Det började med att det gick över en halvtimme innan jag blev uppropad (Pengarna tillbaka) och när jag blir visad till rummet får jag veta att det inte är Dr. Kostic som jag ska träffa utan någon annan som jag inte ens uppfattar namnet på. Suckar och tänker att det här känns ännu värre. Nu får jag börja om från början eller så får jag bara veta att kirurgteamet inte tänker fortsätta med mina önskemål och därför spelar det ingen roll vem som talar om det för mig.
Jag väntar...i ytterligare 20 minuter. Då kommer en sköterska in och frågar vem jag ska träffa och då brister det för mig och tårarna börjar rinna och jag blir plötsligt en liten, rädd och arg flicka och talar om att jag väntat i 50 minuter på en människa som jag inte ens vet vem det är och ...då kommer den kirurgen in som jag aldrig träffat.
Bra start! Där sitter jag och grinar...
Men jag känner ganska direkt att den här kirurgen inte alls är likadan som Srdjan. Han berättar lite kort om vad han vet om mig och ber mig sedan berätta själv. Jag torkar tårarna och berättar om mina besvär och komplikationer och naturligtvis kommer tårarna då också eftersom det är SVÅRT att bara berätta utan att känna den rädsla jag har inom mig både för ATT operera mig igen och både för ATT jag är rädd för att få nobben. Först tar han upp begreppet depression för det är många gbp-opererade som är deprimerade och jag förstår att han tror att jag är deprimerad p g a mina tårar. Jag försäkrar honom om att jag INTE är deprimerad. Jag vet hur man mår när man är det för jodå, det har jag också varit men inte i dagsläget. Sakta men säkert kommer vi in på området omställning av magsäcken, näringsbrister, komplikationer, metoder, holistiskt sätt att se på människan och problematiken bakom övervikt, sockerberoende, matmissbruk, utbildningsbakgrund, kvinno-problematiken, nervtrådar och kirurgiska metoder. Han inser att jag vill ha en diskussion på en relativt hög, medicinsk nivå och berättar om sina tankar omkring detta och jag inser att vi på något vis håller med varandra. Att det inte går att operera bort övervikt utan det behövs så mycket mer för att kunna bedöma vad som saknas hos någon som är kraftigt överviktigt.
Vi pratar nerver som blir avskurna vid operationer och vi har båda läst om experimenten med att skära av vagusnerven på magsårsopererade och vad som hände. Det känns som vi har massor att prata om och han till och med uppskattar mina åsikter och tankar kring den komplexa problematik som finns kring övervikt och operationer och säger: - Vad bra att du berättar för mig sådant som jag kanske bara tänkt men inte hört någon berätta!
Han tar mig på allvar! Lättnaden är total inom mig och han säger inte ett ord om att det är omöjligt om att återställa min magsäck däremot tar vi upp riskerna kring vad som kan hända när man återställer magsäcken och det handlar enbart om just nerver och signaler om funktionen kring den bortkopplade magsäcken.
OM vagusnerven är delad så går det inte att reparera den. Det kan då resultera i att den bortkopplade delen av magsäcken kanske inte kommer igång och gör sitt jobb utan mer eller mindre är "död" vilket i sin tur gör att magsäckens funktioner inte alls fungerar och DÅ blir det jobbigt - med allt!
Med tanke på att min magsäck har varit bortkopplad i över 20 år så känns det ganska logiskt att den nog är mer eller mindre "död". Men denna kirurg säger att han vill att jag ska ha den bästa kirurgen på återställning för han förstår att jag måste ha en kirurg som jag kan lita på till 100% och säger att han vill att jag ska träffa Torsten Olbers eftersom han är bäst, bättre än han själv, även om han är bra också. Jag kan bara hålla med honom. Det är klart att jag vill känna att jag är trygg och har den bäste för jag vet ju redan i förväg att det här inte är hur lätt som helst att genomföra. Man kan inte ens veta om det går att återställa min "gamla" magsäck men redan i den stunden börjar jag fundera på alternativen som kanske faktiskt finns. Det viktigaste är nog att få tarmen att fungera optimalt, den är ju inte passiv på samma sätt som magsäcken men samtidigt så vet jag ju också att den gamla biten av magsäcken producerar magvätska så den BORDE ju fortfarande fungera men allt beror på vagusnerven.
Vad är då denna nerv som är så viktig?
Vagusnerven ingår i det parasympatiska nervsystemet.Genom vagusnerven påverkas struphuvudet, hjärtat, lungorna, magsäcken och tarmarna på ett omedvetet plan.
Parasympatiska nervsystemet mest aktivt vid vila
Det parasympatiska nervsystemet har också nervknutor eller ganglier, men de finns ute i kroppen nära de områden som påverkas. Nervtrådarna till ganglierna följer dels några av hjärnnerverna (nummer 3, 7, 9 och 10) från hjärnstammen, och dels ryggmärgsnerver från korssegmenten. Från nervknutorna fortsätter korta nervtrådar till respektive mål.
När det parasympatiska nervsystemet går igång medför det att:
pulsen minskar
hjärtats pumpkraft minskar
blodtrycket sjunker
luftrören dras ihop
pupillerna dras ihope
tarmrörelserna ökar
matspjälkningen ökar
erektionen underlättas
man kan kissa
man kan tömma tarmen.
Det parasympatiska nervsystemet är alltså mest aktivt vid vila och i lugna situationer då kroppens reserver byggs upp. Det hjälper också till att minska effekten av det sympatiska nervsystemet.
De båda nervsystemen förmedlar som regel impulser till samma områden i kroppen. Nervtrådar från de båda systemen kan till och med vara sammanflätade med varandra. De båda nervsystemen har oftast motsatta effekter på kroppen.
Är vagusnerven skadad eller avklippt kan det orsaka allt från psykiska problem till matsmältningsproblem; diaréer, förstoppning, illamående, kräkningar,smärtor, svåra dumpingsyndrom, kroniska obalanser i tarmfloran, hypoteros, rubbad mättnadsskänsla, etc.
Jag har min egen teori om mina förmaksflimmer att de är en direkt orsak av en skada vagusnerv. Minns att en av mina husläkare mumlade om nervbanor som går genom magen och via hjärtat...
Jag kommer forska mer på detta med vagusnerven.
Nu väntar jag på nästa möte med Torsten Olbers som ska ske inom en månad.
Denna trevliga kirurg som jag talade med heter: Zijad Avdic
Vi till och med klappade om varandra innan vi skildes så det var ett BRA möte!
Jag var glad och kände mig hoppfull efter detta besök även om jag är ännu mer medveten om de komplikationer som kan uppstå men så har jag också en del idéer om alternativ!
Kirugerna är verkligen medicinens mekaniker och de ska inte hålla på med överviktsproblematik alls.
Det håller på att upprättas en vårdinrättning för komplikationer på Sahlgrenska, så illa är det och ja, opereras ca 8000 om året och har gjort det i ca tio år så är det väldigt många och tio procent av dessa har så svåra komplikationer att det är fara för deras liv om de inte återställs och inte ens då blir det bra. Kalla fakta. De andra 80% får slåss med näringsbrister förr eller senare. Det går i princip inte att förhindra när man har ett matsmältningssystem som är omgjort till att faktiskt inte bara ta in mindre mängd näring i både kvantitet och kvalitet. Det är inget att hymla om.
Uppdaterar 15-05-12
Min medadmin i min lchf-grupp lade ut en länk till en sida som tar upp vagusnervens betydelse för psyket och jag forskar vidare på detta. Jag börjar inse att det jag vet är mycket för att vara en icke-medicinskt utbildad person samtidigt som jag också inser att det finns en eon mer kunskap att inhämta. För varje "upptäckt" jag hittar som binder samman kroppens funktioner, desto mer finns det kvar att lära och jag blir lite orolig att jag missar kunskap omkring problematiken och blir ännu mer rädd att inte vården ens tänker på sammanhangen alls eller mörkar kunskapen för patienterna.
Här är inlägget som blev länkat till i min grupp och i inlägget ligger även länkar till ursprungsrapporterna. Det är "gammal kunskap" men ändå är det inte många som vet så mycket av denna kunskap bland vanliga människor.
I argumenten för att INTE utsätta sig för överviktsoperationer pratar jag ofta om komplikationer som kroniskt svälttillstånd och näringsbrist som i sin tur skapar så stora obalanser i kroppen att man aldrig kan uppnå balans men när man inser att hela nervsystemet påverkas då nerver skärs av och kopplas bort som är direkt kopplade till hjärnan, då blir jag riktigt rädd samtidigt som kommentarer jag läser i grupperna ekar i mitt huvud om att människor inte hade psykiska problem innan operationen men däremot efter och många refererar till ätstörningar och hormonobalanser men det är så mycket mer komplicerat än så - bara att skära av en nerv kan skada hela det fysiska systemet. Det spelar ingen roll hur många psykologer man går till eller hur många piller man stoppar i sig för att försöka bota detta, om nerverna är avklippta, eller hur? Alla får inte psykiska problem som opererar sig men förvånansvärt många (eller nej, det är kanske inte så förvånande ändå) men hur ska vi kunna fungera optimalt om vi skadar vårt nervsystem i vår jakt på att bli normalviktiga, samtidigt som läkarna talar om hur farligt det är att leva som överviktig...i jämförelse med...?
Min medadmin i min lchf-grupp lade ut en länk till en sida som tar upp vagusnervens betydelse för psyket och jag forskar vidare på detta. Jag börjar inse att det jag vet är mycket för att vara en icke-medicinskt utbildad person samtidigt som jag också inser att det finns en eon mer kunskap att inhämta. För varje "upptäckt" jag hittar som binder samman kroppens funktioner, desto mer finns det kvar att lära och jag blir lite orolig att jag missar kunskap omkring problematiken och blir ännu mer rädd att inte vården ens tänker på sammanhangen alls eller mörkar kunskapen för patienterna.
Här är inlägget som blev länkat till i min grupp och i inlägget ligger även länkar till ursprungsrapporterna. Det är "gammal kunskap" men ändå är det inte många som vet så mycket av denna kunskap bland vanliga människor.
I argumenten för att INTE utsätta sig för överviktsoperationer pratar jag ofta om komplikationer som kroniskt svälttillstånd och näringsbrist som i sin tur skapar så stora obalanser i kroppen att man aldrig kan uppnå balans men när man inser att hela nervsystemet påverkas då nerver skärs av och kopplas bort som är direkt kopplade till hjärnan, då blir jag riktigt rädd samtidigt som kommentarer jag läser i grupperna ekar i mitt huvud om att människor inte hade psykiska problem innan operationen men däremot efter och många refererar till ätstörningar och hormonobalanser men det är så mycket mer komplicerat än så - bara att skära av en nerv kan skada hela det fysiska systemet. Det spelar ingen roll hur många psykologer man går till eller hur många piller man stoppar i sig för att försöka bota detta, om nerverna är avklippta, eller hur? Alla får inte psykiska problem som opererar sig men förvånansvärt många (eller nej, det är kanske inte så förvånande ändå) men hur ska vi kunna fungera optimalt om vi skadar vårt nervsystem i vår jakt på att bli normalviktiga, samtidigt som läkarna talar om hur farligt det är att leva som överviktig...i jämförelse med...?
Tro mig - jag kommer forska mer på det här!
