Ett steg närmare mål

I fredags var det dags för mitt andra besök på Kirurgmottagningen på Sahlgrenska och träffa Srdjan Kostic och jag var onekligen nervös för jag var säker på att detta samtal inte skulle bli bättre än förra där jag inte fick göra min röst hörd eller slippa bli utsatt för härskartekniker och diskriminerande kommentarer om mitt kön och mitt utseende.
Det började med att det gick över en halvtimme innan jag blev uppropad (Pengarna tillbaka) och när jag blir visad till rummet får jag veta att det inte är Dr. Kostic som jag ska träffa utan någon annan som jag inte ens uppfattar namnet på. Suckar och tänker att det här känns ännu värre. Nu får jag börja om från början eller så får jag bara veta att kirurgteamet inte tänker fortsätta med mina önskemål och därför spelar det ingen roll vem som talar om det för mig.
Jag väntar...i ytterligare 20 minuter. Då kommer en sköterska in och frågar vem jag ska träffa och då brister det för mig och tårarna börjar rinna och jag blir plötsligt en liten, rädd och arg flicka och talar om att jag väntat i 50 minuter på en människa som jag inte ens vet vem det är och ...då kommer den kirurgen in som jag aldrig träffat.
Bra start! Där sitter jag och grinar...
Men jag känner ganska direkt att den här kirurgen inte alls är likadan som Srdjan. Han berättar lite kort om vad han vet om mig och ber mig sedan berätta själv. Jag torkar tårarna och berättar om mina besvär och komplikationer och naturligtvis kommer tårarna då också eftersom det är SVÅRT att bara berätta utan att känna den rädsla jag har inom mig både för ATT operera mig igen och både för ATT jag är rädd för att få nobben. Först tar han upp begreppet depression för det är många gbp-opererade som är deprimerade och jag förstår att han tror att jag är deprimerad p g a mina tårar. Jag försäkrar honom om att jag INTE är deprimerad. Jag vet hur man mår när man är det för jodå, det har jag också varit men inte i dagsläget. Sakta men säkert kommer vi in på området omställning av magsäcken, näringsbrister, komplikationer, metoder, holistiskt sätt att se på människan och problematiken bakom övervikt, sockerberoende, matmissbruk, utbildningsbakgrund, kvinno-problematiken, nervtrådar och kirurgiska metoder. Han inser att jag vill ha en diskussion på en relativt hög, medicinsk nivå och berättar om sina tankar omkring detta och jag inser att vi på något vis håller med varandra. Att det inte går att operera bort övervikt utan det behövs så mycket mer för att kunna bedöma vad som saknas hos någon som är kraftigt överviktigt.
Vi pratar nerver som blir avskurna vid operationer och vi har båda läst om experimenten med att skära av vagusnerven på magsårsopererade och vad som hände. Det känns som vi har massor att prata om och han till och med uppskattar mina åsikter och tankar kring den komplexa problematik som finns kring övervikt och operationer och säger: - Vad bra att du berättar för mig sådant som jag kanske bara tänkt men inte hört någon berätta!

Han tar mig på allvar! Lättnaden är total inom mig och han säger inte ett ord om att det är omöjligt om att återställa min magsäck däremot tar vi upp riskerna kring vad som kan hända när man återställer magsäcken och det handlar enbart om just nerver och signaler om funktionen kring den bortkopplade magsäcken.
OM vagusnerven är delad så går det inte att reparera den. Det kan då resultera i att den bortkopplade delen av magsäcken kanske inte kommer igång och gör sitt jobb utan mer eller mindre är "död" vilket i sin tur gör att magsäckens funktioner inte alls fungerar och DÅ blir det jobbigt - med allt!
Med tanke på att min magsäck har varit bortkopplad i över 20 år så känns det ganska logiskt att den nog är mer eller mindre "död". Men denna kirurg säger att han vill att jag ska ha den bästa kirurgen på återställning för han förstår att jag måste ha en kirurg som jag kan lita på till 100% och säger att han vill att jag ska träffa Torsten Olbers eftersom han är bäst, bättre än han själv, även om han är bra också. Jag kan bara hålla med honom. Det är klart att jag vill känna att jag är trygg och har den bäste för jag vet ju redan i förväg att det här inte är hur lätt som helst att genomföra. Man kan inte ens veta om det går att återställa min "gamla" magsäck men redan i den stunden börjar jag fundera på alternativen som kanske faktiskt finns. Det viktigaste är nog att få tarmen att fungera optimalt, den är ju inte passiv på samma sätt som magsäcken men samtidigt så vet jag ju också att den gamla biten av magsäcken producerar magvätska så den BORDE ju fortfarande fungera men allt beror på vagusnerven.
Vad är då denna nerv som är så viktig?

Vagusnerven ingår i det parasympatiska nervsystemet.Genom vagusnerven påverkas struphuvudet, hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna på ett omedvetet plan.

Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila

Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.











När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att:
pulsen minskar
hjärtats pumpkraft minskar
blodtrycket sjunker
luftrören dras ihop
pupillerna dras ihope
tarmrörelserna ökar
matspjälkningen ökar
erektionen underlättas
man kan kissa
man kan tömma tarmen.

Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.

De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.

Källa: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Kroppen/Nervsystemet-och-sinnesorganen/Hjarna-ryggmarg-och-nerver/ 

Är vagusnerven skadad eller avklippt kan det orsaka allt från psykiska problem till matsmältningsproblem; diaréer, förstoppning, illamående, kräkningar,smärtor, svåra dumpingsyndrom, kroniska obalanser i tarmfloran, hypoteros, rubbad mättnadsskänsla, etc. 

Källa: http://o.cotot.com/artikel/gastropares 

Jag har min egen teori om mina förmaksflimmer att de är en direkt orsak av en skada vagusnerv. Minns att en av mina husläkare mumlade om nervbanor som går genom magen och via hjärtat...

Jag kommer forska mer på detta med vagusnerven. 

Nu väntar jag på nästa möte med Torsten Olbers som ska ske inom en månad. 

Denna trevliga kirurg som jag talade med heter: Zijad Avdic

Vi till och med klappade om varandra innan vi skildes så det var ett BRA möte! 

Jag var glad och kände mig hoppfull efter detta besök även om jag är ännu mer medveten om de komplikationer som kan uppstå men så har jag också en del idéer om alternativ! 

Kirugerna är verkligen medicinens mekaniker och de ska inte hålla på med överviktsproblematik alls. 

Det håller på att upprättas en vårdinrättning för komplikationer på Sahlgrenska, så illa är det och ja, opereras ca 8000 om året och har gjort det i ca tio år så är det väldigt många och tio procent av dessa har så svåra komplikationer att det är fara för deras liv om de inte återställs och inte ens då blir det bra. Kalla fakta. De andra 80% får slåss med näringsbrister förr eller senare. Det går i princip inte att förhindra när man har ett matsmältningssystem som är omgjort till att faktiskt inte bara ta in mindre mängd näring i både kvantitet och kvalitet. Det är inget att hymla om. 

Uppdaterar 15-05-12
Min medadmin i min lchf-grupp lade ut en länk till en sida som tar upp vagusnervens betydelse för psyket och jag forskar vidare på detta. Jag börjar inse att det jag vet är mycket för att vara en icke-medicinskt utbildad person samtidigt som jag också inser att det finns en eon mer kunskap att inhämta. För varje "upptäckt" jag hittar som binder samman kroppens funktioner, desto mer finns det kvar att lära och jag blir lite orolig att jag missar kunskap omkring problematiken och blir ännu mer rädd att inte vården ens tänker på sammanhangen alls eller mörkar kunskapen för patienterna.

Här är inlägget som blev länkat till i min grupp och i inlägget ligger även länkar till ursprungsrapporterna. Det är "gammal kunskap" men ändå är det inte många som vet så mycket av denna kunskap bland vanliga människor.

I argumenten för att INTE utsätta sig för överviktsoperationer pratar jag ofta om komplikationer som kroniskt svälttillstånd och näringsbrist som i sin tur skapar så stora obalanser i kroppen att man aldrig kan uppnå balans men när man inser att hela nervsystemet påverkas då nerver skärs av och kopplas bort som är direkt kopplade till hjärnan, då blir jag riktigt rädd samtidigt som kommentarer jag läser i grupperna ekar i mitt huvud om att människor inte hade psykiska problem innan operationen men däremot efter och många refererar till ätstörningar och hormonobalanser men det är så mycket mer komplicerat än så - bara att skära av en nerv kan skada hela det fysiska systemet. Det spelar ingen roll hur många psykologer man går till eller hur många piller man stoppar i sig för att försöka bota detta, om nerverna är avklippta, eller hur? Alla får inte psykiska problem som opererar sig men förvånansvärt många (eller nej, det är kanske inte så förvånande ändå) men hur ska vi kunna fungera optimalt om vi skadar vårt nervsystem i vår jakt på att bli normalviktiga, samtidigt som läkarna talar om hur farligt det är att leva som överviktig...i jämförelse med...?

Tro mig  - jag kommer forska mer på det här! 

Om tio procent av alla som äter Prozac fick tumörer...

Jag scannar av hela internet just nu efter människor som genomgått återställning av magsäcken efter en gastric bypass och börjar se fler och fler som berättar ungefär samma historier som jag får ta del av i de grupper jag har och är med i på nätet. Sverige är ett litet land och här opereras ungefär 8000 om året. Jämför det med länder som USA och Indien. Då är vi en spott i havet. Det som är exakt det samma är kampen för att få hjälp, få läkare att lyssna, bry sig och inte skylla ifrån sig är tyvärr likadan över hela världen.
Att få en revers verkar göras när det inte finns någon annan återvändo. När komplikationerna är så svåra att det är fara för personens liv och ändå ser jag även här ett  mönster. De MÅSTE vara fullständigt undernärda eller ha så svåra smärtor och kräkas så mycket att det inte går att göra något annat för att få stopp på det. Dessa personer är i väldigt dåligt skick när de gör sina revers-operationer och många av komplikationerna har redan åsamkat så mycket skada i kroppen att man fortsätter att få problem - men som kvinnan i nedanstående klipp säger: - Det dyker inte upp NYA komplikationer efter återställningsoperationen. DET är en stor skillnad om inte annat. Genom denna kvinnas klipp hittade jag ju flera och även kommentarerna under klippen berättar exakt samma sak. Folk med komplikationer och näringsbrister och som ropar på hjälp. Jag hittar dem ÖVERALLT! Det är inte svårt och det spelar ingen roll om det är i Australien eller i Åmål - det är samma problem!
Kvinnan i klippet säger en sak som slår mig så hårt: - Om 10% av alla som äter Prozac skulle få tumörer så skulle inte medicinen finnas på marknaden men att 10% av alla som gör en GBP får så svåra komplikationer att deras liv förstörs så kör man ändå bara på. Jag tänker också att majoriteten av dessa är kvinnor. Överviktiga kvinnor har inte samma värde som män, oavsett vikt. Det här är är inte bara en skandal, det är en jämställdhetsfråga också.
Kan "min" kirurg använda sig av härskartekniker i form av att kommentera mitt utseende och att jag är envis pga att jag är en kvinna så kan det räcka för att inte bli tagen på allvar eller ens bli lyssnad på vilket jag kände att jag inte fick. Jag känner att jag redan vet i förväg vad som kommer sägas den 24 april när jag ska träffa honom igen. *suckar*

Första besöket och försöket

I onsdags var det då äntligen dags att få träffa Srdjan Kostic på Kirurgmottagningen. Jag var faktiskt nervös för jag hade lite på känn vad jag skulle få höra, även om Anna, dietisten, sa att det absolut inte var något konstigt att göra en revers (återställning av magsäcken) utan det var mest för att nästan ingen bad om att få göra det. När Srdjan kom in i undersökningsrummet hade han papper i handen och sade att Anna hade skrivit lite om mig...och jag frågade vad hon hade skrivit och han svarade att hon skrivit att jag hade höga värden av D-vitamin. Jag svarade att vi kunde skita i att prata om mina värden för det där var rent skitsnack. Jag ville prata "kirurgsnack" om återställning av min magsäck. Reaktionen kom direkt att NEJ, det var absolut ingen bra idé!
Jag blev faktiskt inte förvånad då jag innan jag pratade med Anna hade en föreställning om att jag skulle få argumentera väldigt mycket för att få denna operation genomförd. Samtidigt kände jag att jag inte riktigt fick en syl i vädret om varför jag ville ha denna operation för det enda jag fick höra var att det i princip var livsfarligt att göra en återställning för ALLA (fem) som gjort en återställning på Sahlgrenska hade fått hemska komplikationer. Jaha, och hur mådde de innan de gjorde återställningen var min fråga och fick svaret att jo, de mådde ju inte så bra innan och orsaken var smärtor. Jag har inga "smärtor" och jag har inte heller klippkort på akuten för stopp, smärtor, förträngningar etc men det ville ha inte riktigt lyssna på. Jag försökte förklara om mina kroniska pulseringar i kroppen, mina kramper och förmaksflimmer som jag lyckats slippa sedan jag började ta Egazil och han avbröt mig igen och tyckte att vi inte skulle prata om det förflutna utan framtiden. Jag kastade ur mig att han inte visste hur det känns!!! Han svarar:  - Nä, och det hoppas jag att jag aldrig behöver göra!
Jag tolkade det som att han aldrig någonsin skulle utsätta sig för en GBP...
Han sade motvilligt att han skulle ta upp mig på nästa möte med de andra kirurgerna och tyckte att samtalet var avslutat. Jag sa att jag tyckte att det inte kändes bra för jag var säker på att ha inte skulle tala FÖR mig utan emot mig och svaret jag fick var att han inte kunde avgöra detta själv utan måste prata med de andra kirurgerna och det förstår jag och har all respekt för. På vägen ut säger han att jag är en mycket vacker kvinna och liiite envis...jag svarade att nej, jag är inte lite envis, jag är MYCKET envis och kommer inte acceptera ett nej. Han lovade att höra av sig inom två veckor och sedan gick jag. I korridoren möter jag en mycket överviktig kvinna i rullstol som var absolut yngre än mig och jag tänkte att hon var där för att få ja till en operation...hon var så tung att hon inte kunde gå och det gjorde ont i mig. Hon var inte större än mig när jag opererade mig men jag kunde åtminstone gå. Orsaken till det är nog att jag faktiskt inte vägde över 150 kg mer än ett drygt år i mitt liv medan hon kanske levt med sin vikt många år. Jag vet att hade jag fortsatt att väga över 150 kilo så hade jag inte heller kunnat gå till slut. Det är tragiskt.

När jag kom ut från Sahlgrenska kände jag mig fruktansvärt nedslagen även om jag var förberedd på att få motstånd. Jag kände att det är ju MIN kropp trots allt och om han sa att han skulle tala om för mig om ALLA komplikationer som kan uppstå vid en revers så kände jag att det kanske hade varit bättre om kirurgerna talade om ALLA komplikationer som uppstår innan man gör en överviktsoperation istället så kanske inte så många hade gjort den alls.

På kvällen när jag kom hem från jobbet satte jag mig ner och skrev ett ganska långt mail till Torsten Olbers som jag ändå fått information om är bra på att lyssna. Jag kände att jag måste få min röst hörd inför det möte som jag själv inte får delta i.
Jag fick svar idag! Två dagar senare och det kändes faktiskt väldigt bra för jag vet hur många som vill ha hans tid.
Han skrev:

Hejsan Maria

Tack för mail. Jag tar med mig synpunkterna till diskussion tillsammans i teamet. Kanske det finns ngt som vi kan göra med kirurgi för att få din operation att fungera som den ska? Isf vore det väl ett klart bättre alternativ än att koppla tillbaks den, eller hur?

Bästa hälsningar
Torsten

Jag svarade:

Hej och tack för ditt svar!
Funderar på vad det är ni kan göra som kan göra att operationen fungerar som du uttrycker det. Jag är öppen för diskussion och förslag.
Jag känner dock att jag vill ha ett matsmältningssystem som fungerar helt - en återställning är ju det. Då slipper jag oron för förmaksflimmer, kramper och näringsbrister. Jag har idag verktygen för att hålla min vikt och sockerberoende. Det hade jag inte för 20 år sedan.
Det kanske finns utrymme i ditt späckade schema för ett möte med mig? Även om jag förstår att det inte finns innan teamet träffas.
Jag tror jag behöver en second opinion i detta och jag vet att du är bra på att lyssna.

Med vänlig hälsning

Ja, jag är verkligen nyfiken på vad han menar med bättre alternativ faktiskt. 

När jag kom hem låg det ett brev från Sahlgrenska med en inbokad tid hos Srdjan den 24 april. Jag har alltså redan fått en återbesökstid innan de ens haft sitt möte...

Det är inget lättvindligt beslut det här för mig heller så jag måste både tro och stå på mig samtidigt som det inte är något jag precis längtar efter att bli uppsprättad från bröstbenet och ner igen och genomgå en stor och komplicerad operation med risk för läckage, komplikationer och inflammationer men om jag jämför med hur jag upplever att jag mår idag så är ändå valet lätt. Jag har verktygen som jag inte ens visste fanns för 20 år sedan och jag vill leva med ett fungerande matsmältningssystem även om jag vet att det inte kommer fungera till 100% men om jag kan få tillbaka 80-90% så är jag nöjd. Kan man sy tillbaka den kapade vagusnerven också så kan det bli ännu bättre men det krävs det neurokirurger för att göra. Någonstans tror jag att det är just denna kapade nerv som orsakar mitt förmaksflimmer.

Fortsättning följer.