lördag 27 augusti 2016

Mina vänner skär hellre sönder sin magsäck och tarmar än att vara som jag

Häromdagen fick jag en länk skickad till mig av en vän. Det var en essä skriven av en kvinna som heter Meg Elison, författare och kolumnist. Googlade lite på henne och fick fram flera härliga bilder på henne. Bland annat denna:




Jag har översatt den för att fler ska kunna läsa den:

Den första gången det hände, var det min mamma. Vilket perfekt svek, som att bränna ner huset där jag föddes. Hon tröttnade i hemlighet på den långa, rundade profilen av sin mage, instoppad i sina mjukisbyxor och som flödade ut över hennes knä när hon satt ner. Hon hatade sitt stånk och stön uppför trappen och hon oroade sig över att bli diabetiker. Så hon genomgick en radikal form av viktminskningskrirugi som eliminerade över hälften av sina matsmältningsorgan - och jag lärde mig en tuff lektion i hur oacceptabelt det var att vara som mig. 

Fyra barn och en minibuss - ingen förväntade sig att hon skulle bry sig om sitt utseende längre. Hon berättade inte för någon att hon skulle göra det; hon sa bara att jag skulle behöva ta hand om mina yngre syskon när operationsdagen började närma sig. Hon hade bestämt sig och ville inte ha någons fördömande eller godkännande. Veckan innan var en orgie i överätning som jag minns som ett transportband av livsmedel. Carbonara, tjock som oljefärg på högar av hemmagjorda nudlar. Stek med mjölred, tjock sås, potatis, tillräckligt för att svälta ut irländarna igen, följt av baconsmörgåsar som läckte ut majonnäs på varje sida, när hon bet i dem. 

Även då hon knappt klarade försäkringsbolagets viktkrav. Hennes läkare sa åt henne att få den sista veckan att räknas. Hennes bästa kompis skojade och sa att hon måste platstikoperera sina bröst. Hon skrattade och lade sig under kniven 150 cm lång och 130 kilo tung, nästan lika bred som hon var lång. 

Min mamma var den första kvinnan som jag kände som flyttade ut ur sin egen kropp. Hon tömde den, bit för bit; hennes hårsvall med olika färger, föll av, hennes veranda av mage och bröst försvann över en natt. Hon "flöt" ner för trapporna på sin beniga rumpa. Hon försvann. Hennes hår växte tillbaka men hennes ansikte hade bytt skepnad så mycket att vännerna som hon inte hade ett på ett år, kände inte igen henne. Hon var som någon annan kvinna; hon älskade uppmärksamheten som hennes nya kropp fick och kunde köpa kläder i vilken affär som helst. 

Det hon verkligen ville, var att inte vara som jag längre. 

Jag till stödgrupperna tillsammans med henne, året efter operationen. Jag gick inte dit för att höra de ändlösa historierna om dessa tillfrisknade tjockisar som bytte ut känslan av att bli ihoptryckta av sin omvärld för att kvävas av smalhet inifrån dem själva. Jag gick inte dig för att höra berättelserna om skilsmässor som blev så vanliga och förutsägbara att jag kämpade för att inte skratta. Män gifter sig ofta med feta kvinnor av specifika orsaker. När förhållandena ändras försvinner dessa män som om de halkat på ett bananskal. Jag gick dit för att alla där hade en gång sett ut som mig - och en del av dem hade väldigt fina kläder. De bytte kläder med varandra, en XL mot en L, en M mot en S. De krympte framför mina ögon som glass i solskenet. Tabellerna som var markerade med 26/24/22 fylldes och det fanns ingen annan som ville ha de där elastiska klänningarna och 3X yoga-byxorna. Jag kom dit med en rulle sopsäckar. 

Mer än en gång fick jag ärva någons favoritkläder och som en helhet även historien om hur dessa kläder fick henne att känna. Jag skulle bära dessa kläder senare och komma ihåg att hon ville sluta vara detta dåliga som fick henne att låta någon skära bort en stor del av hennes tarmar. Hon hade ett ankarformat ärt över hela sin mage. Hon kräktes varje dag och sket ner sig minst en gång i veckan, men vad gjorde det, tack och lov, det var ju värt det eftersom hon inte var fet längre. 

Det fanns andra som jag kände som också flyttade ut ur sina kroppar och jag kunde förstå varför. De visste att de var tvungna till att flytta. De blev vräkta ändå; trasiga knän en utmattad bukspottkörtel drev dem till desperata åtgärder. Viktminskningskirurgi verkade vara ett rättvist pris om alternativet var döden. 

Och i nästan samtliga fall, var alternativet mitt liv.

Jag brukade skämta med folk om att jag var min mors före-bild, i den allestädes närvarande och förödande traditionen av bilder tagna för att avslöja den dramatiska viktminskningen, den reklam som säljer viktminskning till kvinnor. Innan hade vi delat samma siluett, gigantisk rumpa och olympiska höfter, en päronformad och pendlande swing då vi rörde oss i livet. Efter att jag hade svårt att tro att vi var samma art, för att inte tala om en upprepning av samma släktskap. Långa ben, korta armar, fräknar och samma krokiga lillfinger. Men skillnaderna var som två olika klimat, två långa, separata grenar på livets träd. 

Förut hade min mamma fått uppleva hur människor vägrar att ta feta kvinnor på allvar. Hon hade uthärdat fördummande och avsexualisering och hon var redo för att omförhandla. Två dagar efter operationen, ignorerade hon sin läkares ordination och försökte vara en tuffing. Jag såg henne stå över diskbänen med ett brunt skum som vällde ut från hennes näsa och mun, som visste att hon inte ville bli tuktad av en patriarkalisk och fett-fobisk läkare för en gångs skull, men som av den fysiska verkligheten påminde henne om att hennes nya mage inte var större än en liten plastmugg. En månad senare såg jag henne svimma efter att ha ätit en Starburst; sockret fick henne att dumpa och sockret gick ut i blodomloppet lika snabbt som heroin och slog ut henne totalt. 
Hon bytte plågan om hur hon blev bemött mot dagliga, fysiska plågor. 
Efter år av att försöka och misslyckas olika dieter som aldrig fungerat för någon, valde hon kärnkraftsalternativet. Hon vägde sina alternativ och valde detta över att leva ett liv som mitt. 

För mig, är det bara operationen som ger mig den starka känslan av övergivenhet, avvisande och svek. Jag har sett vänner gå igenom varenda diet, varje berättigande av förnekelse, lidande och eliminering. En vän eller kusin kommer en dag att förlora förmågan att tala om något annat än kolhydrater, socker eller hela livsmedel eller animaliska produkter. Jag slutar lyssna och bara nickar. Jag vet att de försöker flytta ut, flytta bort. De står inte ut med att vara det vi är längre. 

Feta människor som blir besatta med att räkna kalorier och steg, att de försöker utrymma sina kroppar en liten bit i taget. . . Jag oroar mig inte för dem. De kommer aldrig att göra det. Förr eller senare kommer de tillbaka.

De som följer i min mors fotspår är de som verkligen lämnar. De får något uppskuret och bortklippt, de installerar en ny hårdvara som stoppar dem från att äta upp världen. De packar den och de återvänder inte. Jag stannar i mig. 

Jag ska vara snäll mot mina med-tjockisar när de faller offer för trycket. jag förstår vad de går igenom. Smala människor som talar om dieter fyller mig med flytande gift. Jag kan inte acceptera deras försiktiga vakande, hänga upp vitlöksflätor och göra korstecknet tre gånger när de ser mig komma. Jag kommer inte lyssna på deras skräckslagna vidskepelse eller deras självbelåtna pseudovetenskap när de berättar om och om igen vad där villiga att gå igenom, hellre än att bli som jag. När deras samtal enbart handlar om kalorier och deras moraliska skyldighet att hata sig själv, så brukar jag sprida ut mig och göra mig så bred som möjligt. Jag kan expandera som en manet; det är en speciell fördel med mycket fett. Jag överensstämmer med formen av en vattenballong. Jag lägger vantarna på något att äta medan de pratar. Vid ett sådant tillfälle stoppade jag en sådan diskussion om det onda, vita riset med att äta en Halloween-stor påse med mini-Snickers medan jag nickade mitt feta huvud instämmande för att visa att jag förstod. 

I min ilskna trötthet att ses som ett varnande exempel i valstorlek, försöker jag beväpna min egen bild. Jag hemsöker smala människor på gymmet som Fetto-spöket som kommer och spökar. Det började som ett demoraliserande fenomen: Jag började genom att vägra krympa ihop inför plågade blickar och öppen fientlighet som jag bemöts av. för att jag har fräckheten att leva i en fet kropp utan att konstant be om ursäkt för min existens. Mitt gym i San Francisco är en karikatyr av kroppslig besatthet. Dess annonskampanjer är ökända med smidiga tränare som glider över golven som hajar som sniffar efter blod. Det finns inga andra feta människor på gymmet. Som en späckhuggare bland ålar, kastade jag min skugga över deras simning och kamp och de ser på mig med ren skräck i blicken. Jag är anledningen till att de går upp vid 05:00 och sätter på sig en monitor som räknar deras steg. Jag är det värsta som kan hända. 




En efter en har de feta människorna i mitt liv lämnat mig. Inte genom dieter och träning, inte genom de omtalade "livsstilsförändringarna". De får sin operation och går över till andra sidan. Många av dem har accepterat sig själva och varit positiva till övervikt. De gick igenom ett helvete för att älska sig sälva och leva med sina kroppar utan att be om ursäkt. Men har tröttnat på att spöka på gymmet. De tröttnade på människor som föreläst och vädjat till dem. De tröttnade på män i barerna som ropade "ladda harpunerna." De tröttnade på de medpassagerare på flygplanen som bad om att få byta säte. De blev trötta på att höra att de var för feta för att knulla eller att just den där klänningen inte fanns i den storleken. De har utstått det omöjliga: en uppsjö av förödmjukelser och var villiga att förhandla om något annat. De kommer komma överens med våra smala vänner: detta liv är det absolut värsta helvete som kan drabba en människa. 

Jag fick nya vänner med en fet flicka. Hon är vacker och smart och har en framstående position i mitt samhälle. Jag försökte flera gånger för att engagera henne i den avslappnade kvinnoförening av fett flickor, för att prata varumärken och kläder och dela en liten öga rulle på hur saker och ting är. Hon avvisade mig i ett slags men kallt sätt, och jag visste inte varför. Jag trodde illvilligt att hon kan vara en av dem, i lång återhämtning från kniven och ändå inte går för tunn. Månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en lyrisk rop som krossade mitt hjärta. Jag justerade. Jag tog ett steg i riktning slutsatsen mot vilken större delen av mitt liv har lett mig: Oavsett hur mycket de skadar, andras handlingar är helt om och om sig själva. De syftar dessa harpuner på sina egna hjärtan.

Jag fick en ny vän i en fet kvinna. Hon är vacker och smart och har en framstående position i vår kommun. Jag försökte flera gånger få henne att följa med mig till den avslappnade kvinnogruppen av feta kvinnor, för att prata varumärken, kläder och rulla våra ögon om hur saker och ting är. Hon avvisade mig vänligt men på ett kallt sätt och jag förstod inte varför. Jag trodde lite elakt att hon kunde vara en av dem som återhämtade sig från kniven men hunnit bli smal nog. Några månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en poetisk essä som krossade mitt hjärta. 
Jag ändrade mig. Jag tog ett steg i riktning mot slutsatsen mot vilken större delen av mitt har lett mig till: Oavsett hur mycket de lider, agerandet av andra är enbart för och om dem själva. De siktar de där harpunerna mot sina egna hjärtan. 

Min mamma inte välja invasiv kirurgi för att lämna mig. Hon gjorde det eftersom var trött på det ofrånkomliga kamp som är livet i en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara en olycka.

Min mamma valde inte invasiv kirurgi för att överge mig. Hon gjorde det eftersom hon var trött på den ofrånkomliga kamp som livet innebär med en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara ett olycksfall. 

Ännu en till vän opererade sig, i början av året. Jag försökte betrakta hennes liv utan att döma, utan att utgå från mina egna känslor och förstå varför hon valde detta. Vi är tillräckligt gamla för att inte låta fåfänga vara en orsak till detta val. Kanske hon är ensam och tänker att det här är svaret på att bryta ensamheten. Kanske hon vill flyga utan att vara ett spektakel eller en olägenhet. I slutändan spelar det ingen roll. Hon gör det som alla andra utom jag kommer att förstå. Det är vad de skulle göra om de var henne. 


Första dagen hon kom hem efter operationen tänkte jag en kort stund att jag skulle beställa en hemleverans med munkar till henne. 
Men jag gjorde inte det. Det finns värre saker en person kan vara än att vara fet.
***

Ja, visst är det så! Det finns faktiskt värre saker att vara än att vara fet. Men precis som jag också har uttryckt: Vill man bli utsatt för alla former av övergrepp mentalt, känslomässigt, fysiskt och socialt så ska man vara fet.
Jag förstår också de som opererar sig, för jag var själv där en gång för 21 år sedan. Jag accepterade inte mig själv längre som fet och flyttade ut från min egen kropp. Jag stod inte ut med den. 
Idag är det jag som bestämmer över min kropp. Det finns värre saker än att vara fet men rädslan att hamna i samma helvete igen som jag levde i under hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv, det helvetet tycker jag inte att jag förtjänar så jag "köper" idealen och slipper bli påmind om hur misslyckad man är när man är fet. 
Man dör inte av att vara fet: Det är en symptom på att man är känslig för socker eller har en taskig bakterieflora, eller störningar i hormonsystemet, eller bara äter skitmat som orsakar de obalanser i kroppen som de flesta springer omkring och har men inte alltid syns på utsidan. 
Man föreslår inte för smala med obalanser och diabetes 2 att de ska operera sig. Det gör man enbart med feta. 
Även smala blir sjuka och dör av livsstilen man har i västvärlden. 
Jag kommer aldrig bli en smalis i inombords. Min tjockis kommer aldrig dö. 

Vill du köpa min bok?
Klicka HÄR! 


onsdag 24 augusti 2016

Jag bestämmer!






















Det har snart gått fem månader sedan jag återställde min magsäck och tarm. Det är inte jättespännande men jag vet att många följer mig av olika anledningar. Det är många som mår fruktansvärt dåligt som är överviktsopererade men inte vågar ta det steg som jag har tagit. Jag var jätterädd inför min operation men jag var ännu räddare över att inte göra den. Ja, jag erkänner; Jag får ångestattacker över vad jag har gjort. Jag kan vakna mitt i natten och må fruktansvärt dåligt över mina livsval.
- Hur kunde det gå så långt att jag var beredd på att stympa min magsäck och tarm för att gå ner i vikt?
- Hur mycket har min kropp fått betala för mina viktproblem?
- När rasar min kropp totalt?

Jag tänker på alla de som blir sjuka även fast de inte utsatt sin kropp för det jag har gjort. De som faktiskt dör för att deras matsmältningssystem har drabbats av cancer, sjukdomar, inflammationer, diabetes, sköldkörtelsjukdomar etc. Sådant som är mer en regel än ett undantag när man är överviktsopererad.
Jag blir så ångestfylld...när går min kropp sönder så mycket att jag dör?
Kroppen är en otrolig apparat som klarar så otroligt mycket påfrestningar men det finns ju en gräns någonstans, även för mig. DET är vad jag får ångest över. Jag får inte ångest över att jag har återkopplat magsäck och tarm. Jag har ångest över att jag utsatt mig för en oehörd stress på kroppen och är mest förvånad över att jag lever och fungerar.

Ja, jag fungerar.

Det är JAG som bestämmer vad jag äter!
Det är inte min magsäckoperation som avgör vad jag kan äta.
När jag äter Cole slaw för tredje dagen i rad med gott kött ihop och dricker ett stort glas vatten till, då fattar jag hur stor skillnad det är på att vara överviktsopererad, och inte.
Nu går inte hela min existens ut på vad jag KAN äta.
Nu kan jag äta VAD JAG VILL!
Det är min hjärna som bestämmer vad jag kan äta, inte min magsäck.

Det innebär inte att jag kastar mig över bröd, socker och pasta.
Nej, jag håller mig till min kära lchf-kost.
Anledningen är enkel: Jag är sockerberoende och nej, jag vill inte tillbaka till helvetet som överviktig, sockerberoende och sjuk. Men det är ändå jag som bestämmer vad jag äter.

Jag kunde inte äta fast föda innan jobbet för då somnade jag på vägen till jobbet.
Jag kunde inte äta fast föda när jag jobbade för då dumpade jag (blev jättetrött) hela eftermiddagen.
Jag kunde inte äta "hård mat" för då fastnade det och det kunde gå flera dagar innan jag kunde äta igen.
Jag kunde inte dricka till maten. Man får välja att dricka före eller efter.
Åt jag för fort så fick jag ont och ibland fick jag kräkas upp maten för det gjorde så ont.
Att kräkas utan magsaft är ren tortyr. De flesta kan inte ens kräkas. Jag kunde få upp det som satt fast i min magficka för att det inte gick ner i tarmen. Det var kopplat till ren smärta.

Förstår ni?
Det spelade ingen roll om jag åt socker, bröd och pasta. Problemet fanns där hela tiden.
Det spelade ingen roll om jag inte åt socker, bröd och pasta. Problemet fanns där hela tiden.

Att vara överviktsopererad och äta lchf innebär att man får i sig mer näring och har kontroll över sockermissbruk och även vikten.
Att inte vara överviktsopererad och äta lchf innebär att man får i sig mer näring och har kontroll över missbruk och även vikten.

En överviktsoperation kan aldrig någonsin rätta till missbruk och viktproblem.
Den kan enbart orsaka problem i form av näringsbrist och viktproblem.

Jag tror att min kropp börjar lugna ner sig nu. Stressen börjar lätta lite och hur vet jag det?
Jag sover 8-10 timmar/dygn.
Jag har slutat gå upp i vikt.
Jag har till och med gått ner tre kilo.
Det är tecken på att kroppen håller på att läka.

Jag har rejäl järnbrist och väntar på mitt järntillskott som jag köpte på Iherb och kommer om fyra dagar.
Fram tills dess äter jag nässelpulver.
Jag har bakat sesamknäcke med nässelpulver.
Jag käkar leverpastej och blodpudding. Inte så mycket lchf över det hela men jag måste få i mig järn på något vis. Jag ställer mig INTE och gör egen leverpastej eller egen blodpudding.
Jag har inte ätit "vanlig" lever på 20 år så jag klarar inte av att äta det. Det får andra tycka vad de vill om.

Jag bröt mitt löfte om att inte röra alkohol på de första sex månaderna. Jag drack vin i fredags på Göteborgs kulturkalas, dansade som en tok och blev ganska berusad.
Jag hade kul!
Jag var jättebakis i två dagar. Vätskebristen var påtaglig dagen därpå och på söndagen, då jag fyllde år hade jag migrän och var jättetrött. Hade väldigt ont i mina knän efter mitt dansande.
Jag dog inte.

Just nu är jag utan jobb och jag tänker att det är bra på ett sätt för det innebär att jag har utrymme att få läka min kropp samtidigt som det är psykiskt påfrestande att inte jobba.

Jag tänkte att jag skulle skriva klart min andra bok men jag har inte orkat.
Jag är glad att jag har orkat läsa 1,5 bok i sommar. Det har jag inte orkat göra på hur länge som helst. Hjärnan har inte orkat.
Kroppen är fortfarande trött och hjärnan hänger inte med riktigt än. Järnbristen påverkar det också.

Det blir bättre.
Jag bestämmer vad jag äter.
Det är jättebra.


Glöm inte att köpa min bok!

Klicka på länken >  MIN FETA HISTORIA


fredag 12 augusti 2016

Provtagningslista från 20160712

Här är provresultaten tagna i somras efter återkopplingen och här är de provtagningsresultat jag tog vid utökad provtagning när jag sökte för att få en återkoppling 2015 och även för året innan tagna på VC.

Jag har låga järnvärden som ett resultat av den inre blödning jag fick i samband med att jag vidgade magmunnen, tre dagar efter återkopplingsoperationen. Jag fick två påsar blod några dagar senare och uppenbarligen räckte inte det.
Dags att lägga till järntillskott i någon form. Jag ÄR trött även om jag orkar mer. Sover mer när jag inte har ont som jag skrev om igår. Järnvärdet kanske också är en bidragande orsak.




torsdag 11 augusti 2016

Fyra månader efter återställningsoperationen

God augustidag!
Som ni nog märkt har jag inte skrivit på några veckor. Jag tog en paus helt enkelt! Jag har inge semester men det märks tydligt att arbetsmarknaden haft det för det är inte många arbeten man kan söka mitt i sommaren. Har varit "glad" om det funnits åtminstone ett jobb att söka i veckan. Jag hoppas det händer något nu när skolorna börjar och rektorerna får panik över att det saknas personal.
Jag passade på att hälsa på min syster som jag inte hälsat på, på ca tio år. Hon har hälsat på mig men inte tvärtom på dessa år. Hon är lika foto-tokig som jag så vi hade några dagar tillsammans då vi fotade som tokar ute i skog, berg, kust och stad. Tyvärr ramlade jag ganska ordentligt då jag störtade ner för en asfalterad backe tidigt en morgon. Trodde jag inte skulle kunna gå vidare men efter lite haltande så släppte det, så pass att jag kunde gå ändå. Mätte aldrig hur mycket vi gick men ingen av oss kan skyllas för att ha suttit i soffan! Perfekt väder med värme och sol, i motsats mot vädret i Göteborg.
Det var så häftigt att se nya miljöer och få fota annat än mitt kära Angered med omgivningar.


Det var superdeppigt att åka hem igen men jag har lovat mig själv att hälsa på igen och stanna längre så vi hinner umgås mer.

Innan jag åkte till syrran inledde jag en ägg-fasta. (Igen) Vikten pekade neråt med ca 2 kg första veckan och ca 1 kg andra veckan och jag kände att nu äntligen svarade kroppen! Sedan åkte jag till syrran och avbröt fastan men höll mig strikt med kött, grönsaker och fett. Erkänner att jag stoppat i mig hallon, vinbär och körsbär när det funnits. Naturen är ju rena godisaffären, så här års!
Ställde mig på vågen tredje veckan och hade gått upp EXAKT den vikt jag hade gått ner första två veckorna.
Då blev jag SUR! Jag tappade lite motivation men tänkte att jag sätter igång igen när jag varit hemma i några dagar och landat i mina rutiner.
Det blev i måndags. Ställde mig på vågen och gått upp ytterligare ett halvkilo. Nu blev det äggfasta igen och ut och gå! Jag tog på mig mina nyinköpta "gå-skor" och drog iväg på drygt en mil under två timmar.


Inte illa med tanke på hur mina fötter såg ut efteråt:


Lärdom: Gå aldrig barfota i nya skor. Inte ens skor som är gjorda av gummi och tyg! 


Jag får frågan hur jag mår regelbundet och jag brukar alltid svara att jag mår jättebra (skitbra) och det är sant. 
Men jag brukar ju också skriva i bloggen att "må bra" beror på vad du jämför med. De flesta överviktsopererade brukar ju också säga att de mår jättebra och de jämför med livet innan operationen med övervikt som innebär att man mår riktigt dåligt både fysiskt och psykiskt och när kilona rasar så ökar välmåendet. Det kände ju jag också - jag mådde som en miljon! 
Tyvärr sinar den miljonkänslan efter några år och byts ut mot oro, trötthet och följdsjukdomar p g a näringsbristerna och obalansen i matsmältningssystemet. Många mår jättedåligt men föredrar ändå att vara överviktsopererade för de tänker att de kommer gå upp i vikt om de återställer sig. Då jämför man också med livet innan man gjorde överviktsoperationen. 
Jag jämför mitt mående med hur jag mådde innan återställningen. Jag minns inte hur jag mådde innan överviktsoperationen mer än att jag ALDRIG vill hamna där igen med vikten. Jag blir stressad av att vågen sakta pekar uppåt, det erkänner jag villigt. Däremot hoppas och tror jag att det kommer avstanna så småningom och jag vet att kroppen just nu i är i total obalans och försöker hitta tillbaka till de funktioner som lever, galla, bukspottkörtel, magsäck och tarm är skapade för att ha. 

När man är gbp-opererad är magsäcken som ska producera magsaft och bearbeta maten bortkopplad, den övre delen av tunntarmen där galla, bukspott med viktiga enzymer och bikarbonat ska hjälpa tarmen att ta upp näring är bortkopplad med den nedre magmunnen. Detta ingrepp ÄR för att man inte SKA kunna ta upp näring och hamna i svält så att man går ner i vikt. 



Försökte sätta ihop två bilder som kan illustrera just det som jag skrivit ovan angående våra inre organ. Gallan är aktiv och släpper galla längre ner i tarmen där kopplingen sitter i tarmen och tarmen är INTE skapad för gallsyror vilket skadar tarmen så mycket att när man återkopplas som jag är, då kastar kirurgen den biten tarm. Den går inte att använda.
Så hur ser min mage ut nu?
Ja, jag har tyvärr ingen bild på det men jag tror att min magsäck ser lite ut som ett timglas där min gamla, uttänjda magficka sitter närmast den övre magmunnen, sedan har jag ett långt ärr där resten av min magsäck är fastsydd. Det är nog lite trångt där för ibland känns det som att maten fastnar där, särskilt om jag ätit mycket och hårdsmält mat. Det brukar släppa efter 1-2 timmar och det är inte samma dumpingkänsla som man har när man är gbp-opererad. Det är bara obehagligt. Jag märker också att denna känsla kommer mer och mer sällan.
Direkt efter operationen hade jag en punkt vid naveln som sträckte och gjorde ont. Jag tolkar det som det ställe på tarmen där tarmen är återkopplad och ja, där finns ju också en ärrvävnad. Den smärta som jag upplevde i början är helt borta men det är fortfarande lite obehagligt att ligga på rygg, då jag kan känna att det sträcker lite. Jag har ju också ett titthålsärr precis där så det kanske är båda två som orsakar denna känsla.
Att ligga på vänster sida som jag absolut inte klarade av att göra när innan återkopplingen p g a att det kändes som att jag låg PÅ hjärtat kan jag fortfarande känna av men även det känns sakta mindre och mindre så jag sover lika mycket på höger sida som vänster sida nu. Det är bra med tanke på att jag enbart legat på höger sida i över tio år. Det är ju i höger hand och arm som jag har problem med karpaltunnelsyndroms-liknande besvär. Min hand domnar och sticker fortfarande i tumme, pekfinger och långfinger men det gör ingen skillnad om jag sover med handledsskena så den har jag lagt undan.
Handen är LITE bättre så jag har förhoppningar om att det kommer ge sig så småningom.
Kan jag äta allt?
Ingen aning för jag äter inte allt. Jag äter inte socker. Jag äter inte spannmål etc. Jag äter lchf och håller mig till det så jag kan inte svara på om min glutenintolerans är borta till exempel.
Däremot kan jag äta allt som jag brukar äta och jag kan äta något större portioner. Det som glädjer mig mest är just att jag kan dricka och äta samtidigt utan någon negativ effekt. Jag kan även äta mer hårdsmält mat som till exempel rå vitkål, råa grönsaker och ihop med kött. Det kunde jag knappt göra innan utan att det "satte sig" på tvären.
Överätning skulle nog kunna ske men jag är inte där i mitt system. Det finns inget i mig som vill överäta. Jag äter min portion mat och jag kollar på folk runt omkring mig om jag äter ungefär lika mycket som de och beroende på vem jag tittar på så äter jag nog ungefär som en person gör som är liten i maten. Alltså inga stora portioner. Jag borde nog äta mer men fyra månader efter återställningen kan jag inte det. Det kanske också kommer ändra sig.
Fyra månader är väldigt kort tid i jämförelse med hur långt livet är och hur länge jag var gbp-opererad.
Det går inte att tvinga igång ämnesomsättningen.
Det går inte att tvinga fram läkning.
Stress gör bara skada och förhindrar läkning och balans.

Jag äter b-vitaminkomplex (Thonres B-basic) på morgonen och en Pro-beotikakapsel.
Jag dricker fettkaffe med kokosolja och smör. Det förhindrar magen från att bli förstoppad.
Jag dricker en flaska vatten blandat med Markattas äppelcidervinäger för tarmfloran.
Jag dricker en flaska vatten blandat med ekologisk citronsaft för balans i magsyran.
På kvällen tar jag magnesiumcitrat, zink och Genacolkapslar (Kollagen).

Egazil som jag åt för att förhindra kramper som i sin tur triggade igång mitt förmaksflimmer har jag tagit vid några tillfällen då det pulserat mycket i kroppen. Jag kan känna lite pulserande känsla fortfarande men inte så mycket att jag känner att jag måste ta en Egazil. Jag har dem här hemma som en säkerhet om det skulle bli värre igen.

Det jag kan känna är att kroppens läkning smyger sig på mig. Ibland tänker jag inte ens på att jag läker hela tiden men när jag inser att jag sover mycket mer än åtta timmar på ett dygn, ofta tio timmar, då vet jag att kroppen jobbar på att läka.

Jag ORKAR mer! Det är inte jobbigt att vilja gå ut och gå en mil, det känns mer som att kroppen VILL göra det och jag kan inte låta bli att göra det. Har även börjat bli sugen på att simma igen. Förut var det mer tankar på att jag BORDE göra saker. Nu är det mer som att jag VILL göra det.
Det är en stor skillnad. Men om man alltid var kroniskt svag och trött så känns det som att det tillståndet smyger sig längre längre bort och byts ut mot styrka och ork.

Jag ser fram emot den dagen jag skriver på bloggen att jag firar ettårsdagen av min återställning.
Jag har aldrig firat min gbp-operationsdag men min återställningsdag kommer jag att fira i framtiden!

Har ni frågor så ställ dem gärna!

Köp gärna min bok!

Direktlänk >>>>>> MIN FETA HISTORIA