Idag blev min "ödesdag" för idag fick jag äntligen träffa den store överläkaren/kirugen/gurun/överviktsoperationsguden Torsten Olbers och ja, jag lovar, jag blev typ kär i honom! Han är en så helt underbar människa. Han lyssnar på dig, han förstår dig, han tar på dig tröstande och uppmuntrande och jag kan tänka mig att många kvinnor går ut från besöken med lite gelé i knäna efter dessa möten.
Läser du detta, Torsten,så är jag rätt säker på att du skrattar lite igenkännande! Du borde ha blivit psykolog men tack gode Gud för att du blev kirurg om jag säger så!
Jag var otroligt nervös och uppvarvad inför detta möte som jag väntat så länge på. Det roliga var att jag fick ett brev från Torsten igår som han skrivit efter att jag missade tiden till honom i september där det stod att han tyckte det var synd att jag missat tiden etc. Undrar om detta brev hamnade underst i högen av post på Salhgrenska eftersom jag fick det över en månad efter att det skrivits. Tur att jag fick det innan jag skulle dit idag. Där stod bland annat detta:
Det kändes redan där som att jag redan hade fått ett ja till en operation. Frågan var väl egentligen bara vilken typ av operation? Vi gick igenom en tidslinje över mina operationer och mående sedan 1982 tills nu och som såg ut ungefär så här:
Det fylldes på med en massa saker under denna linje också .Vi började med ringarna där det står Smärtstillande/Person/Operation. Det stod morfin från början men jag ifrågasatte det eftersom många överviktsopererade äter alla möjliga smärtstillande, inte bara morfin som inte är bra att ta då tarmfunktionerna saktar ner och kan orsaka mer problem. Jag berättade att jag inte ens tål morfin så det är inget "problem" för mig.
Vi listade även upp mina problem..fast inte alla. Under mina två timmar med Olbers fick han iväg tre gånger, svarade i telefon vid flera tillfällen så han var inte hos mig hela tiden, inte ens när han var i rummet. Marcus försökte fylla ut denna tid med frågor och diskussioner med mig och jag kände ganska snabbt att han inte gillade mig alls och han förnekade inte att han hade problem med mina åsikter för de gick väl mer eller mindre stick i stäv med hans. Enligt honom finns det inget vetenskapligt stöd för att bantning har någon långsiktig effekt på vikten men det har överviktsoperationer.
Så när jag sitter där och stöddigt talar om att det där är fel, så var jag väl lite väl provokativ, då jag menar att överviktiga är ätstörda med matmissbruk och sockerberoende som problematik vilket inte går att operera bort. Han tyckte att detta sockerberoende är jättekonstigt eftersom alla som påstår sig vara detta aldrig går in i en affär och kommer ut med rent socker under armen utan i en massa andra versioner. Det hade aldrig en heroinist gjort. Herioinisten hade kommit ut med just rent heroin men om vi tittar på ett annat beroende som t ex alkohol så finns det ju mängder med alkoholprodukter och alla kommer inte ut med ren alkohol, right? Att socker kan komma i många olika former som i t ex kakor, pasta, bröd, godis etc var inte alls samma sak, enligt psykologen Marcus. Det enda jag kan hålla med och är det jag egentligen har sagt från start: - man orkar inte och klarar inte av att leva på kaloridieter i resten av sitt liv. Det suger för mycket, man är ständigt hungrig och humöret är lika upp och ner som blodsockret. Marcus ansåg att om han inte baserade sina kunskaper på forskning så skulle han förlora jobbet... Det kändes mer som lite pajkastning om vem som har rätt och vem som har fel och det var inte därför jag var där om jag säger så. Jag tror jag klarar mig utan denna psykolog som tyvärr är lika fast i sina tankar som vården har varit de sista fyrtio åren. Synd!
Torsten kom tillbaka och vi tittade vidare på mina problem och hur jag upplever min kropp. Han reagerade på att jag kan kräkas upp mat vilket en gbp-opererad INTE kan göra, enligt alla regler. Han hade läst på i mina journaler och inte nog med det, han hittade mina gamla röntgenbilder då jag gjorde en kontraströntgen 2005 som visade enligt hans vana öga att jag har en väldigt smal och trång passage ut i tarmen, och i journalerna står det att min passage bara är en centimeter stor så hans åsikt är att jag levt som en gastric-banding-patient med en förkortad tarm så någon egen version på vgb och gbp och tyckte det var rent katastrofalt att jag levt med detta i över 20 år! Att ingen någon gång har gjort en gastroskopi på mig och kollat läget var också för hemskt! Så jaha? Jag har lidit i onödan enligt Torsten och så här ska jag inte ha det, det var ju helt klart!
Han presenterade två versioner på operation och den enda var att återställa magen till en "riktig" GBP för jag har ju inte fått uppleva fördelarna och glädjen med en sådan enligt honom och det är därför jag är så negativ till operationen. Jag försökte förklara att min negativa inställning inte baseras på mina egna problem för jag kan tycka att mina problem är rätt små och ofarliga i jämförelse med andra som har en "riktig gbp". Men jag fick höra inte bara en gång utan många gånger under detta möte att de flesta/majoriteten av gbp-opererade faktiskt mår bra och inte har några problem. Detta baseras på SOS-studien och jag svarade att man nog skulle behöva göra om den där SOS-studien eftersom den är baserad på felaktiga grunder. (Faktiskt). Han sa inte emot mig men denna studie är baserad på VGB, överviktiga med diabetes och ja...jämför äpplen med päron och man finner att äpplen rullar längre än päron.
Jag skakade vänligt men bestämt på huvudet över detta fantastiska erbjudande och frågade hur alternativ nummer två såg ut som Torsten inte var lika entusiastisk över men förklarade att ja, då kunde man ju skippa den där lilla fickan, koppla in magsäcken och tarmbiten direkt på den nedre delen och den övre tunntarmsdelen som sitter fast i fickan skulle tas bort helt. Jag frågade varför den biten tarm inte kunde kopplas ihop med resten och fick svaret att den brukar vara för skadad...jo, jag tackar jag, den är så skadad för att gbp är så bra för kroppen? Han sa också att om jag gör en återställning så kommer jag få ha en gastrosond insatt in till min bortkopplade magsäck så att man kan se att den fungerar efter operationen och ja, det kändes logiskt. Så vi är både överens och inte överens. Torsten vill göra en gbp och jag vill göra en återställning. Hans tyngsta argument för att jag ska göra en gbp är att garanteras att inte bli fet igen och jag försökte förklara att jag inte är orolig för det eftersom jag idag har både kunskapen, verktygen och självinsikten om min problematik och jag har ju faktiskt kunna hantera detta under fem års tid så varför skulle jag inte kunna fortsätta hantera det? Det sitter ju som sagt var inte i magsäcken utan i hjärnan och ju mer näring och ju bättre matsmältningssystem jag har, desto större chans har jag också att uppnå bättre hälsa. Just nu håller jag schack på både hälsa, vikt och komplikationer. Det skulle vara så SKÖNT att slippa ha fokus på hur många hundralappar jag kan köpa tillskott för den här månaden, varför jag har ont och varför mina naglar och mitt hår ser för jävligt ut. På tal om det så nämnde jag just att min hår har börjat se bättre ut sedan jag börjat med 92% rent kollagen och fick svaret: - Ditt hår ser tjockt ut i jämförelse med andra gbp-opererade...
Det känns som kirurgen talar två språk - ett som erkänner svårigheterna och problemen som kommer med överviktskirurgin och samtidigt så ska det vara det enda som fungerar mot övervikt. Smal och flintskallig? Smal men tappat naglar och tänder? Smal men det kryper i ben och fötter p g a B12-brist och järnbrist? Smal men...nä, då tycker jag att det är okej att vara lite småtjock och må bra, ha fint glansigt hår och starka naglar.
Vid halv tolv måste Torsten rusa ut igen och jag blir ensam med psykologen en gång till och jag känner och ser att han är rätt irriterad på mig så jag vänder fokus från själva operationen och övervikten och vi pratar om kroppsuppfattning, relationer och hur svårt det är att vara överviktig och hitta kärleken och jag tog upp hur svårt det är att vara överviktig, gå ner och se ut som en 98-åring naken då all hud som är över hänger runt en som en fin, skrynklig gardin. När klockan är tolv måste han gå för han har en annan klient (lunch) och Torsten syntes inte till. Det sista som sas var min fråga angående alla med komplikationer och som bor i andra delar av landet hur de ska göra för den specialenhet som håller på att byggas upp för komplikationsfall kommer inte kunna ta emot alla från hela landet, vilket Markus höll med om men sjukvårdslagen säger att man kan kräva att få komma till en specialist och få en andra bedömning så ingen kan bli stoppad från att få komma till Göteborg. Däremot är jag helt övertygad om att Torsten inte kan ta hand om alla. Sedan är klockan så mycket att jag blir hänvisad till receptionen och får en telefontid i morgon då jag ska be om ett sjukintyg för idag har jag varit hemma i sju dagar. Jag har ONT på samma ställe sedan ett år tillbaka men det har blivit värre och jag har mått illa av och till sedan förra veckan. Idag hade jag riktigt hemskt ont när jag kom till sjukhuset men fokus lades på operationen och Torsten var så stressad. Här har vi en man som håller på att gå in i väggen om han inte lugnar ner sig lite!
Jag måste få ett läkarintyg så jag kan vara hemma tills detta ger sig vilket jag hoppas släpper snart (igen) för jag har haft ont i perioder under hela året men inte så här ont och inte så här ihållande med illamående och hugg. Just nu är jag mest rädd att denna smärta blir akut och jag hamnar på akutoperation - jag vill INTE bli opererad av någon annan än Torsten eller någon av de specialkirurger som finns för just min problematik. Jag hoppas verkligen att jag får en titthålsoperation för ett eller sju små hål är inget mot att öppnas från nedre delen av magen ända upp till bröstbenet som jag blev sist.
Efter besöket gick luften ur mig och jag åkte ner till jobbet och satte mig hos chefen och grinade. Han tyckte jag skulle åka hem och ta det lugnt och jag kände att jag behövde gråta lite mer men min dotter var på väg ut så jag åkte hem. Hon kom hit med sin lille son sedan och jag fick den bästa medicinen jag kan få när jag är ledsen - min älskade lilla sonson! Hur kan man vara ledsen när man möts av ett stooort soooligt leende och glada små babyljud som verkligen talar om för mig att han är såå glad att se mig!
Jag hoppas att jag får någon slags tid att förhålla mig till i morgon när Torsten ringer så jag vet när jag ska börja bli nervös igen liksom. Jag vill samtidigt inte gå omkring och ha ont som jag har just nu för jag vet verkligen inte vad det är. Torsten tänkte att det kan vara den bortkopplade magsäcken så vad det är vet vi inte förrän vi faktiskt kollar. Han lovade mig att jag slipper gastroskopi tills jag är sövd dessutom. Jag klarar inte den undersökningen utan att bli sövd.
Som sagt: - Jag vill ha tillbaka så mycket av mitt matsmältningssystem som jag kan få. Torsten och Markus och alla andra som jobbar med överviktskirurgi kommer aldrig hålla med mig och i det här läget är jag dessutom totalt beroende av dem och jag är så glad, ärligt från djupet av mitt hjärta att det finns sådana eldsjälar som Torsten ändå är. Jag förstår varför han är så populär och har så bra rykte inom detta område. Jag ser fram emot att ha honom grävande i min mage men oj, så rädd jag kommer vara!
Varför är jag så ledsen då? Jag är nog mest ledsen för att har hållit inne dessa känslor så länge och idag fick jag "ja" med dubbla budskap. Jag är glad att jag har koll på mig själv, på medicin och kunskapen som jag måste ha för att inte bara sitta där och nicka och säga ja till allt och undrar i mitt stilla sinne hur det fungerar för de som inte sitter inne med min kunskap och jag vet inte ens hälften av allt som behövs vetas, ändå.
Ps) Min älskade sonson är det sötaste som finns och jag älskar honom så mycket! Bara så ni vet! :-)
