Att gå ner i vikt = svält?

Nu är jag ledig några dagar, som de flesta och naturligtvis har jag tid att fundera över saker och ting. De här funderingarna poppar upp ibland och till slut måste de ut på bloggen eller i den grupp jag har på FB för GBP-opererade eller de som funderar på detta.
Det som fick mig att lura igen var just det här temat om att gå ner i vikt är så synonymt med att svälta på alla möjliga sätt:

Ät mindre, rör dig mer - det ska UT mer än det ska IN
Det är väl det mantra vi alla fått höra de sista 30-40 åren, eller hur?
Och vad händer när vi inte klarar av att svälta oss till normalvikt?
Jo, då kan man OPERERA sig så man inte har något val. Många kallar det för ett verktyg för att klara av att inte få IN mer än vad man får UT - kalorier in och kalorier ut. Hela tanken bakom magsäcksoperationer, oavsett metod är ju helt enkelt ett kirurgiskt ingrepp som tvingar våra kroppar in i svält. Tänk själva lite här...svält?
Inte tänker jag på tjockisar som tuggar morötter och lightprodukter när jag tänker på svält. Jag tänker på näringsbrist och det kommer som ett brev på posten när vi kirurgiskt tvingar våra kroppar att svälta - vi får näringsbrister av alla möjliga slag. Vi hamnar i samma läge som de svältande människorna i utvecklingsländer som vi ser i media och som får närings-kost att äta för att överleva. De får ju knappast en light-kesella med blåbär eller en fullkornsmacka för att klara sig.
De får det som får deras inre organ att börja fungera igen. Men om du är magsäcksopererad får du rekommenderat multivitaminer och mineraltabletter som du mer eller mindre får bekosta själv. Och ökar näringsbristerna så kan man i bästa fall få det intravenöst i dropp eller genom injektioner och akta sig för att inte hålla koll för då rasar depåerna gång på gång.
Att leva med näringsbrister i resten av sitt liv är något som påverkar mer än vi kanske faktiskt förstår. Jag tänker på hjärnan, hormonbalansen och faktiskt den näring som våra organ behöver för att ens orka fungera.
Vad händer när en kropp blir utsatt för t ex järnbrist år ut och år in? Eller mineralbrister? Vilka organ slutar fungera först, då?
Så här i jultider dignar middagsborden med mat och kylen är överfull med mat och jag lyckas på något vis äta mer än jag brukar, bara för att det finns men om jag jämför med vad mina normalviktiga barn äter så äter jag ungefär som en 6-åring. Är det tillräcklig näring för en vuxen person? Nej, naturligtvis inte - jag har inget annat val än att äta tillskott i form av vitaminer och mineraler. Utan det fungerar jag inte överhuvudtaget.
Att vara gbp-opererad och att samtidigt äta "svältkost" gör att de flesta går ner i vikt till en viss gräns men precis som innan man opererade sig och inte klarade av att svälta sig ner i vikt så kommer det ju en dag efter operationen då man inte orkar svälta sig genom lightprodukter, fullkornsbröd och proteiner. Kroppen börjar skrika efter en enda sak: NÄRING! Det skriket tolkas nog på olika sätt för olika människor. För mig blev det socker som blev mitt "fall" och räddningen blev när jag insåg att jag kunde äta mycket mer näringstät mat, sluta tänka på svält genom att våga ge mig på att äta fett, och fet mat genom att lära mig lchf-kosten och ett bevis samtidigt på att man inte ska SVÄLTA för att kunna gå ner i vikt. Ät det din kropp behöver och din kropp hamnar  i balans - men det tar tid beroende på hur skadad din kropp är. Det som många kallar för sönderbantad av jojobantning. Det är också där skillnaderna är mellan män och kvinnor. Kvinnor bantar sig tjocka medan männen äter sig tjocka och gissa vem som går ner i vikt lättast genom lchf? Jo, männen. Det är även kvinnor som drabbas mer av komplikationer än män efter en magsäcksoperation. Ser ett samband mellan detta och svälttänket.
ALL reklam som handlar om vikt har ett mantra: Ta den här tabletten/drycken/substitutet så motverkar det hunger och du går ner lättare i vikt.
Kan ärligt säga att jag ALDRIG är hungrig sedan jag började med lchf mer än när jag inte haft tid att äta/glömt att äta. Men tanken på att sitta med en tallrik med fettfri lågkalorimat på tallriken framför mig skapar bara ångest och svältkänslor = hunger. Hunger gör oss sugna på att äta och gärna äta snabb energi = socker. För mig är fettet i min kost så viktig för den gör mig o-hungrig och o-sugen.
Så hur jag än kommer må i framtiden så kommer jag ALDRIG någonsin tvinga mig att svälta mer än det min magsäcksopererade mage tvingar mig till.
Så inbillar er icke att svält gör er till normalviktiga, hälsosamma människor! Det handlar om vad du tar IN i din kropp i form av näring och det gäller även träning. Inbilla dig inte att du kan träna bort alla skumtomtar och kakor du stoppat i dig i jul...då får du svälta samtidigt för att det ska ha någon effekt och då kommer kroppen skrika efter näring - så fråga dig hur länge du orkar hålla på så?
Jag orkade max 6 månader i taget. Med lchf orkar jag resten av mitt liv.
Det är ett livsval.