Hennes essä heter My Friends Would Rather Have Their Guts Cut Open Than Be Like Me
Jag har översatt den för att fler ska kunna läsa den:
Den första gången det hände, var det min mamma. Vilket perfekt svek, som att bränna ner huset där jag föddes. Hon tröttnade i hemlighet på den långa, rundade profilen av sin mage, instoppad i sina mjukisbyxor och som flödade ut över hennes knä när hon satt ner. Hon hatade sitt stånk och stön uppför trappen och hon oroade sig över att bli diabetiker. Så hon genomgick en radikal form av viktminskningskrirugi som eliminerade över hälften av sina matsmältningsorgan - och jag lärde mig en tuff lektion i hur oacceptabelt det var att vara som mig.
Fyra barn och en minibuss - ingen förväntade sig att hon skulle bry sig om sitt utseende längre. Hon berättade inte för någon att hon skulle göra det; hon sa bara att jag skulle behöva ta hand om mina yngre syskon när operationsdagen började närma sig. Hon hade bestämt sig och ville inte ha någons fördömande eller godkännande. Veckan innan var en orgie i överätning som jag minns som ett transportband av livsmedel. Carbonara, tjock som oljefärg på högar av hemmagjorda nudlar. Stek med mjölred, tjock sås, potatis, tillräckligt för att svälta ut irländarna igen, följt av baconsmörgåsar som läckte ut majonnäs på varje sida, när hon bet i dem.
Även då hon knappt klarade försäkringsbolagets viktkrav. Hennes läkare sa åt henne att få den sista veckan att räknas. Hennes bästa kompis skojade och sa att hon måste platstikoperera sina bröst. Hon skrattade och lade sig under kniven 150 cm lång och 130 kilo tung, nästan lika bred som hon var lång.
Min mamma var den första kvinnan som jag kände som flyttade ut ur sin egen kropp. Hon tömde den, bit för bit; hennes hårsvall med olika färger, föll av, hennes veranda av mage och bröst försvann över en natt. Hon "flöt" ner för trapporna på sin beniga rumpa. Hon försvann. Hennes hår växte tillbaka men hennes ansikte hade bytt skepnad så mycket att vännerna som hon inte hade ett på ett år, kände inte igen henne. Hon var som någon annan kvinna; hon älskade uppmärksamheten som hennes nya kropp fick och kunde köpa kläder i vilken affär som helst.
Det hon verkligen ville, var att inte vara som jag längre.
Jag till stödgrupperna tillsammans med henne, året efter operationen. Jag gick inte dit för att höra de ändlösa historierna om dessa tillfrisknade tjockisar som bytte ut känslan av att bli ihoptryckta av sin omvärld för att kvävas av smalhet inifrån dem själva. Jag gick inte dig för att höra berättelserna om skilsmässor som blev så vanliga och förutsägbara att jag kämpade för att inte skratta. Män gifter sig ofta med feta kvinnor av specifika orsaker. När förhållandena ändras försvinner dessa män som om de halkat på ett bananskal. Jag gick dit för att alla där hade en gång sett ut som mig - och en del av dem hade väldigt fina kläder. De bytte kläder med varandra, en XL mot en L, en M mot en S. De krympte framför mina ögon som glass i solskenet. Tabellerna som var markerade med 26/24/22 fylldes och det fanns ingen annan som ville ha de där elastiska klänningarna och 3X yoga-byxorna. Jag kom dit med en rulle sopsäckar.
Mer än en gång fick jag ärva någons favoritkläder och som en helhet även historien om hur dessa kläder fick henne att känna. Jag skulle bära dessa kläder senare och komma ihåg att hon ville sluta vara detta dåliga som fick henne att låta någon skära bort en stor del av hennes tarmar. Hon hade ett ankarformat ärt över hela sin mage. Hon kräktes varje dag och sket ner sig minst en gång i veckan, men vad gjorde det, tack och lov, det var ju värt det eftersom hon inte var fet längre.
Det fanns andra som jag kände som också flyttade ut ur sina kroppar och jag kunde förstå varför. De visste att de var tvungna till att flytta. De blev vräkta ändå; trasiga knän en utmattad bukspottkörtel drev dem till desperata åtgärder. Viktminskningskirurgi verkade vara ett rättvist pris om alternativet var döden.
Och i nästan samtliga fall, var alternativet mitt liv.
Jag brukade skämta med folk om att jag var min mors före-bild, i den allestädes närvarande och förödande traditionen av bilder tagna för att avslöja den dramatiska viktminskningen, den reklam som säljer viktminskning till kvinnor. Innan hade vi delat samma siluett, gigantisk rumpa och olympiska höfter, en päronformad och pendlande swing då vi rörde oss i livet. Efter att jag hade svårt att tro att vi var samma art, för att inte tala om en upprepning av samma släktskap. Långa ben, korta armar, fräknar och samma krokiga lillfinger. Men skillnaderna var som två olika klimat, två långa, separata grenar på livets träd.
Förut hade min mamma fått uppleva hur människor vägrar att ta feta kvinnor på allvar. Hon hade uthärdat fördummande och avsexualisering och hon var redo för att omförhandla. Två dagar efter operationen, ignorerade hon sin läkares ordination och försökte vara en tuffing. Jag såg henne stå över diskbänen med ett brunt skum som vällde ut från hennes näsa och mun, som visste att hon inte ville bli tuktad av en patriarkalisk och fett-fobisk läkare för en gångs skull, men som av den fysiska verkligheten påminde henne om att hennes nya mage inte var större än en liten plastmugg. En månad senare såg jag henne svimma efter att ha ätit en Starburst; sockret fick henne att dumpa och sockret gick ut i blodomloppet lika snabbt som heroin och slog ut henne totalt.
Efter år av att försöka och misslyckas olika dieter som aldrig fungerat för någon, valde hon kärnkraftsalternativet. Hon vägde sina alternativ och valde detta över att leva ett liv som mitt.
För mig, är det bara operationen som ger mig den starka känslan av övergivenhet, avvisande och svek. Jag har sett vänner gå igenom varenda diet, varje berättigande av förnekelse, lidande och eliminering. En vän eller kusin kommer en dag att förlora förmågan att tala om något annat än kolhydrater, socker eller hela livsmedel eller animaliska produkter. Jag slutar lyssna och bara nickar. Jag vet att de försöker flytta ut, flytta bort. De står inte ut med att vara det vi är längre.
Feta människor som blir besatta med att räkna kalorier och steg, att de försöker utrymma sina kroppar en liten bit i taget. . . Jag oroar mig inte för dem. De kommer aldrig att göra det. Förr eller senare kommer de tillbaka.
De som följer i min mors fotspår är de som verkligen lämnar. De får något uppskuret och bortklippt, de installerar en ny hårdvara som stoppar dem från att äta upp världen. De packar den och de återvänder inte. Jag stannar i mig.
Jag ska vara snäll mot mina med-tjockisar när de faller offer för trycket. jag förstår vad de går igenom. Smala människor som talar om dieter fyller mig med flytande gift. Jag kan inte acceptera deras försiktiga vakande, hänga upp vitlöksflätor och göra korstecknet tre gånger när de ser mig komma. Jag kommer inte lyssna på deras skräckslagna vidskepelse eller deras självbelåtna pseudovetenskap när de berättar om och om igen vad där villiga att gå igenom, hellre än att bli som jag. När deras samtal enbart handlar om kalorier och deras moraliska skyldighet att hata sig själv, så brukar jag sprida ut mig och göra mig så bred som möjligt. Jag kan expandera som en manet; det är en speciell fördel med mycket fett. Jag överensstämmer med formen av en vattenballong. Jag lägger vantarna på något att äta medan de pratar. Vid ett sådant tillfälle stoppade jag en sådan diskussion om det onda, vita riset med att äta en Halloween-stor påse med mini-Snickers medan jag nickade mitt feta huvud instämmande för att visa att jag förstod.
I min ilskna trötthet att ses som ett varnande exempel i valstorlek, försöker jag beväpna min egen bild. Jag hemsöker smala människor på gymmet som Fetto-spöket som kommer och spökar. Det började som ett demoraliserande fenomen: Jag började genom att vägra krympa ihop inför plågade blickar och öppen fientlighet som jag bemöts av. för att jag har fräckheten att leva i en fet kropp utan att konstant be om ursäkt för min existens. Mitt gym i San Francisco är en karikatyr av kroppslig besatthet. Dess annonskampanjer är ökända med smidiga tränare som glider över golven som hajar som sniffar efter blod. Det finns inga andra feta människor på gymmet. Som en späckhuggare bland ålar, kastade jag min skugga över deras simning och kamp och de ser på mig med ren skräck i blicken. Jag är anledningen till att de går upp vid 05:00 och sätter på sig en monitor som räknar deras steg. Jag är det värsta som kan hända.
En efter en har de feta människorna i mitt liv lämnat mig. Inte genom dieter och träning, inte genom de omtalade "livsstilsförändringarna". De får sin operation och går över till andra sidan. Många av dem har accepterat sig själva och varit positiva till övervikt. De gick igenom ett helvete för att älska sig sälva och leva med sina kroppar utan att be om ursäkt. Men har tröttnat på att spöka på gymmet. De tröttnade på människor som föreläst och vädjat till dem. De tröttnade på män i barerna som ropade "ladda harpunerna." De tröttnade på de medpassagerare på flygplanen som bad om att få byta säte. De blev trötta på att höra att de var för feta för att knulla eller att just den där klänningen inte fanns i den storleken. De har utstått det omöjliga: en uppsjö av förödmjukelser och var villiga att förhandla om något annat. De kommer komma överens med våra smala vänner: detta liv är det absolut värsta helvete som kan drabba en människa.
Jag fick nya vänner med en fet flicka. Hon är vacker och smart och har en framstående position i mitt samhälle. Jag försökte flera gånger för att engagera henne i den avslappnade kvinnoförening av fett flickor, för att prata varumärken och kläder och dela en liten öga rulle på hur saker och ting är. Hon avvisade mig i ett slags men kallt sätt, och jag visste inte varför. Jag trodde illvilligt att hon kan vara en av dem, i lång återhämtning från kniven och ändå inte går för tunn. Månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en lyrisk rop som krossade mitt hjärta. Jag justerade. Jag tog ett steg i riktning slutsatsen mot vilken större delen av mitt liv har lett mig: Oavsett hur mycket de skadar, andras handlingar är helt om och om sig själva. De syftar dessa harpuner på sina egna hjärtan.
Jag fick en ny vän i en fet kvinna. Hon är vacker och smart och har en framstående position i vår kommun. Jag försökte flera gånger få henne att följa med mig till den avslappnade kvinnogruppen av feta kvinnor, för att prata varumärken, kläder och rulla våra ögon om hur saker och ting är. Hon avvisade mig vänligt men på ett kallt sätt och jag förstod inte varför. Jag trodde lite elakt att hon kunde vara en av dem som återhämtade sig från kniven men hunnit bli smal nog. Några månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en poetisk essä som krossade mitt hjärta.
Jag ändrade mig. Jag tog ett steg i riktning mot slutsatsen mot vilken större delen av mitt har lett mig till: Oavsett hur mycket de lider, agerandet av andra är enbart för och om dem själva. De siktar de där harpunerna mot sina egna hjärtan.
Min mamma inte välja invasiv kirurgi för att lämna mig. Hon gjorde det eftersom var trött på det ofrånkomliga kamp som är livet i en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara en olycka.
Min mamma valde inte invasiv kirurgi för att överge mig. Hon gjorde det eftersom hon var trött på den ofrånkomliga kamp som livet innebär med en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara ett olycksfall.
Ännu en till vän opererade sig, i början av året. Jag försökte betrakta hennes liv utan att döma, utan att utgå från mina egna känslor och förstå varför hon valde detta. Vi är tillräckligt gamla för att inte låta fåfänga vara en orsak till detta val. Kanske hon är ensam och tänker att det här är svaret på att bryta ensamheten. Kanske hon vill flyga utan att vara ett spektakel eller en olägenhet. I slutändan spelar det ingen roll. Hon gör det som alla andra utom jag kommer att förstå. Det är vad de skulle göra om de var henne.
Första dagen hon kom hem efter operationen tänkte jag en kort stund att jag skulle beställa en hemleverans med munkar till henne.
Men jag gjorde inte det. Det finns värre saker en person kan vara än att vara fet.
***
Ja, visst är det så! Det finns faktiskt värre saker att vara än att vara fet. Men precis som jag också har uttryckt: Vill man bli utsatt för alla former av övergrepp mentalt, känslomässigt, fysiskt och socialt så ska man vara fet.
Jag förstår också de som opererar sig, för jag var själv där en gång för 21 år sedan. Jag accepterade inte mig själv längre som fet och flyttade ut från min egen kropp. Jag stod inte ut med den.
Idag är det jag som bestämmer över min kropp. Det finns värre saker än att vara fet men rädslan att hamna i samma helvete igen som jag levde i under hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv, det helvetet tycker jag inte att jag förtjänar så jag "köper" idealen och slipper bli påmind om hur misslyckad man är när man är fet.
Man dör inte av att vara fet: Det är en symptom på att man är känslig för socker eller har en taskig bakterieflora, eller störningar i hormonsystemet, eller bara äter skitmat som orsakar de obalanser i kroppen som de flesta springer omkring och har men inte alltid syns på utsidan.
Man föreslår inte för smala med obalanser och diabetes 2 att de ska operera sig. Det gör man enbart med feta.
Även smala blir sjuka och dör av livsstilen man har i västvärlden.
Jag kommer aldrig bli en smalis i inombords. Min tjockis kommer aldrig dö.
Vill du köpa min bok?
Klicka HÄR!
