I våras blev jag kontaktad av en journalist som heter Margaretha Eldh och som frågade om jag ville vara med i en artikel om förmaksflimmer och jag tackade ja.
Den här veckan kom resultatet ut i Hemmets Journal och jag "kopierar" rakt av från deras sida, då jag vet att artiklar kan försvinna när man bara länkar:

http://www.hemmetsjournal.se/Medicin/Medicin-och-halsa/En-morgon-sa-Marias-hjarta-stopp/

En morgon sa Marias hjärta stopp

När trebarnsmamman Maria Jallow drabbades av andnöd och hjärtrusning vid 42 års ålder kunde hon aldrig gissa att det var förmaksflimmer. Därför dröjde det innan hon sökte hjälp – och då brann det i knutarna.

Maria Jallow jobbade heltid som svensklärare för invandrare, planerade aktiviteter för de tre barnen och hade dessutom varit extremt drabbad av en rad komplikationer genom åren efter en gastric bypass-operation. En morgon 2005, på väg med spårvagnen till jobbet i centrala Göteborg, sa hjärtat stopp.

– Pulsen började bulta och slå i halsen och jag blev illamående, fick svårt att andas och tänkte: "Aj, vad ont det gör." Det kändes som en märklig kramp i kroppen och jag fick släpa mig fram den korta biten till porten.

Maria hämtade sig snabbt igen och jobbade som vanligt när energin kom tillbaka.

– För säkerhets skull tog jag en alvedon och tyckte att det släppte, säger Maria.

Efter några månader med regelbundna hjärtrusningar började rädslan komma och hon sökte hjälp. Från att ha varit mycket fysiskt aktiv både på jobbet och fritiden, med inredning, byggprojekt och ekologisk odling i radhusidyllen i Angered, strax utanför Göteborg, orkade Maria knappt gå uppför en backe.

– På vårdcentralen trodde läkaren att krampen kunde bero på ett brock eftersom jag var magsäcksopererad, och så kunde det ju vara.

Men en morgon när Maria var hemma med yngste sonen Oliver som var sjuk, vaknade hon av att hela kroppen vibrerade som en tryckborr.

– Hela jag var som en duracellkanin och totalt orkeslös, det värsta en ensamstående mamma kan vara med om. Vad skulle hända om jag tappade medvetandet med en 8-åring hemma.

Maria ringde vårdcentralen och fick en akuttid samma dag. Läkaren konstaterade efter EKG att det var allvarligt, hon hade förmaksflimmer och pulsen var hög och ojämn. Det var bråttom och Maria skickades med taxi direkt till Sahlgrenska sjukhuset. Innan hon visste ordet av befann hon sig på en brits med EKG-lappar på bröstet, en dropnål i armen, omgiven av sjukvårdspersonal.

– Först när de förklarade att det var allvarligt kom dödsångesten och tankarna på barnen. Vem skulle ta hand om dem om jag försvann och tänk om jag inte fick avsluta mitt arbete som mamma.

På sjukhuset fick Maria betablockerare och blodförtunnande medicin så snart läkaren konstaterat att hon drabbats av förmaksflimmer.

– Från britsen kunde jag se att pulsen pendlade mellan 136 och 148, normalt ligger en vilopuls på 46-70. Läkaren förklarade att hög puls vispar upp blodet och kan leda till proppar eller stroke.

Ny läkare hittade felet
Hon fick stanna kvar för observation ett dygn för att kontrollera att medicinen verkade och fick även restriktioner att sluta med kaffe och cigaretter.

– Tankarna snurrade och jag sov dåligt men det kändes skönt att någon hade koll på mig och de första dagarna hemma gick jag nästan på tå av rädsla för att starta ett nytt flimmer.

Maria blev långsamt bättre men det dröjde några månader innan medicinerna fick önskad effekt. På vårkanten, i april 2006, fick hon tid för den efterlängtade elkonverteringen, en liten elchock för att återställa hjärtats rytm.

– Vi som behandlades låg som på löpande band och jag var enda kvinnan och under 50, de andra var män över 70. Men det kändes jätteskönt och jag var själaglad. Hjärtat slog lugnt efteråt och jag fick tillbaka min tidigare energi.
Efter en tid med blodförtunnande och betablockerare slutade hon helt med medicinerna. Däremot satte händelsen djupa spår hos både henne och resten av familjen.

– Ångesten för stroke och proppar satt i länge och jag var inte säker på att jag skulle vakna upp nästa dag när jag gick och la mig. Barnen var rädda att förlora mig men försökte visa sig tappra för att trösta. Att se oron hos dem var värre än min egen rädsla.

Hösten 2006 drabbades Maria återigen av ett nytt hjärtflimmer och så ännu ett. Det hann bli tre besök på akuten och en ny elkonvertering av hjärtat innan hon fick återhämta sig.

– Till slut ljög jag och mina större barn för min yngste när jag låg inne för flimmer och elkonvertering eftersom han storgrät varje gång.

Vändpunkten kom när Maria fick en ny läkare på vårdcentralen, en skicklig kirurg. Han såg sambandet mellan hennes magsäcksoperation och hennes förmaksflimmer och menade att magsäcksoperationen kunde vara orsaken till hjärtrusningen. Eftersom Maria saknade magsäck krampade hennes bukspottkörtel när den skulle bryta ner den osmälta maten i tarmarna. Hon fick pröva kramplösande medicin.

– Från den sekunden har jag inte haft hjärtflimmer. Äntligen kunde jag somna utan kriget av pulsslag i kroppen.
Idag har den värsta oron försvunnit och hon har inte känt något behov av att börja med blodförtunnande medicin igen.

– Eftersom jag inte har risk för proppar och tydligt kan känna när jag får flimmer så hinner jag ta kontakt med vården inom 48 timmar. Betablockerare kan jag också ta om jag får känningar igen.

Idag skriver Maria på en bok om hur det är att ångra en magsäcksoperation och om alla turer hon haft kring en rad komplikationer av sin viktoperation för 20 år sedan. Snart hoppas hon att hon ska få operera tillbaka sin magsäck.

– Det finns inga genvägar till en sund kropp och hälsa annat än att ändra sin kost och livsstil, äta näringsriktigt och sunt – och rensa bort sockret.