Konstiga naglar och bula i gommen

Det har varit ganska mycket snack om olika former av brister för en sådan som mig som är gastric bypassopererad. Beställde magnesium som jag äntligen fick hem idag och stoppade i mig två på direkten. Jag har haft kramper i mina lårmuskler sedan i våras och fick ju inget svar på varför hos doktorn, där jag tog alla prover. Allt var ju bra - inga proppar och inga brister...men så läser jag att Ralf Sundberg talar om att man inte kan se på blodprover att man har magnesiumbrist. Så därför köpte jag det nu.
Fick också lära mig att man ska äta det tills man blir dålig i magen, då ska man sluta, hålla upp ett tag och testa igen. Blir man dålig i magen direkt så får man vänta lite till. Man får alltså prova sig fram och när magen säger stopp då har man fyllt på magnesiumnivån i kroppen. Jag har ju också sedan många år tillbaka någon form av konstig kramp inne i kroppen också så kanske, kanske det också kan ge sig... *hoppas*
Dessutom har jag kommit fram efter mina förfrågningar i gruppen och i min egen stödgrupp för GBP-opererade vad jag mer kan tänkas behöva.
Jag behöver extra av:
Järn
Selen
B-vitaminer (det räcker inte bara med B12)
D-vitaminer (hög dos)
Kalcium och andra salter - Det finns ett tillskott som heter Val Kvinna...men jag ska hitta någon mulitvitamin-mineraltablett hos Holistic när jag ändå ska köpa mer D-vitaminer.

Jag har fått en bula i gommen på höger sida och frågade om vad detta kan bero på i LCHF-gruppen plus att mina naglar har blivit så konstiga och istället för att försöka förklara hur de ser ut så tog jag fram kameran och fotade dem:

Klicka på bilden så öppnas en ny sida med större bild. 

Som man kan se så är de fåriga, böjda både utåt på sidorna och in mot fingret på mitten. Frågan är vad det är för brister som orsakar detta fenomen. Det har kommit efter att jag började med LCHF faktiskt, själva den biten som böjer sig inåt mot fingret, De utåtböjda sidorna har jag haft sedan jag opererade mig så jag är säker på att det är något som saknas i min kropp. Frågan är bara vad?
Jag är ju mycket medveten om att jag äter för lite och det beror inte på att jag inte vill äta utan för att jag inte KAN! Portionerna blir små och det är svårt att få i sig allt man "borde" på en dag. Vissa dagar äter jag knappt något för magen känns full och andra dagar kan jag äta mer.
Igår åt jag "bara" lite nötter, smör och sista biten av fiskpuddingen, lite bär på kvällen med rysk yoghurt och Philadelphiaost.
I morse när jag vaknade var jag jättehungrig och åt Keso och en liten burk makrill i tomatsås. När jag kom hem vid tvåtiden var jag jättehungrig igen och åt 2,5 stekt ägg.
Nu kommer det ta många timmar innan jag är hungig igen...

Så - vad är det för fel på mina naglar?
Varför har jag en bula i gommen? (Har varit förkyld nu ett tag och har även en dålig tand som jag ska gå till tandläkaren med)

Jobblöften och behå!

Igår ringde en kvinna från Arbetsförmedlingen och ville tipsa mig om ett sfi-jobb på en skola här i området. De hade fått in så många nya elever och sökte desperat efter en lärare. En av mina fd kollegor jobbar på AF och tipsade om mig, så kvinnan ville ge mig telefonnummer och namn till skolan och rektorn. Jag ringde på direkten och fick veta att det gällde en timanställning, varav jag berättade att jag inte kan jobba mindre än heltid då min gräns för att få jobba halvtid redan har passerats. Hon bad mig maila min CV, vilket jag gjorde och fick svaret att jag var välkommen på intervju klockan tio idag.
Så idag hoppade jag upp klockan åtta, in i duschen och fixade mig "fin" för bästa intryck på intervjun! Jag var ganska säker på att få jobbet och "drömde" om hur skönt det skulle bli att äntligen få jobba igen och även ha lite mer pengar än jag har nu och tänkte även på hur bra det var att jobba i området för då kan jag både GÅ dit och hem, en bra promenad två gånger om dagen. ALLT SKULLE BLI SÅ BRA!
Ner till centrum och tog bussen upp. Kliver in på skolan och hittar två personer som kommer fram och hälsar, samtidigt som de meddelar att rektorn inte har tid att prata med mig men att dessa två, trevliga kvinnor ska göra intervjun istället. Bara någon minut in i samtalet får jag veta att arbetstiden bara gäller 3 timmar om dagen/ 37% av en heltid och jag meddelar att jag tyvärr inte kan jobba mindre än 75% för det överlever jag inte på. Så fem minuter senare var den intervjun slut och jag åkte tillbaka till Angered centrum. Snopet och samtidigt lite irriterande - det här kunde både AF fått veta och rektorn kunnat säga direkt i telefon, då hade jag "sluppit" att hoppas överhuvudtaget utan kunnat sagt nej direkt i telefon. Nu hoppas jag att de åtminstone har mig i åtanke om det dyker upp mer jobb på heltid i framtiden. Har alltid tänkt att det skulle vara roligt att jobba på just denna skola.

När jag kom ner till centrum bestämde jag mig för att köpa mig en behå! Det var nog ett år sedan sist och den behån jag köpte då har dels blivit för stor och dels sliten. Att köpa behå till mig är nog ett av det svåraste projekt som finns - jag har inga tuttar kvar, bara skinn och jag måste ju ändå ha något att stoppa in dessa skinnpåsar i så det åtminstonde ser ut som om jag har bröst!
Snurrade runt på Kapahl först och fann inget där som påminde mig om någon modells om jag kunde ha så jag snurrade in på Lindex...plockade ut 8 olika modeller med vadderade kupor i storlek 80DD. Sist köpte jag en i 85DD/E/F...
Ingen passade! Det var nästan skrattretande att ens försöka...jädrar så mycket löst skinn som skrynklar runt överallt, inte bara brösten utan på magen, armarna, ryggen och under armhålorna...
Letade igen och hittade en modell som inte hade vadderade kupor men som verkade kunna hålla in mina tuttar och frågade i kassan om jag kunde få adekvat hjälp med detta omöjliga projekt.
Jag fick två modeller i storlek 80D och 85D...den ena passade!!! Den mindre modellen...det var tre för två så jag köpte två svarta och en vit för jag kan inte tänka mig att jag kan gå ner mer i storlek det närmaste året åtminstone.
Satte på mig den ena och tycker den är löjligt liten men ja, den passar ju!
Kolla skillnaden!

Ändå är den gamla behån några storlekar mindre än jag hade förut - då var det 95DD/E/F som gällde...nu är det ett minne blott!
När jag blir rik ska jag köpa silikontuttar! Ha ha ha ha ha!

Fiskpudding

Jag gillar fisk, framför allt vit fisk. Älskar inte lax eller tonfisk faktiskt, men äter det i olika former ändå.
Hade torskblock hemma och spenat, i frysen och tog fram två paket. Frågade i FB-matgruppen om någon hade något bra recept på fiskpudding eller någon form av paj.
Birgitta Höglund tipsade om sin egen fiskpuddning och jag noterade att det fanns Keso i den, plus sparris och Hollandaiesås.
Jag valde att utgå från mina basvaror och gick ner till affären och hittade purjo på extrapris och även rökt lax i tunna skivor som hamnade i korgen.
I Birgittas recept är fisken redan kokt men min var ju rå, så jag skar bitarna i småbitar, strimlade purjon och förvällde den frysta spenaten i några minuter och lät den rinna av i ett durkslag plus att jag tryckte ut så mycket vätska jag kunde innan jag använde den i min puddig.

Så här gjorde jag! (Nu ska jag vara pedagogisk)
 * Smorde en ugnsform med smör.
* Tog fram en bunke där jag blandade ihop:
- en burk Creme fraiche
- 4 ägg (jag gjorde en STOR sats)
-  250 gram Keso
-  ca 4 dl riven prästost
-  ca 1 dl vispgrädde då det blev lite "torrt" med bara creme fraiche.

* Vispade ihop detta först och främst + salt, peppar och lite muskot.
* Skar fisken i småbitar, strimlade purjon och blandade ner detta tillsammans med den urvattnade, förvällda spenaten i bunken med de blöta ingredienserna.
* Hällde över det i gratängformen och "spred ut" det i formen, lade skivade tomater ovanpå och duttade på smörklickar och lite salt och peppar på toppen.
* In i ugnen på 200 grader - min gratäng som var stooor den fick stå där i över en timme! Stick i mitten med en baksticka och kolla om den är färdig är det bästa sättet att göra det på.

Klicka på bilden så öppnas den i ett nytt, srörre fönster

Just denna dag kom min kära vän J-anta på besök. Hon ville "fira" min födelsedag i efterskott och hade med sig ett STORT paket till mig och jag blev JÄTTEGLAD för i paketet fanns fyra av de böcker jag så gärna vill ha och läsa! Nu blir det plugga av! :-)

Brödberoendeboken var den sista i bokhandeln så jag blev jätteglad att få den i min ägo!
Sedan bjöd jag på min fiskpudding som togs emot med stor aptit ute på min lilla trädgård, där jag spenderar mesta av min tid, soliga dagar. Många blogginlägg har skapats här ute!

Den hjärntvättade sonen...

Som den "grymma" mamman jag är som hjärntvättar min son dagligen så att han inte vågar äta något annat än LCHF-mat/REN MAT, så måste jag tycka att jag har gjort ett bra jobb. Han har sedan han började med spannmålsfri, tillsatsfri mat lärt sig att laga sin egen mat. Får sällan "tjata" på honom att han ska fixa sig något att äta när han är hungrig. Frukost och kvällsfika är väl det han fixar själv för det mesta men även middag om jag inte är hemma eller lagat något mat. Den enda nackdelen är att det blir så förjordat mycket disk! *ha ha*

Vad äter denna gosse då?
Frukosten på skoldagarna består oftast av jordgubbar och yoghurt, plus nötter med smör. Han tar fram en näve jordgubbar på kvällen från frysen som han sedan blandar med yoghurt på morgonen.
I skolan äter han för det mesta enbart sallad då allt annat är fyllt med tillsatser av olika slag.
När han kommer hem äter han middag, min eller sin egen och då blir det ofta något kött med omelett eller grönsaker.
På kvällen blir det oftast ägg faktiskt.
Här gör han en sådan där "middagsomelett" med korv, tomat och riven ost på toppen.
Han ser ju inte precis lidande ut...eller särskilt deppig och sjuk.
Eller?
Personligen tycker jag det är lite "konstigt" att föräldrar som äter enligt LCHF inte ger sina barn samma mat eftersom de inte bara väljer LCHF pga sin vikt utan pga hälsskäl och samtidigt får ungarna äta kolhydratstinn mat med tillsatser och socker. Varför, liksom?
Hade mina ungar varit små så hade de inte haft någon talan i det här ämnet.

Medelhavsinspirerad Köttfärslimpa

Efter fyra dagars jobbig förkylning så kom energin tillbaka idag och det vart matlagning på dagens program istället för att sitta i solstolen, hosta, nysa och skriva bloggartiklar.
Jag anger inga precisa mått till min mat för det är så olika beroende på om jag lagar mat för två dagar framåt, bara till mig själv eller ett helt kompani.
Nu blev det köttfärs som jag utgick ifrån och min första tanke var att göra en "vanligt köttfärssås" med strimlad vitkål som tillbehör men när jag kom hem från min lilla vandring och öppnade kylen med inspiration från Birgitta Höglunds statusar på FB, då hon just nu håller på att laga mat till sin kommande kokbok så ser jag vad jag har i kylen: Fetaost, svarta oliver...hm...hittar en grön paprika och en burk champinjoner!
JAPP! Då var det klart! Jag ska göra en fyllning med dessa ingredienser!

Jag börjar med köttfärsen:
Ner med köttfärsen i en bunke, där jag även lägger i finhackad lök och vitlök (mycket), salt, svart - och vitpeppar (färskmalen), ägg, en dutt fiberhus och en skvätt grädde. "Mosar ihop" det med händerna, det funkar bäst.
Sedan skär jag paprika, oliver, fetaost och paprika i småbitar. (inte hackat).
Formar köttfärsen i en smord ugnsform (smör givetvis) och gör en "grotta" i mitten där jag lägger ner fyllningen och sedan formar ihop köttfärsen så det täcker fyllningen.
Lägger på några smörklickar på toppen och saltar, pepprar och kryddar med lite torkade örtkryddor som jag har i en burk.
In i ugnen på 200 grader tills köttsaften är genomskinnlig. Man kan lägga på lite folie på toppen så köttfärslimpan inte bränns tills den är genomstekt.
Till detta severade jag Blomkålsmos, där jag hade smör, svart - och vitpeppar, salt, lite muskot och creme fraiche. (Bara lite för det ska inte bli soppa). Jag mosade med min potatisstöt så det blir "grovmosat". Min sallad börjar växa till sig också så det hamnade några sådana på tallriken också.

På bilden ser ni min sons portion! Tummen upp från Adam!

Varför ska man INTE göra en magsäcksoperation?

Just nu "jagar" jag argument för varför man inte ska lägga sig under kniven och amputera sin magsäck och måste ju ärligt säga: Nackdelarna överväger fördelarna, hur jag än vrider och vänder på det.
Just har jag någon slags mailkonversation med de "forskare" som ligger bakom någon slags undersökning om genetiska och miljömässiga arv för överviktsopererade personer. Jag var med från början men tackade nej när det kom stora kuvert med blodprovsrör som de ville att jag och mina barn skulle ta och skicka till Karolinska Institutet. I samband med detta fick jag veta vilka personer som ligger bakom denna undersökning och började ställa frågor som jag hittils inte fått några bra  svar på. Kanske på grund av att det finns massor av fakta som de inte vill att jag ska få veta om...
Läser en artikel från USA som jag här översätter för alla som inte orkar att läsa på engelska:

Orignalartikeln ligger hos Natural News, skriven av Mike Adams som ligger bakom bland annat en blogg som han kallar för Health Ranger. (Kommentarer från mig inom parenteserna)

OBESITASSOPERATIONER DÖDAR 5%: Överviktskirurgi tar en dödlig avgift

I en ny analys av patienter som genomgått överviktskirurgi, publicerad i tidningen Nature.com, avslöjas det att denna prosedur är mycket farligare än de flesta tror. Häpnadsväckande 4.6 procent av alla patienter som gör en magsäcksoperation dör inom ett år. Det är nästan en på 20 personer som dör inom ett år. Det är en enormt hög andel som dör och indikerar risken i samband med magsäcksoperationer. Med tanke på att upp mot 50.000 (2006) magsäcksoperationer  som genomförs varje år i detta land (USA), talar vi om att flera tusen människor, som dör pga denna typ av operationer.

De flesta av dessa operationer är medicinskt obefogade 
Det finns ingen tveckan om att det kommer genomföras ännu fler, de närmaste åren och historiker kommer att se tillbaka på dagens genomförande av att ta bort människans matsmältningsorgan och karaktärisera detta som barbariskt och medicinskt obefogat. De kommer se tillbaka och undra varför kirurgerna tog bort hela matsmältningsorgan för att hjälpa människor att gå ner i vikt. Naturligtvis, delvis beror svaret på att dessa kirurger tjänar pengar på det, genom att genomföra dessa operationer, oavsett om dessa faktiskt är säkra och effektiva. Till exempel är 60% av alla  kranskärlsoperationer i USA helt onödiga. Det finns ingen som helst medicinsk motivering för detta överhuvudtaget. Hur som helst, är det enorma förtjänster för kirurger, sjukhus och tom för narkosläkare. Alla tjänar någon dollar på att människor gör kranskärlsoperationer, men är patienten verkligen hjälpt av detta? Mer än ofta är inte patienten hjälpt av denna operation. Faktum är att de skadas av den. Samma sak är det med överviktsoperationerna, förutom i vissa fall då det är även värre. Du kan verkligen inte få tillbaka din magsäck efter en operation där hälften är bortskuren. Du kan aldrig helt återhämta dig från en magsäcksoperation. Det är ett permanent borttagande av ett vitalt organ och de vävnader som hör ihop med magsäcken. Det här är organ som det är meningen att du ska ha för att kunna leva som en frisk människa.

Falsk marknadsföring lurare människor till att göra överviktsoperationer 

Jag vänder mig starkt mot den typ av marknadsföring som görs för att främja obesitaskirurgi.

 http://www.cavalio.com/index2.php 

I marknadsföringsreklamen, finns det alltid bilder på riktigt smala människor som faktiskt aldrig magsäcksopererat sig. Man överdriver fördelarna och minimerar riskerna om de ens nämns.
T ex är de flesta obesitaspatienter inte ens informerade om de vanligaste biverkningarna; hypoglykemi, en form av hyperinsulinemi (förstadiet till Diabetes), vilket är en insulinreaktion på matsmältningen. Detta är nu erkänt som en vanlig bieffekt av obesitaskirurgi eller gastric bypass-kirurgi. När det händer dig, hamnar du i en väldigt svår situation som patient för det vanligaste förslaget du får är att lösa problemet av att din bukspottkörtel producerar "för mycket insulin" är att ta bort en del av din bukspottkörtel.

Brilliant! Kirurgerna skadar din kropp med den första operationen som sedan skapar ett tillstånd där de får mer uppdrag när de måste ta bort delar av din bukspottkörter för att du ska få balans på ditt blodsocker. Om det här kallas för läkande i det här landet, så vill jag inte se vad dessa personer skulle kunna göra om de verkligen vill göra någon illa. (Det här görs inte i Sverige...än...) 

 Jag tror inte det var vad naturen avsåg som den perfekta hälsotillståndet för människokroppen. Det handlar inte om hur många organ och vävnander du kan ta bort. Det borde handla om att hjälpa organen och vävnaderna som redan är där att få tillbaka sin styrka och vitalitet. Dessa operationer åstadkommer inget av detta. 

Tillbaka till marknadsföringen av obesitaskirurgi, som det görs reklam om på falska grunder, därför att man berättar aldrig om de verkliga riskerna för patienterna. Svårigheterna som kommer från denna operation och att återhämta sig från den förklaras aldrig helt.

Hälsosamma alterinativ istället för operation

Allt det här får dig nog att undra vilken person skulle vilja göra en överviktsoperation. Uppenbarligen, de som känner att de har slut på alternativ. De har kanske provat alla möjliga olika dieter, men de äter fortarande stora mängder mat. Jag kan garantera att det finns några saker de aldrig har provat.
En variant de aldrig provaat är att äta mat med högt näringsdensitet. Det innebär att få i sig alla viktiga mineraler i maten för en av orsakerna till att vi har ett sug och överäter är att vi lider av mineralbrist. Vår jord innehåller inte längre spårmineraler elller ens macromineraler, som kroppen är skapad för att konsumera. Våra färska livsmedel (frukt, grönsaker mm) saknar dessa mineraler. När det kommer till industriell mat, finns det knappt någon produkt i affären som inte saknar de flesta mineraler. 

Visste du att vitt mjöl har 90% mindre mineraler än fullkort? Du förlorar nästan 100% av magnesium, zink och kalcium när du bearbetar spannmål. (Idag vet vi mer än när denna artikel skrevs..) 

När du lever på mat som är framställd av livsmedelsindustrin (hel - och halvfabrikat) är du hungrig hela tiden för din kropp säger: "Fortsätt äta tills jag får de rätta mineralerna." Så du fortsätter att äta och äta, tills du blir överviktig. Det spelar ingen roll vilken bantnigsmetod du provar, du kan inte bli smalare för kroppen får ända inte de mineraler den behöver. (Betänkt då att när du är magsäcksopererad får du kronisk mineralbrist om du inte tar extra...)

Om du verkligen vill gå ner i vikt, så är en av de första sakerna du måste göra är att börja äta ekologisk frukt (?) och grönsaker. Du måste sluta med bearbetad mat. Det idealiska är att du måste börja äta tillskott av mineraler och spårmineraler. Det är en bra kombination för att få stopp på ditt matsug.

Undvik exitotoxiner (smakförstärkare och andra tillsatser) i maten

Det andra som jag kan garantera att de flesta inte har provat med tanke på att gå ner i vikt är att undvika alla kemikalier som är tillsatta i maten för att göra dig hunrig. Dessa kemikalier kalls för exitotoxiner. De vanligaste är natriumglutamat, även förkortat MSG. Denna ingrediens är gömd i mängder av ingredienser som jästextrakt, hydrolyserat vegetabiliskt protein, autolyserad vegetabiliskt protein med mera. Dessa kemikalier stör de normala funktionerna i ditt endokrina systemet (hormonbalansen). Detta systme reglerar din aptit i kroppen. När detta system inte fungerar ordentligt, känner inte din kropp när du har ätit tillräckligt, så din aptit stängs aldrig av och du fortsätter att äta och äta.

Du kan åstadkomma viktnedgång ganska enkelt genom att återmineralisera din kropp. Nyckelfaktorer inkluderat diet och tillskott är att få naturligt dagsljus/solljues- vilket är en naturlig aptitnedsättare. Matsmältningsstörare är tillsatserna i den mat du äter. Jag avslöjar allt i boken Grocery Warning, där jag berättar om dem i detalj. (I Sverige finns boken Den hemliga kocken, som förklarar samma sak.) Det viktigaste är att undvika exitotoxinernar vilket inkluderar glutamat, jästextrakt oc andra versioner av samma kemikalier. Om du gör det, då behöver du ingen överviktsoperation. Du kommer tappa i vikt som en sidoeffekt, då du väljer hälsosammare livsmedel. 

Nu kommer några säga; "Jag vill inte sluta äta mina nacho chips; de innehåller MSG, men jag vill ändå inte ge upp dem. Jag vill inte sluta äta min burksoppa." Det är ett val för var och en. Om du väljer den vägen och du blir kraftigt överviktig så kommer du i slutänden behöva göra en överviktsoperation för inget annat kan hjälpa dig att gå ner i vikt och gissa vad? När du gjort din magsäcksoperation så kommer du ändå inte kunna äta de där Doritochipsen, burksopporna och de andra exkitotoxineran ändå. Plus, att halva ditt matsmältningssystem är borta, utslitet från din kropp. Du kommer att ha ärrad kroppsvävnad och kanske smärtor i resten av ditt liv. Du kanske kommer ha hypoglycemi som kräver ytterligare operationer för att ta bort delar av din bukspottkörtel. Statistisk sett har du 4.6% chans att dö inom ett år efter du gjort din magsäcksoperation. Så om det är viktigt för dig att äta dina chips, burksoppor och MSG-tillsatta salladsdressing, så är det ditt val.

MSG finns i den mesta bearbetade livsmedel, inkluderat bacon, alla sorters korv och beef jerky (torkat kött). Nästan alla dessa livsmedel innehåller MSG, men du kan läsa innehållsförtecknigen och hitta vilka som inte innehåller detta. Många människor vill inte ändra sina matvanor och helt enkelt vägrar att sluta äta dessa farliga livsmedel. Det är ett val som jag inte förstår. Jag tror ärligt talat att de flesta gör det valet enbart för att de aldrig fått veta sanningen om livsmedel, läkande, viktnedgång och näring, vilket kunde rädda dem från övervikt, magsäcksoperationer och plågsam död.

Undvik farliga operationer och skaffa ideal hälsa 

Folk är avsiktligt felinformerade omkring hälsa av Läkemedelsindustrin, vården och Amerikanska Livsmedelsverket, som alla vill begränsa sjukdomar med mediciner, kirurgi, cellgifter och andra konventionella behandlingar.

Om folk hade tillgång till bra information, så skulle de göra bättre val och det skulle finnas mycket färre patienter som magsäcksoperera som förstahandsval. Naturligtvis, det är exakt det kirurgerna i detta land inte vill ska hända. De vill att fler ska magsäcksoperera sig för det innebär mer pengar i deras egna fickor. 

Sjukhus och privata kliniker vill samma sak. Sjukdom = Intäkter. Kunskap = mindre intäkter. På det här viset är den konventionella vården tydligt emot att patienter får kunskap om hur man förebygger sjukdom. Den enda "utbildning" som ges av den konventionella vården är baserad på nya mediciner och operationer. 

Men här, på NaturalNews.com är det annorlunda. Jag vill att du ska vara frisk, smal och vältränad med idealvikt. Jga vill att du ska undvika operationer. Jag vill inte att du ska dö inom ett år eller leva resten av ditt liv med övervikt, kroniska smärtor eller missbruka mediciner eller bli vårdad av en läkare som ser dig som ytterligare en källa till mer intäkter. Jag vill att du ska vara fri att göra dina egna val om din framtida hälsa och fri att uppleva alla de underbara lektioner som går hand i hand med den typen av hälsoresa. Jag tror på kunskap och fri tillgång till hälsofrämjande information och jag är starkt emot den direkta censur och propaganda som utförs av Big Pharma, FDA (Livsmedlesverket i USA) och framför allt alla som deltar i den konventionella medicinen.

Ja, vad ska man säga? 

Artikeln skrevs 2006 men om jag googlar på samma tema så finns det så mycket att läsa att jag inte skulle hinna läsa allt eller skriva om det även om jag inte gjorde något annat i resten av mitt liv. Mike Adams är aktiv och är lätt att hitta både på Facebook och Google+ men har tyvärr nått sin gräns för hur många vänner han kan lägga till på sitt FB-konto. Hans logiska förklaringar känns väldigt nära det som vi idag kallar för LCHF - ät naturlig mat, den mat som du är genetiskt skapad för att äta, inte den manipulerade föda som finns idag i våra matvaruaffärer, restauranger och andra ställen där man kan få tag i något att stoppa i munnen. Vi måste helt enkelt sluta vara marionetter för en industri inom livsmedel, vård och läkemedel som bara växer sig större och större - tillsammans kan vi göra skilland - inte köpa koncepten som enbart skadar både oss och framtidens generationer.
Googlar man över de privata företag som genomför dessa operationer så ligger priset från 55 000 kr och uppåt. Hittade även en klinik som erbjuder sig att "rätta till" operationer som inte fungerar!
Tro inte att den vanliga sjukvården inte "tjänar pengar" på det här också! För varje patient betalas det av våra skattepengar direkt till sjukhusen som i sin tur ser till att Läkemedelsindustrin får sin andel osv...du är bara en liten inkomstbringande bricka i hela denna stora livsfarliga lek.

Stevia, blomkål och kycklingfilé

Måste berätta lite om vad jag sysslar med förutom att skriva i min blogg och försöka läsa på mer om allt jag skriver. Just nu är min hjärna helt "mosig" för Adam smittade mig med ett elakt förkylningsvirus i veckan. Jag blir sällan sjuk och det händer nästan aldrig att mina ungar lyckas smitta mig men nu blev jag det.

Jag bestämde mig tidigare i somras att odla egen Stevia för att dels "spara pengar" och dels testa om man verkligen måste använda en massa tillsatser för att kunna använda denna rena produkt som sötningsalternativ i bakverk och annat.
Sommaren har bara bjudit på fem högsommardagar här i Göteborgsområdet så mina växter har knappt växt något alls förrän nu i augusti då det både bjudits på sol och en del värme och se - nu börjar det växa också!
<<< Här är min lilla Steviaodling. En stor kruka med sju små plantor. Jag tog ett av de minsta bladen häromdagen och smakade. Det smakar...sött! Inga bismaker av anis eller någon bitterhet alls. Bara sött! Det jag tänker göra med dessa plantor när de blivit större är att ta bladen, torka dem och mala dem till ett "mjöl" och se hur det smakar då. Är du nyfiken på att odla Stevia/Sötflockel själv så finns det på IMPECTA.

För någon vecka sedan var det extrapris på svensodlad Blomkål på fattigmansaffären Netto! *haha* Naturligtvis var jag fattigare än vanligt och fick vänta med att bunkra denna, för mig viktiga, basvara.
Jag handlade 7,5 kilo första svängen, en full kundkorg med andra ord. Kilopriset var 10 kr kilot så jag handlade ungefär lika mycket den andra gången. När jag kom hem tog jag bort blasten och delade upp dem i buketter som jag lade i 3-liters fryspåsar. Kostnaden blev ca 150 kronor för 15 kg...billigt med tanke på att kilopriset ligger på 30-40 kr annars. Nu har jag halva frysen full med blomkål! Det enda man inte kan göra med fryst blomkål är blomkålsris men däremot allt annat - mos, soppa, gratänger osv.
Håller på att odla egen också i en av mina pallkragar och de tar sig, sakta men säkert. Just nu är de stora som en liten knytnäve men oj, vad jag ska njuta av min första egenodlade blomkål sedan. En påse frön kostar kring 20-lappen.
Nästa lilla projekt gjorde jag häromdagen men då ur ett helt annat perspektiv:
Kycklingfiléer! Jag har skrivit att jag ALDRIG mer ska köpa filéer men i tisdags när jag fyllde år och inte hade någon klar idé om vad jag skulle bjuda på så slängde jag ner en påse fryst Kycklingfilé i kundkorgen och tänkte att jag skulle laga någon form av "Thaigryta" - lättlagat, billigt och gott...
Som tur var så slapp jag laga middag på min födelsedag och lade in kycklingfiléerna i kylen tills nästa dag och det här är vad jag tog ut:

 Jag köpte 900 gram kycklingfilé och på påsen står det att denna vara består av 80% kött så frågan var ju vad de övriga 20% var för något...det syns ju ganska tydligt vad resten är för något: Vatten och salt! Jag hällde ut vätskan i ett mått och fick ut 1,5 deciliter med vätska. När jag sedan stekte köttet så blev det ännu mer vätska i pannan så det är säkert minst en deciliter till.
Man köper något som man TROR bara består av kött men visar sig vara ganska mycket vatten i också - det köper vi som inte "har råd" att köpa finare kött. Vi betalar för ca 2 deciliter vatten...det blir ju faktiskt inte billigare och är det gott då? Nä, det är rent ut sagt smaklöst!
Nu är jag ju sådan att jag kan trolla med knäna när det gäller att laga mat ändå så jag strimlade kycklingfiléerna, hackade lök, vitlök och fräste det i Grön Currypasta. Jag adderade strimlad vitkål, stjälkselleri, mortlade jordnötter, riven cocos, tompatpuré och cocosmjölk (markattas eko) och creme fraiche.
Fräste köttet, löken, svampen och hällde i jordnötssmör, tomapuré och riven cocos. När köttet har slutat "vattna sig" så lade jag i vitkålen och sellerin. Fräste runt det lite och sedan på med cocosmjölken och creme fraichen. Salt och peppra efter smak. Grön curry är ganska snäll så vill man ha het mat så tar man i lite mer än man vågar! :D

 Såsen blev gudomligt god och eftersom jag mortlade saltade jornötter, ca en dl så blev det inte "för sött" heller vilket jag vet kan bli en trigger för en sådan som jag är  - sockerberoende.

Ett halvt sekel!

- Grattis på födelsedagen, Maria!        
- Nääää, jag VILL INTE bli femtio år!
- Jag har misslyckats så fatalt med allt det där jag drömde om så det finns verkligen inget att fira!
Under hela våren och sommaren har jag gått omkring med en tjock, elak klump i mitt sinne över denna dag.
50 år!!! BAH!
Jag kan inte köpa den där resan till Egypten och vakna upp till soluppgången på en pyramid som jag tänkte.
När jag förlorade jobbet så tänkte jag att okej, jag kanske inte har råd att åka till Egypten men jag kanske kan åka till Mallorca istället och hälsa på mina halvsyskon, ihop med min lillasyster...
Jag kämpar varje dag med att få ihop pengar så det räcker till hyran och maten. Det blir INGET resande här inte!
- ALLS!
När man är femtio år så ska man ha lyckats med, enligt min egen regelbok, det här:
* Leva i ett lyckligt förhållande med en underbar man
* Vara skuldfri
* Ha ett bra jobb med en lagom bra karriär bakom sig
 INTE tvärtom! Singel, arbetslös och skuldtyngd!
FEL FEL FEL FEL FEL FEL FEL FEL FEL!

Men så  hände något: Jag läste någonstans på Fejjan en liten berättelse om någon som åkt till något buddisttempel någonstans och slogs av att alla var så himla glada hela tiden fast de inte hade något att vara glada över - de hade ju ingenting mer än kläderna på kroppen, ungefär.
Han frågade någon av dessa om varför de var så glada och fick det simpla svaret:
- Jag blir glad för varje dag som jag vaknar upp ur min sömn och konstaterar att jag lever. Det gör mig glad.

SÅ GENIALT!!!

Jag är ju faktiskt också glad över att jag lever och med tanke på min livsresa så kanske just jag ska vara ÄNNU gladare över detta: Jag lever! Jag överlevde alla kriser, sjukdomar, operationer osv!
JAG HAR ÖVERLEVT ETT HALVT SEKEL!

Fy fan vad jag är bra!
Plötsligt kändes det inte så jobbigt att fylla femtio och insåg att det faktiskt bara fanns en enda sak jag ville göra denna dag: Dela dem med mina barn, de som är den direkta orsaken till att jag aldrig gett upp och lovat dem att hålla mig vid liv till de kan klara sig själva.
En sak till ville jag - höra av min bror som jag på något vis blivit "osams" med.
När jag vaknade i tisdags (på min födelsedag) så fanns det bara två tankar: Hoppas mina barn kommer och firar mig och hoppas att min bror hör av sig.
Hörde mobilen ringa och såg att det var ett Göteborgsnummer så jag ringde tillbaka:
- Angereds Blomsterhandel
- Hej, ja, ni har ringt mig..
- Ah, ja, vi har två blomsterbuketter här som vi vill leverera. Är du hemma?
- Japp, jag är hemma hela dagen..
- Då kommer vi om en stund!
Jag funderade på vem som stod bakom dessa blommor. Någon av mina systrar måste det vara först och främst men den andra buketten då? Är det min bror eller någon annan...?
Åh, vad jag ville att det skulle vara min bror! Jag överlever inte om han inte "firar" mig idag. Då vet jag inte vad jag ska göra! Jag kan inte vara utan min bror i mitt liv, så är det bara!
Det räcker med avsaknaden av en pappa, en mamma och diverse andra individer...
Blomsterbuketterna levererades och den första var från mina systrar och den andra var från min BROR!
GLÄDJE!
Tårarna sprutade! Hela min ångest över detta släppte och jag satte mig ner och skickade ett sms, ringa var inte att tänka på för jag hade bara grinat. Jag tackade för buketten och skrev att det var den finaste mest betydelsefulla buketten av alla för den sköljdes bort med tårar av lättnad över att jag inte vill vara utan min kära bror.
Dagen förflöt ganska lugnt då det ändå är skola och arbete som gäller.
Vid fyratiden kliver Samantha och Oliver in genom dörren med en stooor blomsterbukett som visade sig vara 50 RÖDA ROSOR! Herregud, jag har alltid önskat mig röda rosor när jag fött barn eller fyllt jämnt men aldrig fått det. NU FICK JAG DET! I handen hade min dotter ett "brev" skrivet på ett akvarellpapper som jag tänkte läsa senare för jag såg att det ganska mycket text.

Fick till och med fotografera mina underbara ungar tillsammans med blomsterbuketterna! 

Sedan kastade de ut mig från köket för nu skulle det lagas mat till mamma! 

Tur att det var  fint väder så jag kunde sitta ute och pilla med min dator...

Då kom Samantha ut med brevet och jag började läsa...ja, jag kan ju säga att jag inte lyckades läsa många ord utan att tårarna kom och så kom gapskrattet mitt i alltihop och sedan mycket, mycker mer tårar. ALLA känslor jag har inom mig för mina barn och allt vi gått igenom bara exploderade. 

Så här stod det i brevet jag fick:

"Till min mor, som inte längre är så stor!

Hade så gärna velat ge dig resan som du förtjänar, soffan du vill ha, en ny dator att knappa på och en hunk att pilla på! Men hur mycket jag än vill, så räcker inte pengarna till.
Så idag visar jag min uppskattning, för alla år du givit och se så bra jag blivit! Vi får se hur det blir med mina bröder, för dom kan ibland kännas som bölder.
GRATTIS KÄRA MAMMA! Idag fyller du 50 år! År som format dig till den du är idag.
Du har intagit en roll som både mor och far. När jag har känt mig ensammast i världen har du alltid funnits kvar. Din karaktär har satt avtryck i mig. När jag en dag också blir mor, så vill jag mer eller mindre bli som dig. VI kan aldrig vara samma, men jag hoppas jag fått det bästa från dig, och att det ständigt gror i mig.
Din värme, ditt ljus, din omtanke, din generositet, din godhet, din medmänsklighet, din energi, ditt lugn. Det är svårt att beskriva hur mycket du betyder för mig, men om du skulle försvinna känns det som som om jag skulle sakna identitet.
Du är skälet till att jag finns och jag ar allt att tacka dig för! Vi har inte alltid haft det lätt trots det har du lyckats berika mitt liv med många vackra minnen fyllda med skratt. Du är ju min fina skatt! Delar av mitt liv är en tung börda du burit då jag smällt i dörrar, skrikit och svurit. Nej, vissa saker glömmer man aldrig. Ändå har du alltid funnits där bredvid, du är en sån man kan lita på i krig.
Då du står där en dag och oroar dig för alla, förutom dig själv. Jag vet att du är en vänlig själ, som inte vill dig själv illa, utan andra väl. Nu ska du ta hand om dig själv lite grann, låt din saga bli sann. Du blogar lika bra som Oliver spottar, du är fantastisk patt fånga tanar i ord, du skulle säkert kunna nnå ut till hela vår jord! Det här är bara en bråkdel av vad jag beundrar hos dig.

♥ Oj, vad jag älskar dig♥

Jag insåg att jag lyckats med det enda viktiga i livet; att skapa en kärleksfull relation till mina barn. Det är det enda viktiga och detta brev bekräftade detta, klart och tydligt. Bara att läsa orden om att jag är en förebild känns så underbart att det inte ens går att beskriva.

Jag är inte misslyckad! Jag är lyckad! 

Grattis till mig som lyckats - för jag har tre vackra barn som är så fullständigt underbara att jag inget annat önskar! 

Det är fullständigt ointressant att jag vill ha en ny soffa, en ny dator, en bättre kamera - de sätter inga avtryck i min själ och  mitt hjärta så så mina barn gör.  

Fick ju ta lite bilder på denna 50-åring också med kläder som hängt i garderoben i många år för att jag inte kunnat ha dem. Den svarta toppen och kjolen har hängt med sedan 2006, då jag köpte dem för att ha som morot för att ta tag i min vikt. Jag hängde tom upp dem på väggen i mitt sovrum för att jag skulle orka banta...det gick ändå inte. Kjolen fick jag på mig redan i vintras men toppen satt lite för tight (det gör den än) men jag FICK PÅ MIG DEN! Den är den finast toppen jag äger! Jag ser mina valkar och hängiga hud men det spelar ingen roll - jag väger mindre nu än jag gjort i hela mitt vuxna liv och det är också något som jag känner mig lyckad över. Jag skriver så fingrarna brinner för det finns så många ord i min skalle som jag vill förmedla...och inget av detta hade kunnat bli verklighet om jag inte haft den största inspirationskällan någon kan ha - kärleken man får och ger till sina barn. Det kan inga pengar i världen ersätta! 

Dagen fortsatte med LCHF-middag och dessert och senare kom även Olivers kompisar med en massa vuxendricka (alla fyra jobbar som bartenders, så vad kunde man annat förvänta?)

Firandet avslutades med att min käre son Oliver, sprutade Champange över mig, något han "alltid" drömt om, som han sa! 

Tack för att jag fick det jag önskade på min Halvsekelsdag! 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 

Min feta historia del 6

Vad gör man när man provat "allt"? För att slippa gå omkring och känna sig som en Valross? Finns det inget som faktiskt fungerar? Det dåliga samvetet och självkänslan väcker enbart desperationen men inte motivationen! Herre Gud, så många olika metoder jag försökt mig på för att hitta den där så kallade motivationen!

BARA DU VILL SÅ KAN DU GÖRA DET!
Men vad då, vill? Jag VILL ju hela tiden!
Varför klarar jag det inte, då?
Jag kände mig totalt misslyckad. Jag kunde ju fan inte klara av något alls!
Jag kunde inte hålla ihop en relation!
Jag kunde inte ens skaffa barn med EN man utan med tre...
Jag kunde inte ge mina barn en HEL familj.
Jag kunde inte ens låta bli att vara fet...

Jag läste i någon tidning om någon som hette Dr Atkins Diet som ansåg att man inte skulle stirra sig blind på kalorier utan utesluta kolhydraterna ur maten. Sicken knäpps! Man måste ju ha kolhydrater i kroppen...eller? Läste några artiklar igen om "succedieten" i USA som gjorde alla Hollywoodstjärnor så smala och snygga.
Hm, det kanske ÄR något att kolla in ändå? Kollade om hans bok fanns att köpa i Sverige och jodå, men på engelska. Jag beställde den och ställde den i bokhyllan...där stod den till sommaren 2004 innan jag började läsa den.
Då hade jag lyckats skaffa mig en svår magkatarr av alla nudel-dieter som jag försökt mig på och som inte gav något annat än just det...magkatarr.
Det var i den boken jag för första gången läste om insulinresistens, blodsockerkurvor, ketos, fett, kolhydrater osv. Enligt Atkins så ska man genomgå fyra faser: Inductionfase. Vilken är den hårda avgiftningen på kolhydrater och där kunde man stanna från två veckor till flera månader, beroende på hur mycket övervikt man hade. I slutänden skulle man vara i fas fyra som innebar att man kunde äta lite kolhydrater så som fullkorn och frukt.
Påläst så bestämde jag mig för att testa denna konstiga diet med massor av fett och så lite kolhydrater som möjligt...jag började samma vecka som jag började jobba efter semestern 2004. Hade ingen aning om vad jag vägde eftersom jag inte ens ägde en våg. Det var ingen idé att ha en våg när man väger över 130 kg för de flesta vågar går sällan över 120 kg.
Min kollega tyckte jag var fullständigt galen när jag satte i mig Coleslaw (vitkålssallad med majonäs) och Tonfisk i olja, knaprade jordnötter och stekte ägg till frukost.
Hon med sin breda rumpa bantade ständigt på Nutrilett...
Redan efter någon dag kände jag något som jag faktiskt aldrig känt förut när jag bantat:
JAG VAR INTE HUNGRIG!
JAG VAR INTE TRÖTT OCH DEPPIG!
MAGEN BARA LUGNADE NER SIG!
Ja, det var la bra?
Men gick jag ner i vikt?
Ingen som helst aning eftersom jag inte hade någon våg..men jo, jag gick ner i vikt! Det KÄNDE jag!
Det där suget efter sötsaker försvann inte men jag kunde plötsligt hantera det!
Jag åt inte ens min egen födelesedagstårta två veckor efter att jag började Atkins Diet. Det hade ju ALDRIG hänt förut.
Någon gång mot hösten började även folk kommentera att jag gått ner i vikt.
- Åh, vad snygg du är. Har du gått ner i vikt?
VARFÖR kopplar alla ihop snygghet med vikten? Jag fattar det fortfarande inte...
Men okej, jag började faktiskt känna mig snygg också för det kändes som fettet "rann av" mig. Kläderna slutade strama över armarna, magen och framför allt midjan. Jag köpte nya kläder som visade mer av min figur än de tält man brukar köpa för att dölja alla valkar och fett man har.

Vid jul köpte jag mig själv en julklapp: En våg!
Jag köpte denna förhatliga apparat och såg till att den gick upp till 130 kg för, jag hade faktiskt ingen aning om vad jag vägde.
Min referens var 138 kg för det hade jag vägt vid ett tillfälle när jag var på läkarbesök då jag var sjukskriven för utbrändhet, så allt som var under 138 var bra.
Samtidigt som jag köpte den där vågen så bestämde jag mig för att göra samma fatala misstag som jag gjort förut: Jag skulle "unna" mig att äta julmaten, godiset, kakorna men BARA mellan jul och nyår. Den 1/1 skulle jag fortsätta äta enligt Atkins Diet, fas 1-2.
Jag ställde mig på vågen och den visade 126 kg (tror jag det var) - jag hade tappat 12 kilo på fyra månader. Det tyckte jag var BRA! Det var ju inte den dramatiska viktnedgången jag upplevde när jag magsäcksopererade mig men jag hade faktiskt gått ner MER än jag någonsin lyckats med på egen hand.
Nu var det ju bara att fortsätta....
Ha ha ha, ja, det gick ju JÄTTEBRA...sockersuget, hungern och helvetet var tillbaka.
Den enda "trösten" var att jag faktiskt inte gick upp de där 12 kilona på direkten som alltid brukar vara fallet och helst några kilon till.
Men ja...nu var jag ju där IGEN! Dåligt samvete,viljan fanns men den där himlans motivationen var som bortblåst fast jag visste att Atkins-dieten funkade och att jag faktiskt tyckte det var lättare än något annat jag provat + att man inte gick upp 20 kg på en vecka för att man ballade ur.
Men ja, det började stå i tidningarna om att man kunde bil "dum i huvudet" av lite kolhydrater och att man kunde få hjärtproblem om man åt för mycket fett o s v!
Så nä, jag vågade inte fortsätta med Atkins-dieten, den var ju faktiskt farlig...
Samtidigt blev jag arbetslös (årsskiftet 2004-05). Skolan jag och mina kollegor jobbade på blev nerlagd. Jag åkte upp till min syster i Sundsvall och DÄR skulle jag minsann komma igång med min Atkins-diet igen..det var där jag hittade sukettströ! Slarvade massor och kunde inte riktigt hitta formen igen, ändå, fast jag inte ens var hemma.
På våren 2005 fick jag en korttidsanställning på en annan skola och i samband. Min konstanta lunch var turkisk yoghurt med hallon...OCH SUKETTSTRÖ! Jag var ju magsäcksopererad så jag blev snabbt mätt på min "lätta", feta lunch.

Jag levde på Suketter, både i kaffet, teet och framför allt i mejerivaror. Annars åt jag vanligt socker men inte i kaffe, te och filmjölk tex. Det var mycket godare med Sukettströ som jag började med det där året jag var i Tranås på Obesistaskliniken. Det var där jag upptäckte att nyponte med tio Suketter var sjukt gott.
Japp, sjukt var det...hade inga som helst problem att stoppa ner 15 suketter i en kopp med te.
Naturligtvis köptes det grön Mellanmjölk och Ädels matlagningsgrädde för att barnen inte skulle bli feta och istället för vanlig saft och dricka, drack vi litervis med Fun Light.

Barnen skulle ju inte äta socker...och när jag körde mina Atkinsperioder så drack jag nog upp en flaska Fun Ligth om dagen. Samantha hatade Fun Light och klagade stort varje gång det inte fanns något annat att dricka...hon drack vatten istället...
Men när jag åt enligt Atkins köpte jag mer feta produkter och älskade att laga middagar till mig själv med feta gratänger på broccoli, ädelost och creme fraiche som jag åt ihop med grillat kött (i ugnen). Barnen fick fortsätta äta sådant med mindre fetthalt i och sockerhalt. Mycket pasta, ris och potatis. Jag har alltid varit bra på att laga mat och kunde trolla fram goda middagar på billiga råvaror, baserat på ris, pasta och potatis. Det viktiga var att ungarna fick i sig vitminer, mineraler och fyllde magen så de inte gick hungriga.
Det visste ju ALLA att socker inte är bra!
Jag scannade av alla affärer efter saker som låg UNDER 20kh/100 gram och letade verkligen efter livsmedel som jag var sugen på men fick ställa tillbaka för det fanns verkligen inte ett enda bakverk, någon pasta, ris, frukt som låg under 20 kh/100g. Hittade däremot mejeriprodukter som låg under 15% kolhydrater och ignorerade sockret som fanns där för det var ju så liiiite! Tyckte jag något var för surt så var det ju bara att hälla på Sukettströ hemma.
Tröstade mig med mitt eget lilla godis, yoghurt med bär och sukettströ, fun light-dricka och mörk choklad...men ja, mina atkinsperioder blev alltid avbrutna av något.
Julen, påsken, sommaren, helgen, fredagen, festen, krisen, pengarna...ja, det finns massor av orsaker till att inte hålla sig till en "diet", samtidigt som jag läste om någon läkare som heter Annika som börjat ge sina diabetespatienter råd om att utesluta kolhydraterna och öka fettet i maten och som fick märkvärdigt mycket bättre blodsockerkurvor och tom kunde bli friska!
HÄRLIGT! Jag tipsade en man jag mailade med över nätet, som var kraftigt överviktig med Diabetes2 att utesluta kolhydraterna och vad han kunde äta. Han blev friskförklarad bara ett halvår efter, tyvärr tror jag inte han höll sina nya matvanor för jag har sett honom svisha förbi på någon sida nyligen där han är lika stor som förut...
Läste samtidigt att barn behöver fett för att växa och slutade med Mellanmjölken och började köpa Standardmjölk och flytande margarin med rapsolja och smör - det var bättre än härdade fetter för barnens skull...
Jag är faktiskt inte dum i huvudet:  Hälsa, kost och medicin har alltid intresserat mig så påläst har jag nog varit hela tiden. Men intelligens och missbruk funkar är ingen intelligent och logisk kombination.

Någon gång 2004-2005, började jag också få någon konstig "kramp" som började någonstans på mitten av ryggraden och sedan strålade upp mot munhålan. Det var otroligt otäckt och jag tog värktabletter varje gång den kom för då släppte det...det blev många Ipren...tills jag inte hade några värktabletter att tillgå och bara drack vatten av ren desperation och det släppte lika snabbt som innan. Det var alltså inte själva värktabletterna som fungerade utan helt enket vattnet. Testade att dricka annat också men det funkade inte alls. Men vad var denna kramp för något då?
- Tumörer i ryggraden?
- Fel på mina tänder?
Till slut var jag bara tvungen att ta tag i detta. Först gick jag till tandläkaren för det gjorde väldigt ont på vänster sida i munhålan och där hade jag en trasig tand. Till min förvåning var det ingen strörre fara med min tand, en lagning hade släppt men jag hade inte ens en inflammation i tanden.
Okej, det var inget tandproblem..
Går till min husläkare och försöker förklara mina symptom. Han säger att det antagligen är magkatarr men eftersom jag är magsäcksopererad så känns det annorlunda för mig än för någon med magsäck. Jag börjar äta Omeprazol (magkatarrsmedicin), samtidigt som min läkare skickar en remiss för röntgen av min mage. Han vill se att allt är bra med min matstrupe, magmun och magsäck (den jag inte har) för det KAN ju vara ett bråck någonstans också...
Jag börjar jobba igen i november 2005 på skolan jag fick tillfällig anställning på under våren. Under hösten hade jag renoverat hemma, gått långa promenader i skogen med kameran medan Adam började första klass. Så jag var i ganska god form, van att röra på mig dagligen och var inte JÄTTEFET pga mina perioder utan kolhydrater och "socker".

Jag minns att jag började känna något som kändes som ett "extra hjärta" i halsgropen på morgonen och jag hade svårt att andas. Det var plötsligt väldigt tungt att röra på sig och jag fick gå mycket långsammare än jag brukade. Det var riktigt otäckt och jag ringde min läkare för att träffa honom...men jag hann inte så långt.
I februari 2006 var jag hemma med min son för han var förkyld. Jag vaknade på onsdagsmorgonen och vibrerade som en Duracellkanin! Svimfärdig och helt snurrig i skallen ringde jag först Sjukvårdsupplysningen där jag fick en massa svammel om att nä, det kan inte vara klimakteriet och nä, inte en hjärtattak heller..det är nog bara stress. Försök och vila och har det inte släppt tills dagen efter så ring din läkare.
Vaknar på torsdagsmorgonen och det är exakt lika illa. Ringer min husläkare som inte är på plats och har ungefär samma samtal med en sköterska på mottagningen som jag hade haft dagen innan med Sjukvårdsupplysningen. Hon lovar att be min läkare ringa mig.
På fredagen ringer jag igen och får en akut-tid och åker direkt till min läkare.
Där får jag göra ett EKG direkt och min läkare säger samtidigt som han skriver en remiss till Sahlgrenska:
- Du har förmaksflimmer och det kan inte jag göra något åt, så här får du en remiss till Sahlgrenska..
- Va? Förmaksflimmer? Vad är det? När ska jag till Sahlgrenska då?
Han förklarade vad ett förmaksflimmer är för något - att signalerna mellan hjärtat och hjärnan är ur balans och mitt hjärta slår för fort. Det är inget "dödligt" och ca 5% av alla över 70 år kan få detta..okej, men jag är bara över 40 år ju!
Mysko!
- Vilken spårvagn går från Järntorget till Sahlgrenska?
- DU TAR TAXI, säger min läkare..och ringer en taxi åt mig.
Jag går vibrerande ut till taxin och blir körd upp till Akutmottagningen på Sahlgrenska.
Då jag vet att det brukar ta timmar att sitta på Akuten så går jag först och köper en dricka, en  macka, lite choklad och en tidning för att vara beredd på en lång väntan.
Går in på Akuten, lämnar fram min remiss och är på väg till en stol att sätta mig på...då hör jag mitt namn och tre sekunder senare ligger jag på en bår  med fem personer omkring mig som sätter på mig elektroder på bröstkorgen, luftslang i näsan, droppnål i armen och en puslmätare på fingret och jag bara tittar storögt på dem och frågar vad de håller på med!!!!
- Du har Arytmi och vi måste vara säkra på att du inte dör... (jag minns inte vad de sa).
Jag blir inkörd på ett rum med en stor monitor framför mig och löfte om att läkaren kommer om max en kvart. Ha ha, eller hur! Läkare brukar man få vänta på i mer än en kvart.
Jag försöker tyda de där kurvorna och sifforna på monitorn som pendlar mellan 130 - 146 och förstår att det antagligen är pulsen/hjärtslagen.
Läkaren kommer in efter en kvart!
Förklarar för mig lite bättre vad Förmaksflimmer är för något och jag får massor med frågor om det finns några hjärtsjukdomar i släkten, om jag dricker massor med alkohol och sådant och bara skakar på huvudet då han inte kan komma på någon orsak till att jag, som bara är strax över 40 år gammal ligger där framför honom med Förmaksflimmer.
Jag får betablockerare som ska sänka pulsen och de hoppas på att flimret ska ge med sig av sig självt för det är inte "normalt" att jag ska ha det.
Jag fick ligga där i några timmar och nej, flimret slutade inte. Jag fick lära mig något nytt när jag låg där på rummet också:
På akuten har man olika färgkoder för hur allvarligt tillståndet för en patient är;
Rött - mycket stor fara för patientens liv - livsuppehållande åtgärder direkt
Orange - allvarligt med en viss fara för patientens liv om inga åtgärder tas
Gult - ingen överhängade fara för patientens liv
Jag var kod Orange. Jag KUNDE dö om jag jag inte hade kommit in, insåg jag. Jag lärde mig också så att om jag kommit in inom 48 timmar från det flimret började så hade flimret kunnat åtgärdas direkt med elkonvertering (elektrisk stöt i hjärtat) men om man går över den gränsen så måste man äta blodförtunnande medicin (varan) för att inte få en Stroke. För blodet "vispas" upp och kan orsaka proppar i hjärnan. Jag hade alltså kunnat dö om jag inte fattat att jag skulle åka in. Var den där "pulserande känslan" och tröttheten jag fick redan innan jul början på mitt Förmaksflimmer?
Nu fick känslan "dödsångest" en helt ny innerbörd för mig.
Jag var LIVRÄDD för att dö! Jag gick nästan på tå på den där avdelningen med mitt vibrerande hjärta och jag kunde inte ens tala om det för mina barn. Oliver bodde i Norge hos sin pappa, Samantha var asförbannad på mig och pratade inte med mig och Adam var för liten för att förstå...efter en natt på Kardiologen fick jag åka hem med en påse piller (betablockerare och Varan) och en lapp att infinna mig på Östra sjukhuset för ställa in rätt varandos i blodet för att kunna göra en elkonvertering och få hjärtat i rätt rytm igen. Detta fick jag göra varje torsdag i tre månader för så lång tid tog det innan jag hade rätt Varandos i blodet. Gick omkring med en Varanbricka runt halsen för när blodet är så tunt så kan man förblöda om man skadar sig.
Jag jobbade och det var nog precis bara det jag orkade. Ibland slog den förödande tröttheten till precis när jag klev ut från jobbet eller när jag klev av spårvagnen och skulle handla lite mat till mig och barnen. Man blev så trött att man knappt orkade gå - har aldrig känt en sådan trötthet i hela mitt liv förut. På torsdagen innan påskafton fick jag äntligen göra min Elkonvertering.
Man blir sövd i max fem minuter och går allt bra så får man åka hem någon timme efteråt. Det gick jättebra och vakande utan någon känsla av att något var konstigt i min kropp - äntligen var allt bra igen!
Men ja, jag var samtidigt LIVRÄDD för att få flimmer igen, naturligtvis.
Jag slutade "nästan" att röka och drack svagt snabbkaffe med mer mjölk i än kaffe för att inte öka pulsen på något vis. Jag fick fortsätta att äta mina Betablockerare för att inte trigga upp pulsen så att jag skulle få flimmer igen.
På våren fick jag även komma på röntgen för min mage då kramperna fortfarande inte hade försvunnit. Jag hade bara blivit försenad pga mitt flimmer.
Det fanns inget att anmärka på rönten och jag fick själv se hur kontrastvätskan gick från matstrupe genom min slang till magsäck och ner i tunntarmen. Det gick på en halvtimme.
Jag utreddes även för mitt flimmer på Kardiologen och de kunde inte hitta något fel någonstans...jag var så himlans frisk och ändå var jag sjuk!
Min läkare hade en teori om att jag fått förmaksflimmer pga min magsäcksoperation eftersom det går nervtrådar från magsäcken upp mot hjärtat så kramperna i magen kanske var det som utlöste det och fortsatte mata mig med Omeprazol och en massa andra piller som skulle hjälpa min kropp att spjälka maten som gick osmält ut i tunntarmen. Han försökte förklara att mina inre organ gick på övertid, dygnet runt för att smälta all föda som jag åt. Nu hade jag levt med min magsäcksoperation i över  tio år och frågan var/är - hur länge orkar mina organ med denna belastning?
Jag kunde samtidigt inte förstå att mitt hjärta inte flimrade för det PULSERADE i hela min kropp! Det kändes som jag hade flera hjärtan i kroppen, ett i skallen, ett i halsen, ett i magen och så mitt "riktiga" hjärta som jag kände hela tiden så jag kunde inte ligga på vänster sida när jag skulle sova eller ens sitta mot något som tryckte mot vänster sida. Det försvann inte ens efter elkonverteringen...
Och ja, jag fick flera förmaksflimmer de nästkommande åren och nej, det fanns inget som talade om varför det pulserade i min kropp hela tiden! Pulsen var bra, tom för låg så jag fick sluta med Betablockerarna för det kändes som jag hade bromsolja i blodet. Att gå upp för en liten trappa eller en liten backe var sååå jobbigt! Jag hade en burk Betablockerare med mig jämt i fall att jag skulle få flimmer igen...
Det enda som var "positivt" var att ingen sa att mitt flimmer berodde på att jag var tjock. Annars brukar ju ALLT bero på att man är tjock...Den längsta perioden jag kunde hålla mig till Atkins-dieten var året när min syster Helena skulle gifta sig i juli 2006. Jag fick uppdraget att vara hennes bröllpsfotograf och jag fick genast hjärtat i halsgropen - jag skulle stå längst fram i kyrkan och ALLA skulle inte bara titta på bröllopsparet utan även på mig och tänka:
- Åh, Maria, hon är lika fet som alltid...
Då jäklar tog jag tag i maten igen och lyckades hålla mig ifrån kolhydraterna (enligt min egen tolkning) och "fuskade" inte förrän julen kom... (igen) och jag gick ner omkring 20-25 kg den perioden. Jag mådde så bra och kände mig så fin! Det enda molnet på min himmel var rädslan för flimmer och det där pulserande i kroppen som aldrig försvann.

...och på vårvintern var det dags igen - in på akuten med förhöjd puls och förmaksflimmer. Nu hade jag lärt mig i alla fall hur det kändes så jag ringde i tid och blev elkonverterad samma dag och kom hem på kvällen...under våren hamnade jag i en otroligt jobbig kris på mitt jobb och som grädde på moset flyttade min äldste son hem igen efter att ha bott hos sin pappa i Norge i fyra år - en krisåtgärd då hela min lilla familj höll på att haverera totalt och jag var tvungen att välja vilket av mina barn jag skulle rädda. Adam mådde fruktansvärt dåligt pga sin storebror och Oliver mådde fruktansvärt dåligt på grund av alla konflikter som han orsakade både hemma och skolan.. men efter 3,5 år hos sin pappa så gick det inte längre. Hans pappa klarade inte av att hantera Olivers pubertet och problemen som följde med - Samantha hade också flyttat hem igen efter två års eget boende och blev bostadslös. Jag hade fått min "drömbostad" som låg mitt emot min lägenhet, ett litet radhus med egen innergård och rabatter. Bostaden var helt förfallen både på in - och utsidan och jag gjorde en "deal" med Bostadsföretaget att jag tar utsidan om de tog insidan. Hela lägenheten blev renoverad och jag slet med spade, skottkärra, såg och mina bara händer för att få ordning på utsidan. Jag slet som en tok och stressnivån i mig var nog på högsta växeln samtidigt som jag kämpade med mitt totalt tappade självförtroende pga krisen på jobbet.
I augusti var det dags att börja jobba igen och jag var faktiskt så knäckt att jag hade ångest när jag skulle till jobbet  -jag var helt enkelt rädd för att stöta på mina ex-elever som hade utsatt mig för en häxjakt värre än jag någonsin blivit utsatt för. Två veckor senare flyttade vi in i den nya bostaden och allt lugnade ner sig. Jag hade så ONT i min kropp! Oliver försökte massera mina onda fötter men jag skrek rakt ut så fort han bara rörde dem men det gjorde nästan ondare att inte röra dem.
Jag beställde tid för massage på jobbet i september för fick inte bort värken i min kropp. Massören var helt chockad över mina spända muskler och "vågade" inte ta i så hårt utan satsade mer på att bara få mig att slappna av...
Dagen efter kom förmaksflimret tillbaka som ett brev på posten!
Kände hur det slog till när jag vände mig om i sängen för att sova. Visste att jag hade 48 timmar på mig så jag försökte sova innan jag tog spårvagnen till Östra Sjukhuset där jag efter diverse undersökningar blev elkonverterad senare på eftermiddagen.
Minns att jag på ett efterbesök hos Kardiologen påtalade att det pulserade i min kropp hela tiden och han lyssnade på mitt hjärta men kunde inte "höra något"....
Så där höll det på.
Flimmer med några månaders mellanrum och pillertuggande, kramper i kroppen, trötthet, sömnsvårigheter och pga min tunga kropp ont i höfterna, benen, ryggen, axlarna ...
Eländet slutade när jag bytte läkare i januari 2010 och fick träffa en läkare som i botten är kirurg och sa direkt att det där pulserandet berodde på kramper i de inre organen - en effekt av magsäcksoperationen. Framför allt från Bukspottkörteln som pumpar förtvivlat ut magsaft för att smälta den osmälta maten som kommer ut i tunntarmen. Han skrev ut en medicin som heter Egazil som skulle verka kramplösande och blockerar nervbanor som i sin tur hämmar magsaftproduktionen. Biverkningar är bland annat långsammare tarmverksamhet och torra slemhinnor.
Men jag kan INTE vara utan denna medicin för efter jag tog den första tabletten så har jag inget förmaksflimmer. Jag är livrädd att den ska sluta verka och bukspottkörteln ska börja "krampa" igen eller bara sluta funka.
Som om det var nog?
Näääe!
Får även Karpaltunnelsyndrom och under sommaren 2010 så blir det så illa att jag vaknar flera gånger per natt pga kramper i handen.

Jag återvänder till min nya läkare som ger mig en Kortisonspruta rakt ner i handleden men det blev inte bättre så han skriver en remiss till Handkirurgen.
Fram tills den dagen fick jag smörja in min hand med Iprensalva och sova med handledsskena för att inte böja handleden när jag sover.
I september kliver jag in hos Handkirurgen och han konstaterar att jodå, jag har rätt diagnos och jag behöver operera handen.
NÄÄÄÄÄE!
Det tänker jag INTE göra!
Jag hade googlad på operationsbilder av detta och hade dessa i skallen och dessutom fick jag veta att man opererar enbart under lokalbedövning.
Här sitter kvinnan som gått igenom allt man kan tänkas göra inom sjukvården men är livrädd för en handledsoperation.
Jag säger till läkaren:
- Finns det inget annat man kan göra. Tycker det låter lite konstigt att operera bort en inflammation..
- Jo, du kan gå ner i vikt!
- Va? Men...jag har väl inga tjocka händer, säger jag och sträcker fram dem.
- Det syns inte på utsidan men sitter där inne i ligamenten och klämmer åt.
- Okej, då gör jag väl det då!

Jag gick ut därifrån och bestämde mig att NU är det slut på de här "dumheterna"!

Ja, det blir en del 7 också!

Skrivklåda

Just nu är jag inne i en "svår skrivklåda" samtidigt som det inte blir så många nya inlägg på bloggen. Det beror dels på att jag försöker avsluta min serie "Min feta historia" både på svenska och även översätta den till engelska: www.myfattystory.blogspot.com
Det tar väldigt lång tid att skriva ett inlägg i den storleken, där jag både måste minnas och illustrera det jag vill sätta ord på. Att översätta till engelska är en utmaning i sig. Det finns många ord på engelska som jag inte kan och dels inser jag att min stavning är rätt kass i vissa områden. Men med vanan ökar takten faktiskt.
Fick otroligt ont i nacken av att skriva - en laptop är inget bra ergonomiskt instrument men nu har jag lärt mig att sätta den i knät så mina axlar får vila när jag skriver. Det funkar bra för mig. Sedan jag skapade min stödgrupp på Facebook för GBP-opererade och alternativet till denna stympning (LCHF) så har mycket tid gått åt att kommentera, länka och hänga med i diskussionerna, även på de andra forumen. Det är helt enkelt ett heltidsjobb att "göra ingenting" som jag börjar fatta att jag måste ändra attityd till.
Att skriva ÄR ett jobb! Mycket blir lidande också: När sonen kommer hem och säger "hungrig" så sitter jag där i min bubbla och har helt glömt bort att laga mat. Brukar lösa sig ändå men jag tappar både tid och rum när jag skriver...
Så nu tänker jag fortsätta att göra det.
I morgon kommer jag skriva ett väldigt speciellt inlägg om att jag lyckats överleva ett halvt sekel om jag vaknar och lever i morgon alltså. Varje dag är en glädjedag om du vaknar och lever, läste jag på någon blogg. Lever du har du allt men livskvalitét innebär inte bara att existera och försöka överleva som många svårt sjuka gör - leva är en helt annan sak.

Min feta historia del 5

Nu var det gjort! NU skulle jag bli smal!
Vaknade på IVA med slangar och ett långt ärr som började mellan brösten i nedre kanten och hela vägen ner under naveln på vänster sida. De hade inte skurit upp samma ärr som jag hade tre på varandra, på höger sida. Nu var jag verkligen snygg! Hur många häftklamrar som höll ihop såret kommer jag inte ihåg men det var många...
Jag ammade fortfarande så det första jag fick göra var att pumpa ut mjölken som kastades, då den var full med narkosmedel och smärtsillande.
Barnen och exet kom och hälsade på men jag sov mest så de stannade inte länge.
Dagen efter fick jag komma upp på en vanlig avdelning och det var dags att börja röra på sig och så småningom även testa att äta. Det gick bara bra, både att komma ur sängen (jag var ju ett proffs på att resa mig ur sängen, nyopererad, även om jag var betydligt tyngre än de föregående gångerna). Exet och barnen kom och hälsade på varje dag. Jag tyckte det var väldigt viktigt att Oliver fick träffa mig varje dag då han var så liten (knappt 1,5 år gammal). När fredagen kom frågade jag om jag fick sova hemma över natten pga min lilla son och det fick jag. Exet kom på kvällen för att hämta mig och hade Oliver med sig. Jag var full av smärtstillande och fortfarande ganska medtagen så vare sig min kropp eller hjärna hängde riktigt med. När vi är på väg ut mot hissen ser jag att Oliver tappar sin napp och jag är för långsam för att stoppa honom från att stoppa nappen i munnen igen. Jag ville ju verkligen inte att han skulle få i sig alla bakterier som finns på ett sjukhusgolv. Jag hojtade flera gånger på exet att han skulle ta Oliver, vilket slutade med att han blev förbannad och gick iväg med snabba steg mot hissen. Jag fick tag i Oliver och nappen och när jag kom ut till hissen väste exet att jag skulle ge fan i att gapa, gick in i hissen och stack!
Där stod jag med min lille son i handen och ett ca 40 centimeter långt opertionsärr på magen, på sjukhuset, en fredagskväll...exet hade min bil dessutom.
Jag gick tillbaka till avdelningen storgråtande och berättade läget men ingen kunde "göra något" för att hjälpa mig.. Jag kunde ju inte ha min son på sjukhuset!?
Till slut lyckades jag få tag två av mina grannar, den ena kom och hämtade mig och sonen och den andra kom upp till lägenheten för att hjälpa mig med Oliver. Jag kunde ju inte lyfta honom t ex. Jag åt fortfarande starka smärtstillande tabletter men ammade honom ändå för att han skulle få känna tryggheten och att mamma fanns där för honom.
På morgonen kom grannen upp och hämtade honom till dagis och jag tog spårvagnen till Sahlgrenska. Stannade över dagen och åkte hem på kvällen och samma sak upprepades med min hjälpsamma granne. På måndagen blev jag utskriven från sjukhuset och åkte hem. På måndagskvällen började jag kräkas och fick inte behålla någonting alls. Jag hade ju "vanan inne" så jag fick inte panik direkt. Så länge jag lyckades, med hjälp, ta hand om mina barn så spelade det ingen större roll...men jag blev uttorkad snabbt. Fick ordnat hemhjälp som kom och hjälpte mig med hämtning och lämning av Oliver och matinköp och matlagning men i slutet på veckan fick jag ringa Socialkontoret och be om en akut fosterfamilj för jag var tvungen att ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag var så uttorkad att jag grinade när jag såg folk dricka något på teven...och drömde om vattenmeloner och stora glas med kalla drycker. När barnen var hämtade, tog jag en taxi till sjukhuset med en spypåse i högsta hugg. Jag fick inte behålla något överhuvudtaget och jag kände igen symptomen väl.
Blev inlagd och fick dropp och sakta fick jag tillbaka vätskebalansen. Jag skulle få göra en gastroskopi på måndagen för att kolla att inget fel uppstått med operationen men redan på söndagen slutade jag kräkas och kunde äta för första gången på en vecka. Tror det jag fick soppa först och sedan potatismos...

På måndagen fick jag åka hem istället för att göra den där gastroskopin, tack och lov! Min dotter ringde och sa att familjen "inte var snäll" mot henne så jag tog spårvagnen och hämtade hem mina barn direkt.
Ingen ska vara dum mot mina barn - ingen! Samantha berättade sedan att de hade bara tagit hand om Oliver och inte brytt sig om henne särskilt mycket. Tur att jag återhämtade mig så fort!
Orsaken till att jag hade börjat kräkas berodde antagligen på den stress jag blev utsatt och att den kapade magsäcken svullnat, så när jag fick dropp så gick svullnaden ner och jag kunde börja äta igen.
Ja, äta, ja!
Jag matade Oliver med barnmat och själv levde jag på de rester som han inte åt upp och på pulversoppor.
Kilona rasade av mig i snabb takt och redan i maj hade jag tappat  30 kilo. Livet kom sakta tillbaka och jag kunde börja röra på mig igen. Någon gång på sommaren kunde jag springa ikapp Oliver när han var på väg åt fel håll. Innan dess var det Samantha eller vännerna på gården som fick springa ikapp honom. Han var snabb som en ödla! Exet hade kommit tillbaka och tog sonen varannan fredag eller lördag och en natt mitt i veckan. Jag började gå ut och roa mig!

Jag älskar att dansa och särskilt till reagge, ska och dancehall. Fick höra om en afrikansk klubb som blev mitt stamställe - jag drack inget, bara dansade och dansade. Värjde mig för alla påstridiga inviter från de afrikanska män som fanns på klubben. Jag älskade fortfarande mitt ex så jag hade ingen lust att träffa någon ny. Männen gillade mina former och jag blev ganska bra på att nobba...tills en kväll i augusti...
En man på klubben lyckades charma mig med sitt lugna sätt och mjuka framtoning. Vi pratade hela kvällen, dansade lite och bytte telefonnummer. Dagen efter kom han och hälsade på och praktiskt taget flyttade hem till mig direkt. Han var jättesnäll mot mina barn och hjälpsam på alla sätt och vis, motsatsen till Olivers pappa, tyckte jag. Jag blev kär och tappade mina känslor för Olivers pappa - nu var det definitivt slut mellan oss. Det blev mycket konflikter, svartsjuka och problem som jag inte tänker berätta om...

Farmors gardiner användes flitigt! 

Jag och Mr Jallow gifte oss den 20 februari 1996 och han åkte tillbaka till sitt hemland, Gambia, för att ansöka om uppehållstillstånd och var borta ett år.

2006 - 119 kg och kortklippt

Under året som han var borta fortsatte jag att gå ut och dansa, lärde känna mycket nytt folk och gick stadigt ner i vikt.

Mot hösten 1996 började viktnedgången sakta av och jag slutade på 119 kg innan det blev totalt stopp. Jag tappade mitt fina, långa tjocka hår och klippte av det till slut för det var så tunt och glest.
Jag kom på en efterkontroll och minns att läkaren frågade om jag behövde ett nytt recept på B12...
- Vad för något?
- B12
- Vad är det?
- Har du inte fått information om att du ska äta det i resten av ditt liv? Du tar inte upp B12 efter operationen så man måste äta det i tablettform.
- Nä, det har ingen sagt något om...
Läkaren skrev ut mitt första recept på B12-vitaminer och sedan dess har jag ätit det dagligen. (Förutom perioder då jag glömt köpa det...)
Jag upplevde inga direkta problem med min magsäcksoperation de första åren mer än att om jag åt för fort eller för mycket så fick jag fruktansvärt ont och det slutade inte förrän jag kräktes upp allt. Det är inte "kul" att kräkas upp osmält mat utan någon vätska. Man kan inte dricka och äta samtidigt så jag fick dricka innan eller långt efteråt. Jag vande mig vid att dricka vatten på nätterna och äta på dagarna. Varje gång jag spydde sprängde jag blodkärl runt ögonen och i ögonen så ibland såg jag ut som om jag varit i slagsmål...
Jag lärde mig dock vad jag skulle undvika att äta: För "hård" mat som t ex pasta, råkost, stora köttbitar och ris, särskilt inte ihop. Vissa saker satte fart på magen i räjserfart, framför allt Pannkakor, vegetariska biffar, linser, Falaffel och säkert massor som jag inte ens tänkte på. Jag åt "allt" och fick lida ibland. Så länge jag hade en toalett på något så nära håll så kunde jag ju fixa det. De var väl de gånger jag inte hade tillgång till en toalett som jag led av det.
Portionerna var löjligt små och den vanligaste kommentaren jag fick när jag åt ihop med andra var:
 - Ska du inte äta mer än det där lilla?
- Nej, jag kan inte äta mer. Jag är magsäcksopererad...
- Oh, aha, va? Så då kan man inte äta mer?

En del frågade och andra försökte låstas som det regnade. Jag tänkte aldrig så mycket på det mer än jag sällan ens pratade om det själv. De närmaste visste om det och andra såg nog bara min tjocka kropp och undrade varför jag var så tjock som var opererad..kanske?
Nej, jag kunde inte äta mer än den där lilla barnportionen men det kändes också bra för jag visste att jag faktiskt inte kunde överäta, då skulle jag vara tvungen att kräkas upp allt ändå. Jag lärde mig att svälta helt enkelt för om jag svalt i 24 timmar så kunde jag äta mer vid nästa tillfälle. Jag kunde nästan äta en halv pizza om jag inte åt på minst tio timmar innan (kunde jag efter ca ett år)...jodå, nog lär man sig att inte äta som innan!
Mat var inte lika viktigt längre för jag kunde fysiskt inte äta 4-10 mackor varje kväll och kakor på det men visst kunde jag äta godis, särskilt chocklad för det smälter ju bort i magen och visst kunde jag äta kakor, fyra i taget under flera timmar osv...inte slutade jag att missbruka mat - bara i mindre mängd och mer lättsmälta saker under längre tid. Hungerkänslorna var borta men inte suget efter socker och det tillfredställde jag ändå, så jag "saknade" ju egentligen inget.

Det går t ex att äta en hel Prinsesstårta själv, även som magsäcksoperad men det tar två dagar istället för två timmar...min försäkring om att inte äta ihjäl mig satt ju i min mage eller rättare sagt, avsaknad av magsäck.
Min make kom tillbaka till Sverige i januari 1997 och vi började livet som make och hustru. Han ville ha barn direkt och jag ville vänta för att se om vårt äktenskap fungerade - vi hade ju inte riktigt lärt känna varandra innan vi gifte oss. På sommaren bestämde jag mig för att det var okej att skaffa barn och vi behövde flytta till en större lägenhet för vår växande familj.
Det var inte bara familjen som växte, jag började gå upp i vikt också och min man påpekade försiktigt då och då att jag kanske inte skulle äta så mycket kakor...men jag blev bara sur så han undvek ämnet. Han tyckte ju om min stora kropp ändå men tyckte väl att jag gnällde lite för mycket över vikten samtidigt som jag knaprade i mig kakor...
Vi flyttade till en större lägenhet i en förort, norr om Göteborg, Angered, samtidigt som jag var gravid i sjätte veckan. Livet var bra, jag hade jobb, var gift, hade en fin lägenhet och ett tredje barn på väg som var önskat av både mig och barnets far. Något jag aldrig fått uppleva innan. Men ja, under ytan var det långt ifrån perfekt. Där fanns andra problem som var mycket svårare att ta itu med än stora gräl (som med mitt ex) men som jag inte kan skriva om här då det innefattar saker som inte ens mina barn vet om.

Midsommarafton - en vecka innan förlossning

Hur går det då att vara magsäcksopererad och gravid?
Jodå, det funkar..man spyr luft på morgonen istället för magsaft, eftersom det inte finns någon magvätska i den lilla bit magsäck man har kvar och i slutet av graviditeten började jag få magsmärtor och kräktes så mycket att jag fick åka in på sjukhuset igen, bindväven kring tarmarna satte tillfälligt stopp och det planerades tom för operation på min gravida mage i åttonde månaden. Som tur var skulle jag röntgas först för att se vart stoppet satt och kontrastvätskan lyckades få bort stoppet i tarmen, tror jag för smärtorna och kräkningarna gav med sig och jag behövde bara åka in några gånger för kräkningar och magsmärtor. Jag blev sjukskriven de sista veckorna och den 28 juni 1998 födde jag en stor son på 4.7 kg som jag gav namnet Adam.  Han såg ut som en liten, brun Buddha!
Sex månader senare skilde vi oss, det gick inte längre att ignorera de problem som fanns under ytan och nu stod jag där igen, ensamstående mamma men nu med tre barn.
Jag gick in i en fas av otrolig ilska, besvikelse och depression som varade i över tre år och under dessa tre år lyckades jag gå upp nästan allt jag gått ner efter operationen. Jag vägde omkring 145 kilo - med pendlingsvikt på + - 5/10 kg. Jag orkade inte bry mig, drömmen om en familj var raserad. Vem skulle vilja ha mig ändå?
Ensam mamma med tre barn i tre olika färger, boende i förorten med ett berg av skulder pga att jag ensam försörjde oss under flera år...
Det var totalt kaos i mig.
Det var totalt kaos omkring mig med...
Mitt fokus låg på att hålla mig och mina barn ovanför vattenytan och hantera varje kris vi gick igenom. Det var ingen sockersöt uppväxt mina barn fick och bara det skulle kunna bli en "bok" för sig men av både hänsyn till dem och all andra iblandade så väljer jag att inte berätta.
Jag var verkligen ensamstående: Papporna fanns där men aldrig på någon annans villkor än sina egna, dessutom flyttade Olivers pappa till Norge och Oliver gick in en egen kris.Något stöd kände jag aldrig att jag fick. Jag var väldigt ensam, helt enkelt.
Utan vissa vänner och min dotter, hade jag nog inte fixat det alls - ni vet vilka ni är  

Det gick i alla fall så långt att jag brakade ihop när Adam bara var tre år gammal. Jag kunde inte en prata en första veckan! Att handla mat var en utmaning med panikkänslor under skinnet men ja, jag gjorde det jag var tvungen att göra ändå och de timmar på dagen jag fick vara ensam hjälpte mig. Jag kom tillbaka till jobbet ett halvår senare.
Jag orkade inte bry mig om mig själv eller min vikt, den var där, operationen var i princip onödig fast jag kan ju inte säkert säga att jag hade levt om jag inte gjort den alls. Besvikelsen över att aldrig få uppleva att vara normalviktig fanns där som en vass kniv i hela min existens, även när allt annat tog min uppmärksamhet. Påminde man sig inte själv om hur man såg ut så var det ju alltid någon annan som gjorde det.
Jag insåg ju någonstans att OM jag verkligen ville gå ner i vikt så var jag helt enkelt tvungen att börja banta igen!
Jag skulle börja varenda måndag...varenda gång det blev sommar, varenda nyårsafton, varenda semester osv...
Jag försökte med viktväktarmat, lightprodukter, fullkorn, äta bara nudlar och popcorn, gå långa promenader, simma tre gånger i veckan, leva på Nutrilett och Modifast och det slutade bara med blodsockerfall, dåligt humör, förstoppning, magkatarr och depressioner och framför allt otrolig hunger och sug, plus några kilon ner och några kilon upp...
Det var lättare att inte äta alls än att äta någonting och äta måste man göra annars dör man och dö ville jag ju inte för jag hade tre barn att ta hand om. De som fick mig att kliva upp ur sängen varje dag även när jag bara ville krypa under täcket och inte komma fram alls.

Nästa del blir den sista.. kanske!
Den kommer handla om tiden från 2005, då jag upptäckte Doctor Atkins diet och när livet som magsäcksopererad verkligen visade sina baksidor och åren fram till nu.