Torsten och Anne

Idag har det varit lite fart på Aftonbladet med två artiklar publicerade.


En med Anne Bokvist som idag väger 42 kilo och haft svåra komplikationer i flera år.
Denna artikel kan läsas här. 

Den andra artikeln skriven omkring komplikationer och det är Torsten Olbers som blivit intervjuad.
Denna artikel kan läsas här. 

Ja, jag har åsikter om dessa artiklar och det vet ni som följt mig. Sedan kan jag öppet och ärligt erkänna att jag inte skriver allt jag tänker och tycker om överviktsoperationer, inte ens på min egen blogg.
I dagsläget väntar jag ju också på att få min magsäck och bortkopplade tarmbit återställd just av Torsten Olbers och att kritisera honom i det här läget är som att äta upp den hand som föder mig. Jag har egentligen ingen direkt kritik att ge kring artikeln och det han uttalat sig om. Det enda jag känner är att komplikationer är så mycket mer än det som Anne upplever och många med henne; smärtor, kräkningar och inte kan äta. Komplikationerna som står på uppskrivna innan man opereras är också det som är "känt" men det som det pratas minst om är den komplikation som alla drabbas av - ja, alla - det är operationens syfte som jag skrivit om så många gånger: Näringsbrister och svälttillstånd. Lägg därtill nervskadorna som uppstår när man skär av den stora vagusnerven i magen som påverkar allt från funktion av inre organ till hormoner och psykiskt mående.
När en av medlemmarna i min stödgrupp blir tvångsintagen på psyket för att kirurgen skuldbelägger henne och säger att det sitter i hennes skalle istället för att faktiskt lyssna på henne och göra det hon vill: Återställa operationen.
Anne var väldigt illa däran innan läkarna återställde hennes magsäck och tarm och DÄR EFTER gör de en sleeve för att Anne var så rädd att hon ska bli fet igen...hon vägde då kring 45 - 50 kilo. Att som kirurg gå med på att göra om gbp-operationen till en sleeve-operation borde vara åtalbart men är patienten den som "styr" så finns det inget att åtala.

Att använda argumentet att fetma orsakar så mycket fler och farligare sjukdomar än själva operationen känns så förbannat onödigt. Det är fortfarande inte själva fetman som orsakar sjukdomarna och det finns smala människor som också har dessa sjukdomar som t ex diabetes 2, högt blodtryck och...ja, vad är det för sjukdomar man kan få av fetma??? Slitna leder, inflammationer i kroppen som i sin tur kan orsaka cancer i värsta fall men att seriöst påstå att man blir frisk av att operera bort 90% av magsäcken och den övre delen av tunntarmen där mycket av den livsnödvändiga näring vi behöver för att fungera finns, då vet jag inte om det är mig det är fel på eller någon annan?
Man blir inte fet eller sjuk av NÄRING. Du blir fet av felaktigt intagen energi, tillsatser och kemikalier som ger obalanser i hela systemet, inte bara i naturen utan även i din kropps natur. Att högutbildade läkare inte vill se detta är för mig en total gåta.

Men det är väl som Torsten säger: - Majoriteten mår ju bra efter sin operation.
Ja, vi kan väl ignorera de där 60-70 personerna som får det så illa efter överviktsoperationen att det är direkt fara för deras liv är väl okej? Det viktiga är väl att vi inte är tjocka? *ironisk*

Alternativet räknas inte ens in i diskussionen och jämförelserna kring kosten som är lchf för det finns ingen långtidsforskning på lchf enligt psykologen på övervikts-enheten på Sahlgrenska så därför är överviktskirurgi effektivare på ur ett långsiktigt perspektiv, fast det finns ju ingen långtidsforskning på det heller. Nej, fem år är inte långtidsforskning för vare sig överviktskirurgi eller lchf.
Tydligen.

Stressad kirurg!

Att Torsten Olbers är den mest stressade doktorn jag har träffat är ingen överdrift! Inte nog med att telefontiden jag fick i onsdags var felbokad den telefontid som jag fick inbokad idag på förmiddagen inte ens skedde. Vid halv två när jag var klar med mitt samtal på min nya arbetsplats (Börjar arbeta på en annan arbetsplats from den 1 december) så fick jag löftet efter att receptionen på kirurgen att han skulle ringa "om en liten stund". Kvart över tre ringde jag igen och hon jagade rätt på honom och han satt i möte och skulle ringa efter det...och då RINGDE HAN! (Då hade jag redan skickat ett mail till honom också). Att han ens hinner andas när han jobbar är ett litet mirakel tror jag. Jag "skällde" lite på honom angående hans stressnivå för vad skulle hända om han brakade ihop och blev sjukskriven själv? Han lovade att vila i helgen och jag tipsade om min förra läkare Adel, kanske vore någon att anställa till sitt kirurgteam på Sahlgrenska. Han behöver några lika duktiga kirurger till så att hans arbetsbelastning inte är lika tung.

Till vårt samtal som inte avslutades i tisdags:
Han frågade mig igen, för säkerhets skull, om jag verkligen ville bli återställd och inte få min gbp omgjord och svaret var åter ett nej, jag vill inte få min gbp omgjord, ja, jag vill bli återställd.
Han sätter mig på väntelistan för operation och kunde inte lova mig något om när denna operation kommer att ske men jag hörde mellan raderna att hans intention är att få den genomförd i vår, eller som jag tänker innan sommaren. Jag är inte förvånad om det tar längre tid.
Om jag hamnar i akut läge, p g a mina nuvarande krämpor så ska jag i det läget ringa honom för INGEN får peta på mig som inte heter Torsten eller någon av Torstens team. Så nu finns det en back-up-plan om något uppstår innan det är dags för återställningsoperationen.

Jag kommer att bli kallad till en kontraströntgen innan operationen och en gastroskopi kommer att göras när jag är sövd. (Jag glömde att prata om reparation av vagusnerven.) Det får jag ta sedan.

Hade också en fråga från min grupp: Hur många återställningar har Torsten gjort? Svaret var 8 - 10 stycken och hans närmaste kollegor har gjort 2-3 stycken också. Då frågade jag inte om hur många om-operationer han gjort när det gäller själva överviktsoperationerna. Det finns ju också: De som gör om sina gbp till sleeve eller "förfinar" sina gbp.

Så! Nu kan jag släppa det här för tillfället och bara sätta mig ner och vänta på att få ett brev på posten om vem som kommer bli min koordinator och sådant.
Smärtan och illamåendet har äntligen släppt lite. Det var världskrig i magen igår och jag fick gå på toa tre gånger på en stund och då släppte det värsta så i natt har jag sovit hela natten. Det var riktigt skönt!
På måndag drar jag till jobbet. Olbers skulle skicka mitt läkarintyg.
Två veckor kvar på mitt jobb och sedan byter jag.
Orsaken är att det uppdrag jag är anställd för är slut den sista november och jag hade ynnesten att ha en vän som fixade så att jag fått en anställning redan dagen efter. Jag kommer att få gå bredvid fram till jul för att lära mig de nya rutinerna och bli väl insatt i mina nya arbetsuppgifter så efter nyår blir det på allvar. Ska bli så roligt! Nu får vi hålla tummarna att jag slipper få så ont igen fram tills det är dags att operera tillbaka matsmältningssystemet! Ja, jag är livrädd!

Jag vet om jag tagit rätt beslut när jag vaknat från operationen och vet att magen fungerar som den ska. Det finns inga garantier för något, det är jag väldigt medveten om. Men som jag skrivit förut: Jag vill inte veta hur jag mår om jag inte gör detta för mina inre organ mår inte bra. Alls.

Tills dess jobbar jag på mitt nya jobb!
Får ut min bok!
Fortsätter njuta av mitt barnbarn!
Häpp!
Jodå, jag ska blogga också... ha ha!

Proteinbrist

Jag har vid några tillfällen tagit upp vikten av att äta bra protein för att kroppen skadas om vi äter för lite protein, för mycket fel protein etc. Är man överviktsopererad får man veta att man ska prioritera protein och de flesta äter en extra skiva skinka på mackan eller en burk kvarg om dagen...och jag har alltid tänkt att det där räcker inte. Själv har jag, sedan jag började med lchf prioriterat det animaliska proteinet i form av ägg, och protein från fisk, skaldjur ,kyckling och rött kött. Tanken på att minska mitt proteinintag med tex en köttfri måndag känns helt fel. När jag testade att köra strikt lchf första gången lade jag in allt jag åt i en app och lärde mig snabbt att jag inte skulle äta mer än max 80 gram protein och betydligt mer fett än jag dittills fått i mig.
I min jakt på bra tillskott så hittade jag ett proteintillskott på Iherb. Jag har kollat och letat förtvivlat efter ett rent proteintillskott i Sverige men det finns inte mer än det som vi köper som Gelatin här i Sverige och ja, det finns ekologiskt sådant, precis som det jag hittade på Iherb.
Jag tänkte att jag måste testa detta för att få ordning på mitt tunna hår och mina krokiga naglar och aldrig trodde jag att jag skulle uppleva detta:

Efter flera  år med mitt Karpaltunnelsyndrom i handen som inte blivit bättre ens med lchf och viktnedgång så har jag efter ca två månaders Kollagen-tillskott slutat använda min handskena på nätterna och peppar, peppar -jag har inte haft kramp i handen på flera dagar. Känseln i tummen som försvann för ett halvår sedan har sakta börjat komma tillbaka. Tummen är fortfarande lite stel och svullen men jag har INTE ont och jag har INTE kramp! Jag har dessutom inte ont i axlarna som jag haft i flera år också! Håret växer lite fortare, naglarna är fortfarande krokiga men känns lite hårdare...
Det här kommer jag fortsätta att ta!
Jag mixar ner ca fyra msk i mitt fettkaffe på morgonen men det går precis lika bra att blanda ner det i vanligt vatten. Det är helt smaklöst och löser upp sig snabbt.
Jag har aldrig haft proteinbrist enligt mina blodprover men albuminent som är just en indikation på proteinbrist ligger på 37 som ligger i den nedre gränsen.
Jag rekommenderar verkligen detta tillskott eller liknande gelatin-pulver.

Rättelser! Jag har googlat lite mer och hittade en pdf-fil om Kollagen och ett tillskott som faktiskt finns att köpa i Sverige som heter Genacol men jag kommer ändå att köpa det som jag började med från Iherb med tanke på att det svenska kostar närmare 400 kronor för en månad och det som finns i USA är hälften så dyrt. Jag kan alltså köpa två burkar med detta för samma summa.
Jag lärde mig dessutom en sak till: DET SKA TAS PÅ KVÄLLEN INNAN DU LÄGGER DIG!
Orsaken är att kroppen jobbar med att bygga upp just alla de vävnader som behöver kollagen när du sover.
Så nu får det bli min lilla kvällsdrink tillsammans med rejält med vatten.

Väntan på att doktorn ska ringa

Han ringer i morgon på förmiddagen fick jag veta igår när jag gick från mitt inte avslutade möte med Torsten...
Jag vaknade med ett ryck i morse och tänkte att jag kanske hade missat telefonsamtalet. Går upp och kollar telefonen och nej, inga missade samtal.
Sedan börjar man vänta....och vänta. När klockan var tolv hade ingen doktor ringt. Jag ringde till kirurgmottagningen strax efter två. Får veta att Torsten gått för dagen och återkommer inte förrän på fredag. Telefonbokningen var tydligen felbokad...
Ny inbokad telefontid: Fredag förmiddag.
Tror ni att han ringer då?
Mitt liv är så spännande ibland!

Jag kommer få min återställningsoperation!

Idag blev min "ödesdag" för idag fick jag äntligen träffa den store överläkaren/kirugen/gurun/överviktsoperationsguden Torsten Olbers och ja, jag lovar, jag blev typ kär i honom! Han är en så helt underbar människa. Han lyssnar på dig, han förstår dig, han tar på dig tröstande och uppmuntrande och jag kan tänka mig att många kvinnor går ut från besöken med lite gelé i knäna efter dessa möten.
Läser du detta, Torsten,så är jag rätt säker på att du skrattar lite igenkännande! Du borde ha blivit psykolog men tack gode Gud för att du blev kirurg om jag säger så! 

Vi fick sällskap av en nyanställd psykolog som heter Marcus Lageström och har arbetat i Dalarna på en enhet för överviktiga som heter Skönvikt. Här är en artikel om honom och hans arbete hittils. 

Jag var otroligt nervös och uppvarvad inför detta möte som jag väntat så länge på. Det roliga var att jag fick ett brev från Torsten igår som han skrivit efter att jag missade tiden till honom i september där det stod att han tyckte det var synd att jag missat tiden etc. Undrar om detta brev hamnade underst i högen av post på Salhgrenska eftersom jag fick det över en månad efter att det skrivits. Tur att jag fick det innan jag skulle dit idag. Där stod bland annat detta: 

Det kändes redan där som att jag redan hade fått ett ja till en operation. Frågan var väl egentligen bara vilken typ av operation? Vi gick igenom en tidslinje över mina operationer och mående sedan 1982 tills nu och som såg ut ungefär så här: 

Det fylldes på med en massa saker under denna linje också .Vi började med ringarna där det står Smärtstillande/Person/Operation. Det stod morfin från början men jag ifrågasatte det eftersom många överviktsopererade äter alla möjliga smärtstillande, inte bara morfin som inte är bra att ta då tarmfunktionerna saktar ner och kan orsaka mer problem. Jag berättade att jag inte ens tål morfin så det är inget "problem" för mig. 

Vi listade även upp mina problem..fast inte alla. Under mina två timmar med Olbers fick han iväg tre gånger, svarade i telefon vid flera tillfällen så han var inte hos mig hela tiden, inte ens när han var i rummet. Marcus försökte fylla ut denna tid med frågor och diskussioner med mig och jag kände ganska snabbt att han inte gillade mig alls och han förnekade inte att han hade problem med mina åsikter för de gick väl mer eller mindre stick i stäv med hans. Enligt honom finns det inget vetenskapligt stöd för att bantning har någon långsiktig effekt på vikten men det har överviktsoperationer.

Så när jag sitter där och stöddigt talar om att det där är fel, så var jag väl lite väl provokativ, då jag menar att överviktiga är ätstörda med matmissbruk och sockerberoende som problematik vilket inte går att operera bort. Han tyckte att detta sockerberoende är jättekonstigt eftersom alla som påstår sig vara detta aldrig går in i en affär och kommer ut med rent socker under armen utan i en massa andra versioner. Det hade aldrig en heroinist gjort. Herioinisten hade kommit ut med just rent heroin men om vi tittar på ett annat beroende som t ex alkohol så finns det ju mängder med alkoholprodukter och alla kommer inte ut med ren alkohol, right? Att socker kan komma i många olika former som i t ex kakor, pasta, bröd, godis etc var inte alls samma sak, enligt psykologen Marcus. Det enda jag kan hålla med och är det jag egentligen har sagt från start: - man orkar inte och klarar inte av att leva på kaloridieter i resten av sitt liv. Det suger för mycket, man är ständigt hungrig och humöret är lika upp och ner som blodsockret. Marcus ansåg att om han inte baserade sina kunskaper på forskning så skulle han förlora jobbet... Det kändes mer som lite pajkastning om vem som har rätt och vem som har fel och det var inte därför jag var där om jag säger så. Jag tror jag klarar mig utan denna psykolog som tyvärr är lika fast i sina tankar som vården har varit de sista fyrtio åren. Synd! 

Torsten kom tillbaka och vi tittade vidare på mina problem och hur jag upplever min kropp. Han reagerade på att jag kan kräkas upp mat vilket en gbp-opererad INTE kan göra, enligt alla regler. Han hade läst på i mina journaler och inte nog med det, han hittade mina gamla röntgenbilder då jag gjorde en kontraströntgen 2005 som visade enligt hans vana öga att jag har en väldigt smal och trång passage ut i tarmen, och i journalerna står det att min passage bara är en centimeter stor så hans åsikt är att jag levt som en gastric-banding-patient med en förkortad tarm så någon egen version på vgb och gbp och tyckte det var rent katastrofalt att jag levt med detta i över 20 år! Att ingen någon gång har gjort en gastroskopi på mig och kollat läget var också för hemskt! Så jaha? Jag har lidit i onödan enligt Torsten och så här ska jag inte ha det, det var ju helt klart! 

Han presenterade två versioner på operation och den enda var att återställa magen till en "riktig" GBP för jag har ju inte fått uppleva fördelarna och glädjen med en sådan enligt honom och det är därför jag är så negativ till operationen. Jag försökte förklara att min negativa inställning inte baseras på mina egna problem för jag kan tycka att mina problem är rätt små och ofarliga i jämförelse med andra som har en "riktig gbp". Men jag fick höra inte bara en gång utan många gånger under detta möte att de flesta/majoriteten av gbp-opererade faktiskt mår bra och inte har några problem. Detta baseras på SOS-studien och jag svarade att man nog skulle behöva göra om den där SOS-studien eftersom den är baserad på felaktiga grunder. (Faktiskt). Han sa inte emot mig men denna studie är baserad på VGB, överviktiga med diabetes och ja...jämför äpplen med päron och man finner att äpplen rullar längre än päron. 

 Jag skakade vänligt men bestämt på huvudet över detta fantastiska erbjudande och frågade hur alternativ nummer två såg ut som Torsten inte var lika entusiastisk över men förklarade att ja, då kunde man ju skippa den där lilla fickan, koppla in magsäcken och tarmbiten direkt på den nedre delen och den övre tunntarmsdelen som sitter fast i fickan skulle tas bort helt. Jag frågade varför den biten tarm inte kunde kopplas ihop med resten och fick svaret att den brukar vara för skadad...jo, jag tackar jag, den är så skadad för att gbp är så bra för kroppen? Han sa också att om jag gör en återställning så kommer jag få ha en gastrosond insatt in till min bortkopplade magsäck så att man kan se att den fungerar efter operationen och ja, det kändes logiskt. Så vi är både överens och inte överens. Torsten vill göra en gbp och jag vill göra en återställning. Hans tyngsta argument för att jag ska göra en gbp är att garanteras att inte bli fet igen och jag försökte förklara att jag inte är orolig för det eftersom jag idag har både kunskapen, verktygen och självinsikten om min problematik och jag har ju faktiskt kunna hantera detta under fem års tid så varför skulle jag inte kunna fortsätta hantera det? Det sitter ju som sagt var inte i magsäcken utan i hjärnan och ju mer näring och ju bättre matsmältningssystem jag har, desto större chans har jag också att uppnå bättre hälsa. Just nu håller jag schack på både hälsa, vikt och komplikationer. Det skulle vara så SKÖNT att slippa ha fokus på hur många hundralappar jag kan köpa tillskott för den här månaden, varför jag har ont och varför mina naglar och mitt hår ser för jävligt ut. På tal om det så nämnde jag just att min hår har börjat se bättre ut sedan jag börjat med 92% rent kollagen och fick svaret: - Ditt hår ser tjockt ut i jämförelse med andra gbp-opererade...

Det känns som kirurgen talar två språk - ett som erkänner svårigheterna och problemen som kommer med överviktskirurgin och samtidigt så ska det vara det enda som fungerar mot övervikt. Smal och flintskallig? Smal men tappat naglar och tänder? Smal men det kryper i ben och fötter p g a B12-brist och järnbrist? Smal men...nä, då tycker jag att det är okej att vara lite småtjock och må bra, ha fint glansigt hår och starka naglar. 

Vid halv tolv måste Torsten rusa ut igen och jag blir ensam med psykologen en gång till och jag känner och ser att han är rätt irriterad på mig så jag vänder fokus från själva operationen och övervikten och vi pratar om kroppsuppfattning, relationer och hur svårt det är att vara överviktig och hitta kärleken och jag tog upp hur svårt det är att vara överviktig, gå ner och se ut som en 98-åring naken då all hud som är över hänger runt en som en fin, skrynklig gardin. När klockan är tolv måste han gå för han har en annan klient (lunch) och Torsten syntes inte till. Det sista som sas var min fråga angående alla med komplikationer och som bor i andra delar av landet hur de ska göra för den specialenhet som håller på att byggas upp för komplikationsfall kommer inte kunna ta emot alla från hela landet, vilket Markus höll med om men sjukvårdslagen säger att man kan kräva att få komma till en specialist och få en andra bedömning så ingen kan bli stoppad från att få komma till Göteborg. Däremot är jag helt övertygad om att Torsten inte kan ta hand om alla. Sedan är klockan så mycket att jag blir hänvisad till receptionen och får en telefontid i morgon då jag ska be om ett sjukintyg för idag har jag varit hemma i sju dagar. Jag har ONT på samma ställe sedan ett år tillbaka men det har blivit värre och jag har mått illa av och till sedan förra veckan. Idag hade jag riktigt hemskt ont när jag kom till sjukhuset men fokus lades på operationen och Torsten var så stressad. Här har vi en man som håller på att gå in i väggen om han inte lugnar ner sig lite! 

Jag måste få ett läkarintyg så jag kan vara hemma tills detta ger sig vilket jag hoppas släpper snart (igen) för jag har haft ont i perioder under hela året men inte så här ont och inte så här ihållande med illamående och hugg. Just nu är jag mest rädd att denna smärta blir akut och jag hamnar på akutoperation - jag vill INTE bli opererad av någon annan än Torsten eller någon av de specialkirurger som finns för just min problematik. Jag hoppas verkligen att jag får en titthålsoperation för ett eller sju små hål är inget mot att öppnas från nedre delen av magen ända upp till bröstbenet som jag blev sist. 

Efter besöket gick luften ur mig och jag åkte ner till jobbet och satte mig hos chefen och grinade. Han tyckte jag skulle åka hem och ta det lugnt och jag kände att jag behövde gråta lite mer men min dotter var på väg ut så jag åkte hem. Hon kom hit med sin lille son sedan och jag fick den bästa medicinen jag kan få när jag är ledsen - min älskade lilla sonson! Hur kan man vara ledsen när man möts av ett stooort soooligt leende och glada små babyljud som verkligen talar om för mig att han är såå glad att se mig! 

Jag hoppas att jag får någon slags tid att förhålla mig till i morgon när Torsten ringer så jag vet när jag ska börja bli nervös igen liksom. Jag vill samtidigt inte gå omkring och ha ont som jag har just nu för jag vet verkligen inte vad det är. Torsten tänkte att det kan vara den bortkopplade magsäcken så vad det är vet vi inte förrän vi faktiskt kollar. Han lovade mig att jag slipper gastroskopi tills jag är sövd dessutom. Jag klarar inte den undersökningen utan att bli sövd. 

Som sagt: - Jag vill ha tillbaka så mycket av mitt matsmältningssystem som jag kan få. Torsten och Markus och alla andra som jobbar med överviktskirurgi kommer aldrig hålla med mig och i det här läget är jag dessutom totalt beroende av dem och jag är så glad, ärligt från djupet av mitt hjärta att det finns sådana eldsjälar som Torsten ändå är. Jag förstår varför han är så populär och har så bra rykte inom detta område. Jag ser fram emot att ha honom grävande i min mage men oj, så rädd jag kommer vara! 

Varför är jag så ledsen då? Jag är nog mest ledsen för att har hållit inne dessa känslor så länge och idag fick jag "ja" med dubbla budskap. Jag är glad att jag har koll på mig själv, på medicin och kunskapen som jag måste ha för att inte bara sitta där och nicka och säga ja till allt och undrar i mitt stilla sinne hur det fungerar för de som inte sitter inne med min kunskap och jag vet inte ens hälften av allt som behövs vetas, ändå. 

Ps) Min älskade sonson är det sötaste som finns och jag älskar honom så mycket! Bara så ni vet! :-) 

Vågar du chansa?

Jag skulle kunna fylla min blogg med historier från människor som opererat sig om råkat ut för hemska komplikationer; allt från rent fysiska skador orsakade av själva ingreppet till näringsbrister som smyger sig på alla sakta men säkert efter operationen. Ibland kommer det in människor som man mer eller mindre är förvånad över att de överlevt det, de berättar:
Tima är en sådan kvinna. En ung, vacker tjej som öppet och ärligt skrivit ner sin historia i min stödgrupp. Jag frågade henne om jag fick publicera hennes berättelse och det fick jag. Jag har inte ändrat något, bara kopierat rakt av.
Jag lägger även in Jessicas berättelse efter Timas.

Tima opererade sig när hon var 24 år gammal.


Del 1 av 8

2009 02/02 bokades tid för operation i Libanon. Jag valde att göra det utomlands för att väntetiden till att få tid i Sverige på den tiden var lång. Jag skulle genomgå en stor gastric by pass operation och mitt liv skulle förändras. Innan dess mådde jag dåligt. Jag kunde inte hitta kläder som passade mig. Jag hade ett bra självförtroende för jag fick mycket uppmärksamhet av killar trots min övervikt. Men det var inte det som var största problemet för mig. Jag SJÄLV tyckte inte om min kropp. Jag bantade och provade alla möjliga sätt att gå ner i vikt på, men lyckades inte att gå ner till normalvikt. Jag vägde 102 kg till min korta längd 157 cm. Min hälsa innan op var skit bra. Jag hade inga problem med blodtryck, diabetes, eller vitaminbrist. Jag var helt frisk och besökte läkaren mindre än 1 gång om året. Dagen kom och jag gör operationen som många pratat om att vara de bästa de gjort i sitt liv.
Jag vaknar upp och är helt utslagen. Kirurgen kommer in och talar om för mig att de inte lyckades att göra titthålsoperation utan de var tvungna att öppna upp i mitten av magen ca 20 cm. Jag tänker inte mycket på det utan dagarna går och jag åker hem dagen efter. De första 3 månaderna var väldigt tuffa. Man skulle äta flytande kost och det gick jätte bra. När jag skulle börja med nästa steg som var puré mat var det inte lika roligt mer. Många gånger hoppade jag över måltiden bara för att inte behöva spy upp den. Det var jätte svårt samtidigt började jag få vitaminbrist.
I april månad (efter 3 månader) började jag få ont i magen. Jag åker in till akuten och de ger mig smärtstillande. Dagen efter säger de att jag ska åka hem och vänta tills jag får en tid för röntgen. Det gick inte 24h förrän jag var på akuten igen. De skickade mig akut till röntgen avdelning och jag röntgas. De kunde inte se att det fanns något som är fel och skickar hem mig igen. I 2 månader håller jag på så. In och ut från akuten. De gör en gastroskopi (kamera ner i magsäcken) men hittar inte heller något som kan vara orsaken till mina smärtor. Under den tiden tappar jag mycket vikt och får mer vitaminbrist för jag åt knappt något på grund av smärtorna. Jag hade så pass ont så jag skrek precis som när man föder barn. Jag hamnade på akuten och krävde av dom att bli inlagd och då startade läkare en utredning. De kunde inte göra något mer. De gav mig smärtstillande så fort jag fick ont. Familjen skulle resa och jag var planerad att åka med. Min syster packar min resväska och jag går ut från sjukhuset 6h innan vi ska åka till flygplatsen. Jag tar med mig smärtstillande för om de skulle hända att jag skulle få ont. På flygplatsen ringer läkaren från Lund sjukhus.
-"Fatima du har höga leverhöjder och du tar en risk att åka, vill du verkligen ta den risken?"
Det enda jag gör är att gråta. Jag gråter och gråter och vet inte vad jag ska göra mer. Hela min familj står med mig och alla gråter. Jag bestämde mig för att åka ändå för att träffa kirurgen som gjorde operationen från allra början.
Vi tar flyget först till Turkiet för att sen åka vidare transit till Libanon. I flygplanet får jag svårt att andas och blodtrycket sjönk snabbt ner. Jag svimmade till men vaknade nån minut efter. Jag fick ligga på rygg och benen uppe samtidigt som familjen är skräckslagna och gråter. Jag fick syrgas via mask och det blev lite bättre. Som tur var så var det inte långt kvar tills vi skulle landa. När vi väntat i 2 h blev jag betydligt bättre. Vi går in till gaten men piloten vägrar att flyga om jag skulle åka med. De ville ha ett intyg på att jag kan åka flyg. Var skulle jag skaffa de ifrån, mitt i allt? Jag och äldsta systern stannar i Turkiet och flyger dagen efter till Libanon. Samma dag fick jag tid hos läkaren och vi bestämde om en ny tid för undersökning om 3 dagar. Det gick 1.5 dag. Jag sitter på soffan och har ont. Smärtan hade jag dag in och dag ut. Timme in och timme ut. Plötsligt började jag spy blod. Klumpar av blod. De såg ut som jag spydde upp lever så mörkt som det var. Jag svimmar och vaknar till på en brits i hallen på sjukhuset i den staden vi bodde i.


Del 2 av 8

Jag hör min syster bråka med någon och säga, ni måste hjälpa henne. Det visade sig att de nekade mig vård och ville att jag skulle åka in till Beirut med ambulans till de sjukhuset jag opererades på. Ambulansen dröjer ett tag tills den kommer. Jag svimmar emellanåt för jag minns inte hur jag flyttades. Jag vaknade upp i ambulansen. Musiken var hög och min kusin satt bredvid mig. Jag hade jätte ont och kände att nu dör jag. Snart stoppar mitt hjärta att slå.
Jag känner hur hela jag hoppar upp och ner på den lilla lilla britsen där jag ligger. Ambulans föraren hade blåljus på och ropade på mikrofonen att bilar ska flytta på sig. Det var ca 20 min in till Beirut och ytterligare 10 min till sjukhuset. Läkare hade ringt min kirurg så när jag kom fram var han redan där. Jag svimmade igen och när jag vaknade var jag mörbultad och helt slut. Kirurgen kom in och berättade att de hittat 2 hål i magsäcken (lilla fickan) och att de med hjälp av gastroskopi kunde täppa igen hålen med varmt verktyg, typ stryka ihop hålen. Familjen stor grät. Alla kom in och kramade om mig och bara grät. Hade jag kommit in 10 minuter senare hade jag DÖTT. Jag förlorade mycket blod och de vädjade folk om att ge blod. Min familj kunde inte för man får inte vara nära familj. En manlig sjuksköterska ställde upp att donera blod. Pappa var kvar i Sverige. Han pratade med mig på telefon och grät. Jag har aldrig sett pappa gråta. Hela situationen var väldigt svår.
Jag blir bättre och skrivs ut från sjukhuset 2 dagar efter. Jag mådde betydligt bättre men hade fortfarande smärta i magen, men jag kunde äta iallafall. Vid de här laget hade jag förlorat 30kg på väldigt kort tid och på ett ohälsosamt sätt. Jag såg sliten, trött och död ut i ansiktet. Jag åker tillbaka till Sverige.

Efter Libanon besöket på en månad börjar jag få smärtor igen. Smärtan jag hade var svår att beskriva. Det gjorde så pass ont så jag vred på mig och skrek. Jag åkte in på akuten i Lund och där kopplar de vidare mig till ett kirurgisk team som gör dessa gastric by pass operationerna. Kirurgen Mikael och Sven hette de. De pratade om vad de skulle göra och de föreslog en operation där man kopplar om tarmen till andra hållet. Jag var ung och visste egentligen inte vad som var rätt eller fel. Jag går med på op i hopp om att lösa mina komplikationer och få slut på min smärta. De gör operationen och med tanke på att titthålsoperationen misslyckades och de öppna upp i mitten på magen så måste de öppna på samma ställe. Jag vaknar helt dåsig och trött. Jag tittar runt i rummet och ser två äldre män som precis gjort gastric by pass op. En av dom från irak och den andre var romer. Den romerska mannen förs akut på operationssalen för han hade fått inre blödningar. Den andra mannen fick gå hem efter en dag. Jag skrivs ut från sjukhuset i Landskrona och under hela den perioden tog jag starka smärtstillande mediciner för att inte känna smärtan. Några veckor går och jag har fortfarande smärtan kvar. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Det gick inte en dag som var smärtfri. Tänk er bara när vi har mensvärk eller dålig i magen brukar man tycka att de gör ont och att det är jobbigt. Tänk dig då ha 10 gånger starkare smärtor och varjeeee dag!!!

Vid den här tiden var jag halv död. Jag kunde inte göra något. Jag kunde inte lämna hemmet. Jag vågade inte riskera att gå ut någonstans för att skulle jag få ont tog jag smärtstillande och somnade. Mitt liv var förstörd och jag önskade att dö. Jag är en person som kämpar. Jag gav inte upp. Jag var på kirurgerna och ville bli bra. Jag kämpade och höll hoppet uppe trots att det var svårt. Mikael och Sven visste inte vad de skulle göra. De visste inte vad problemet var. De gjorde många röntgen bilder och gastroskopi men kunde inte hitta något. Jag gick in och ut till sjukhuset. Efter 6 månader bestämmer kirurgerna sig för att göra ytterligare en op till och denna gången skulle de ta bort hela min magsäck som ej används. Det jag inte visste var att de testade sig fram. Jag var en försökskanin för dom. Jag insåg det senare. Jag hade hoppet kvar.

Del 3 av 8

Tänkte nu är det sista operationen. Tänkte nu kommer jag må bra. Nu kommer jag kunna leva mitt liv. Kunna shoppa, fika, dansa och träffa mina vänner. Leva ett liv utan smärta. Så fel jag hade. Jag genomgår 3:je operationen. Nu hade jag bara lilla magsäcken kvar. Den stora opererades bort. De trodde (testade) att ta bort den utan att veta att just de var problemet och orsaken bakom smärtorna. Några månader går och jag har fortfarande smärtan kvar. Under 2009 fram till 2011 hade jag massa komplikationer och genomgick 3 operationer. Jag hade tappat jätte mkt i vikt. Mer än hälften av mig hade nu gått bort. Jag mådde jätte dåligt och fick ont i magen hela tiden. Jag blir inlagd på Lunds universitets sjukhus och bor där i princip. Jag åkte hem till familjen ibland för att känna att jag har ett annat liv än att bara sitta på sjukhuset. Jag missade mycket under dessa tre åren. Min bror tog studenten och jag var inte med. Min syster starta eget företag och jag fanns inte med. Mina syskon fyllde år och jag satt på sjukhuset i hopp om att bli bra nån dag. Jag bad till gud att ge mig en god hälsa. Jag grät till sömns varje dag. Alla mina kläder och saker hade jag nu på sjukhuset. Allt jag gjorde var att läsa böcker och titta på tv och filmer. Det fanns inte Android och Apple mobiler på den tiden. Jag hade dator men var inte alls aktiv eller medlem på sociala medier. Jag lärde känna folk som var inlagda för gallstens besvär, andra hade cancer och många hade njursten. Många stannade under några dagar till 1 veckas tid och åkte därefter hem. Jag saknade mitt rum. Mitt hem 😢 min familj och hela mitt liv var förstörd.

Dr.Bruno Walter. En hjälte. Min hjälte. Han hade hög status inom vården och han gjorde operationer på de som hade cancer i magen. Mikael och Sven gav upp vid de här laget. De visste inte vad mer de kunde göra. Jag började få hög feber och höga infektions prover. Dr Bruno undersöker mig och upptäcker att det är massa små hål i magsäcken och maten jag åt sipprade ut i hela buken och jag hade massa infektion runt hela magen. De börjar med antibiotika behandling snabbt och tillåter mig att inte äta på två veckor. Jag fick dropp bara. Jag fick inte ens dricka vatten. De gör en liten operation där de kopplar ett drän (slang) från magen och ut i buken. Jag fick öppna upp de dränet några ggr om dagen för att tömma infektionen. De var vit och röd vätska. Det kändes obehagligt men vad mer än så kunde jag göra. Det gällde att bara acceptera. Jag var tvungen att fasta helt. De bestämmer att sätta sond mat. Jag lär mig att hantera den och matar mig själv med en maskin 😔
Det var jätte hemsk period. Att inte kunna äta eller dricka samtidigt som jag sitter bara på sjukhuset utan något kul att göra var väldigt deprimerande. Jag började få självmordstankar. Jag blev arg på min familj och ville inte träffa dom för jag ville inte att de skulle tycka synd om mig. Jag kände mig svag. Jag hade stora vitaminbrister. Jag tappade halva håret. Min hy blev konstig och det var mycke överflöd av hud nu när jag hade tappat 57 kg. Jag vägde 102 kg och gick ner till 45. Jag hade jätte små bröst kvar och en helt platt rumpa. Jag mådde dåligt och grät varje dag. Jag önskade och bad till gud att dö varje dag.
I 4 månader förblev jag fastande i hopp om att hålen ska täppas igen av sig själv. Det var mest Mikael jag hade kontakt med och det var han som hela tiden förnyade veckor om fastandet för att hålen och magsäcken skulle sköta sitt och täppas igen naturligt. Jag fick smärtstillande som cancer sjuka fick. Jag var "borta" mycket och sov mestadels.
2011 05/02 på våren bestämmer sig Dr Bruno på att göra en operation där han tar bort hela min magsäck. HELA MIN MAGSÄCK SKA BORT.

Del 4 av 8

När jag var på Lunds sjukhus, vån 6, kunde jag ibland gå upp tidigt sminka mig och tog på mig fina kläder. Jag ville se bra ut och inte sjuk och likna en zombie, när jag skulle få besök av familjen eller vännerna. Det hände sällan att jag hade den lusten och orken att sminka mig. Var jag än gick hade jag ställ där drop och min matsond maskin följde efter. De hängde med mig överallt. Maskinen kunde pipa till om den är färdig eller påsen är slut. När den gjorde det hade jag fått i mig en portion mat. Det smakade inget. De var luft för mig. I 4 månader drömde jag om att få äta något litet bara. När jag åkte hem för besök fick mamma inte laga mat för att jag inte skulle bli sugen på maten. Jag åkte hem då och då för att komma bort från sjukhuset. Varje gång jag gick in på mitt rum kändes det kallt och övergivet. Mitt nya hem var sjukhuset på vån 6. Alla mina 5 systrar och 2 bröder kom till sjukhuset tillsammans med deras barn och besökte mig. Jag hade inget tålamod. Jag var ofta frustrerad och aggressiv. Besöken var väldigt korta begäran av mig. Jag ville inte ta ut alla mina känslor mot mina syskon. De var så förstående och stöttande. En av dom värsta känslorna jag hade var att ingen fick tycka synd om mig. Jag kunde bråka med min mamma för att hon gjorde det. Många gånger sa jag till dom att inte komma. Läkaren ville att jag skulle åka hem så ofta så möjligt för att inte bli psykiskt deprimerad. Jag hade en liten smal slang genom näsan till matsonden. Jag såg sjuk ut och valde därför att inte gå ut så ofta offentligt för att inte bli uttittad. Mamma kom mest. Tänk er ni som redan nu är mammor att se sitt barn lida men inte kunna göra något. 😢
Varje onsdag morgon åkte pappa förbi mig. Han åker till malmö för att köpa varor till hans affär. En onsdag morgon vaknade jag sent. Jag visste inte om pappa hade kommit och väntat på mig nere vid rökrutan men jag kände hans lukt i rummet. Hans parfym. En sköterska kommer in och berättar att han hade varit inne hos mig och pussat mig på kinden. Han ville inte väcka mig utan lät mig sova vidare. Mesta tiden sov jag. Allt smärtstillande jag fick i mig gjorde att jag blev trött, seg och sömnig. Jag hade installerat min hjärna och kropp på att sova. Jag var vaken bara 4-5 timmar om dygnet. Resten av timmarna ville jag bara sova och glömma. Jag drömde om att vakna helt frisk. Ni vet de mottot "hälsan före allt" jag visste inte innbörden av detta motto förrän nu. Nu ville jag och var beredd att betala allt för att må bra. Folk tror och tar för givet att satsa på pengar och jobbar för att uppnå sina mål om att köpa finaste bilen och ett hus. Allt detta spelar ingen roll för en som inte har hälsan. Ta väl hand om er. Tänk dubbelt upp om ni verkligen vill gå igenom en sådan operation och förändring.

I flera år fick jag höga doser av smärtstillande mediciner. Jag hade plåster på ryggen som gav mig morfin. Första gången jag fick ha de plåstret på natten kändes det konstigt. Jag vaknade tidigt på morgonen och hade kissat på mig. KISSAT PÅ MIG I SÄNGEN. Jag tänkte varför har jag gjort det. Jag kände mig maktlös. Handikappad. Jag var upprörd. Senare under dagen träffade jag läkaren Sven Fredrikssen. Han berättade att det var plåstren som jag hade på ryggen som var orsaken. Det var morfinet som tog allt mitt vetande när jag sov och det skulle inte hända fler gånger. Det var biverkningar bara i början av plåstrets funktion. Dagen efter kissar jag på mig igen och jag blir ännu en gång ledsen 😔. Tredje natten var jag orolig att jag skulle kissa på mig, men jag vaknade på morgonen och var torr tack o lov.

Del 5 av 8

Morfinet var ett beroende nu. Jag utvecklade ett sätt att tysta ner mina känslor via morfinet. Mådde jag extra dåligt ringde jag på klockan och bad om smärtstillande för att sova. För att glömma allt. Jag fick smärtstillande via nålen jag hade vid halsen (CVK). Jag hade den för att det var en dilemma att hitta kärl utan ärr. Det var svårt att sticka mig på armarna. I dessa åren blev jag stucken mer än 40.000 gånger. Jag var sönder stucken och mina kärl blev dåligare och dåligare. Då bestämdes det att göras CVK spruta och det är en nål via halsen som når till hjärtats största kärl. Med andra ord var det en väldigt farlig sådan. Först stack de mig med mild lokalbedövning. På andra sidan av axeln. Det gällde att sitta helt still annars kunde det bli farligt om det går snett. Denna höll i flera månader.

Under faste tiden (den tiden jag inte fick äta eller dricka något) försökte kirurgerna att limma fast de små hålen i magsäcken utan lyckat resultat. De försökte att sätta klamrar. Det är typ häftstift. De lyckades inte då heller. Jag gjorde röntgen bilder mer än vad jag hade fotats i mitt liv. Hela min kropp var nu strålad av röntgens strålningar. Var det någon som brydde sig? Nej det var inte någon som berättade hur farligt det egentligen är. Jag visste inte bättre själv. Jag ville bara bli frisk. Dränet jag hade i magen där jag tömde ut infektionen var kvar. Jag tömde den dag och natt. Plötsligt kunde korken öppnas upp av infektionens tryck och hela jag blev blöt av vätskan. Jag vågade inte gå ut eller ta på mig ljusa kläder för att inte riskera något sådant officiellt.

Det hade gått 2 veckor till efter att jag träffade Dr. Bruno. Han pratade med mig om operationen. Han skulle operera bort min magsäck och berättade att han skulle koppla in matstrupen med tunntarmen. Jag var skeptisk till att gå med på den operationen men hade inget annat val för Sven och Mikael visste inte vad mer de kunde göra. Jag frågade hur jag skulle kunna äta och hur skulle jag nu leva utan magsäck? Dr. Bruno berättade då att kroppens egna natur skulle forma en magsäck av min tunntarm. Jag skulle efter operationen kunna leva normalt och även äta som vanlig normal människa. Hoppet var fortfarande kvar fast jag var rädd. Jag tänkte då - vad kan hända värre än så? Ingreppet var väldigt stort. De opererade i flera timmar.

Morgonen kommer. Sköterskorna på min avdelning var en del av mitt liv. Vi kunde sitta i flera timmar och prata. De var stor stöd för mig och min resa. En av sköterskorna kommer in med den blå svampen. Jag hatade den. Den används alltid före en operation för att ta bort all bakterier. Den hade jag använt flera gånger. Den gjorde så att huden blev torr och håret som en svinto. Jag duschar och ber en bön till gud. Jag tar på mig sjukhus klänningen som jag brukade skoja om. Och tar min journal och följer med en sköterska till operationssalen. Jag var jätte mager. Vägde ynka 45 kg. Var helt vit i ansiktet och hade knappt något hår kvar på huvudet. Min hy var dålig och mina tänder väldigt skadade.
Jag lägger mig på en säng med gröna täcken på. Ovanför mig lyser en stark lampa. Jag log. Jag log för att jag hade hoppet kvar om att bli normal igen. Jag log även för att jag visste att jag skulle få äta mat igen. MAT var min dröm då. Känna smaken och lukten av något gott mmmm, de hade jag saknat efter 4.5 månad fastande. Sköterskorna presenterade sig och narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur jag kände. Jag log mot honom och sa "detta ska jag klara". Han log och gav mig en klapp på min hand. Han bad mig räkna till 10.
1, 2, 3, 4,... jag hade slocknat.

Del 6 av 8

Jag vaknar från narkosen och öppnar ögonen. Jag har ont. Ont överallt. Det kändes som en lastbil hade kört över mig. Jag kisar med ögonen för det var för ljust i salen. Jag känner smärta på min fot. Något som svider jätte mycket. Jag vänder min blick mot höger sida och ser min mamma.
- "fatme, fatme vakna, säger hon.
Jag blundar och tackar gud för att jag ser min mamma bredvid mig. Jag vill prata men det kommer inga ord. Jag kände att jag var helt slut. Ont ont ont i hela kroppen. Jag hör min mamma gråta och säga al hamdullilah.
Just den känslan glömmer jag ALDRIG. Jag hade gjort operationer innan men kände inte den smärtan. Jag somnade om i hopp om att inte vakna igen. Jag vaknade upp efter en kort tid. Varje gång jag vaknade bad jag till gud om att ta mitt liv. Jag önskade att jag dog. Jag bad till gud att inte vakna mer. Varje gång jag somnade hade jag den önskan i mitt hjärta. Jag var redo att ge upp. Jag var helt död. Varje gång jag vaknade sa jag till mamma, jag vill inte leva mer. Jag vill dö. Mamma satt i flera flera timmar i hopp om att jag ska överleva det hela. Hon grät i tystnaden. Hon pratade med mig och ville att jag skulle bli starkare. När jag nyktrade till ordentligt kunde jag prata lite. Jag pekade på min fot till sköterskan och sa att det gjorde ont. Jag hade haft en nål i foten. Minns ni att jag hade CVK nål i halsen? Den hade slutat att fungera och de kunde inte hitta bra kärl på armarna. De var tvungna att göra en nål på fot ryggen. Ingen vill uppleva detta. De gjorde jätte ont. Sköterskan tar bort nålen. Jag flyttades upp till mitt rum på vån 6. När jag låg på operationsbordet hade de gjort en nål på svanken och det var sladdar som var kopplade till en väska med maskin. Jag visste inte vad det var för något. Jag hade nu ett sår från magen längst upp vid brösten och ända ner till naveln. Jag var helt omplåstrad. Sköterskorna kom in och torkade min kropp. Jag kunde inte lyfta på mig. Jag fick ont varje gång jag lyfte upp mig. Dr. Bruno kom in och berättade hur mycket han slet under operationen. Han berättade att nålen i ryggen och den lilla väskan var morfin. Varje gång jag kände smärtan skulle jag trycka på knappen. Jag fick i mig smärtstillande lika mycket som man sväljer saliv. Hela jag var påverkad av morfinet. Trots detta hade jag ont. Ont i såret. Ont i hela kroppen. Dr.Bruno berättar även att dränet som var på magen hade orsakat ett hål i tjocktarmen och de var tvungna att klippa bort lite av tarmen och sy ihop den igen. Då var inte problemet endast min magsäck. Det var hela tarmkanalen och buken som var med i det hela. Det kändes som jag hade fått stryk av en tjur. Två dagar går och jag sov mestadels. Jag ville inte vakna. Jag hörde min familj i bakgrunden men kunde inte vakna. Kunde inte gå upp. Tredje dagen kommer en dietist in. Hon ville att jag skulle börja gå i korridoren. Hon var väldigt trevlig och stöttande. Hon berättade om hur jag ska göra och hon fick mig att hoppas igen. Jag fick hoppet. Hoppet om ett liv. Ett normalt liv utan smärta. Jag började att sätta mig upp i sängen. Såret gjorde ont men jag kämpade. Jag talade om för mig själv att detta skulle jag klara av. I ärlighetens namn så tänkte jag på mat. hehehe nu skulle jag prova att äta soppa. Dagarna går och jag blir piggare. Jag gick i flera timmar för att få igång magen och tarmarna. Nu fick jag äta mer. Jag åt yoghurt med goda fruktsmaker. Mamma kom till mig varje dag. Jag kunde gå ner till sjukhusets entré. Jag såg hur våren började komma. Jag hade missat hela vintern. Det var maj månad. Minns ni den irakiska mannen och romerska mannen som hade gjort operationen tillsammans med mig i Landskrona? Jag såg den irakiska mannen på min avdelning. Jag blev förvånad och gick fram till honom. Han var helt död i blicken. Han berättade att han haft smärtor i magen ända sen dag 1. Läkarna visste inte vad problemet var. Han hade två barn och en fru. Han visste inte vad han skulle göra mer. Han ångrade sig och ville bli frisk var hans högsta dröm. Jag vet inte vad som hänt med honom och hur han mår. Jag hoppas han har det bra.


Del 7 av 8

Efter 1 månad blev jag utskriven. Lyckan att packa mina saker i väskorna var stor. Jag skulle komma hem. Jag var så glad. Jag hade inte ("mitt barn" - det var så jag kallade den för att lätta på stämmningen) stången till drop och matsondsmaskinen. Sköterskorna kom in och tog bort klamrarna (liknande stift istället för tråd) som var på såret. Ca 30 cm långt sår hade läkt fint. Jag tog farväl av sköterskorna. Jag åkte ner i hissen till vån 5 först. Där hade jag en vän. En äldre svensk man som jag blev kompis med. Han hade ett amputerat ben och satt på rullstol. Jag och han hade långa stunder nere vid rökrutan. Han hade diabetes bl.a. och många andra komplikationer. Han var en ambulans förare på den tiden han var frisk. Vi bytte nummer och jag lovade att hälsa på honom. Jag kramade honom hårt och vi bägge grät nu av lycka. Av min lycka att få komma hem. Glädjetårar. Jag går ner till bilen och vi kör hem.

En månad till går och jag mår toppen. Jag får en kallelse för en återkontroll en gastroskopi. Jag har gjort gastroskopi så pass många gånger så jag har tappat räkningen. Jag träffar Dr.Bruno och kramar om honom hårt. Jag vet inte hur jag skulle tacka honom för att ha räddat mitt liv. Han var min hjälte. Dagarna går och jag börjar jobba. Mitt liv rullar på. Jag får tillbaka lystern i ansiktet och håret börjar växa ut. Det allra bästa var MATEN. Jag kunde äta och dricka som vanligt igen. Problemet var nu allt överflödig hud. Jag hade en platt rumpa. Kunde inte ta på mig byxor eller kjol. Mina armar hängde som två stora segelbåtar. Mina bröst hade sumpats helt. Min mage hängde. Allt som var kvar var hud överallt. Det läkarna inte talar om och sätter stor vikt på är att man blir inte färdig från operationer om man tror det. Efter en gastric by pass operation blir det mycket hud. De som inte är stora på en plats behöver inte tänka mycket på det. Mina lår och rumpa var redan små så där hade jag inte överflöd av hud utan det var mer överkroppen. Jag orkar inte med mina armar så jag bokade en tid hos en kirurg i Helsingborg och bestämmer mig för att genomgå den operationen. Det går jätte bra och såren läker fint trots att det kunde göras bättre men jag blev nöjd. Jag gör även bröstlyft och borttag av överflödig hud och operationen var lätt som en plätt för mig nu efter alla hemska operationer jag varit med om.

Efter några månader börjar jag bli bättre och bättre. Nu var problemet morfinet och beroendet jag hade. Dr.Bruno berättade att jag inte fick sluta med medicinerna på tvären för då kunde man dö. Jag får remiss till behandling i malmö. Jag träffar läkare och vi byter ut medicinen. Vi gör en plan och det gick jätte bra i början. Svåra dagar kom där jag fick abstinens. Det kliade i hela min kropp. Jag behövde morfin men jag var övertygad om att klara av det. Det tog mig ett år att sluta ta några mediciner. Jag mådde jätte bra. Jag jobbade och levde precis som vilken 27 årig kvinna. Mellan 2011 och 2013 levde jag utan smärta. I lite mer än 2 år levde jag bra.

2013 oktober börjar jag få ont i magen. Det var inte likadan smärta som jag hade tidigare. Denna smärtan satt inte på samma plats. Den satt vid naveln. Jag åker till akuten och får smärtstillande. Jag såg sjuksköterskorna jag alltid såg åren innan. De hälsade på mig och önskade mig lycka till. MARDRÖMMEN HADE BÖRJAT IGEN. SMÄRTAN VAR TILLBAKA


Del 8 av 8

Jag bokade en tid hos min husläkare och berättar om mina smärtor. Jag får tid för röntgen och även en tid för gastroskopi ( kamera ner i magen). Jag kämpar och jobbar vidare. Det kom dagar där jag hade så pass ont så jag åkte till akuten. Jag var rädd och förtvivlad och visste inte om jag skulle få leva med smärtan igen. Min livskvalite började sakta men säkert sjunka. En dag när jag var på akuten kom en läkare. Han berättade att han läst lite av min journal. Han hade tittat på senaste röntgen bilden och att han hade läst att de inte ser problem i magsäcken eller tarmarna. Han säger
-" fatima, du får leva med smärtan. Du får kontrollera den"
Jag blir chockad. Vadå leva med smärtan. Detta måste vara ett skämt? Läkaren hade inte mycket mer att säga. Min husläkare blir bytt 3 gånger. Nu började den ena läkaren skjuta ansvaret på någon annan. Jag får tid för koloskopi (kamera i rumpan) för att se om det är tarmarna som krånglar. Efter någon vecka får jag svar om att allt ser bra ut. Jag blev ännu mer förtvivlad. Vad ska jag göra nu. Vem ska jag vända mig till. Dr.Bruno Walter hade pensionerats. Jag börjar ta smärtstillande igen för att ta bort smärtan. Jag skrek i flera timmar av smärtan. Fram tills jag somnade. När jag vaknade började smärtan igen. Jag vägrade att acceptera smärtan. Smärtan var nu min vardag. Inget fick stoppa mig av att leva normalt. Jag ville leva normalt utan smärta. Dagarna går och jag lär mig hantera smärtan.

Idag har jag fortfarande ont. Varje dag kommer smärtan till min mage. Det blir bara värre och värre. Jag känner att livsglädjen håller på att sjunka just nu. I 2 år mådde jag jätte bra och nu mår jag dåligt igen. Jag vill inte vända mig till Sven eller Mikael. Jag var rena försökskaninen för dom. De lärde sig om gastric by pass operationen ännu mer genom att operera mig. Jag vägrar att göra en operation till. För två veckor sedan åkte jag till akuten. Jag orkade inte med smärtorna. Jag fick reda på av en sjuksköterska att gastric by pass opererade var prio 2 på akuten nu. Det finns så pass många som har komplikationer att det har ändrats via politikerna om hur man ska prioritera dessa patienter. En läkare kommer in efter några timmar. Han berätta att jag har kronisk sjukdom.
Jag svarade okej, vad innebär det? Så svarade han att jag skulle få leva med det i resten av mitt liv. 😢😢

Idag jobbar jag heltid med barn på förskolan. Barnen ger mig energin och kärleken att orka med dagen. Jag älskar mitt jobb. Barnen, kollegorna, föräldrarna är helt fantastiska. Min chef är min syster. Hon är mitt allt. Hon är den som får mig att stå på mina ben. Stödet hon ger mig är stor.
Idag äter jag som vanligt och tar en dag i taget. Mitt liv fortsätter och min kamp fortsätter. Jag ger inte upp nu. Jag ska kämpa. Jag har ett ansvar här i samhället att förmedla min resa. Jag måste tala ut. Jag måste varna människor om vad de ger sig in på. En gbp operation är inte lösningen till vår övervikt. Hellre tjock och glad än smal och ledsen och massa med smärta. Denna operationen ändrar inte din hjärna. Tänk på att ni går med på att ändra guds skapelse. Tänk innan ni tar ett beslut om att göra operationen. Jag har som tur inga barn. Tänk vad som skulle hända om jag hade haft barn. Jag hade missat deras utveckling.
Jag har kommit i kontakt med flera människor som går igenom det jag har gått igenom. Vissa har det värre. Det finns en man som mådde jätte bra i flera år. Nu börjar operationen visa spåren. Han har benskörhet och har ont i hela muskelaturen. Han åldras snabbare än vanligt och går som en 90 åring. En annan får minnesluckor. Kan inte minnas saker som hänt. Denna op är relativt ny och det finns ingen djup forskning om den. Jag rekommenderar ingen att göra den även om det finns de som mår bra idag efter de gjort operationen. Risken är allt för stor för att få problem i livet. Hälsan är viktigast.


Jessicas berättelse:


Jag op 06, och mina allvarliga och svåra komplikationer kom inte (visade sig inte) förrän 2012. Då fanns det inte så mycket info om denna op. Det enda läkaren så till mig var att jag var tvungen att äta b-vitamin hela livet. Jo jag tackar, äter nu över 35 tabl per dag, har fått en livslång nerv-muskelsjukdom, har insatt picc-line för sondmat, en hjärtsjukdom, underviktig och ligger ofta på sjukhus, har larm, hemtjänst och hjälpmedel i hemmet, trillar ofta o bryter flera revben med jämna mellanrum, svårt att äta, har inte jobbat sedan 2012, ska jag fortsätta, finns fler somatiska diagnoser, en omop vet de inte om jag skulle bli bättre, då är jag hellre spinkig och dålig än tjock och dålig. Låg inne senast i augusti då jag blev medvetslös och vaknade inte upp förrän efter två dygn. Ni kan tänka er hur familjen och barn reagerar då samt alltid orolig för om man inte skulle svara i tel, att man ligger och är medvetslös eller rent av död. Nä fy för, hade jag bara vetat vad jag vet nu....... Det tragiska är.... Jag är inte ensam om detta, finns så många som har insjuknat i allvarliga komplikationer, vi lever inte ett drägligt liv..... Kan aldrig planera ngt, utan vi lever dag till dag, vi vet aldrig hur vi ska må..... Visst är det upp till den enskilde att ta reda på så mycket man kan inför op, men än igen, fanns inte så mycket info för snart tio år sedan. Min neurolog sa att denna op är den jävligaste man kan undergå, det är dem som får så att säga plocka upp skiten fr alla de läkare (och patienter) som så ivrigt opererar.....

😢

Skickat in boken!

Det tog några år att få ihop den där första boken men nu är den ihop-fådd! Idag tog jag tag i att skicka in den till två förlag och hoppas på napp. Har valt dessa förlag med omsorg och de ger ut liknande böcker.
Boken innehåller två delar: Min egen självbiografiska historia och den andra delen är en faktadel om vad som händer i kroppen när man opererar bort magsäckens funktioner och delar av tunntarmen - överviktskirurgi och näringsbrist.
Inser att inga egna verk är helt perfekta - man vill alltid lägga till något, ändra något eller ta bort något så jag bestämde mig i augusti att nu får det räcka! Det förlag som vill ge ut min bok får komma med förslag på ändringar, tillägg eller om något ska tas bort. Det är svårt att skriva en faktabok eftersom fakta är helt utan åsikter och måste även vara korrekt. Jag tror jag har klarat det. Åsikterna finns där emellan.
Bok två finns redan i skallen och den är mer inriktad på kost och stöd för de som redan är överviktsopererade.
Har en lista över de som kommer få denna bok som gåva - de som hjälpt och stöttat mig under den här tiden! Kram!

Överviktsoperationer på barn

Jag blev kontaktad av SVT Opinion som frågade om jag vill skriva en debattartikel kring överviktsoperationer på barn och jag tackade ja. Jag skrev två artiklar och de slog ihop dem till följande text:

”Undvik fetmaoperation för barn”

Fetmakirurgi. Foto: TT / SVT

”Jag opererade mig, en gastric bypass, när jag var 33 år gammal och redan efter fem år började problemen komma i form av kramper, förmaksflimmer och brister”, skriver Maria Jallow.

”Extremt överviktiga som har bantat hela livet”, så försvaras beslutet att utsätta barn i åldern 13-18 år för överviktsoperationen gastric bypass, av bland andra forskningskoordinatorn Eva Gronowitz.
En operation som sätter hela matsmältningssystemet ur spel och resultatet blir att man byter ut övervikten mot kroniska näringsbrister.
Jag var ett tjockt barn redan innan jag fyllde tretton.Om någon vuxen hade bestämt över huvudet på mig att överviktsoperera mig så hade jag som barn antagligen tyckt att det var en bra idé.Jag opererade mig, en gastric bypass, när jag var 33 år gammal och redan efter fem år började problemen komma i form av kramper, förmaksflimmer och brister.
Brister som inte syns i blodproven utan känns.Det syns inte på ett blodprov varför mina naglar är böjda och mjuka, att jag tappar ord, säger fel namn och glömmer lätt vad jag ska göra, säga eller tänka.
Att operera bort magsäcken och korta av tunntarmen innebär bara en enda sak: matsmältningssystemet sätts i obalans.
Jag betalar flera tusen om året för att hålla mig på rätt sida av näringsbristerna men det räcker ändå inte med de preparaten. Det här vill man utsätta barn för!Det är dyrare, sjukare och mycket farligare att leva med näringsbrister än med övervikt. Eftervården för överviktsopererade är dålig eller obefintlig, för både barn och vuxna.
Inte ens doktor Edward Mason, som kallas för överviktskirurgins fader, ansåg att överviktsoperationer var någon långsiktig lösning utan enbart ett sätt att byta ett problem mot ett annat: Övervikt mot näringsbrist.
I mina stödgrupper för övervikts-opererade på Facebook får jag dagligen läsa inlägg från medlemmar som frågar vilka brister de kan ha på olika symptom.
Det är allt från att tappa hår, naglar, få sår i mungiporna, pirr i benen, kramper i muskler, blodsockerfall, sköldkörtelproblem, dålig syn, svårt att koncentrera sig, depressioner och ätstörningar.Det här kan man inte bota om man överviktsopererat sig eftersom det är själva operationen som orsakar detta, för de flesta.
De som ropar att de mår bra har sällan varit opererade mer än i max fem år och ropen tystnar vartefter åren går, är min erfarenhet.Är man då 13 år när man opererar sig så kan man ju fundera på hur det ser ut när den personen är 33 eller 43 om man klarar av att leva i 30 år med kroniiska näringsbrister och obalanser i kroppen.
Det finns alldeles för många inom obesitaskirurgin som inte ens förstått mekanismerna bakom ätstörningar som orsakar övervikt.Barn har inte makten över maten, det har vi vuxna.
Vi har lagar som skyddar våra barn från misshandel, sexuella övergrepp och psykiska övergrepp och samtidigt tillåter vi läkare och forskare att experimentera med barn av en enda anledning – de har ätit mat som de inte tål och blivit feta av den.
Utifrån mina egna erfarenheter kan jag i dag utan att tveka säga att överviktsoperationer som gastric bypass bör undvikas.Särskilt när det handlar om barn under 18 år.

• Maria Jallow opinion@svt.se

Publicerad:23 augusti 2015 - 07:22

Jag har inte riktigt tid för allt har jag märkt

Ibland blir det bara för mycket av allt annat och bloggen får komma lite längre ner på "måste-göra-listan".
Jag har äntligen blivit klar med min första bok och väntar bara på att få den redigeringsläst av min väninna för att sedan börja skicka iväg den till olika förlag och hoppas på att någon vill ge ut den. Steget mellan att ha skrivit färdigt och få ut boken till försäljning lär ju också ta sin tid. Min andra bok ligger redan i skallen och kokar. Jag orkade och hann skriva klart boken på min semester men nu jobbar jag igen och det är knappt jag har rast ibland så jag är ganska slut när jag kommer hem från jobbet. Jag försöker hänga med i svängarna i mina grupper men utan min med-administratör Stinta skulle inte alla få så många fina och bra råd.
När helgerna kommer så finns det något annat som drar åt sig min uppmärksamhet - min lilla dotterson! Han blir nio veckor på lördag och det händer mycket varje vecka och jag hänger med så gott jag kan. Det är ett kärt besvär om man säger så! Jag är fullständigt jättekär i min lilla dotterson. Han är så fin!
När ska jag hinna skriva min andra bok och när ska jag hinna blogga?
Ja, det är en utmaning kan man säga!

Jag kämpar ju samtidigt med att både orka kämpa emot mina egna näringsbrister och min vilja att göra en revers-operation. Jag har väntat länge på att få en tid till Torsten Olbers och den fick jag efter att jag mailat och frågat om hur länge jag skulle få vänta. Ska dit den 11 september...(konstigt datum att möta en kirurg på).

Jag har beställt en ny omgång med tillskott från Iherb och den här gången hamnade Gelatin/Kollagen i paketet. Det är 90-92% protein. Det ska bli intressant att se om det kan få ordning på mina mjuka, böjda naglar då inget annat har hjälpt. Mitt hår kanske också blir bättre av det. Jag hoppas det! Lätt att få i sig också - två matskedar i ett glas vatten och det smakar ingenting. Jag sväljer ner mina andra tillskott med detta på morgonen och på kvällen.

Här är länken till gelatinet: Great Lakes Gelatin. 
Jag köpte även: Solgar, Advanced Multi-Billion Dophilus
och Magnesium Citrat (Jag testar olika märken och magnesiumsorter för att se vilket jag tycker är bäst) jag återbeställde mitt "kära" ProFema som fungerar bra för mig som är i övergångsåldern också. Den kommer jag inte sluta med!

Förutom detta äter jag B-vitaminkomplex, gurkmeja, msm, D3 och C-vitamin, och Omega 3 och jag har säkert glömt något!

OCH!!!!
TAMTAMTAMTAM!

JAG HAR SLUTAT RÖKA!!!!

Det är knappt så jag tror det själv men jag har lyckats!
Jag köpte i början av sommaren en ört som heter Läkelobelia som skulle hjälpa med abstinensbesvären och hjälpa till med dopaminproduktionen i hjärnan som nikotinet har stängt av. Men ja, nej, det fungerade inte att sluta röka med. Under semstern och bokskrivningen rökte jag mer än vanligt. Man tänker inte på att man röker när man gör något annat samtidigt. En kväll hände något - något dåligt som blev väldigt bra - jag drog ett bloss och det kändes som jag andades in ett kemikaliemoln! Det gjorde ONT! Jag blev jätterädd, fimpade ciggen och gick in och sa till min dotter att nu tänker jag inte röka mer.
För att inte bryta mina ord så tänkte jag att e-ciggen som jag lagt undan i en låda kunde hjälpa mig.
Denna rökte jag i cirka två veckor och drog medvetet ner på nikotinbehovet med ca 50%. En eftermiddag gick min e-cigg sönder och jag bestämde mig för att nu kunde jag klara mig utan. Jag började ta min LäkeLobelia samtidigt som jag slutade röka de vanliga cigaretterna och i morse tog jag den sista kapseln.
Det har varit svårt att hitta andra saker att göra än att röka men själva rökbegäret har faktiskt varit hanterbart.
Nu har jag varit helt nikotin och rökfri sedan den 20 augusti. Nej, det är inte jättelänge men jag kommer INTE röka igen. Jag är så nöjd med att jag lyckats och jag vill att mitt barnbarn ska kunna ha en mormor som inte luktar illa och jag vill själv vara giftfri. När jag började med lchf tänkte jag att jag skulle sluta röka när jag ätit lchf  i fem år - i november har jag ätit lchf i sex år så jag har faktiskt lyckats hålla mitt eget löfte. Nu är det detox från alla kemikalierna som finns i cigaretterna som ska ut ur kroppen och Läkelobelian har hjälpt till med det - även om jag vet att det kommer ta längre tid än några veckor för att rena kroppen från detta. Men ett bra steg på vägen har jag tagit!

Min rädsla att falla tillbaka till mitt sockerberoende finns där  - men även det verkar jag kunna hantera. Hade jag inte ätit lchf nu så hade jag absolut suttit och käkat godis hela tiden nu. Nu har det varit en del mörk choklad och mer ost än vanligt men inte värre än så.
Beroende av något känns mer som en rädsla än något annat. Man är rädd för vad som ska hända när man inte har sin "tröst". Jag försöker verkligen hitta något annat vettigt att göra än att röka och äta och sakta lär jag mig att göra andra saker.
Första veckan drog jag i köksstolen fram till fläkten vid spisen flera gånger om dagen och nu "glömmer" jag till och med av att dricka kaffe på morgonen. Vanor går att bryta - men det tar tid!

Äntligen FRI! 

Hamnade i Hemmets Journal!

I våras blev jag kontaktad av en journalist som heter Margaretha Eldh och som frågade om jag ville vara med i en artikel om förmaksflimmer och jag tackade ja.
Den här veckan kom resultatet ut i Hemmets Journal och jag "kopierar" rakt av från deras sida, då jag vet att artiklar kan försvinna när man bara länkar:

 http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/En-morgon-sa-Marias-hjarta-stopp/

En morgon sa Marias hjärta stopp

När trebarnsmamman Maria Jallow drabbades av andnöd och hjärtrusning vid 42 års ålder kunde hon aldrig gissa att det var förmaksflimmer. Därför dröjde det innan hon sökte hjälp – och då brann det i knutarna.

Maria Jallow jobbade heltid som svensklärare för invandrare, planerade aktiviteter för de tre barnen och hade dessutom varit extremt drabbad av en rad komplikationer genom åren efter en gastric bypass-operation. En morgon 2005, på väg med spårvagnen till jobbet i centrala Göteborg, sa hjärtat stopp.

– Pulsen började bulta och slå i halsen och jag blev illamående, fick svårt att andas och tänkte: "Aj, vad ont det gör." Det kändes som en märklig kramp i kroppen och jag fick släpa mig fram den korta biten till porten.

Maria hämtade sig snabbt igen och jobbade som vanligt när energin kom tillbaka.

– För säkerhets skull tog jag en alvedon och tyckte att det släppte, säger Maria.

Efter några månader med regelbundna hjärtrusningar började rädslan komma och hon sökte hjälp. Från att ha varit mycket fysiskt aktiv både på jobbet och fritiden, med inredning, byggprojekt och ekologisk odling i radhusidyllen i Angered, strax utanför Göteborg, orkade Maria knappt gå uppför en backe.

– På vårdcentralen trodde läkaren att krampen kunde bero på ett brock eftersom jag var magsäcksopererad, och så kunde det ju vara.

Men en morgon när Maria var hemma med yngste sonen Oliver som var sjuk, vaknade hon av att hela kroppen vibrerade som en tryckborr.

– Hela jag var som en duracellkanin och totalt orkeslös, det värsta en ensamstående mamma kan vara med om. Vad skulle hända om jag tappade medvetandet med en 8-åring hemma.

Maria ringde vårdcentralen och fick en akuttid samma dag. Läkaren konstaterade efter EKG att det var allvarligt, hon hade förmaksflimmer och pulsen var hög och ojämn. Det var bråttom och Maria skickades med taxi direkt till Sahlgrenska sjukhuset. Innan hon visste ordet av befann hon sig på en brits med EKG-lappar på bröstet, en dropnål i armen, om­given av sjukvårdspersonal.

– Först när de förklarade att det var allvarligt kom dödsångesten och tankarna på barnen. Vem skulle ta hand om dem om jag försvann och tänk om jag inte fick avsluta mitt arbete som mamma.

På sjukhuset fick Maria betablockerare och blodförtunnande medicin så snart läkaren konstaterat att hon drabbats av förmaksflimmer.

– Från britsen kunde jag se att pulsen pendlade mellan 136 och 148, normalt ligger en vilopuls på 46-70. Läkaren förklarade att hög puls vispar upp blodet och kan leda till proppar eller stroke.

Ny läkare hittade felet 
Hon fick stanna kvar för observation ett dygn för att kontrollera att medicinen verkade och fick även restriktioner att sluta med kaffe och cigaretter.

– Tankarna snurrade och jag sov dåligt men det kändes skönt att någon hade koll på mig och de första dagarna hemma gick jag nästan på tå av rädsla för att starta ett nytt flimmer.

Maria blev långsamt bättre men det dröjde några månader innan medicinerna fick önskad effekt. På vårkanten, i april 2006, fick hon tid för den efterlängtade elkonverteringen, en liten elchock för att återställa hjärtats rytm.

– Vi som behandlades låg som på löpande band och jag var enda kvinnan och under 50, de andra var män över 70. Men det kändes jätteskönt och jag var själaglad. Hjärtat slog lugnt efteråt och jag fick tillbaka min tidigare energi.
Efter en tid med blodförtunnande och betablockerare slutade hon helt med medicinerna. Däremot satte händelsen djupa spår hos både henne och resten av familjen.

– Ångesten för stroke och proppar satt i länge och jag var inte säker på att jag skulle vakna upp nästa dag när jag gick och la mig. Barnen var rädda att förlora mig men försökte visa sig tappra för att trösta. Att se oron hos dem var värre än min egen rädsla.

Hösten 2006 drabbades Maria återigen av ett nytt hjärtflimmer och så ännu ett. Det hann bli tre besök på akuten och en ny elkonvertering av hjärtat innan hon fick återhämta sig.

– Till slut ljög jag och mina större barn för min yngste när jag låg inne för flimmer och elkonvertering eftersom han storgrät varje gång.

Vändpunkten kom när Maria fick en ny läkare på vårdcentralen, en skicklig kirurg. Han såg sambandet mellan hennes magsäcksoperation och hennes förmaksflimmer och menade att magsäcksoperationen kunde vara orsaken till hjärtrusningen. Eftersom Maria saknade magsäck krampade hennes bukspottkörtel när den skulle bryta ner den osmälta ­maten i tarmarna. Hon fick pröva kramplösande medicin.

– Från den sekunden har jag inte haft hjärtflimmer. Äntligen kunde jag somna utan kriget av pulsslag i kroppen.
Idag har den värsta oron försvunnit och hon har inte känt något behov av att börja med blodförtunnande medicin igen.

– Eftersom jag inte har risk för proppar och tydligt kan känna när jag får flimmer så hinner jag ta kontakt med vården inom 48 timmar. Betablockerare kan jag också ta om jag får känningar igen.

Idag skriver Maria på en bok om hur det är att ångra en magsäcksoperation och om alla turer hon haft kring en rad komplikationer av sin vikt­operation för 20 år sedan. Snart hoppas hon att hon ska få operera tillbaka sin ­magsäck.

– Det finns inga genvägar till en sund kropp och hälsa ­annat än att ändra sin kost och livsstil, äta näringsriktigt och sunt – och rensa bort sockret.

Maria är numera noga med att laga hälsosam mat.

Sedan Maria Jallow, 52, fick rätt behandling har hon inte haft ett enda hjärtflimmer och kan ägna sig åt sitt stora intresse – att fotografera.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 34, 2015.

Text: Margaretha Eldh
Foto: Leif Boström