söndag 18 september 2016

Överviktig eller underviktig?

Jag går omkring och känner mig fet! Ja, det är sant! Jag har vägt omkring 15 kilo mindre än nu och åtta kilo mindre än i april. Det märks! Jag märker det! Plötsligt har jag fått tillbaka mina bröst! Plötsligt känner jag "kuddar" på insidan av låren! Plötsligt känner jag att jag har börjat få tillbaka mina "kuddar" på ryggen. Jag blir så panikslagen och deprimerad att tårarna sprutar. Jag får fullständigt panik och bara känner att jag inte står ut med detta alls!
I fredags försökte jag springa 100 meter och fick ge upp efter ca 50...jag kan gå en mil på två timmar och hur många mil jag gått denna sommar har jag tappat räkningen på.
Jag blir så jävla, jävla ledsen!

Det sitter säkert någon och skrattar rakt ut nu och tänker: - Jag visste att hon skulle gå upp i vikt efter återställningen! HA!

Loggar in på Facebook och det första jag ser är min vän som lägger med jämna mellanrum upp texter som hennes dotter har skrivit. Hon har anorexia. Hon är smal. Hon är så smal att hon legat på sjukhus i perioder för att inte dö av näringsbrist. Hon drabbas av total panik över att hon måste börja äta igen. Hon har fått en chans att läggas in på ett behandlingshem där hon ska lära sig att ta kommando över sin kropp och sin sjukdom. Klarar hon inte det så kommer sjukdomen att ta över henne.


När jag ser den här bilden ser jag samma mynt. Jag är kvinnan i spegeln och framför mig står en kvinna som är idealet för så många unga kvinnor (och en del pojkar). Ingen av dessa är normala. 
Båda kan ha näringsbrister och båda kämpar för sitt liv att få balans. 
Är man underviktig reagerar omvärlden med sorg och omsorg. 
Är man överviktig reagerar omvärlden med ilska och avsky. 

Den självsvältande behöver hjälp. 
Den överätande behöver en operation. 

Det är så lätt att bli av med en övervikt - operera dig till näringsbrister och svält och ja, det finns folk som ser ut som anorektiker efter sina operationer. 



Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här är så SJUKT! 
Jag brukar säga att det är sjukt att vi betalar miljarder i pengar till områden i världen där människor faktiskt svälter ihjäl, samtidigt som människor i västvärlden opererar sönder sina matsmältningsorgan för att bli smala och unga människor svälter sig till döds. 
Överviktsopererade som är så rädda att återställa sig att de hellre dör än går upp i vikt igen. 
DET är lika illa som sjukdomen anorexia, vare sig den heter nervosa eller bullimi. 

Man får inte överviktsoperera sig om man har ätstörningar men allvarligt - finns det någon som inte är ätstörd på något vis i detta samhälle?
Jag är ätstörd. Jag är så ätstörd att jag får fullständig panik över mina åtta kilon som jag gått upp i vikt efter återställningen och jag lovade mig själv att inte bry mig det första halvåret. Det har gått ett halvår om några veckor. 
Det är då jag ska ta tag i det på "riktigt" - nej, jag ska inte svälta mig. Jag har svultit i 21 år 
Min kropp försöker återhämta sig. 
Jag fattar ingenting och har panik men borde egentligen bara släppa och vara lugn. 
Hur lätt är det för en anorektiker att hitta lugnet?

Jag tittar på min viktkurva sedan den 5 april som ser ut så här:


Den ser ut som jag mår ungefär. Ena dagen upp och andra dagen ner fast i veckor. Så fort jag gick över 100-kilosbarriären kom paniken.
Däremot har jag inte gått upp mer än åtta kilo. Inte nio eller tio. Jag har gått upp åtta. 
Jag har också gått ner en vecka eller två och sedan upp igen. 
Kroppen vill absolut INTE släppa kilon. 
Jag äter mer. Kroppen vill ha allt. 
Jag har kontroll på mitt sockerberoende. 

Jag kommer försöka gå ner i vikt igen from den 5 oktober. Då har det gått ett halvår. 

Just nu hatar jag min kropp. 

Jag är "snyggare" med hull men vill ha tillbaka mitt häng. 
Mina hängiga tuttar, mage, lår och armar. 

Jag vill vara normal. 
Något jag aldrig kommer bli. 

Aldrig. 

Men min kropp får näring. 
Man blir inte fet av näring.