tror att min kropp börjar lugna ner sig nu. Stressen börjar lätta lite och hur vet jag det?
Jag sover 8-10 timmar/dygn.
Jag har slutat gå upp i vikt.
Jag har till och med gått ner tre kilo.
Det är tecken på att kroppen håller på att läka.

Jag har rejäl järnbrist och väntar på mitt järntillskott som jag köpte på Iherb och kommer om fyra dagar.
Fram tills dess äter jag nässelpulver.
Jag har bakat sesamknäcke med nässelpulver.
Jag käkar leverpastej och blodpudding. Inte så mycket lchf över det hela men jag måste få i mig järn på något vis. Jag ställer mig INTE och gör egen leverpastej eller egen blodpudding.
Jag har inte ätit "vanlig" lever på 20 år så jag klarar inte av att äta det. Det får andra tycka vad de vill om.

Jag bröt mitt löfte om att inte röra alkohol på de första sex månaderna. Jag drack vin i fredags på Göteborgs kulturkalas, dansade som en tok och blev ganska berusad.
Jag hade kul!
Jag var jättebakis i två dagar. Vätskebristen var påtaglig dagen därpå och på söndagen, då jag fyllde år hade jag migrän och var jättetrött. Hade väldigt ont i mina knän efter mitt dansande.
Jag dog inte.

Just nu är jag utan jobb och jag tänker att det är bra på ett sätt för det innebär att jag har utrymme att få läka min kropp samtidigt som det är psykiskt påfrestande att inte jobba.

Jag tänkte att jag skulle skriva klart min andra bok men jag har inte orkat.
Jag är glad att jag har orkat läsa 1,5 bok i sommar. Det har jag inte orkat göra på hur länge som helst. Hjärnan har inte orkat.
Kroppen är fortfarande trött och hjärnan hänger inte med riktigt än. Järnbristen påverkar det också.

Det blir bättre.
Jag bestämmer vad jag äter.
Det är jättebra.


Glöm inte att köpa min bok!

Klicka på länken >  MIN FETA HISTORIA