Jag säger upp mig

I morgon är det den 5 april 2019.

Då är det exakt tre år sedan jag  lade mig på operationsbordet för att koppla tillbaka min magsäck och tolvfingertarm som hade varit bortkopplade i 21 år. Under dessa 21 år som gastric-bypass-opererad har det varit högt och lågt men det absolut tydligaste var/är att uppleva hur ens egna kropp sakta men säkert stänger av. Jag brukar likna det vid en ballong där man sticker ett litet, litet hål och sakta, sakta pyser luften ut och man känner sig mer och mer "trasig". Man går till doktorn med sina symptom och sina varför och mycket, mycket sällan får man några svar eller någon bekräftelse på vad man upplever. Man får höra: - Det finns inga fel. Vi hittar inget. Nej, vi vet inte vad det beror på, det du upplever.
Man går hem igen och fortsätter att pysa ut luften ur sin kropp och sitt liv...

Men läkarna ljuger. Det finns ett enda svar, en enda fundamental orsak till varför man känner sig mer och mer trasig.
Man är överviktsopererad. Kroppens viktigaste organ är bortkopplade och ingenting kan bli bättre så länge det är så. Det spelar ingen roll hur många läkarbesök, hur många tillskott, hur mycket mat man äter, hur många injektioner, dropp, näringsdrycker, mediciner och undersökningar man går igenom så går det inte att fixa så länge matsmältningssystemet är bortkopplat.

Det här har jag lärt mig under alla år som jag bloggat och skrivit i de grupper jag har. Jag startade min FB-grupp "Stödgrupp för överviktsopererade och överviktiga" 2012. Då hade jag bara en liten idé om att man verkligen inte behöver operera sig för att gå ner i vikt och hålla vikten stabil. Jag hade själv upptäckt att lågkolhydratkost är det enda som fungerar på en person som behöver gå ner i vikt. Men under denna tid kom det mer och mer medlemmar som hade betydligt fler problem än bara vilken kost som behövdes och jag började leta efter de bästa tillskotten och på den resan lärde jag mig mer och mer om hur kroppen faktiskt fungerar. Jag läste artiklar på engelska som jag översatte och lade ut här på bloggen, jag sökte, jag lärde mig, jag delade med mig av allt jag lärde mig, samtidigt som jag själv kämpade med att hitta vägen till att må bra och när jag förstod att man faktiskt kunde ångra en GBP-operation så föddes beslutet att söka för att få mitt matsmältningssystem återkopplat.

De sista två åren innan återkopplingsoperationen kände jag hur mina inre organ liksom skrek på mig att de höll på att dö av näringsbristerna som jag hade. De där bristerna som jag hade symptom på men inte ett enda blodprov bekräftade. Jag insåg att om jag inte gör denna återkoppling kommer jag dö mycket tidigare än det är meningen. Jag ville inte dö. Jag ville leva.

Så för tre år sedan med andan i halsen gjorde jag det.

Det första året var kaos men en sak ändrade jag aldrig på. Kosten.

Jag hittade efter tips Magnesium Root Protocol och lärde mig också hur otroligt viktigt det är med naturliga tillskott - näringen i sitt basala uttryck. Att äta en bit lever ger naturlig folsyra, B12 och järn till exempel, inte någon utvunnen artificiell, onaturlig form av B12 och folsyra och järn som i längden skapar ännu mer oreda i näringssystemet i kroppen. Eller att ta fiskleverolja som är den naturliga formen av a-vitamin, d-vitamin och de fettsyror som vi så väl behöver, inte någon version utvunnen ur fårull och med tillsatta, ej naturliga a-vitaminer etc.
Kroppen är av naturen skapad och av naturen ska man finna sin näring, sin balans och det optimala livet.

Jag är samtidigt väldigt arg och bitter. Jag tycker att jag har "slösat" bort 21 år av mitt liv på att förstöra min kropp istället för att hitta det optimala livet. Där jag hade orkat mer, levt mer, känt mer och älskat mer.
När jag återkopplades så gick jag igenom en livskris som verkligen slog ut mig totalt. Jag mådde så dåligt att det gjorde ont fysiskt. Ångesten över att vara närmare "gammal" än ung gav mig ren, skär dödsångest. Jag hade ingen att prata med samtidigt som jag lade mycket av all min lediga tid att vara aktiv på min blogg och i mina facebook-grupper som växte sakta men säkert. Idag är det nästan 3000 medlemmar i båda mina FB-grupper och nästan 40 stycken i min nyskapade FB-grupp för återställda. Jag lade fokus på alla andra och försökte tränga bort mig själv. På dagarna jobbade jag/jobbar med flyktingar där kärnan av jobbet är just att stötta, på fritiden släppte jag in tre ensamkommande, unga afghaner som jag blev extra mamma till och på internet körde jag på i mina grupper.
När fanns tiden för mig? När skulle jag lägga allt den energi som jag lade på allt annat, på mig?

På detta lades också planer kring en ny bok ihop med en kvinna som påstod sig kunna "allt" kring bokutgivning, marknadsföring, föreläsningar, webinarium, live-sändningar och tjäna STORA PENGAR. Hon vill ha mig med på denna resa och jag tackade jag. NU skulle vi nå ut till de stora öronen i samhället om denna sjukvårdsskandal som överviktskirurgi faktiskt är. Detta totala misslyckande när det gäller övervikt.

Det gick åt helvete. Jag stoppade boken i sista sekund men skadan var redan skedd. Böcker såldes samtidigt som löften bröts om det som de betalade skulle få. Boken var "svart". Det fanns inget bokförlag, det var påhittat. Det fanns inga kontrakt, det fanns bara lögner.
Jag blev lurad, utnyttjad och jag har nog aldrig mött en människa som varit så slipad i att ljuga, utnyttja och samtidigt framstå som ett offer, skadad och sjuk. Det är lätt att ljuga om sådant på internet men inte i verkligheten och jag såg ingen skadad och sjuk person utan en person som orkade och hade total kontroll på att absolut se till att de personer som hon utnyttjade verkligen inte förstod något förrän det var försent.
Jag blev "sol-och-vårad" kan man säga. Det enda jag inte blev var att bli kär i henne och det kanske var min räddning.
Men under den här tiden tappade jag lusten att skriva. Bloggen kändes som ett stort, oöverstigligt berg och sakta kände jag att mina grupper på FB blev mer och mer ett stressmoment.

För någon månad sedan tog jag tag i att få diagnosen för min så kallade övervikt: Lipödem.
Det var inga problem att få denna diagnos och vad hände i min hjärna då?
Ja, va fan - här har man gått och trott att man varit en tjockis i hela sitt liv och så har man Lipödem!
Jag har lekt med mitt liv som insats, bantat, svultit, opererat mig och så inser jag att jag är inte TJOCK! Jag har lipödem!
Mina tjocka ben och mina tjocka överarmar är lipödem! Jag är normal!
Jag har investerat i en vibrationsmaskin, jag gör egen lymfmassage och bara på en månad har jag minskat i omfång kring fotleder, lår och knän. Var det EN ENDA läkare under mitt erbarmliga liv som tittat på mig och sagt - Men, Maria, du är inte fet, du har ödem! Ditt lymfsystem fungerar inte så bra. Mina lår och armar växte jättemycket från jag var ungefär 11 år gammal och jag gick upp omkring 40 kilo på bara några år. Det gick inte stoppa för jag fick ingen behandling. Jag fick bara glåpord och pekfingrar om vad jag skulle äta. Fy fan, på ren svenska.

När något är fel i mitt liv, då slutar det med att jag blir sömnlös och får inte tillbaka min sömn förrän jag har tagit tag i saken och det hände i höstas kring boken och det händer nu igen. Det skriker i mitt huvud: Det räcker nu! Du har gjort nog. Du måste inte. Du har inte ansvar för alla andras problem och felaktiga val i livet. När ska DU ta hand om dig själv istället?

Jag måste säga nej till mina lindebarn - mina grupper och min blogg.

Jag håller på att kvävas. Jag vill inte dö. Jag vill leva.

Men då måste jag lära mig också att just göra det. Att leva.

Jag har alltid älskat att skriva.

Just nu hatar jag det.

Jag hatar att logga in på FB och se alla inlägg.

Jag kvävs. Jag har tappat lusten.

Kunskapen finns här på min blogg.
Kunskapen finns i mina grupper.
Kunskapen finns i min bok.

Jag har gjort mitt för andra även om behovet fortsätter.

Jag fortsätter inte.

Jag vill leva.

Att lämna över grupperna och sluta blogga är smärtsamt, tro inget annat.

Men jag vet att genom den kunskap jag förmedlat så finns det ett järngäng personer som tar över detta.

Jag måste inte.

Jag måste tänka på mig själv någon gång i mitt liv.
Jag måste ta hand om mig själv.

Kärlek är att vilja någon annans positiva utveckling.
Jag måste ge den kärleken till mig själv också, inte bara alla andra.

Hej då och tack för mig!