Kost och motion är inget botemedel mot fetma, säger experterna

Hittade en artikel i Los Angeles Times kring begreppet "ät mindre, motionera mer" som jag ofta sagt inte fungerar och nu finns det även fetmaspecialister som håller med. Tyvärr håller jag bara med om själva funktionen kring effekten av att äta mindre och motionera mer, då kroppen går ner i svältläge och ämnesomsättningen stannar av för att spara energi eller ta upp så mycket energi den kan av det lilla man äter. Nyckeln till framgångsrik viktnedgång som kroppen vill fortsätta med är just knepet att inte få kroppen att tro att den är i svältläge, därför fungerar lchf så bra. Fettet talar om både för kropp och hjärna att den får mycket "mat" (det är jättemycket kalorier i fett) och ökar förbränningen och därmed även låter kroppen gå ner i vikt. Jag har ju aldrig upplevt att få vara viktstabil i hela mitt liv förrän jag började med lchf och även beslutet att inte SLUTA med det heller. Jag märker ju snabbt att jag går upp i vikt när jag är för liberal (choklad på helgerna när jag slutade röka) och även att kroppen inte riktigt vill gå ner till normalvikt efter ett helt liv som överviktig. I mitt fall och andra överviktsopererades fall har kroppens signaler och funktioner "förstörts" så mycket att jag anar att det i princip är omöjligt att gå ner till normalvikt för min del. Ålder, stress, hormoner och motion påverkar också naturligtvis.

Det absolut viktigaste och mest framgångsrika med lchf är just att man inte är hungrig. Man äter sig MÄTT på RIKTIGT. Hur många gånger har inte dessa kaloridieter lovat att man kan äta sig mätt? Jag har aldrig någonsin känt mig mätt när jag gått på kaloridieter för kroppen skriker hela tiden att jag ska äta mer för att jag inte är mätt. Lchf gör min hunger tyst och lugn. Suget i hjärnan viskar men skriker inte vilket i sin tur gör att jag kan hantera det. Att uppleva att man kan hantera/kontrollera sin hunger genom att faktiskt ÄTA för att sedan uppleva att man är MÄTT - det är något som är underbart för en överviktig då man alltid fått höra att man äter fel - ät mindre och motionera mer. Det som ändå inte fungerar.

Jag ville ändå översätta artikeln för att belysa just begreppet "ät mindre, motionera mer".


Kost och motion är inget botemedel mot fetma, säger experterna

Äntligen har en grupp respekterade läkare och fetmaforskare klivit fram och utmanar den gamla floskeln om USA: s viktproblem kan lätt förändras genom kost och motion.

Notera att, vältaliga läkare och lagstiftare, supersmala kommentatorer, och fett-hatare av alla slag: För de flesta av landets 79 miljoner vuxna och 13 miljoner barn som är överviktiga, att behandlingen "äta mindre, röra sig mer", som för närvarande praktiseras, är ett recept för misslyckande, säger dessa experter.

I en kommentar som publicerades i tidsskriften Lancet Diabetes and Edokrinologi, vill fyra specialister inom viktminskning rätta till vad de anser vara den utbredda missuppfattningen om att människor som har blivit och förblivit feta i mer än ett par år kan ensamt genom kost och motion komma tillbaka till en normal, hälsosam vikt och stanna där.

"När fetman en gång är etablerad, verkar det som att kroppsvikten blir biologisk" och blir försvarad i kroppen", skrev Mt. Sinai Hospital viktkontrollexperten Chistopher N. Ochner och kollegor från de medicinska fakulteterna vid universitetet i Colorado, Northwestern University och University of Pennsylvania.

Människokroppen har utvecklats för att klara sig igenom perioder av matbrist och har anpassat sig till metoder att säkerställa att den vikt man gått ner kommer att återställas, säger författarna. Kroppen kommer att svara på viktminskning med att sänka kaloriförbränningen genom att pumpa ut hormoner som ökar hungern, ökar kapaciteten för fettinlagring och lura hjärnan att kräva överkonsumtion av kalorier.

"Få personer kan någonsin återhämta sig riktigt från övervikt" skriver författarna. De som gör det, ligger fortfarande i fasen "övervikt på tillbakagång", "och är biologiskt mycket olika andra indiviter i samma ålder, kön och kroppsvikt som aldrig varit överviktiga." De är i ständigt krig med sina kroppar och får anstränga sig för att hålla sig viktstabil.

Ett deprimerande faktum, sade Ochner i en intervju, är att "den genomsnittliga vuxna med bibehållen fetma har mindre än 1% chans att återfå och bibehålla en hälsosam kroppsvikt utan kirurgi."

Dessa nedslåenda fakta om kroppens reaktion på viktminskning är välkända för fetmaforskare: Läkemedels utvecklare brottas med det faktum att även om deras behandlingar introducerar viktminskning genom ett sätt, så poppar andra mekanismer upp för att begränsa eller vända viktminskningen. Så varför skulle en inflytelserik grupp forskare se värdet i att ge upp dessa idéer i en respekterad, medicinsk tidskrift?

"Det är inte bara att de flesta människor fortfarande har övervikt - som de säger, det är den sista acceptabla formen av avvikelse", säger Ochner. "Det som verkligen stör mig är att arbeta med överviktskliniker där vissa av dem - oroande många - fortfarande tror att det handlar om personliga val: att om patienten bara försöker tillräckligt hårt och om vi bara kan räkna ut hur man får dem mer motiverade, så skulle vi vara framgångsrikare. Det är inte rätt.

Livsstilsförändringar är utan tvekan en nödvändig förutsättning för varaktig viktminskning, sade Ochner. Men det är långt ifrån tillräckligt och när läkarna tror att de är - när de säger "du vet redan vad de ska göra, jag sa till dig vad du ska göra", sade han - "det är verkligen grymt och skadligt"; Det förhindrar dem att få den vård de behöver."

Han sade också att läkare borde göra mer än uppmana patienter att äta mindre och röra sig mer. De bör ingripa snabbare för att uppmuntra viktminskning hos överviktiga patienter innan de blir överviktiga. De bör prata med överviktiga patienter om utbudet av läkemedel, kirurgi och enhetsbaserade behandlingar som godkänts av FDA för att komplettera kost och motion för att främja viktminskning. De bör även kunna göra viktminskningsunderhåll - en aspekt av fetmabehandling som försummats - en del av sin behandlingsplan.

Ochner tillade att folkhälsotjänstemän och forskare borde göra mer för att främja utvecklingen för effektivare stöd för viktminskning. Alla borde förstå att "det kan ta 20, 30, 40 år innan vi ser en vändning."

"Alla vill ha en fix för fetma, ett botemedel för den." sade Ochner men att "äta mindre och röra sig mer" är inte den, sade han.

Nej tack!

Med jämna mellanrum kommer kommentarer om hur svårt det är att säga nej till folks inviter att äta sådant man inte äter - fikabröd, godis, glass, desserter, frukt eller något annat som man inte kan, vill eller får äta. Man kan inte ta ett "nikotintuggummi" när man är sötsugen för att slippa abstinenserna - man får bara helt enkelt hålla sig ifrån ALLT som triggar sötsuget. Det spelar ingen roll om man är gastric bypassopererad eller inte - man kan inte äta triggers!
Så hur och vad säger man när man hamnar i det läget att man inte kan äta det som det bjuds på hur gärna man än känner att man inte vill såra och förolämpa värden/värdinnan?
Jag har faktiskt bara stött på detta problem en enda gång där jag faktiskt inte kunde säga nej totalt utan det fick bli ett halvt ja.
Det var i somras när jag med sällskap hälsade på pappas kusin med fru. De är 89 och 86 år gamla. Jag har tackat nej till räksmörgås - åt pålägget men inte brödet. Jag har tackat nej till alla kakorna fast de var köpta på konditori eller hembakade. Jag har tackat nej till frukten som serverades enbart till mig för jag åt ju inte kakor...
Ja, jag har varit där några gånger och de fattade att det var något jag inte kunde äta men de förstod inte hela vägen ut - de trodde verkligen att jag åt frukt istället.
Så när vi var där sist så hade de dukat upp ett JÄTTEFAT med frukt till oss allihop! Inga kakor eller smörgåsar alls, enbart för att just jag inte åt kakor och bröd. Hade jag hjärta att säga nej då?
Nej, faktiskt inte.
Som tur var fanns där jordgubbar, körsbär och physalis också och jag tog fyra jordgubbar, fyra körsbär och en physalis. Mycket medveten om att jag nollat kolhydrater i två månader och visste att det här skulle trigga mig på något vis. Jag åt mina bär och resultatet blev att jag fick en blodsockerhöjning och med det en dumpingattack som gjorde att jag kämpade hårt att hålla ögonen öppna och ignorera yrseln jag kände i ungefär en timme efter. Det var inte kul men just i det läget kände jag ändå att jag kunde stå ut med detta. Varför stod jag ut med det kanske ni undrar. Jag som propagerar för att man aldrig ska rucka på sina principer?
Ja, med tanke på att pappa dog förra sommaren och jag saknar honom än och detta är hans kusin och fru och faktiskt - det kanske var sista gången vi träffade dem. I det läget kände jag att det var viktigare så därför gjorde tog jag det beslutet.
Annars säger jag alltid nej tack!
Argumenten är olika och det vanligaste är:
- Varför?
Därför att jag inte tål socker.
- Men lite kan du väl smaka?
Nej, jag är sockerberoende och du skulle aldrig säga så till någon som är alkoholist, eller hur?
- Men alla behöver lite socker!
Nej, faktiskt inte. Jag har varit utan socker i fem år och skulle svimma om jag åt socker nu.
- På det sätt du äter kommer du bli sjuk!
Nej, jag mår bättre nu än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Tycker du jag ser sjuk ut?
- Det är väl inget socker i chips, potatis, bröd etc.?
Jo, allt som innebär att det finns kolhydrater i det man äter är samma sak som socker i våra kroppar. Så därför äter jag inte sådant som uppfattas som t ex salt för det är socker med salt som kamouflage.

Varför ska jag säga ja till något som jag slitit för att lära mig säga nej till?
Är jag inte värd att få må bra?
Är jag inte värd att få fortsätta må bra?
Jo, jag är värd det för jag anser att jag är det. Om du inte anser det är inte mitt problem, det är ditt.
Nej, jag är inte oartig om jag tackar nej. Jag tar hänsyn till mig själv och ditt liv går inte under för att jag säger nej, även om du uppfattar det som hotfullt, konstigt eller liknande så är det inte din kropp - det är min och mitt liv.

Den kommentar jag upplever är mer provokativ för mig är nog den här:
- ÅH, GUD VAD DU HAR BLIVIT SMAL! VAD HAR DU GJORT??? Jag behöver också gå ner i vikt! Berätta!
- Jag äter LCHF.
- VA??? Men det är väl inte bra! Bara äta fett och kött! USCH!
- Ha ha, njae, det stämmer inte riktigt och du, jag mår bra och det känns bra att väga 50 kg mindre.
- Det skulle jag aldrig göra. Jag gillar inte fett....
- Okej, det är upp till dig. Jag gillar fett. Smör är gott!
- Aha, okej. Njae, nej, jag tycker det verkar sjukt.
- Det får du avgöra. Ha det så bra!
...och där går min överviktiga vän iväg...

Så ja, jag har lärt mig att säga:

DET kanske du också kan testa - det skadar inte din kropp!

Mycket semester och lite tid att blogga

Började jobba igen i måndags efter mina fyra veckors semester. De sista två veckorna gick i turbofart i samband med att brorsan kom med sin sambo och även att jag fick in lite pengar på mitt ganska tomma konto! Det blev väldigt mycket badande och favoriten blev Kärradal, nära Varberg. Där var jag och min bror när vi var små på kollo, som de bleka stadsbarn vi var! *ironisk*
Så underbart att ha bil och kunna åka iväg så där.
Jag är en riktig badkruka men i den värme som varit så kom även jag i plurret och dessutom med BIKINI!!!!
Första doppet i bikini var lite småjobbig...att dra av sig kläderna och visa sina ben för allmänheten men något i mig lyckades bestämma sig att skita i vad folk tyckte och såg. Jag har faktiskt gått NER ca 50 kg och borde ju stolt visa upp både det fett som är kvar och alla rynkor och sladder!
Särskilt med tanke på "alla andra" tjockisar som jag såg med sina stora, uppsvällda magar och som inte verkade ha några bekymmer med att visa upp sig. Varför ska jag då skämmas?

Det har blivit väldigt mycket fakirbiffar i picnickorgarna, ägg, sallad och gucca-sås. Alla har ätit och alla har varit mätta och belåtna.

Under de dagar som min bror var här var vi ute på äventyr varje dag. Det har blivit besök vid pappas grav och efter åkte vi mot Molla, Attorp som var farmors hemtrakter innan hon gifte sig. Tyvärr hittade vi inget hus men oj, vad vackert landskap! Den dagen var det mycket åska omkring oss men det gav också fantastiska naturupplevelser.

Vi hälsade på pappas kusin i Trollhättan och höll på att svettas ihjäl i värmen. Vi har varit på Hönö, Öckerö, Bodö och Marstrand också. Vi hade inte med oss någon mat så man fick äta det som fanns att kunna äta och för min del blev räkor rena räddningen.  Brödet fick snällt stanna kvar i lådan men räkorna var färska och handskalade. Västkusten när den är som bäst! 

Jag har alltså hållt mig till min strikta Skaldemansmat hela sommaren men ja, vikten står och stampar på EXAKT samma ställe. Började till och att experimentera med Resistent Stärkelse utan någon större skillnad. 

Blev även anlitad som bröllopsfotograf i lördags och inte ens där avvek jag från min matplan. Det närmaste tårta jag kom var med kameran. 

Det var jättekul att få fota bröllop! Lite mer krav på sig än när jag fotar natur och mat! *fniss*

De senaste tre dagarna har jag gett mig sjutton på att bryta min viktplatå så jag har ätit samma mat i tre dagar nu...
Stekte upp ett paket blandfärs och blandade det med ett paket fläskfärs men det blev inga fakirbiffar utan jag stekte det som det var rätt ner i stekgrytan ihop med lök, smör och kryddor. I måndags åt jag det bara med majonnäs och tisdag, onsdag, torsdag och även kommer äta det i morgon blev ingen lunch alls på jobbet, bara kaffe med grädde och äta när jag kom hem från jobbet.
Då har det blivit en ostpanerad omelett på två ägg och så har jag fyllt omeletten med köttfärsen och majonnäs. Rejält mätt och peppar, peppar, idag visade vågen på ett halvt kilo minus!

Så jag har alltså inte ätit en endaste grönsak på fyra dagar. Bara fett och proteiner. Har tagit C-vitaminer som extra tillskott för det är det enda jag inte får i mig när jag inte äter grönsaker. Fettkaffet som vanligt till frukost.

Jag har skämts så mycket över mina armar att jag alltid har på mig någon tunn kofta/bolero/tröja för att dölja dem när jag är ute bland folk men den här sommaren har gjort mig lite modigare. Jag har bestämt mig för att sluta skämmas över dem. De är ett tecken på min kamp och den ska jag vara stolt över. Någon gång i framtiden kanske jag vågar visa en bild på mig i bikini också!
Så här får ni två bilder av mig barärmad som min dotter tog när vi rekade vart jag skulle fota bröllopsparet i lördags.
Hoppas ni haft en lika härlig sommar som jag!

SSS-dag 20 och 21

Igår var det måndag och jag vaknade av klockan och kände att hela jag sa något i stil med:
- Aj, du har ont i halsen och i huvudet och du är sjukt...du kan inte jobba idag så sov du en stund till innan du ringer och sjukanmäler dig.
Halv åtta vaknade jag igen och då sa rösten något helt annat:
- HALLÅ! Gå UPP! Du har inte råd att stanna hemma och SÅ sjuk är du inte!
Jag gick upp!
Skickade ett sms om att jag skulle bli sen men var på väg.

Adam sov över hos Anton så jag hade bara mig själv att ta hand om och fick i mig mitt vanliga morgon-fett-kaffe och släpade mig iväg till jobbet. 

Lite småtrött och krasslig hela dagen men som sagt - Inte tillräckligt sjuk för att stanna hemma. Adam hade smittat mig för han har nyst som en fontän hela helgen, så någon av hans baciller hoppade på mig.

Väl hemma så blev den gastronomiska upplevelsen:

Gårdagens matrester.

Kvällssnacks - en bit Brieost. 

Adam kom hem vid sju och jag frågade honom vad han hade ätit och fick svaret: - Inget. 

- VA??? INGET???

- Nä, inget. Jag är inte hungrig...

Hm, ja, ja, mamman i mig får lära sig att inse att om man är lchf:are så äter man när man är HUNGRIG och säger ungen att han inte är hungrig, så är han inte det. Han åt ju igår...

Vid tio-tiden kom han ut i köket och gjorde sig en äggmjölk med kakao och någon halvtimme senare kom han ut och öppnade kylen och sa att han var hungrig...

Konstaterade att det fanns korv och frågade varför jag köpt korv när han inte fick äta korv och jag svarade att jo, han fick äta den korven som jag köpt för det var bara 3 kh/100 gram. 

Han tog två och sedan gick han och lade sig. 

Idag kom jag hem sent efter ett mötet på stan, på Condecco. Där fanns inget för mig att äta så det blev en kaffe med grädde tills jag kom hem vid åtta. 

Då stekte jag tre korvar och tre ägg och tryckte i mig med Bearnaiessås för majonnäsen var slut. 

Det funkade och mätt vart jag. 

Adam har jag inte sett till mer än spåren av honom. Stekpannan är använd, några korvar är borta och ägg...och smör...och Olivers keps och solglasögon har plötsligt kommit hem så han har också varit hemma och vem som ätit vad har jag ingen aning om! 

Fick ett trevligt telefonsamtal idag också från Adams ena tränare där vi pratade om Partille Cup etc. och tog även om hans kosthållning, vilket slutade med att han föreslog att jag skulle komma till handbollslaget och prata om "BRA MAT" som passar för unga, tränande pojkar! Det ska bli superkul att få göra! 

Midsommar närmar sig och nej, jag har inte tusen kompisar som står i kö för att bjuda mig eller någon trevlig, snygg beundrare som vill spendera denna kärlekens helg med mig. Det verkar inte ens som det är någon av mina egna barn som vill spendera den med mig. Dottern ska till sin kärlek, Oliver ska jobba och Adam kanske stannar hemma och äter men sedan tror jag inte han vill hålla mig sällskap, vilket han egentligen aldrig gör. Är han hemma bor han på sitt rum och spelar online-spel. 

Så vad äter man om man är ensam på midsommarafton och dessutom lchf:are och sockerberoende?

Jag BRUKAR ju faktiskt äta den där sockersillen och potatisen men kör man strikt så känns det lite fel, även för en enda dag och särskilt när jag är själv hemma. Ska jag liksom koka två potatisar och köpa 6 bitar sill?

Nä, jag tror jag ska baka en ostpaj med spenat, fetaost, oliver och äta den där goda Coppan till. 

That´s it! 

Det absolut viktigaste att tänka på när man ska överleva en storhelg är egentligen bara en enda sak:

BESTÄM INNAN VAD DU SKA ÄTA! 

KÖP DET!

ÄT DET!

PUNKT! 

(Håll dig till den bestämda planen!)

SSS-dag 13-15

I förra veckan hade jag några dagar då jag kände mig så himlans hungrig och insåg att det var kroppen som vant sig vid mer kolhydrater än jag bör äta som gjorde sig påmind. Det släppte efter tre dagar så den här veckan har nästan varit tvärtom - inte hungrig.

Har "slarvat" lite, både måndag och tisdag men det innebär egentligen bara att jag inte lagat någon middagsmat direkt.

I måndags blev det ägg hela dagen, även när jag kom hem. 

Igår kom jag hem sent efter att jag hade fotograferat sonen som åkte iväg med sina skolkompisar på avslutningsbal för niorna. Kom hem vid sju och hade inte ätit sedan tolv, på jobbet. Jag var helt enkelt för hungrig och för trött för att ställa mig vid spisen så det blev två "dubbelmackor" på ostplättsbröd, två skivor skinka på varje dubbelmacka och en tjock skiva gräddost på varje. Toppat med smör och majonäs. 

Mätt var jag! 

Så idag har jag lagat mat! 

Det blev ugnsgrillad, hel kyckling:

Jag fyllde innandömet med vad jag hade hemma i örtagården:

Salvia

Timjan

Chokladmynta

Hallonmynta

Vitlök

Citronsaft (inte från örtagården)

Salt, peppar

Smör

In med kycklingen på 200 grader. Ös kycklingen med skyn någon gång i halvtimmen tills den är klar. 

Till detta serverade jag min egenodlade svartkål som jag stekte ihop med:

en gul lök

vitlök

smör och skyn från kycklingen

lite creme fraiche

riven gräddost som jag rörde ner i slutet 

Jag tycker att svartkålen är lite seg men Adam gillade det men ja, han är ju galen i kycking så jag kan nog servera i princip vad som helst till så är han nöjd. Ha ha!

I morgon slutar min yngste son nian och på fredag sätter jag honom på SSS-mat också! 

Han har fått lite uppmaningar av sin handbollstränare att tappa några kilon då det blir väldigt tungt att spela på elitnivå när man har några kilon för mycket. Nu slipper han skolmaten i tio veckor så då ska här slimmas son! 

Han är en vacker man oavsett! 

Foto: Maria Jallow
Fotograf: Arthur

I övrigt mår jag faktiskt väldigt bra! Huvudvärken har jag avhjälpt med salt-shots och det går på några minuter. Energin är god. Magen mår bra förutom när jag vänjer den vid ökad dos av msm - målet är att få upp den till 7 krm msm och jag är uppe på sex nu. 

Idag när jag lade benen i kors så upplevde jag att jag var "närmare" det andra benet än förut. Ju smalare mina ben blir desto närmare hamnar benen när jag sätter dem i kors. Jag kan inte sitta på något annat vis längre och jag minns att jag alltid satt så när jag var så där sjuk och mager när jag var 22 år. Då kunde jag sätta benen i kors och lägga foten bakom vaden samtidigt. Det är just mina ben som fortfarande har fettdepåer och tydligen det svåraste att bli av med men nu verkar det hända något även där. Finns liksom inget fett kvar på överkroppen att ta. Som ni ser på fotot har jag ganska mycket överskottshud på armarna och där finns lite fett kvar men väldigt lite. 

Pizzabotten gjord på bacon

Känner att den här sista veckan har magen sakta börjat stabilisera sig igen efter min lilla "resa" med utslagen mage och ambulansfärd. 
Boostat mig varje morgon med 4 krm msm och 2 krm bikarbonat som jag shottat. Sedan mitt "vanliga" kaffe med kokosolja, smör och ägg.
Veckans händelser gav mig en ny insikt också genom mitt jobb. Både på torsdagen och fredagen var det fika på jobbet av särskilda anledningar och det skulle som vanligt serveras socker i någon form. MEN! 
Mina kära kollegor har ju faktiskt förstått att jag inte äter socker, även om de inte har så stor koll på vad LCHF innebär men bara tanken på att de lägger ner energi och tanke på mig när det ska fikas är ju helt underbart. På torsdagen fick jag en tallrik med skinka, melon, babybellost och lite chiafrön på medan kollegorna åt Vaniljhjärtan och vetelängd. På fredagen fick jag en sallad med allt möjligt gott medan kollegorna åt persiska "kakor" och morotskaka.  Det nya för mig var inte vad jag fick äta istället för de där kakorna utan vad jag kände. 

Först och främst kände jag mig väldigt förfördelad som fick äta något som var fyllt med kärlek och framför allt: Näring! (Även om allt inte var sådant jag själv skulle äta om jag köpt det.)
För det andra så kände jag någon slags "tycka-synd-om-känsla" för mina kollegor som bara fick äta socker, mjöl och tillsatser. Jag kände ingen avund eller sug. Brukar ändå känna att det sticker till i sockerhjärnan men det är som att det har försvunnit helt ur mitt system. 

Det tog över fyra år att uppleva detta och nej, jag tror ändå inte att jag är botad för all framtid. Jag är bara "sockerfri". 
Beroendepersonen finns inom mig och ett enda litet felsteg skulle kunna väcka den djävulen direkt. 
Att tänka och vilja innebär inte att man måste gå till handling. Handling börjar alltid med en tanke. Jag tänka och känna hur socker smakar och känns utan att vilja stoppa det i min mun. Men nu tror jag faktiskt att till och med dessa tankar är under kontroll utan att behöva aktivt försöka låta bli att tänka! (Svamlar lite)

Veckan slutade med årets första After Work på min favoritbåt under Göta Älvbron. Det har ju varit sjukt varmt i flera dagar och det var det även igår kväll. Åt av deras grillbuffé, två spett med fläskkarré som jag inte ens vågar tänka på varifrån den billiga grisen kom i från. Till det åt jag Tzatziki och lite sallad och så drack jag några glas vin blandat med Ramlösa. Funkar bra för då behöver jag inte tänka på att fylla på med vatten utöver vinet utan allt ingår liksom! 
Hängde med fem andra kvinnor när de gick in till stan men tappade lusten rätt snabbt efter en stund och var hemma redan vid ett-tiden. 
Vaknade inte och kände mig som en nyponros i morse men ingen direkt huvudvärk och bara lite allmänt seg som sig bör. 
Är man bakis måste man ju äta pizza så idag fick det bli att testa en ny idé på pizzabotten. Såg något foto någonstans i någon av lchf-grupperna har jag för mig om denna typ av botten. Googlade på svenska receptsidor men hittade inget men däremot på en amerikansk Paleo-sida.  Kan ju inte heller förneka att det där knäppa programmet som heter "United states of Bacon" ger mig en del idéer också, så idag blev det en kombination av dessa två! 

"Fläta" ihop bacon. Jag ville täcka hela plåten för jag vet att köttet skulle krympa.
Så jag använde 4 paket. 

Ställ in plåten på 200 grader i ca 20 minuter. 

Jag valde köttfärs som topping, stekt ihop med lök och champinjoner. Kryddade med grillkrydda och mexikansk Tacokrydda som jag hittat utan tillsatser. (Kockens)

Den klassiska såsen är inte så klassik. Jag blandade ihop 1 dl  Relish och  2 msk Tomatpuré och en msk tomatketchup. 

Lät baconbotten svalna lite, bredde på pizzasåsen, riven mozarella med en vanlig hårdost. På med körrfärs. lite körsbärsplomontomater och basilika och in i ugnen på 200 grader i ca 20 minuter. 

Till pizzan serverade jag en blandad sallad och en sås på  2 dl gräddfil som jag blandade med 2 tsk Chipotlepasta och salt.

Adams kommentar var:
- Mamma, den här pizzan skulle folk köa för! 

Gastric bypass: Ett verktyg för livsförändringar?

Ett av det vanligaste argumenten för att utsätta sig för en gastric by-passoperation eller alla versioner av överviktsoperationer som finns är: - Jag behöver ett verktyg för att klara av att gå ner i vikt! 
Samtidigt så ser jag trenden så tydligt i grupperna jag själv har och den andra gruppen som är för Långtidsopererade - de som opererades för mer än tre år sedan. Trenden är att det går undan som attan det första året och saktar av det andra året och det tredje så står det still eller faktiskt börjar vänta uppåt igen...så vart tog det där verktyget vägen? 
Försvann det? 
Eller är det så att det där verktyget inte ens existerar? 
Hur tänkte jag själv inför min operation? 
Jag kan ärligt säga att jag nog inte tänkte alls utan mer kände. Jag kände en avgrundsdjup panik över min stora, tjocka kropp. Jag var panikslagen över att jag inte kunde röra mig normalt, att folk glodde och kastade glåpord efter mig och känslorna jag hade inför mig själv som enbart var självförakt. Jag tänkte nog bara: - Jag måste bli av med alla dessa kilon och jag klarar det inte själv! 
Är det så alla känner och tänker? Hade någon sagt till mig då, den där gången att nej, du får ingen operation men vi kan sy ihop munnen på dig eller sätta dig på en öde ö där du bara får äta granskott så hade jag gjort det. Jag hade panik och jag känner igen den känslan från många andra som skriver att de ställt sig i kö för operation.
Sedan håller man envist kvar den där känslan av att NU kommer jag bli normalviktig - nu KAN jag inte välja längre...tills man inser att verktyget man trodde att man fick genom att ta bort större delen av magsäcken inte riktigt funkar för nä, det satt ju inte i magen utan i skallen. 
Verktyget vi tror att vi får är att vi MÅSTE tänka på vad vi äter och att mängden mat vi får i oss är så liten att man bara MÅSTE gå ner i vikt på grund av de där barnportionerna. 
Jag kan säga att jag har nog aldrig tänkt på mat så mycket som efter att jag startade mina grupper på Facebook och den eviga dialogen är:
- Vad äter du? 
- Hur mycket äter du?
- Hur ofta äter du? 
- Varför går jag upp i vikt efter operationen?
- Varför drabbas jag av blodsockerfall?
- Varför drabbas jag av näringsbrister?
- Varför tappar jag håret?
- Varför tappar jag mina tänder?
- Varför dumpade jag på det här när jag inte gjorde det förra månaden?
- Vad ska jag göra för att gå ner mer i vikt?
- Vad ska jag äta för att gå upp i vikt? 
- Hur kan jag få stopp på det här?

Har du inte opererat dig ännu så finns det egentligen bara ett enda svar: Låt bli operationen och fundera på vilka verktyg du behöver som faktiskt baseras på ett beslut, en självinsikt, kunskap och faktiskt VÅGA testa din förmåga att välja bort det som du faktiskt inte SKA äta! 
Du kan inte spika i en spik med såg och såga med en hammare. 
Varför då tro att du kan det? 
Vågar du vara utan spannmål, socker och kemiska tillsatser i din kost?
Vad skulle hända tror du?
Du kommer antagligen ha massor med frågor då också men kanske du får svar som du faktiskt kan göra något med istället bara för att "gilla läget" med näringsbrister, håravfall, dåliga tänder, dumping och blodsockerfall. Du kanske faktiskt slipper gallstensanfall, tarmvred och andra mer otäcka skador som du kan råka ut för efter den där operationen. 

Jag skrek TJOOOHOOO häromdagen! 
En ung tjej som hade bestämt sig för att inte operera sig skrev i stödgruppen att hon tyckte det var så seeeegt att gå ner i vikt för hon hade bara gått ner tre kilo. Hon skrev så här:

"Jag valde att inte göra GP och ställde in operationen en vecka innan. Blev så himla rädd efter att jag har fått höra. Istället började jag träna och har förlorat 3 kg på 4 veckor :S Snacka om trögt, skulle jag operera mig skulle jag nog redan ha förlorat 10 kg  Känner mig som himla deppig, DET GÅR SÅ HIMLA TRÖGT!"

Jag rekommenderade henne lchf och tipsade om två grupper för "vanligt" folk (de som inte är opererade) och så skrev hon att hon redan gått ner två kilo på en vecka och kunde inte riktigt tro att hon gjorde det för hon åt sig mätt, åt gott och mådde så bra! 
Då blir jag så där: YES-VAD-GLAD-JAG-BLIR!
Hon vågar!
Hon fixar det! 
Den vanligaste reaktionen från många som börjar med lchf är just:
FAN VAD LÄTT DET HÄR VAR! 
Så när folk säger till mig att jag är så duktig som gått ner så mycket de sista åren så har jag lite svårt att tycka jag är duktig för det har inte varit en kamp, snarare rena barnleken. Det som varit svårt är alla människors fördomar inför kosten - den där kosten som är utan spannmål, socker och tillsatser. Ja, visst är det konstigt! Men ack, vilket bra verktyg det är! 
Det absolut bästa verktyg jag någonsin hittat när det gäller kampen mot sockerberoende och övervikt. 
Jag har inte mer karaktär än någon annan. Jag är inte starkare än någon annan
 - jag har bara rätt verktyg! (Nu) 

Symptom på insulinresistens

Hittade en artikel på engelska om symptom på insulinresistens och började läsa den med stort intresse sedan jag gått och sagt att folk går omkring med "sockermage", det vi allmänt kallar för ölmage, kalaskula mm. Det jag har märkt de sista åren att att det inte längre bara är män och kvinnor som kommit upp i åren som har det utan även barn. En person kan vara i övrigt smal men ändå ha en bra magkula och jag har kopplat ihop det med just insulinresistens.

Detta kallas för "skinny fat" på engelska, smal kropp men stor mage.
Det jag också reflekterade över var att jag, trots min övervikt och mitt sockermissbruk aldrig fick den där uppsvällda, tjocka magen. Jodå, jag har också haft bra med bukfett men samtidigt aldrig den där kulan utan mitt fett lade sig på rumpan, benen och armarna. Hade knappt någon dubbelhaka ens. Så jag var själv lite fundersam över varför just jag inte fått diabetes 2 eller blivit insulinresistent, tills jag läste artikeln. Då fick jag svaret på att jag visst var det, men inte är det längre.
Här kommer min översättning av artikeln:

Hur vet jag att jag är insulinresistent?
Äppelformad figur eller päronformad?
Den första ledtråden på om du är insulinresistent är fördelningen av fett på kroppen, vilket framgår av bilden.
Insulinresistens kännetecknas av bukfetma, som är äppenformen till vänster. De bäddar in fettet runt midjan, och får den svullna magen - det är de klassiska tecknen. Ackumuleringen av fett runt och ovanför midjan är en varningssignal.
Har man en päronform är vikten oftast nedanför midjan, på höfterna och låren och buken är betydligt plattare. Om du är päronformad, har du sannolikt inte insulinresistens.

Hudflikar, skinnpluppar, hudvårtor etc. (Finns många namn, min anm.)

Ett annat symptom som nästan alltid är ett tecken på insulinresistens är hudflikar. Jag har haft dessa i flera år och jag önskar att jag hade känt anslutningen! Hudflikarna är små knölar eller knutor i huden, som kan sitta på halsen, ansiktet, i armhålorna eller på andra ställen där huden är skrynklig. (Mitt kommentar: Jag hade detta i armhålorna och på insidan av låren och av någon lurig anledning har de försvunnit, vilket jag inte ens tänkt på förrän jag läste den här artikeln)
Mina sitter bara under min högra arm - Jag har bara ett fåtal, inte så många som på denna bild. Jag visste inte ens vad de hette, så det var svårt att forska kring detta. När jag fick reda på namnet, var allt jag fick reda på att de är ofarliga. Så eftersom de var under min arm (ej märkbar) och inte vara farlig, ignorerade jag dem!

Observera: Förekomsten av hudtaggar är en mycket stark indikator på att du har insulinresistens.
Fler källor till ovanstående påstående: http://www.medicinenet.com/insulin_resistance/page3.htm

Hyperpigmentering - Acanthosis nigricans  
Acanthosis nigricans är den tekniska termen för mörka fläckar på huden. De är vanligast att finna runt halsen, under armarna, på armbågar, knän och knogar. Återigen, det är inte farligt, men om du har detta symptom, då du är mycket sannolikt insulinresistent.

Många människor har både mörka fläckar och hudflikar. Om du har det, och du ännu inte träffat en läkare - så gör det! Att veta att du har insulinresistens är det första steget till att bli frisk. Få ett fasteinsulin-blodprov gjort och det kommer utan tvekan att bekräfta det. Du bör inte ignorera dessa symtom, eftersom de säger att du är i riskzonen för att utveckla diabetes.
Ytterligare källa till ovanstående påstående: http://www.cedars-sinai.edu/Patients/Programs-and-Services/Androgen-Related-Research-and-Discovery-Center/Symptoms-and-Diagnosis/Obesity-and-Insulin-Resistance.aspx

Orsaken till varför vi blir insulinresistenta finner du här.  (Klicka på den blå texten så öppnas en ny sida)

Översättningen av artikeln gjorde att jag insåg att det här även påvisar tydligt att även jag var i riskzonen för att få diabetes 2. Jag är glad att jag tog tag i min vikt ordentligt för fyra år sedan och idag har jag jag tappat ca 55 kg. Hudflikarna är borta och även de mörka partier av hud som jag hade under armarna och på låren är borta. Idag är jag inte längre i riskzonen.

Sockerberoende - OA

Idag var jag på mitt första OA (Overeaters Anonymous) på uppmaning av Bitten Jonsson, författaren bakom Sockerbomben och den första behandlingsterapeuten i Sockerberoende här i Sverige. Hon säger att ALLA som har ett beroende oavsett vad behöver/ska gå igenom 12-stegsprogrammet och jag tänkte att jag kan lära mig mer om både mig själv och andra genom att gå på dessa möten. Idag blev det bara en slags introduktion om verksamheten.

Steg ett är: "Vi erkände att vi var maktlösa inför maten, att vi inte längre kunde hantera våra liv." 

Först tyckte jag den där punkten var lite konstig. Vad då maktlös? Jag är ju inte maktlös... jag har ju faktiskt tagit makten över min mat men så insåg jag precis det som tjejen sa om den livslånga maktlösheten inför maten: 

Jag måste passa mig hela tiden även OM jag inte faller för frestelsen att äta så är det en daglig strategi att hålla mig ifrån det. Även om mina triggers inte skriker mig i örat: ÄÄÄÄT MIG så viskar de minst en gång om dagen. Jag har massor med strategier för att undvika att bli triggad, bland annat "Det som inte syns, finns inte" så slipper jag se mina triggers så tänker jag inte på dem men det räcker med att de syns så hänger de sig i min hjärna - ÄVEN om jag kan hantera det. 

Så, ja, jag är maktlös på det viset för varje dag är en slags maktkamp mellan mina triggers och min vilja att låta bli att falla för mitt beroende. 

Det kommer vara så här i hela mitt liv, det är jag fullständigt medveten om. 

Idag blev jag "lurad" att äta socker faktiskt. Deltagarna på mitt jobb tycker jag är jättekonstig som inte äter socker i någon form och alltid tackar nej till deras inviter att äta bröd, kakor, godis osv. 

Idag var det samma sak när jag kikade in i ett av klassrummen. Ett helt gäng med kvinnor satt runt ett bord och hade dukat upp en massa ätbart. En av kvinnorna sträckte som vanligt fram en bit bröd och sa:

 - Varsågod och jag svarade i vanlig ordning: - Nej, tack! 

Men så såg jag att det fanns både avokado och ägg på borde och sa att okej, jag kunde ta några bitar avokado. Jag fick en gaffel och tog några bitar. Då visade hon på en skål med någon slags svart sås med sesamfrön i och jag frågade vad det var och om det var socker i den och hon lovade att det inte var det. Jag tog en gurkskiva och doppade den i såsen och precis innan jag skulle stoppa den i munnen stannade jag upp och tittade på henne igen och frågade om det var socker i det och hon svarade återigen nej men jag tyckte det såg misstänkt likt melass, så jag stack ut tungan och doppade såsen mot tungspetsen och jodå - det var JÄTTESÖTT!!!

Jag lade ifrån mig gurkan och sa att det INTE var okej att luras på det viset. Jag blev inte arg men skojade om att det var lika allvarligt som om jag hade försökt lura henne att äta griskött. Hon skulle inte "dö" av att äta griskött precis som jag inte "dör" om jag äter socker men ingen av oss skulle uppskatta det av andra anledningar. 

Hädanefter kommer jag inte ens säga nej tack utan bara gå förbi. 

Det är väldigt konstigt att folk inte kan respektera att jag inte KAN eller VILL äta socker. För mig är det en drog och min hjärna har utvecklat en sjukdom mot detta gift. Alla är inte sockerberoende men JAG är det och jag kommer aldrig någonsin acceptera att människor inte kan acceptera ett nej tack, oavsett vad anledningen är. 

Jag kommer gå de tolv stegen och vem vet? En dag kanske jag startar en OA-grupp här i Angered...för det behövs! 

Jag kommer berätta här på bloggen om dessa möten och vad som händer i mina tankar och vad jag lär mig.