torsdag 26 maj 2016

Folsyra eller folat?

När man är överviktsopererad måste man äta tillskott i form av vitaminer och mineraler och B12 skrivs ut som en isolerad B-vitamin men då är man inte medveten om att alla B-vitaminer samverkar så äter man en, två typer av b-vitaminer så kan effekten utebli. 

Jag har skrivit om B12 och hur viktigt det är att äta ett tillskott med hög biotillgänglighet (att kroppen tar upp den), vilket kemiska tillskott inte gör särskilt bra vilket i sin tur orsakar att många överviktsopererade ändå får B12-brist och måste ta injektioner med detta tillskott. 

En annan b-vitamin är Folsyra som också kan vara kemikalisk eller biologisk och många vet inte skillnaden på dessa. 

Så här står det att läsa på www.femalebalanceshop.com 

Den lilla men mycket viktiga skillnaden på folsyra och folat

Många näringsexperter, läkare och hälsoentusiaster säger ofta folsyra om både faktisk folsyra och folat men de är inte samma sak.

Till att börja med är folat ett samlingsnamn för en grupp vattenlösliga B-vitaminer och kallas även för vitamin B9. Folat syftar dock även på de olika derivaten av tetrahydrofolat (THF) som finns naturligt i mat.

Folsyra syftar på den oxiderade syntetiska formen som används i berikade livsmedel och billiga kosttillskott.
Folat viktigt för fosterutveckling och nervsystemet
Folat är ett mycket viktigt ämne för många processer i kroppen. Det bidrar bland annat till utvecklandet av röda blodkroppar, det reglerar homocystein och det stödjer nervsystemets funktion. Det är mycket viktigt för fosterutvecklingen och brist på folat under graviditeten kan orsaka neuralrörsdefekter. Det är främst av den anledningen man berikar livsmedel med folsyra och detta har också minskat denna fosterskada markant i hela världen.
Naturligt folat omsätts till THF i tunntarmen men syntetisk folsyra måste genomgå fler metaboliska steg i levern innan det omvandlas till THF. Det här kan innebära ett problem för de personer som bär på en eller flera genetiska variationer som reglerar omvandlingen till THF. Om dessa personer konsumerar syntetisk folsyra kan det bildas en flaskhals i omvandlingen till THF som gör att nivån av folsyra i blodet blir för hög. Det kan öka risken för vissa sjukdomar och det kan maskera en verklig brist på B12.
Genetiska variationer i generna som reglerar folatmetabolismen kan leda till mer eller mindre besvär beroende på hur väl en individ kan kompensera för detta. Det kan tex uttrycka sig som svårighet att bli gravid, upprepade missfall, endometrios, migrän och andra autoimmuna sjukdomar. I dessa fall kan det vara intressant att göra ett DNA-test för att ta reda på vilka eventuella variationer man har.
DNAFit® testar för den vanligaste variationen av MTHFR-genen (677C) och talar därmed om huruvida man har ett extra behov av folat. I sådana fall betyder det också att man samtidigt bör undvika syntetisk folsyra.
För att testa sitt genom för fler möjliga variationer kan man istället välja www.23andme.com men man bör tänka igenom det ordentligt eftersom man kan behöva hjälp med att tolka resultatet.
Bra källor till naturligt folat är grönsaker som till exempel romansallad, spenat, sparris, persilja, broccoli, blomkål, rödbetor och linser. De bästa källorna är dock inälvsmat som kalvlever och kycklinglever.
Om du är gravid bör du inta ca 800-1200mcg folat per dag. Om du planerar att bli gravid bör du inta 600-800mcg per dag, gärna flera månader innan du blir gravid.
Såvida du inte älskar lever kan det vara svårt att få i sig så mycket genom enbart kost och då kan tillskott vara lämpligt.
Kontrollera innehållsförteckningen på ditt multivitamin för de flesta innehåller syntetisk folsyra och inte folat. Står det folsyra (folic acid) är det syntetiskt.
Är det naturligt folat står det något av följande på innehållsförteckningen:
  • 5-metyltetrahydrofolat
  • 5-MTHF
  • L-5-Metyltetrahydrofolsyra
  • Metfolin®
  • Extrafolate-S®
  • Quatrefolic®
  • Folinsyra (folinic acid)
Är man överviktsoperad så är bäst upptag genom spray, kräm och flytande vilket också är bra att ha i åtanke när man köper tillskott. 
De tillskott som rekommenderas av vården och köps på Apoteket har INTE biologiska tillskott och har dåligt biologiskt upptag. 

måndag 23 maj 2016

Mina femton minuter av berömmelse

Igår kom inslaget med mig i Rapport om min återställningsoperation + Artikel!

Klippet är knappt fyra minuter men jag fick ju mest av den tiden i jämförelse med Torsten. *fnissar* Men det han sa var också viktigt: - Att det går att göra en återställning är fullt möjligt och man mår betydligt bättre efter en återställningsoperation än innan om man haft svåra problem med sin gbp.
Ja, jag tror fortfarande inte att man vill göra en återställningsoperation om man inte mår dåligt av den - men orsakerna till varför man mår dåligt är väldigt olika. Många tror att jag gjorde min för att jag hade så svåra komplikationer och det stämmer inte riktigt. Jag behövde aldrig operera mig mellan min gbp-operation för 21 år sedan och denna återställning som jag gjorde för sju veckor sedan. Den främsta orsaken var min rädsla för att organen inte orkade mer och den kroniska näringsbristen som jag faktiskt kunnat hantera själv. Jag har aldrig fått intravenöst ferritin eller B12. Jag har aldrig haft några konstaterade brister utan det var vad jag själv såg och kände, främst proteinbrist. Jag ville helt enkelt inte chansa mer...jag ville inte veta hur länge mitt hjärta skulle orka, eller hur länge min bukspottkörtel skulle orka etc. Jag ville känna att jag tog hand om min kropp på bästa sätt och det var inte med en gbp-operation i kroppen.
Jag kan känna hur det pulserar ibland i kroppen men det händer kort ibland. Inte hela tiden som innan. Mycket av mina beteenden sitter verkligen i skallen och inte i kroppen längre. Insåg det i lördags när jag åt en egenbakad pizza med glutenfri botten. Jag blev så MÄTT och satt i soffan och väntade på att jag skulle få ont, att jag skulle känna hur pizzan åkte upp och ner i halsen för att till slut få kräkas upp den...och så hände inte det. Jag var "bara" mätt. Jag kunde gå och lägga mig mätt och sova och vakna på morgonen och vara hungrig. Det har inte hänt på 21 år och allt det som är normalt för alla som inte är opererade är för mig just nu onormalt. Det normala för mig är det som är onormalt för alla som inte är överviktsopererade.
Lite sjukt är det ju!
Idag testade jag att äta tre ägg till lunchen istället för två. Ja, jag blev sjukt mätt men jag hamnade inte i paltkoma efteråt och hade energi och ork att undervisa på eftermiddagen. Det var en omöjlighet innan min återställning...återigen: Det onormala var normalt för mig innan.

Nu ska jag sakta men säkert vänja mig vid det normala...så bakvänt!

Mitt sår som jag har bråkat med så länge börjar läka! Äntligen! Jag började dricka Chaga (Sprängticka) i helgen för att hjälpa min kropp, ihop med nässelpulvret. Något händer med läkningen för jag fick byta själv igår här hemma och idag kändes det som det hade läkt MYCKET mer än på flera dagar innan. Det här ska bli intressant och se om såret är läkt inom en vecka. Då vet jag att Chagan har spelat roll för min läkning.

Orken har kommit tillbaka. Jag rensade ogräs igår som "vanligt" fast det var tung som attan att bära betongplattor, vilket jag också gjorde men tyngre än "vanligt" kan jag inte påstå att det var.
Jo, det känns som vanligt fast ändå inte...jag är ju fortfarande inte normal! Ha ha!

Började äggfasta idag också för att bli av med den sista vätskan i kroppen som envist håller sig kvar så jag har kramp i händerna. Nu ska det bort och kanske, kanske jag även kickar igång lite viktnedgång. Vikten har stått still sedan jag opererade mig. Vare sig upp eller ner. Jag måste ju bevisa för mig själv att jag KAN gå ner i vikt nu när jag äntligen har en magsäck och en tunntarm som jobbar igen. (Trots ålder och 21 års svältläge).
Det var väldigt tungt att äta tre ägg när jag kom hem från jobbet idag så det tredje äggen fick vänta 2 timmar. Mängden mat måste jag öka med lite i taget.

På onsdag ska jag på återbesök till kirurgmottagningen för att kolla upp mitt sår. När detta sår är läkt ska jag fira med choklad! (Mörk choklad - två rutor minst!)


Eftersom jag inte vill att saker ska försvinna kopierar jag hela texten till artikeln på SVT här:

Fick magsäcken inkopplad igen – 20 år efter fetmaoperationen

Efter SVT:s rapportering om brister i eftervården av fetmaopererade patienter var det många som hörde av sig till oss. En av dem var Maria Jallow i Göteborg. 20 år efter sin gastric bypass-operation valde hon att göra en återställande operation där man kopplar ihop magsäcken med matsmältningssystemet igen – ett ingrepp som kan komma att bli vanligare.

De senaste åtta åren har drygt 50.000 svenskar genomgått fetmaoperation, enligt det nationella kvalitetsregistret SOReg – Scandinavian Obesity Surgery Registry.
Den vanligaste operationsmetoden är gastric bypass, som innebär att man minskar magsäckens storlek, samtidigt som kroppens signalsystem från magen till hjärnan då förändras.
För tjugo år sen var Maria Jallow desperat. Hon vägde 170 kilo och var så överviktig att hon hade svårt att klara av att ta hand om sina två barn. Hon såg då ingen annan utväg än att göra en gastric bypass. De första åren rasade hon i vikt, men klarade inte att hålla den nya lägre vikten utan gick upp till 140 kilo igen.
Samtidigt hade hon kramper, var trött och hade näringsbrist och drabbades av förmaksflimmer vid alldeles för ung ålder.

”Blir fråntagen sin personlighet”

– Vill man utsätta sig för tortyr ska man vara tjock. Hela samhället är inriktat på att man ska vara normalviktig. Som fet blir man fråntagen sin personlighet, sitt känsloliv, sitt intellekt. Man är en person som alltid blir trampad på, och man trampar på sig själv, för självföraktet är så stort, berättar Maria Jallow när vi sitter på hennes uteplats där hon bor i Angered, norr om Göteborg.
Fetmaoperation har blivit vårdens främsta verktyg för att behandla patienter med svår fetma. Statistiken är tydlig – operationerna förlänger liv, minskar risken för hjärt- och kärlsjukdom, stroke, diabetes och vissa cancerformer.
Samtidigt drabbas ett okänt antal patienter, precis som Maria Jallow, av komplikationer. Många går upp i vikt igen efter några år, och andra drabbas av följdsjukdomar som näringsbrist, lågt blodsocker, buksmärtor och tarmvred. Och för många är det mycket svårt att göra den livsomställningen som krävs för att förändra sitt förhållande till mat, och till sin nya kropp.

”Reservdelarna finns kvar”

Varje år är det också en handfull patienter som får sitt matsmältningssystem återställt med en ny operation, en åtgärd som Torsten Olbers, docent och överläkare i kirurgi vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, tror kommer att bli vanligare.
– Många har fått höra att det inte finns någon återvändo efter en gastric bypass. Men det är inte riktigt sant, för reservdelarna finns kvar på insidan. Däremot vet ni ännu inte säkert om vi kan återställa kroppen tillbaka till ruta ett, säger han.
Torsten Olbers är en av de kirurger som gjort flest gastric bypass-operationer i Sverige, och också många återställningar vid det här laget.
I de flesta fall leder det till en förbättring, men vi behöver lära oss mer och det ska vara mycket sällan som vi använder oss av återställning. Däremot måste patienterna veta att den möjligheten finns.
Den femte april i år fick Maria Jallow tillbaka sin magsäck vid en återställande operation vid Sahlgrenska sjukhuset. Det var Torsten OIbers som opererade. Maria Jallow hade läst om möjligheten och efter att ha gjort en hel del egna efterforskningar bestämde hon sig för att det var rätt väg att gå för henne.

”Äntligen”

De senaste åren har hon kommit till rätta med sitt matmissbruk och har på egen hand gått ner till en hälsosammare vikt. Trots läkarkårens eniga varningar om att återställningen kommer att göra så att hon går upp i vikt igen tror och hoppas hon ändå att hon ska kunna hålla sin vikt, trots att magsäcken är på plats igen, och därmed också mer hungerkänslor. 
– Äntligen har jag ett normalt tillstånd igen! Mitt matsmältningssystem har saknat någonting, men nu är pusselbitarna tillbaka och magen får göra det jobb den ska göra – att smälta maten och ta upp näring, säger hon lättat.
Veckorna efter operationen var tuffa. Hon kräktes mycket och det tog ett tag innan hon kunde äta fast föda. Det var osäkert om återställningen hade blivit lyckad. Nu  några veckor senare  känner hon sig nöjd med operationen.
– Jag kan äta och dricka samtidigt och känner inte att jag håller på och dör av trötthet efteråt, som när jag inte hade någon magsäck. Och jag måste inte längre anpassa hela dagen efter vad jag ätit.


fredag 20 maj 2016

Att få kroppen i balans

Veckorna och dagarna går utan något större drama här. Jag har fått byta bandage varje dag, hela veckan utom i onsdags då jag satte mig på fel buss från jobbet och missade tiden. Så kan det gå när man sitter i sina egna tankar eller inte tänker alls...jag vet inte vilket jag ska skylla på.
Mina barn säger att jag inte lyssnar men jag missar ibland helt att någon talar med mig. Det är som livet kring mig stängs av och jag har inget som helst minne av att någon sagt något eller vad denna person sagt. När jag blir "anklagad" för att inte lyssna, blir jag ledsen för det känns verkligen inte som om jag inte lyssnar utan att min hjärna bara stänger av.
Undrar hur de som drabbas av Alzheimers eller demens upplever det när omgivningen säger att de inte lyssnar eller inte bryr sig.
Jag kan inte säga om jag har fått hjärnskador av alla år som gbp-opererad. Det är ingen som kollat om jag fått sådana skador men jag känner själv att jag inte riktigt orkar tänka hela min vakna tid. Jag har kollegor som läser långa artiklar och böcker när de kommer hem från jobbet. Jag sjunker ner i soffan och spelar spel eller tittar på iq-befriade teveprogram. Jag orkar inte läsa för långa texter och framför allt - jag orkar inte läsa böcker längre. Jag läser lite i taget av det jag måste läsa men att läsa en bok från början till slut orkar jag inte. Det är så lätt att säga att man inte orkar fysiskt men när man inte orkar intellektuellt? Då uppfattas man som dum i huvudet.
Jag vet att jag inte är dum i huvudet.
Jag är inte döv och jag lyssnar, när jag uppfattar att det är något jag ska lyssna på. Men om jag inte ens uppfattar det. Hur ska jag göra då?


Jag måste fortsätta läka och fylla på alla tömda näringsdepåer som jag uppenbarligen har. Hjärnan behöver b-vitaminer och jag fick veta att det B-vitaminkomplex som jag har ätit i över ett år och som jag faktiskt har rekommenderat till andra inte är tillräckligt bra. Jag har ätit Solgars B-vitaminkomplex. Jag fick rekommenderat Thornes B basic och har nu beställt det på Iherb.

En bidragande orsak till att jag köper B-vitaminerna är inte bara att jag är oroad över min hjärna. Mina handflator och fotsulor "brinner" och har så gjort i flera år i perioder. Det har börjat igen sedan någon vecka tillbaka ihop med det ödem som jag upplever att jag har i lederna. Jag hade så mycket vätska i mina knän förut att jag knappt kunde gå. Den vätskan har gett med sig till 90% men inte i axlarna och händerna. Det pirrar och sticker hela tiden och jag får kramp i händerna så fort jag håller i något, som tex en penna. Det är LITE svårt att vara lärare när man inte kan hålla i en penna...

Jag sökte på nerver på Iherb och hittade en homeopatisk medicin som kanske kan hjälpa mig.

Jag kommer också fortsätta köpa Great Lakes Collagen för mina naglar, hår, leder och hud behöver det verkligen!

Jag hoppas och tror att jag kan läka min kropp och få upp mina näringsdepåer men det finns också skador som antagligen är permanenta.

Just nu är min kropp inte i balans. Det har den inte varit på 21 år. (Det var den väl inte innan heller..) men nu har jag ändå bättre förutsättningar att få mer balans i den än innan. Men helt i balans känns i princip omöjligt.

Jag har också hittat genom en vän att man kan få pirr, stickningar och brännande känsla i handflator och fotsulor pga brist på enzymer. Ja, enzymer har ingen kvar som är gbp-opererad pga bortkopplingen av magsäcken framför allt och övre delen av tunntarmen. Man MÅSTE ha vätskorna från lever, galla och bukspottkörtel för att enzymerna ska fungera i matsmältningen...och det är bortkopplat när man är gbp-opererad.
Frågan är om jag producerar enzymer nu när jag är återkopplad eller om det behövs tillsättas. Jag fortsätter äta de enzymer jag har hemma för att vara på den säkra sidan.

Idag tar jag min sista dos Penicillin och jag har fortsatt att äta min probeotika men nu blir det fokus på att både äta probeotika och prebeotika.

Balans är något jag vill ha - så mycket det går!

Här är länkarna till det jag köpte på Iherb:

B-basic: http://se.iherb.com/Thorne-Research-Basic-B-Complex-60-Veggie-Caps/18791
Nerve fix: http://se.iherb.com/Natural-Care-Nerve-Fix-60-Capsules/4725 
Kollagen: http://se.iherb.com/Great-Lakes-Gelatin-Co-Collagen-Hydrolysate-Collagen-Joint-Care-Beef-16-oz-454-g/52774 

Så nej, det är inte bara att slappna av nu för att man är återkopplad. Det är nu jag har lagt tillbaka grunden för att kunna slappna av så småningom. Hur lång tid det tar vet jag inte. Det kan ta flera år och vissa delar vet jag inte ens om det går att reparera efter alla år av svält och näringsbrist.

...och så undrar folk varför jag är emot överviktskirurgi.


söndag 15 maj 2016

Börjar känna mig "normal"

Lördagen var inte en bra dag. Jag hade så ont i mina knän som var hårda av vätska. Det var otroligt svårt att röra sig och det kändes som knäna inte hade någon styrsel alls vilket påverkade balansen också.
Efter att jag hade varit på Axesshuset och bytt förband (där det inte har något av det jag ska ha i mitt bandage) var jag inte bara halvt handikappad. Det gjorde ont i knäna oavsett om jag satt eller stod. Som grädde på moset fick jag migrän och hela jag kände mig ganska eländig...
Så vaknar man idag och natten var nog bättre än det varit på över en vecka. Jag hade LITE kramp i händerna i natt och jag fick gå upp mitt i natten för att ta Diklofenak för migränen ville inte ge sig.
Det var verkligen välbehövligt att inte vakna många gånger under natten utan några få gånger. Jag sov längre pga det och vaknade vid halv åtta ungefär.
Visst, det var svårt att ställa sig upp och gå men skillnaden från igår var stor. Jag haltar knappt längre. Migränen hade inte släppt så jag tog två Panodil, en penicillin och en mugg fettkaffe till frukost. In i duschen och sedan iväg till Axesshuet och byta bandage igen. Den här gången fick jag vänta i över en halvtimme för de var kort om folk. Sköterskan som bytte bandage idag talade om att jag skulle ha med mig bandage från min vårdcentral vilket ingen upplyst mig om överhuvudtaget.
Såret är inte snyggt men det vätskar nästan inget alls längre och jag ser fram emot att få börja lägga stripes på såret igen. Ett snyggt ärr kommer jag inte få men det bryr jag mig inte om längre. Bara det läker så jag slipper springa på Vårdcentralen jämt och byta bandage.

Migränen har släppt, vätskan i mina leder börjar försvinna, tröttheten börjar släppa och jag börjar faktiskt känna mig "normal". Den känslan har jag längtat efter!

På tisdag är det sex veckor sedan jag opererade mig.
Illamåendet på morgonen har försvunnit mer än jag kan känna en diffus känsla av den ibland men med tanke på att jag tryckt i mig både penicillin och värktabletter så kanske det inte är så konstigt.
Från att ha varit konstant dålig i magen i 21 år har jag börjat älska att gå på toaletten! Det är fan i mig rena nöjet att gå nu med en mage som funkar och avföring som är faktiskt PRECIS SOM DEN SKA VARA! Jag tänker också att det går bättre för mig för att jag levt enligt lchf i över fem år innan och har fortsatt med det (utom när jag fuskat med sötningsmedel och Läkerol som jag gjort efter operationen då jag mådde så illa). Magen får en kost som inte gör den upprörd. Jag har också ätit helt kött nu men i pulled pork form = mycket mör och lättuggad. Det har varit helgens mat och tillbehöret har varit kokt broccoli och brysselkål. Jag tog det försiktigt med brysselkålen men några små rackare fick jag i mig. Portionerna är fortfarande i barnstorlek men jag lyssnar på magen. Jag vill inte bli övermätt och stressa magsäck och magmun.
Jag har en normal produktion av magsafter känns det som. Det bubblar inte och spökar i tarmarna längre. Jag känner inga kramper.

Idag lärde jag mig en ny sak om min mage: Jag fuskade och köpte en Läkerol Dentafresch som jag tryckte i mig på spårvagnen på väg till Axesshuset. Det står på den att den har en laxerande effekt men det har jag aldrig märkt av förut när jag har ätit sådant.
Det hade effekt idag! Plötsligt tar kroppen upp sådant som den inte tog upp förut, inklusive laxerande saker.
Så det fick bli den sista Dentafresch-godiset hädanefter. Jag kan absolut inte äta två tabletter utan äter tills den är slut.
Jag har mina gränser och när jag sätter dem så håller jag dem. Planerar att nolla kolhydraterna när jag når åttaveckorsdagen.
Jag ska väga mig när jag känner att ödemen i kroppen har släppt. Det ska bli spännande att se hur vikten står sig. Planerar ju inte att bli fet, trots Torstens åsikt, utan tvärtom.
Jag har haft fokus på att läka och få igång systemet men jag tror faktiskt att kroppen klarar att nolla kolhydraterna om två veckor. Känns det inte så, så kommer jag vänta ytterligare två veckor.

Jag har inte bråttom.

Jag måste säga att ju mer "normal" jag känner mig - alltså slipper alla bi-effekter av operationen och börjar känna mig som jag brukar i styrka och energi, desto gladare blir jag över mitt beslut att återställa min magsäck och tarm. Jag är typ KÄR i min mage! Det pirrar i hela mig av glädje när jag känner hur bra jag faktiskt börjar må.


fredag 13 maj 2016

Det kostade 69 000 kronor

Idag när jag satt i väntrummet på Vårdcentralen för att lägga om mitt bandage (som sakta blir bättre) så sätter jag bredvid en man som vänder sig direkt mot mig och säger: Maria? Jag tror du var min lärare!
Jag kände inte igen honom men efter en stund så förstod jag också att jag hade varit lärare för honom för över 12 år sedan och bara i tre månader. Han kommenterade att jag såg så smal ut i jämförelse med hur jag såg ut då när jag var hans lärare. Jag vägde väl ungefär 40 kg mer då och jag sa att jo, jag har gått ner totalt 50 kilo de senaste åren.
Det är då han säger "det".
- Jag har också gått ner i vikt. Jag har gått ner 12 kilo sedan jag gjorde min gbp för en månad sedan.
Jag tittade och bara gapade. VA??? Den här mannen som sitter framför mig är inte fet. Han är småmullig! Jag frågar hur mycket han vägde när han opererade sig och han svarade att han vägde 119 kilo vid tillfället. Mannen är ganska lång så jag börjar ana att något inte stämmer.
- Var opererade du dig?
- På xxxx och jag betalade 69 000 kronor. (Jag hörde inte vilket namn ha sa på den privata klinik som utförde operationen men jag anar att det var Carlanderska.)
Jag kunde inte riktigt behärska mig och tyckte ärligt att det var ett "dumt" beslut. Särskilt när han säger att han vill gå ner 20 kilo igen och sedan är han nöjd. Herrejösses. Han vill alltså gå ner ca 30 kg och gör det genom att gbp-operera sig.
Jag har till och med svårt att förstå att han uppfyllt BMI-kraven alls. Han är inte i mina ögon överviktig utan enbart mullig! Mesta fettet satt på magen.
Eftersom jag samtidigt berättade om min egen återställning så blev han faktiskt förskräckt och frågade om det var en bra idé att be om en återställning senare och jag kunde ju ärligt inte säga att det inte var en bra idé. Han undrade var han skulle göra det och jag kunde bara säga att han antagligen inte kommer kunna be om det i den vanliga vården. Han får kontakta den privata klinik som utfört hans gbp-operation och antagligen betala samma summa igen.

HAR INTE DEN PRIVATA VÅRDEN NÅGOT SOM HELST ANSVAR???
Jag VET ju att många som blir nekade inom den statliga vården söker sig privat och har de råd eller kan låna pengar till operationen får den också.

En vän till min ena son har en arbetskamrat som också betalat sin operation själv och han behövde gå ner ca 20 kilo.

Det är som en smäll i ansiktet på de kraftigt överviktiga som har omkring 50 - 100 kilos övervikt.
Men visst, var är skillnaden...egentligen?
Effekten är ju exakt samma sak: Svältläge, näringsbrist, biverkningar och följdsjukdomar. En del betalar ur egen ficka för att få det och är inte ens medvetna om det.

Det är så tragiskt. Hade han frågat mig om hjälp hade han fått lära sig om riktig mat, god mat och mat som han gått lätt ner i vikt av.
Nu kommer inte det hända.



Efter mitt besök på vårdcentralen så var det dags att möta SVT:s journalist och fotograf som åkt ända från Stockholm för att intervjua och filma "lilla mig". Det var två jättetrevliga kvinnor som kom. Journalisten har jag ju pratat med i telefon många gånger vid det här laget men nu fick vi träffas i verkligheten.
De hade varit på Sahlgrenska och intervjuat och spelat in Torsten på förmiddagen.
Jag var inte nervös, mer taggad och hade huvudet fullt med tankar kring vad jag skulle säga och hur jag skulle säga saker och ting. Jag frågade i min stödgrupp och i återställningsgruppen vad de ville att jag skulle framföra.
Det var så mycket och det hade nog behövts mer än ett blivande tre-minutersinslag i Aktuellt så småningom. Journalisten hade frågor klara och jag svarade så bra jag kunde på de frågor som ställdes till mig.
Det var lite kul att bli filmad för fotografen ville filma mig när jag rensade i mina rabbater, samtidigt som jag hade satt på mig lite finare kläder än annars och idag var det en svart spetskjol och DET har man ju på sig när man rensar rabatter? Ha ha ha!
Sedan en sväng i köket och en sekvens där jag går framåt på vägen här utanför.
Det är ju annat att bli fotograferad men filmad och både höra och se sig själv på en skärm. Jag kommer nog tycka det för hemskt ut men det spelar ingen roll. Det viktiga är vad jag har sagt och att det faktiskt kommer ut till så många som möjligt att man faktiskt KAN bli återställd. För jag stöter på varje vecka människor som mår jättedåligt och inte ens vet att det går att återställa sin gbp.

Varför mörkar man om detta eller till och med ljuger om att det inte går att återställa en gbp?

Den frågan skulle jag verkligen vilja få ett ärligt svar på.


torsdag 12 maj 2016

Åkte en sväng till Sahlgrenska igen

I förrgår kväll innan jag gick och lade mig så kände jag den där värken i lederna igen men ännu värre och natten var inte rolig alls. Minsta rörelse jag gjorde, gjorde fruktansvärt ont. Hade inte bara kramp i ena handen utan i båda pga svullnad men smärtan var värre. Det kändes som att den satt mest i nacke, axlar, höfter och knän. Att vända sig i sängen var jättejobbigt och gjorde jätteont. Att ta sig UPP ur sängen var nästan omöjligt men jag har ju mina knep då jag lyckats ta mig upp med operationsärr, varit tjock som en valross, haft inflammationer lite här och där eller vaknat av att hela världen gungar (virus på balansnerven). Så upp kommer jag...och ner. Men mer var det inte.
När klockan ringde insåg jag att det inte fanns en chans att jag skulle kunna jobba. Jag kunde inte ens klä mig för jag kunde inte lyfta händerna/armarna mer än någon centimeter uppåt. Jag lyckades få på mig en sjal och ringde jobbet för att sjukanmäla mig. Jag grät som en liten unge när jag ringde...

Sedan "väckte" jag Samantha som faktiskt fick klä på mig. Vi kom fram till att det var lättast med en klänning. Jag tog fyra Diklofenak för jag stod bara inte ut med den smärta som jag hade. Det tog väl en timme innan jag kände att det började lägga sig. Jag satt i min soffa och tittade på teve mest hela dagen. Adam fick lyfta upp mig från soffan några gånger för jag kunde verkligen inte resa på mig från den låga soffan.
Vid tolvtiden var det dags att åka iväg mot Sahlgrenska och vid det laget hade jag inte så farligt ont mer än att jag var väldigt stel.
Samantha skulle åka hem samtidigt så vi åkte tillsammans med åttan.

Jag stapplade upp till kirurgmottagningen och fick mitt första frikort på 15 år. Sist jag hade frikort var när jag fick förmaksflimmer första gången och fick lämna prover en gång i veckan.
Efter en stund fick jag komma in på ett undersökningsrum för att kolla mitt sår vilket var huvudanledningen till mitt besök på Drop-in-tiden. Hon såg bekymrad ut när hon såg mitt sår. Jag grinade som vanligt för drömmen om att få ett fint ärr istället för det gamla fula var ju helt borta. Nu kommer jag få ett nytt, fult. Inflammationer eller infektioner är inte kul!
Hon ville att doktorn skulle kolla på det vilket resulterade i att jag låg på britsen och luftade såret i ca en timme, vilket inte var fel i och för sig. Jag var trött så jag somnade lite.
Doktorn visade sig vara Srdjan Kostic, min "favoritkirurg" men han vet att jag är lite o-förtjust i honom så han "passar sig" och är trevlig. Han tittade och beklagade att det blivit så här. Han frågade inte hur jag mådde i övrigt. Däremot fick jag ta en ny odling och han skrev ut Heracillin som är ganska stark antibiotika för inflammation i sår. Jag sa inte emot.

Sedan lade sköterskan om mitt sår med Aquacel och en gel som hon strök på min hud som verkligen kändes jättebra och på det ett förband av silikon som var helt underbart bra som heter Mepilex. Redan då hon lade på det kände jag att detta förband var bäst för mig.

Sköterskan skrev en remiss om såromläggning och vad som skulle användas dagligen för min sårvård. 

Idag när jag gav distriktssköterskan min remiss beklagade hon att de inte hade all den utrustning som sjukhusen har men hon gjorde sitt bästa. Hon och den andra sköterskan jag brukar träffa är jättesnälla och duktiga. Både hon och jag tyckte att det såg ut som såret inte vätskade lika mycket som förut. Penicillinet har redan börjat ge effekt. Inte bara på såret för jag hade dessutom inte lika ont i mina muskler och leder i natt som igår, vilket gjorde att jag orkade jobba idag. Jag fick ju på mig kläderna! 
Jag hade lite svårt att skriva på tavlan på förmiddagen men framåt eftermiddagen gick det bättre. 

Jag är säker på att jag mår ännu bättre tills i morgon. 

I morgon blir en speciell dag: SVT kommer och ska intervjua och filma mig. Den journalist som kommer har jag pratat med i telefon flera gånger och det ska bli kul att träffas. 
Jag är inte så nervös faktiskt. Mest förväntansfull och fokuserad på att få fram det jag vill säga om överviktsoperationer och återkopplingar av gbp. 

En fråga som dök upp i min hjärna idag är varför man mörkar om att det går att återkoppla. 
Srdjan gick ju i taket den gången jag träffade honom för drygt ett år sedan och nästan skrek att DET INTE GICK och var i princip LIVSFARLIGT! 

Här sitter jag nu..visserligen med någon baskelusk i kropp och sår men magen...jag älskar min mage! Jag kan äta! Jag kan gå på toa utan att vara rädd! Jag kan dricka vatten direkt efter maten och jag kan dricka MYCKET vatten. Jag älskar det!
Magen talade om redan i går att den inte gillar penicillin så jag får tugga några Omeprazol men också äta extra probeotika så inte alla goda bakterier i tarmen dör. 

Ja, jag älskar min mage! Den gör mig lycklig även om lite annat jävlas. 
Ställde mig på vågen i morse fast jag var svullen som en vattenmelon. Jag väger fortfarande ett halvkilo mindre än jag gjorde när jag opererade mig. 
Jag KÄNNER att jag kommer gå ner i vikt när det börjar bli balans på saker och ting. Min kropp jublar över näringen jag får i mig varje dag och den älskar smör. :) 

tisdag 10 maj 2016

Börjat jobba och är helt slut

I söndags när jag vaknade hade bandaget vätskat igenom igen. Som tur var så hade jag ju min dotter här så jag kunde få hjälp att lägga på ett nytt bandage.
Jag låg i soffan och luftade såret i minst en halvtimme innan vi lade på Aquacel och bandage.
Redan på kvällen såg jag att bandaget hade släppt och började glipa och bandaget började bli brunt.
Jag köpte kirurgtejp på ICA så jag tejpade så gott jag kunde där det glipade, vid naveln.
Jag skulle ju jobba dagen därpå!
Lite nervöst och oroligt då jag inte riktigt var övertygad om att jag skulle orka. Som tur var så var det studiedag så jag "slapp" undervisa och bara känna att jag kom igång. Klockan tre skulle jag till vårdcentralen och lägga om såret igen.
Det hade börjat läcka så jag fick en binda av skolsköterskan i brist på annat.

När jag kom till VC så såg sköterskan bekymrad och gick och hämtade en läkare. Den läkare som kom in var exakt den läkare som fick mig att lämna denna VC för ca 2 år sedan då jag sökte för mina smärtor i midjan och han ansåg att jag hade muskelinflammation och uppmanade mig att köpa Voltaren gel. Han ställer sig och "glor" på mitt sår och säger: Det måste tas en odling på det där. Vi kan skriva ut antibiotika också.
NÄHÄ!
Jag tänker INTE äta någon penicillin med min nyopererade mage som jag kämpat så med att fylla på bra probeotika för att få ben bra tarmflora. Skulle jag slå ut den igen? Jag svarade när han frågade om jag var gbp-opererad att om han ville att jag skulle äta penicillin så fick han ringa till Torsten Olbers på Sahlgrenska först. Då blev det inte lika viktigt. Han önskade mig "Välkommen tillbaka" så jag tror att han minns när jag stormade ut från VC för två år sedan.

Såret skulle läggas om varje dag i alla fall...
Fick en ny tid till idag klockan 15.00.

När jag kom hem lagade jag mat, gräddade sesamknäcke, diskade och donade och kände senare på kvällen att jag hade ont i armarna, som om jag började få muskelvärk och händerna var svullna. Hm, värmen? Jag hade också börjat ta nässelpulver på morgonen då jag insett att mitt HB nog fortfarande är lågt.

Samma läge när jag gick och lade mig: Tejpa som en tok för att inte ha glipor i bandaget. Sköterskan hade smörjt den röda huden med salva och lagt på en antibakteriell gel på såren. Detta gjorde att tejpen inte riktigt fäster.

Natten var jobbig! Jag hade ont i hela kroppen kändes det som. Var uppe vid tre en sväng och vaknade innan klockan och låg och väntade på att klockan skulle ringa.

JÄTTESVULLEN i varenda lem! Händerna var som korvar och kramp i handen som jag skrutit om att jag inte haft ont i sedan operationen. Varför var jag så svullen och varför hade jag så ont i alla mina leder: Från axlarna till knäna och armarna...mystiskt.

Åkte till jobbet, supertrött och kände ändå att jag skulle fixa min första dag med mina elever på fem veckor. Jag måste ju inte hoppa jämfota hela tiden och dessutom skulle de göra lite andra grejer på förmiddagen.
De blev jätteglada när de kom och jag fick många kramar idag, plus en stor Orkidé senare på dagen. Älskar mina "ungar"!

Efter lunch gick luften ur mig. Jag kände bara att jag ville hem och lägga mig. Eleverna fick jobba själva en del och vid två fick de gå. Jag skulle ju till VC och lägga om mitt bandage som nu var brunt igen. Jag hade lagt troskanten över bandaget där det glipade och kjolens midja vid översta kanten på bandaget för att hålla det på plats.

När jag kom till VC var det en ny sköterska som lade om bandaget, inte en Distriktssköterska utan en "vanlig" sköterska. Hon tyckte såret såg för hemskt ut och jag grät när jag såg hur det såg ut. Från att ha varit jättefint och på väg att läka så hade sårkanterna släppt och såren glipade mer än någonsin och vätskade sig jättemycket. Sköterskan sa att jag borde ta kontakt med Sahlgrenska för att låta kirurgen se på mitt sår för det här var inte bra.
Hon lade samma gel på såret, någon antibakteriell kompress, aquacel och sedan bandage av silikon för det skulle vara snällare mot huden. Hon hade inte handskar på sig en enda gång och jag såg inte att hon använde handspriten heller...och ändå undrade hon HUR jag kunde få bakterier i såret...

Olika sköterskor varenda gång. Olika metoder att lägga om. Olika material.
Ja, man kan ju undra.

Skickade sms till min chef och frågade om jag kunde åka tidigare i morgon och få en extra lärare i klassen och fick svar att det ordnar sig, så jag åker till Sahlgrenska i morgon på Drop in för nyopererade där man kan få sitt sår undersökt etc.

När jag kom hem säckade jag ihop totalt. Jag var HELT SLUT! Somnade i solstolen medan Samantha tog hand om sin son.

Nu har jag ätit lite matrester. Orkade inte innan.
Nu känns det som magen på insidan funkar så bra den kan efter fem veckor medan utsidan inte funkar alls.
Jag har fortfarande ont i lederna. Jag är fortfarande väldigt svullen och jag vet inte varför. Svullen kan man bli av värmen men jag får aldrig ont då.
Ska be dem ta lite prover i morgon också och se hur mitt HB ser ut bland annat.
Jag orkar inte jobba om jag ska må så här.

Antar att någon är nyfiken på vad jag äter nu när jag jobbar:
Jag börjar med en nässelpulvershot med mycket vatten och citronsaft.
Jag gör fettkaffe med ägg och häller den i en termos som jag tar med mig till jobbet. (Utan ägg tycker jag det blir så starkt i smaken av någon anledning)
Jag dricker mitt fettkaffe när jag kommer till jobbet och förbereder mina lektioner.
På rasten äter jag något litet. Idag blev det två sesamknäcke med färskost. Tog en kaffe med grädde.
Lunch: Två ägg och en frukostkorv. Åt inte hela korven. Drack vatten.
Drack mycket vatten på eftermiddagen då det är så varmt.

Hemma drack jag en stor mugg te med grädde och åt två sesamknäcke med gräddost och smör.
Middag blev det klockan åtta när jag gick in: Matrester från igår; Hönsfärsbiffar med en sås av tomat och creme fraiche och blomkål. Jag åt två. Det är precis lagom

Så jag äter oftare nu än innan men jag äter mindre portioner.
Det är lite och ofta som gäller just nu.
Magen funkar finfint. Att gå på toaletten är inget jobbigt längre.
Däremot mår jag lite småilla på morgonen men det släpper ganska snabbt när jag väl får i mig mitt fettkaffe. Kokosoljan i fettkaffet är SÅ viktigt för magen!

Tillskott:
Nässelpulver och B-vitaminkomplex på morgonen. Började med gurkmeja idag igen för att hjälpa kroppen med inflammationen i såret.

Magnesium, Zink och Probeotika på kvällen.

lördag 7 maj 2016

Grillspett och ugnsbakade tomater med mozarella

Ingen har nog undgått att våren liksom exploderade över hela landet och med det även grillsäsongen. Många har premiärgrillat för länge sedan men jag är seg och det blev idag. Planen var att grilla igår men jag orkade helt enkelt inte. Jag var jättetrött igår.

Jag lägger upp maten här överst i blogginlägget och skriver om övrigt efter det så slipper de som bara vill läsa om maten att scrolla så mycket. :)

Det var extrapris på skinkstek i veckan och jag brukar göra grillspett på detta kött. Perfekt att grilla och lagom mycket fett i det.
Jag skar lagom stora bitar och hällde på en massa kryddor. Det blev mest en krydda som heter Jerk men också vitlökspulver, lökpulver, chiliflakes, spiskummin,  svartpeppar och örtsalt. Jag hällde även i citronsaft för att möra köttet.

Så här ser min kryddhylla ut:


Jag behöver inga marinader utan blandar friskt själv efter humör och tanke med vad jag vill ha för typ av smaker. Jag brukar inte använda vitlökspulver utan färsk vitlök men nu var jag lite lat. Jag har mer kryddor men i mitt skåp i påsar.

Nu fick köttet vila extra länge med kryddmarinaden så de smakade ännu mer idag.


Goda tillbehör är nästan viktigare än själva köttet, enligt mig själv. Idag blev det bland annat ugnsbakade tomater med mozarellaost. Halverade tomaterna, på med örtsalt, svartpeppar, skivad rödlök och mozarella. In i ugnen ungefär samtidigt som du lägger köttet på grillen på 200 grader. 
Droppade lite smörolja på osten innan jag ställde in den i ugnen. 


Till detta gjorde jag en fetaostkräm:

3 dl rysk yoghurt
1 matsked pesto
1 puck fetaost (Jag köper den fetaste som finns på ICA i en konservburk)
Vitlök efter smak
Svartpeppar
Lite salt (osten är ju salt)
1 tsk spiskummin

Mosa fetaosten (jag smular den med fingrarna) och blanda ner övriga ingredienser. Låt den stå i kylen tills det är dags att äta.

Vi åt en sallad på Ruccola, babyspenat och färsk lök till. Vi hade även oliver och vitlök som är inlagda i vinäger. (Ett persiskt tillbehör)

SLUT på maten!
Nu till övrigt!

Jag fick lite oflyt med min såromläggning i veckan. Jag ska byta bandage varannan dag (måndag, onsdag och fredag). Jag missade tiden i onsdags vilket innebar att jag gick med samma bandage från måndag till fredag. På torsdagen såg jag att bandaget var alldeles brunaktigt och tänkte att nu har det blivit inflammerat för det var även rött utanför bandaget och det kliad. Disktriktssköterskan sa att det blivit irriterat eftersom bandaget blivit fuktigt och legat på för länge men det skulle inte vara någon fara. Hon lade dubbelt så tjocka specialkompresser på och önskade mig trevlig helg.
Redan igår kväll såg jag att det började bli brunaktigt igen och i morse när jag vaknade var hela bandaget lika brunaktigt som det var i fredags innan omläggningen. Kliade och stack så jag insåg att jag var tvungen att byta igen, idag, lördag....
Åååååh, inte idag! Solen gassade och jag hade f-n ingen lust att sitta på någon akut i flera timmar!!!

Hade jag något val?
Nä.
Det var bara att sätta sig på spårvagnen och åka ner till Järntorget och gå till Axessaktuten. Jag var där vid halv tolv och klar en timme senare så det gick "fort"!
Sköterskan som bytte förband bad en läkare titta på det så det var säkert att det inte var infekterat. Han klämde och sa att det var lite inflammerat men inte infekterat.
Jag behöver byta varje dag nu tills det slutar gegga sig. I morgon får jag byta själv om det behövs...och jag ser redan nu (ikväll) att det börjar bli lite brunt längst ner. Läkaren sa att jag ska lufta det i tio minuter innan jag sätter på nytt bandage. Jag tänker lägga mig ute i solen och även spraya KS på det - då ska det väl lugna sig. (Sådant kan man ju inte göra på vårdcentralen).

På väg hem! 

När jag kom hem möttes jag av denna härliga syn! 


I övrigt när det gäller magen så är jag LITE bekymrad faktiskt. Jag upplever att jag är svullen i övre delen av bukhålan. Det känns mer och mer som när jag var gbp-opererad när jag äter. Men jag får nog skylla mig själv i det här läget, tror jag, för ja, jag åt ju helt kött, sallad och sånt och det gillade min mage inte heller förra gången. Jag måste äta "mjukmat" för att det ska funka. Ägg går bra i alla former, knäcke funkar etc. Jag vet inte om maten lägger sig i min "gamla" magsäcksficka som är uttänjd och sedan tar det tid innan den liksom ramlar ner i resten av magsäcken eller om det är magmunnen som inte funkar optimalt. Det lär jag väl märka om det inte funkar i fortsättningen.
Jag MÅSTE äta mjukmat i fortsättningen, så är det bara. Jag får skita i att äta grillat eller så får jag grilla fisk och korv och koka grönsaker istället för att käka sallad. Jag kan ju detta efter 21 år liksom.

Vissa dagar är jag jättetrött (energilös/orkeslös) och vissa dagar funkar det bra. Så var det även innan operationen så även det känns igen. Jag har högriskskydd fram till september så skulle jag känna mig så där slut i kroppen ibland så KAN jag vara hemma - eller jag måste.

Cirka 2,5 timme senare kräktes jag upp maten. Trycket släppte och illamåendet släppte direkt.
Första gången jag kräks sedan jag började "må bra".
Är det magmunnen som spökar kommer jag kräkas igen. Det vet jag.

torsdag 5 maj 2016

Ett steg framåt, två steg bakåt

Härifrån och framåt! Dessa ord fick jag av en av mina följare på FB och de slog mig rakt in i hjärtat för det är liksom jag i ett nötskal. Jag dundrar fram och backar väldigt, väldigt sällan. Jag kan stanna upp men backar gör jag inte...men jag måste göra det ibland. Livet kräver det. Kroppen kräver det.
Jag har varit både heldeppig efter operationen när jag inte kunde äta, när jag kräktes jättemycket och när jag hade ont men jag tänkte alltid framåt. Jag visste att jag skulle kunna äta, sluta kräkas och sluta ha ont. Det var bara en fråga om tid och metod.
Det har gått framåt sedan dess, ibland med små myrsteg och ibland med större steg.
I söndags var jag så nöjd över att jag orkade stå och gå i flera timmar även om det var i långsam takt. I måndags fick jag backa lite för orken var slut pga söndagens äventyr. Jag var nästan lika trött i tisdags och igår fick jag göra saker i omgångar med mycket pauser. Då insåg jag att all den energi jag har just nu går 75% till att läka och få igång hela mitt system i kroppen. Jag märker förändringar och noterar dem med en nöjd känsla men igår fick jag backa när det gäller maten och magen.
Jag bakade "mjukt" bröd när mitt sesamknäcke tog slut. Det var ingen bra idé för min mage verkade inte vilja bearbeta det så bra. Droppen var nog min hamburgare som jag så stolt och glatt stoppade i mig igår kväll. Det blev stopp. Plötsligt kastades jag tillbaka till livet som gbp-opererad. Det började pulsera i solar plexus, jag kände mig så där stoppmätt som jag brukade göra i min lilla för trånga magficka. Det tog några timmar och vatten innan jag kände att det släppte. Jag åt inget mer efter det.

Jag kan INTE äta för fort! Jag kan INTE äta mjukt bröd. Jag kan inte äta saker som stoppar upp i magsäcken. Jag anar att magmunnen är lite för trång fortfarande men jag vill samtidigt inte vidga den en gång till utan litar på att mina kroppssignaler kommer sakta att lära sig att öppna magmunnen bättre eller något i den stilen. Jag tänker på att tugga maten noga. Jag är till och med mer noga nu än jag var innan. Men jag har dragit två av mina kindtänder på varje sida i överkäken och en på varje sida i underkäken så det går inte att tugga hur noga som helst. Det är fysiskt omöjligt. Jag får helt enkelt ta det lugnt och välja mat som är lättare att smälta. Jag kan sådant. Jag har kräkts så mycket i mitt liv att jag vet exakt vad som är lättsmält och vad som är svårsmält. Har man haft en förträngning i 21 år mellan magficka och tarm så vet man också exakt vad man kan äta för att det inte ska bli stopp. Jag ser framåt och tänker att det här kommer lösa sig. På något vis. Det är bara en fråga om tid och metod.

Jag har tre dagar kvar på min sjukskrivning och jag börjar bli lite orolig över att jag inte kommer orka. Men jag vet inte om jag orkar om jag inte testar. Jag kanske får be om halvtid eller 75% om jag inte orkar. Lite orkar jag ju! Känner mig lite stressad över att jag inte vet hur mycket jag orkar jobba. Jag är ju inte alls i det läget som jag är i när jag känner att jag orkar helt. Frågan är bara hur mycket jag orkar jobba när jag inte är 100% återställd. Kroppen kräver min ork för att läka, det har jag lärt mig nu.

Jag tar ett steg framåt och är beredd på att ta två steg tillbaka i det här läget också.

Jag har stängt ner mitt sockerberoende; Inga mer Läkerol, ingen mer choklad - jag får migrän av den, det vet jag säkert nu. Inget mer sötat te.
Jag har bytt ut dumheterna mot det som jag gillar: Fettkaffe på morgonen med kokosolja och smör. Ägg till frukost ; jag KAN ju äta omelett eller stekt ägg utan att dumpa. Jag är fortfarande lite lätt illamående på morgonen men det går att bryta med att dricka vatten och så tar jag en deciliter Kefir för att mata tarmbakterierna.

Jag har börjat kissa jättemycket! Det är jättestor skillnad och jag dricker faktiskt inte mer vätska nu än innan men något har hänt för jag vaknar efter två timmar på natten och går på toa och ändå är jag jättekissnödig på morgonen. Färgen säger mig att jag inte är uttorkad. Njurarna kanske är jätteglada över att kroppen inte är i svältläge och näringsbristtillstånd längre. Jag får springa ofta på dagen med. Ska bli intressant och se om detta håller i sig eller om det är tillfälligt.

Efter snart sex år på lchf känns det som det faktiskt är väldigt LÄTT att bryta sockerberoende-beteendet. Jag "ballar ur" ibland och som nu efter operationen började tugga Läkerol, ha sötningsmedel och mjölk i teet och äta choklad. För mig handlar det om att jag bestämmer en gräns för hur länge eller hur mycket jag kan göra så här. Jag hade bestämt mig för att bryta det på måndag men jag har redan brutit det. Migränen efter min lilla chokladfrossa i måndags räckte.

Jag ska mata mina njurar med nässelpulver också. Det börjar jag med på måndag som frukost med mina ägg. Fettkaffet får jag ta med mig till jobbet.

Jag tror jag har en plan. Härifrån och framåt men med parentesen: Ibland krävs det att ta ett eller flera steg tillbaka för att komma framåt igen.


onsdag 4 maj 2016

Världens bästa burgare?

När jag inte kan äta som jag inte kunde direkt efter operationen så äter jag med ögonen och "knarkar" mat-teve! När jag låg på sjukhuset kollade jag bara på matprogram om det fanns några. Ett av dessa programmen fastnade lite mer än andra och det var Johan Jureskogs teveprogram på trean som heter Världens bästa burgare. Det gick så långt att jag drömde om hamburgare när det var som värst.

Jag har stora planer för att lära mig att göra världens bästa burgare, enligt mig själv. Johan Jureskog har definitivt gett mig både inspiration och kunskap om vad man ska tänka på. Köttet är jätteviktigt. Att mala själv är ännu viktigare. Att välja rätt ost/ostar är superviktigt. Tillbehören ger burgaren karaktären. Brödet? Ja, nog kan man baka glutenfritt bröd till burgaren om man nu inte bara använder salladsblad.
Jag måste köpa en köttkvarn!

Tills dess får man hålla till godo med det man kan göra.

Jag BRUKAR blanda ihop köttfärsen själv men jag hittade en burgare som jag ville testa. Jag hade inge större förhoppningar om att denna skulle smaka bättre än alla andra färdiga men jag hade fel:
Hamburgare av oxbringa och sidfläsk

Kryddade med den här: 
Stekte i min järnstekpanna i smör på medelvärme. 
Använde mitt ostplättsbröd som hamburgerbröd och skar det mitt itu för jag visste att jag inte skulle orka äta två stycken. (OBS! Jag hade bara i sesamfrön och linfrön i dessa. Det beror lite på lust och vad jag har hemma. Adderade lite riven Cheddar i dessa bröd också.)

När burgaren var nästan klar, skar jag tjocka skivor av min lagrade Cheddarost. lade på osten på burgaren och ställde in den i ugnen på grill tills osten hade smält. 

Under tiden stekte jag mitt bröd snabbt i stekpannan i fettet som var kvar efter burgaren. 

På underdelen av brödet strök jag på ett tjockt lager med Philadelphiaost och toppade med pesto. Lade på skivad vårlök och körsbärsplommontomater och sedan en hög med färsk babyspenat. 

På ovandelen av brödet strök jag på majonnäs, lade på resten av vårlöken och fem skivor ättiksgurka. 

När osten hade smält var det bara att montera ihop burgaren och hugga in! Jag är "fin" av mig och äter med kniv och gaffel. 

Ja, det var jättegott och fruktansvärt mättande! Köttet var precis lagom genomstekt och lite rosa i mitten. Jag ser verkligen fram emot att göra mina egna hamburgare med egen köttfärsblandning.

Jag är fortfarande mätt, två timmar senare och tror att min nyopererade mage inte gillar mjukt bröd så jag får låta bli det i fortsättningen tills magen funkar bättre. Började dagen med fettkaffe för att få igång magen lite bättre för ja...det är lite trögt! 


Hela dagen har varit underbart solig och fin. Jag missade tiden till distriktssköterskan idag fast jag vaknade halv sju, men gick ner till vårdcentralen för att chansa att det ändå fanns tid för mig. Jag kom 20 minuter för sent men det fanns ingen tid så jag får vänta med att lägga om mitt sår tills på fredag, då jag har nästa tid. 

Väl hemma igen, testade jag att skyffla jord från odlingskragen jag ska ta bort men nä, det orkade jag inte. 
Jag valde att skrubba min ena trädgårdsgrupp och tänkte att jag skulle måla den igen men jag kände att det orkade jag inte heller...så jag gick till Edels och köpte vaxdukar, till alla mina bord som jag har ute. 
Det orkade jag. Gick sakta. 
Väl hemma igen så gav jag mig på att putsa mina nyinsatta fönster för det har jag inte orkat alls och nu kände jag att jag kanske skulle orka det, om jag tog en paus mellan varje. 
Det funkade. 
Hittade inte min stora vattenkanna så jag gick till ICA och köpte en ny. 
Det gick. Gick sakta. 
Så där har jag hållit på idag. Lite här och lite där. Vill mer än jag orkar. 

Insåg att kroppen har fullt upp med att läka och fungera, därför har jag inte så mycket ork till andra saker. Jag är så van att orka! Nu måste jag lära mig att vara tålmodig och göra lite saker och inte så jobbiga saker. Jag kan inte gå på långpromenader. Jag kan inte skyffla jord. Jag kan inte bära och hålla på. 
Jag kanske kan rensa ogräs i morgon...kanske. Eller träningsfotografera med min nya kamera som jag känner att jag inte kan hantera så bra. Jag måste lära mig den innan augusti då jag ska fota ett bröllop! 

Vackert är det i alla fall och det njuter jag av! (Fotat med mobilen på väg hem från Vårdcentralen.)



LCHF är så nytt?

Överviktskirurgerna har ett argument för sin verksamhet: "Det är det enda hållbara sättet att gå ner i vikt och behålla den nya vikten i jämförelse med bantning."
När jag fick höra det från min egen överviktskirurg funderade jag en mycket kort stund hur han kunde påstå det, då jag gått ner 50 kilo av egen kraft och blivit viktstabil för första gången i mitt liv...då jag insåg en sak: - Han jämförde kaloridieter med överviktskirurgi. Lchf finns inte ens med på hans tankekarta. Det har jag insett att INGEN gör inom den traditionella vården mer än några få undantag här och där, vilka betraktas som väldigt kontroversiella, tex Annika Dahlqvist och Andreas Eenfeldt. De blir "uthängda" med jämna mellanrum och blir beskyllda för att vara köpta av tex köttindustrin eller kanske Arla?
Att det finns "bevis" för att dietister och läkare som är köpta av läkemedelelsindustrin, Coca-Cola och Monsanto är inte relevant... *ironisk*

Lchf är en ny diet!?

Njae, den är ju inte det.

William Banting som ordet bantning kommer från. Han var född 1796, död 16 mars 1878, var en begravningsentreprenör känd för att ha gått ner kraftigt i vikt efter att ha lagt om sin diet till socker- och stärkelsefattig kost. Banting hade genom åren dragit på sig en kraftig övervikt, som lett till problem med leder i knän och problem med att gå på toaletten. Han hade frågat flera olika läkare om råd utan någon framgång. Då han blev så fet att han fick problem med hörseln (fett tryckte mot innerörat) gick han till läkaren William Harvey, som föreslog en drastisk kostförändring.

Harvey ordinerade en diet bestående av ganska stora mängder proteinrik föda, såsom kött och fisk. Han minskade kraftigt på intaget av kolhydratrika matvaror, såsom öl, bröd, socker och potatis. Till sin stora förvåning tappade Banting snabbt åtskilliga kilo. 1863 meddelade han allmänheten om sina framsteg i broschyren Letter on Corpulence Addressed to the Public, där han beskrev hur han under loppet av ett år (från augusti 1862 till augusti 1863) lyckades gå ner i vikt från 92 till 71 kg.

Hans broschyr blev såpass populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant?. Det användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, medan orden "bantning" och "att banta" har blivit etablerade begrepp på svenska.

Boken "Eat fat, grow slim" skrevs 1958 av Dr Richard Mackarness.

Dr Mackarness intervjuades om sin bok på 50-talet, och delar av intervjun finns nu tillgänglig på YouTube, säger: "Var vid gott mod, kan du minska utan svältdiet ...

"För att bli smal igen, bantar otaliga kvinnor, tränar, och oroar sig, varje tidning berättar hur man ska göra, och ändå är det en medeltida tillvägagångssätt som rekommenderas."

De frågade Dr Mackarness, "Ät fett och väx dig smal, är att en ny teori, eller hur?"

Han sade, "Ja, det är nytt nu, men det är inte nytt i historien. I de dagar då vi inte hade någon jordbruk, och det fanns ingen stärkelse i vår mat, ingen potatis, inget bröd och ingen spannmål, hade alla att leva på jakt på kött och fett, och i dessa dagar, tror jag att de var alla smala .... och nu, om vi slutar äta dessa nya livsmedel, då kommer vi att få vår vikt tillbaka till det normala. "

Och denna bok är bara en av många. William Banting skrev om lågkolhydratkost, fettrik kost(LCHF) redan 1862.

Dr Wilhelm Ebstein, en professor i medicin skrev också om LCHF 1884, som anger att egenskaperna hos fett ger mättnad och minskar begär/sug.

Han sade också, "Av kött, jag utesluter inget, och fettet i köttet, vill jag inte undvika, utan tvärtom. Jag tillåter  fett från bacon, stekt fläsk, fårkött, njurfett och när ingen annat fett är till hands, rekommenderar jag märg i soppan. Jag tillåter såser samt grönsaker som gör kosten saftig, precis som Hippokrates gjorde, däremot byter jag ut hans sesamolja, mot smör."

Och i själva verket, när den första evidensbaserade medicinska manuskriptet trycktes 1892, nämndes LCHF som metod för vikt - och fettförbränning. Dr Ebstein citerades som rekommenderade "Fett och snabb uteslutning av kolhydrater."

The obesity diet (Överviktsdieten) skrevs också 1951, av fem prominenta brittiska läkare och som också rekommenderade LCHF. 

Dr Jan Kavaniewski skrev om LCHF på 60-talet. Han kallade den för Optimal Nuitrition (Optimal näring) och förespråkade "konsumtion av stora mängder fett, jämte en drastisk minskning av kolhydrater".

Många andra läkare och andra hälsovetare om detta genom hela 1900-talet och där efter. 

Så nej, jag tror inte att LCHF är en modenyck. Däremot kanske just lågfett-dieter är det som bara har 30-40 år på nacken...hur länge behöver vi stå ut med detta innan vi erkänner att det inte fungerar? 

(Kopierat och översatt från Christine Cronau via hennes sida på Facebook) 

Inte ens MED överviktskirurgi fungerar lågfett - kalorireducerad kost. Så många besvikna människor som kommer in i min lchf-grupp för överviktsopererade och känner sig desperata då viktnedgången har stannat av och/eller börjat gå upp igen. Paniken stiger och de känner sig misslyckade, lurade, desperata och famlar efter varenda halmstrå som finns att erbjuda. 
Jag var ju själv i den situationen - jag gick ner från 172 kilo till 119 kilo på två år. Sedan stannade jag upp och efter skilsmässan fyra år senare började jag gå upp igen. När jag började med LCHF vägde jag omkring 140 kilo och det var först då som jag fick det resultat som jag eftersträvade med min överviktsoperation. Det enda denna operation gjort är att skapa problem för mig. På den tiden jag gjorde min operation fick man exakt samma rekommendationer när det gäller kosten som man får idag: Kalorireducerad kost, nyckelhålsmärkt och light...fettskrämsel i sin värsta form! 

Jag upprepar lite: De enda som ÄR positiva till överviktskirurgi är kirurgerna som utför den och de nyopererade...det är MYCKET sällan jag möter människor som är överviktsopererade mer än tio år som är särskilt positiva utan att tala om vilka problem de har. När jag låg inne för min återkoppling nu på den avdelning där just de som gör sina överviktsoperationer träffade jag inte bara EN sköterska som sa lite tyst till mig: - Jag är helt EMOT dessa operationer, de skapar bara problem. Ja, det är sant och egentligen inte så konstigt för det är minst en i veckan som läggs in med just komplikationer av sin operation. De får ju se detta på ett sätt som vi "vanliga" inte får utan bara hör om. Så många som klappade mig på axeln och sa att jag tagit ett BRA beslut som gjorde min återkoppling. Flera av dem frågade också nyfiket om lchf då de själva kände att de hade problem med vikten. 

De läkare som träffar patienter i primärvården och på övriga mottagningar skakar bekymrat på skallen när man säger att man är gbp-opererad för då vet de att ibland spelar det ingen roll vilken "diagnos" de ger så är den relaterad till överviktsoperationen och de kan egentligen inte göra ett skit för att det ska bli bättre. Här kan vi säga att symptomlindring är den enda åtgärden man kan utföra för själva orsaken till problemet är själva operationen och så länge kroppen inte har en hel magsäck och tarm så går det inte att göra något åt orsaken förrän en återställning av dessa görs. 

De personer som begär en återställningsoperation är de som inte kan leva ett normalt liv längre, och inte ens då är det alla som vill ha en återställning. De tycker det är "värt" sina krämpor, komplikationer och smärta som överviktsoperationen orsakar - de vill inte bli feta igen. 
Nä, vem vill bli det? När Torsten rabblar för alla som vill ha en återställning att de kommer bli feta igen och det är hans ENDA argument, då vet han inte något om LCHF eller ens vill erkänna att det faktiskt fungerar för det finns inga "bevis" eller forskning på det..samtidigt som han jämför kaloridieter med överviktskirurgi. Då säger jag: - Tacka fan för att överviktskirurgi är effektivare! Kaloridiet har aldrig varit effektiv eller ens bevisad att den fungerar. Denna metod är en modenyck! Överviktskirurgi är en modenyck! Den är ca 50 år gammal! (Man började på 60-talet och det var upptäckten att när man opererade bort delar av matsmältningssystemet på cancerpatienter, så gick de också ner i vikt som startade det hela.) Jag skulle vilja träffa någon av dessa människor som gjorde de första överviktsoperationerna men jag är säker på att de inte lever, även om de är i 70-80-årsåldern. 
Vill du förlänga ditt liv? 
Låt bli att utsätta dig för denna form av diet - överviktskirurgi! Den är lika dum som lobotomin var för psykiskt sjuka människor på 1900-talet. 


Man kan inte amputera hjärnan för att bota psykisk sjukdom. Man kan inte operera matsmältningssystemet för att bota övervikt, då problemen sitter i hjärnan, signalsystemet, hormonsystemet och bakteriefloran i tarmarna. 
Symptombehandling lindrar tillfälligt men botar aldrig orsaken. Oavsett vilket problem man har med sin hälsa. 



tisdag 3 maj 2016

Fyra veckor efter återkopplingsoperationen

Idag är det precis fyra veckor sedan jag lade mig på operationsbordet för att återställa min magsäck och tunntarm. Jag hade ingen aning om det skulle gå bra och hur det skulle bli efteråt.
Så här en månad senare vet jag ju att själva operationen gick bra. Magen fungerar. Magmunnen verkar öppna sig och släppa ut maten i tarmen som den ska. Kramperna är borta. Det eviga pulserandet inne i kroppen är borta till 90%. Jag kan ana att det dunkar ibland lite svagt. Jag kan ligga på vänster sida utan problem. Förut kändes det som jag hade en blodåder utmed sidan som pulserade jättemycket och det var riktigt otäckt att ligga på den sidan.
En sak till som blivit 100% bra: Min hand och handled! Det började bli bättre när jag började med proteinpulvret som jag köpt från Iherb men det var inte helt bra ändå så jag sov ändå med min handskena ibland. Jag tvättade den innan operationen för att den skulle vara ren när jag låg på sjukhuset.
Den har jag inte använt en enda gång. Jag har inga kramper alls i handen, inte ens känningar av det.
Hur näringsupptaget är vet jag inte. Men jag kan jämföra läkemedelsupptaget. Vaknade med gräslig huvudvärk i morse. Jag tog 2x2 Diklofenak. Huvudvärken är borta.
Innan tog jag åtta Diklofenak och plussade på om det ändå inte gav sig...Jag tar en omeprazol i förebyggande syfte för magens skull när jag gör så här. Det gjorde jag innan också men fick ändå kramper.
Jag har fått halsbränna en gång! Det var i söndags när jag kom hem efter dagen i Slottsskogen och Botaniska. Har inte haft halsbränna på så länge att jag inte minns när det var sist. Visst, det är väl inte "bra" men jag har ju magsaft i magen nu!
Sockerberoendet är vaket i skallen och vill äta hela tiden. Magen säger nej tack när jag är mätt, vilket är en tröst i eländet. Jag har ett mål: From måndag ska jag gå in i strikt lchf igen för att stänga av sockerberoendet igen. Jag vill INTE gå upp i vikt! Det är fortfarande fokus på näring och strikt lchf. Det är vad som gäller resten av mitt liv - med eller utan magsäck.
Jag har också insett att jag får huvudvärk (migrän) av choklad. Det blev väldigt tydligt då jag åt choklad igår och vaknade med huvudvärk. Det har hänt ganska ofta på lördagarna förut då jag tyckte det var jätteviktigt att mumsa choklad på fredagarna och vaknade alltid med huvudvärk på lördagarna.
Det vill jag slippa.
Kan byta mitt godis till ett annat, betydligt godare och nyttigare: Kokoschips med havssalt. Gott och mättande.
En sak är jag väldigt glad över: Jag kan dricka vatten igen och det är gott! Blev så förtvivlad när det vände sig i munnen på sjukhuset när jag skulle dricka vatten. Ett liv utan att kunna dricka vatten är värre än ett liv utan choklad, helt klart!
Det är många gbp-opererade som inte kan dricka vanligt kranvatten och det talas om vattnets ytspänning som orsakar detta.

Vad har mer ändrats? Jag försöker äta större portioner mat men det är svårt. Att äta som en mus sedan 21 år tillbaka är svårt att ändra på men jag lägger upp mer på tallriken och så får magen tala om när det är stopp i stället. Jag äter tre ägg till frukost istället för två och det går bra. Att slippa dumpa är ju inte helt fel heller...så skönt att slippa få paltkoma varenda gång man äter vid fel tidpunkt eller för mycket. Normalt mätt är vad jag försöker lära mig hur det känns och vad en normal portion är.

Jag äter b-vitaminer, magnesium, zink och d-vitaminer. Jag äter också probeotika och enzymer när jag kommer ihåg dem. Fast jag tror inte jag behöver enzymerna.

På måndag börjar jag jobba igen. Det ska bli roligt och nervöst på en och samma gång. Jag har ingen
aning om hur mina elever kommer reagera. De har varit så oroliga och skickat sms och frågat när jag kommer tillbaka och hur jag mår etc.
Jag ska fundera på om vi kan hitta på något roligt efter bamba... kanske en liten utflykt. Det ska ju bli soligt och varmt.
Jag gick och toppade håret och fixade mina ögonbryn idag så jag är "fin" när jag kommer tillbaka.

Äntligen har våren kommit igång! Det kändes som om jag missade hela våren det här året men jag har ju också sett och märkt att det har varit ganska kallt. NU kommer värmen och jag har sått en del och fixat ute på min innergård. Det är mycket kvar att göra men jag gör lite då och då. Kirskålen frodas i mina rabatter och i helgen som kommer får min son hjälpa mig att tömma min odlingskrage som ska bort.

Ska försöka "njuta" av mina sista dagar som sjukskriven med både fysisk aktivitet och vila. Märkte hur trött jag var dagen efter vår tur i söndags. Min kropp talar verkligen om för mig vart gränserna går.

Selfisar är verkligen inte min grej men jag måste ju ändå visa mina fina ögonbryn och att jag inte ser ut som ett lik! Ha ha!

söndag 1 maj 2016

Bästa dagen hittills efter återkopplingsoperationen

Jag hade redan innan "bestämt" mig för att ta mig till Botaniska trädgården idag då körsbärsträden fortfarande blommar och förra helgen som det egentligen var körsbärsblommornas dag, regnade bort och var iskall.
När jag berättade det för min dotter så tyckte hon att det var en utmärkt idé - om vi först gick på bakluckeloppisen vid Slottsskogen först. Jag var lite tveksam för jag tänkte att jag nog inte skulle orka detta men jag var beredd på att försöka. Jag fick väl sätta mig och vila om jag inte orkade.

Vi var i Slottskogen vid halv ett och sedan gick vi runt och tittade på allt..skräp! Ja, det var inte mycket som var värt något överhuvudtaget, enligt mig. Samantha hittade dock lite bra saker: En gå-vagn till Milton som han kan ha hos mig, plus lite leksaker. En lampa hittade hon också till sitt kök. Jag hittade absolut ingenting. Däremot kände jag inte att jag inte orkade att trampa runt och kolla på allt, i sakta mak.

När vi var klara föreslog Samantha att vi skulle gå till fiket som ligger vid Azaleadalen och där fick vi i oss lite välförtjänt mat. Jag åt en räksallad med handskalade räkor, ett halvt ägg, majonnäs och väldigt mycket sallad som jag inte åt upp men jag fick i mig alla räkorna och ägget. Jag köpte också en kopp kaffe med grädde och ....det gick att dricka! :) Jag smakade på kaffe för någon vecka sedan och det smakade vedervärdigt men idag smakade det nästan som vanligt faktiskt. SKÖNT! Visserligen hade jag bestämt mig för att sluta dricka kaffe men inte pga att det smakar skit utan för att jag ville testa och dra ner på kaffet med 90%. Man måste inte dricka 6-15 koppar kaffe om dagen. Det kan räcka med någon kopp i veckan. Faktiskt.

Efter det gick vi vidare till Botaniska trädgården och njöt av körsbärsträden och allt annat vackert som blommar och bara finns där...djupblå himmel, solsken och vårblommor överallt.

Jag kan säga att jag njöt i fulla drag!
Jag orkade gå, hela dagen!

Vi var hemma vid sextiden och då åt vi upp resten av soppan som jag lagade igår för vi var hungriga igen!

Det här var definitivt den bästa dagen hittills efter operationen!
Orken börjar komma tillbaka!
Smaken i munnen börjar komma tillbaka helt!
Magen funkar ju!

Fan, vad jag är glad!