Vältränad och tjock

Jag började gå upp dramatiskt i vikt efter tio års ålder. Orsaken är nog inte en utan många: mobbing, hemförhållanden, sockermissbruk och pubertet. Jag gick upp ca 10-15 kg/ år from den åldern. När jag var elva så kom det en lapp i brevlådan om att simma och jag tänkte att det där kanske är något som kan göra att jag får stopp på min viktökning. Jag började tävlingssimma och minns att de första passen mest gick ut på att lära sig att simma de olika simsätten. När man väl fått kläm på det så simmade man mer och mer för varje pass. Vi tränade fem gånger i veckan och simmade mellan 2000 - 7000 meter/träning, beroende på hur länge vi simmat. Man klättrade rätt snabbt upp i de olika träningsgrupperna. På det tävlade vi och tränade styrketräning. Utanför tävlingssimmningen, var det gympa i skolan och tillval jazzdans, cyklade och promenerade varje dag. Det var ca en km till platsen där vår skoltaxi hämtade oss så minst två km om dagen i bara ren förflyttning fysiskt. Fanns inga föräldrar som körde oss till skolan, inte. Så ja, jag rörde på mig!
Ändå gick jag upp 10-15 kg/ år...det räcker inte med att röra på sig! På 70-talet fanns det ändå inte ens i närheten så mycket snabbmat och tillsatser i maten som idag. Men det fanns mycket bröd, kakor och bakverk. Jag åt detta dagligen och mycket socker i te, filmjölk osv. Jag missbrukade och tröståt och simmade, simmade, simmade..jag var otroligt vältränad.
Minns ett tillfälle i åttan då vår gympalärare ville att vi skulle göra ett konditionstest: vilket innebar att springa runt, runt i gympasalen och uppför trappor och ner osv. Jag flåsade som en tok, högröd i ansiktet och helt slut och räknade pulsslagen och kom till 92 i puls. Min gympalärare tittade skeptiskt på mig och trodde mig inte. Hon tog min puls igen och den var nere på 90... enbart en person i klassen hade lägre puls än mig - en normalviktig elitgymnast. Hennes puls var på 88. Så ja, jag var otroligt vältränad men jag vägde omkring 100 kg som tonåring.
DET RÄCKER INTE MED ATT TRÄNA!
När jag ser filmklippen och bilderna på följande sida så skriker det i min skalle:
Träning ute i skog och mark så ser jag bara två tjejer som sliter som djur och gör det för att gå ner i vikt men jag har sett den ena kvinnan i ett år nu - hon tränar som en elitidrottare och kan påstå utan att veta att det här är en träningsmissbrukare men har hon gått ner något i vikt det senaste året? Nej, inte vad jag kan se...
Undrar varför?
Jag vet vad som krävs - matomläggning.
Nej, inte minska på fettet - det gjorde jag ju själv i flera, flera år - även då när jag simtränade - det var ju då alla light - och nyckelhål dök upp. Jag gick på 1000 kalorier i perioder utan att något nämnvärt resultat.

Nu har jag gått ner ca 35 kg utan någon nämnvärd träning - dags att öka min fysiska aktivitet. Mina powerwalks med stavar hjälper mig och jag märker redan efter en vecka att mitt flås och min ork har ökat.
Men vad säger man till kvinnan som släpar däck i skogen och inte märker något på vågen?
Att det inte räcker, kanske?
Risken för förslitningsskador är överhängande. Släpa däck i skogen? Köpa smågodis på fredagen för att man varit så duktig med träningen hela veckan? Köpa det där extra goda brödet och göra mumsiga mackor för att man slitit hund hela veckan...
Ja, visst - bättre med en vältränad tjockis än en otränad smalis utan muskler men vill man gå ner i vikt, då räcker det inte!
Vad händer när en vältränad tjockis skadar sig och inte KAN träna på tre månader?
Det finns många olika former av missbruk: Även träningsmissbruk.