Min ledsna, sjuka granne

När man bor i ett område där "alla känner alla" så får man ju också höra skvaller. Träffade en annan granne som är granne med grannkvinnan som opererade sig för en månad sedan som jag skrivit om, för några dagar sedan. Denna, andra grannen, är en ung tjej vars föräldrar också kommer från Kurdistan, vi kan kalla henne Evy. Grannen som opererat sig kan vi kalla för PJ.
Evy och jag har pratat mycket om Atkins och hon har själv provat just denna metod och håller med mig till fullo om kolhydrater osv. Jag frågade henne om PJ för jag vet ju att de har bra kontakt. Hon berättade att hennes pappa kört in PJ till akuten och sjukhuset flera gånger under den här månaden och varje gång de ses så gråter PJ och är så bedrövad över att hon gjort detta misstag. Samtidigt så säger Evy att PJ inte har förstått alls vad hon ska äta, att hon suttit och ätit nötter och choklad och frågat gång på gång när hon får äta vanlig mat igen. Med tanke på att jag fått höra hur mycket information sjukhusen ger ut innan en operation och all utredning så förvånar det mig att hon tydligen inte alls lyssnat på detta eller så är jag inte ett dugg förvånad för jag inser själv att en matmissbrukare utan sjukdomsinsikt faktiskt inte lyssnar alls.
Är man missbrukare så slutar man ju (fortfarande) inte med sitt missbruk för att en kroppsdel tas ur funktion eller amputeras!
Man kan ju "skylla på" att hon inte är svensk och inte förstått informationen men det argumentet håller inte - hon är utbildad barnskötare så hennes svenskkunskaper är tillräckligt bra för att förstå - rent intellektuellt!
Men om NÅGON hade gjort en sockerberoende-kartläggning på henne, så hade man förstått redan i det läget att här har vi något som vi borde behandla först: Hennes sockerberoende!
Jag tror inte det finns en enda läkare på Sahlgrenska som gör det: De har ett enda fokus - att patienten ska vara i så pass fysiskt bra kondition så att denna överlever själva operationen för då blir det bra statistik! Det finns gränser för hur hög dödlighet en operation får ha för att få göras...
Det hjälper föga att säga till en matmissbrukare: Ät inte det och det och det när inte själva orsaken bearbetas och nej, det är sällan psykiska orsaker till att man är matmissbrukare, däremot blir SYMPTOMEN psykisk: Du tappar din självkänsla, får dåligt självförtroende, anklagar dig själv, bestraffar dig själv och det hjälper ju inte att dagligen bli påmind om vilken dålig, svag och ointelligent person du är som är tjock.
PJ berättade själv i somras hur hennes egen make sagt att hon var så tjock att han inte ens ville röra henne längre.
Varför opererade hon sig? Svaren finns ovanför...och någonstans i henne fanns en röst som sa: Bara du blir smal så blir du älskad igen. Men hon glömde sig själv och vad denna önskan gjort med henne idag. Nu gråter hon dagligen, har en inflammation i magen som hon matar med socker. Förhoppningsvis så ger sig inflammationen med sig men hon kommer stoppa i sig precis den "mat" som hennes kropp och hjärna vill ha - socker i olika former. Jadå, hon kommer gå ner i vikt till en viss gräns för att portionerna är mindre men hon har fortfarande ett problem: Ingen sjukdomsinsikt och ett starkt sockerberoende som ingen hjälper henne med.
Det spelar ingen roll om jag säger till henne att det där ska du inte äta: Hon lyssnar inte...inte förrän hon får en sjukdomsinsikt och vem ska ge henne den?