Så hur och vad säger man när man hamnar i det läget att man inte kan äta det som det bjuds på hur gärna man än känner att man inte vill såra och förolämpa värden/värdinnan?
Jag har faktiskt bara stött på detta problem en enda gång där jag faktiskt inte kunde säga nej totalt utan det fick bli ett halvt ja.
Det var i somras när jag med sällskap hälsade på pappas kusin med fru. De är 89 och 86 år gamla. Jag har tackat nej till räksmörgås - åt pålägget men inte brödet. Jag har tackat nej till alla kakorna fast de var köpta på konditori eller hembakade. Jag har tackat nej till frukten som serverades enbart till mig för jag åt ju inte kakor...
Ja, jag har varit där några gånger och de fattade att det var något jag inte kunde äta men de förstod inte hela vägen ut - de trodde verkligen att jag åt frukt istället.
Så när vi var där sist så hade de dukat upp ett JÄTTEFAT med frukt till oss allihop! Inga kakor eller smörgåsar alls, enbart för att just jag inte åt kakor och bröd. Hade jag hjärta att säga nej då?
Nej, faktiskt inte.
Som tur var fanns där jordgubbar, körsbär och physalis också och jag tog fyra jordgubbar, fyra körsbär och en physalis. Mycket medveten om att jag nollat kolhydrater i två månader och visste att det här skulle trigga mig på något vis. Jag åt mina bär och resultatet blev att jag fick en blodsockerhöjning och med det en dumpingattack som gjorde att jag kämpade hårt att hålla ögonen öppna och ignorera yrseln jag kände i ungefär en timme efter. Det var inte kul men just i det läget kände jag ändå att jag kunde stå ut med detta. Varför stod jag ut med det kanske ni undrar. Jag som propagerar för att man aldrig ska rucka på sina principer?
Ja, med tanke på att pappa dog förra sommaren och jag saknar honom än och detta är hans kusin och fru och faktiskt - det kanske var sista gången vi träffade dem. I det läget kände jag att det var viktigare så därför gjorde tog jag det beslutet.
Annars säger jag alltid nej tack!
Argumenten är olika och det vanligaste är:
- Varför?
Därför att jag inte tål socker.
- Men lite kan du väl smaka?
Nej, jag är sockerberoende och du skulle aldrig säga så till någon som är alkoholist, eller hur?
- Men alla behöver lite socker!
Nej, faktiskt inte. Jag har varit utan socker i fem år och skulle svimma om jag åt socker nu.
- På det sätt du äter kommer du bli sjuk!
Nej, jag mår bättre nu än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Tycker du jag ser sjuk ut?
- Det är väl inget socker i chips, potatis, bröd etc.?
Jo, allt som innebär att det finns kolhydrater i det man äter är samma sak som socker i våra kroppar. Så därför äter jag inte sådant som uppfattas som t ex salt för det är socker med salt som kamouflage.
Varför ska jag säga ja till något som jag slitit för att lära mig säga nej till?
Är jag inte värd att få må bra?
Är jag inte värd att få fortsätta må bra?
Jo, jag är värd det för jag anser att jag är det. Om du inte anser det är inte mitt problem, det är ditt.
Nej, jag är inte oartig om jag tackar nej. Jag tar hänsyn till mig själv och ditt liv går inte under för att jag säger nej, även om du uppfattar det som hotfullt, konstigt eller liknande så är det inte din kropp - det är min och mitt liv.
Den kommentar jag upplever är mer provokativ för mig är nog den här:
- ÅH, GUD VAD DU HAR BLIVIT SMAL! VAD HAR DU GJORT??? Jag behöver också gå ner i vikt! Berätta!
- Jag äter LCHF.
- VA??? Men det är väl inte bra! Bara äta fett och kött! USCH!
- Ha ha, njae, det stämmer inte riktigt och du, jag mår bra och det känns bra att väga 50 kg mindre.
- Det skulle jag aldrig göra. Jag gillar inte fett....
- Okej, det är upp till dig. Jag gillar fett. Smör är gott!
- Aha, okej. Njae, nej, jag tycker det verkar sjukt.
- Det får du avgöra. Ha det så bra!
...och där går min överviktiga vän iväg...
Så ja, jag har lärt mig att säga:
DET kanske du också kan testa - det skadar inte din kropp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar