onsdag 10 oktober 2018

Ny bok ute snart!

Nu är det äntligen möjligt att förhandsbeställa boken och se hur du kan få MER kunskap och oavsett om du är vän eller anhörig eller känner till en överviktsopererad människa så kan boken STYMPAD göra skillnad i en opereras liv. Din kunskap hjälper! Tack Anna Hallén Buitenhuis för ditt viktiga förord till boken och tack Petra Sundqvist för ovärderligt support!
Vi, Camilla Näslund och Maria Jallow ber ödmjukt om hjälp att sprida budskapet vidare genom att dela och/eller tagga den eller de du tror är intresserade av mer kunskap i ämnet. Vi gör vad vi kan för att hjälpa andra sjuka och skadade och ber aldrig om något i gengäld men nu skulle vi verkligen genuint och ärligt behöva din hjälp! Förhandsbeställ och läs den oavsett om du är för eller emot så kan boken förbättra varje opererades liv! Vi bjuder på en hel del extra så häng med nu!


Det här blir personligen väldigt viktigt för både mig och Camilla att ni visar ert stöd för det grymma jobb som ligger bakom boken. Det gör ni genom att dela, förhandsbeställa, sprida och hjälpa oss att nå ut! 

FÖRHANDSBESTÄLLNING  <<<<<<<<<<<<<<<<<<<<


onsdag 25 januari 2017

Den ultimata tillskotts-cocktailen

Jag har läst på om tillskott lite till och fick uppmaningen att lyssna på en person som heter Morley Robbins som bland annat forskar på Magnesium. Han tog upp vikten av bra tillskott som kan hjälpa kroppen att både bli fri från kopparförgiftning och sjukdomar. Eftersom jag är extra intresserad av just näringsbrister så läste jag inte hans pod-inslag en gång utan flera och skrev upp vilka tillskott han rekommenderade som både samverkar och hjälper kroppen att rätta till de obalanser som man har fått.
Med tanke på att hans rekommendationer är för personer med normal anatomi och inte för överviktsopererade så känner jag att de här är extra viktiga just för överviktsopererade och vill rekommendera er att PROVA detta.
Jag fick hem min leverans idag och börjar nu med dessa. Så det här gäller även för återställda som för överviktsopererade.

Följande tillskott har jag köpt. Länk på varje tillskott till Iherb. Dela upp beställningen på max två burkar per paket så slipper du betala tull. Thorne finns i Sverige men inte zink-tillskottet med den perfekta balansen av mineraler i sig.

Har du en kopparspiral behöver du ta ut den först och främst p g a den förgiftning som koppar ger i kroppen för alla.

1.

Thorne Research, Vitamin C With Flavonoids, 180 Veggie Caps


2. 

Trace Minerals Research, Liquimins, Ionic Zinc, 50 mg, 2 fl oz (59 ml)


3. 

Thorne Research, B-Complex #6, 60 Veggie Caps


4. 

Solaray, Magnesium Glycinate, 400 mg, 120 Veggie Caps


5.
Marknadens bästa fiskleverolja med enbart naturliga ingredienser:



Marknadens billigaste med inte lika naturliga ingredienser och en producent som inte svarar på hur eller varifrån A och E-vitaminerna kommer från:

Flytande omega-3 av fiskleverolja 

Är du överviktsopererad behöver du även B12-tillskott och det finns i sprayform både i Sverige och på Iherb, för bra upptag. Det innebär också att man inte behöver ta mer än vad som rekommenderas på flaskan. 


Proteinpulver får man inte missa! Här är marknadens bästa enligt min åsikt. 


För att hjälpa kroppen att bryta ner maten du äter och omvandla den till näring behöver du hjälpa den eftersom du är överviktsopererad och jag rekommenderar följande för att hjälpa till med matsmältningen;

Matsmältningsenzyer

Probiotika/bakterier: 

Mata bakterierna med Markattas Äppelcidervinäger, Kefir, Kombucha eller fermenterade grönsaker som t ex surkål. 


Hjärnan behöver även lite extra för att motverka den stress som uppstår vid svält och näringsbrister och jag rekommenderar alltid ekologisk, kallpressad kokosolja som du kan köpa i de flesta mataffärer idag. Jag köper Markattas stora burk för 85 kronor på ICA. Det är inte så viktigt vilket märke så länge det står att den är kallpressad och ekologisk och MED smak! Den utan smak är raffinerad och de goda egenskaperna som kokosolja har är borta. 

Klarar du inte av smaken så kan du köpa en olja som heter MCT-olja. Den är helt smaklös men man får bara ta LITE av den annars brakar magen ihop, även på den som inte är överviktsopererad. Jag tar en tesked av den i mitt kaffe på morgonen. 

Det går att köpa i både Sverige och på Iherb. 


När det gäller vad man äter för kost så rekommenderar jag alltid LCHF, lågkolhydratkost och Paleo. 

Man väljer den version som passar en bäst. Jag som är sockerberoende kan INTE äta frukt så jag äter en blandning mellan Paleo och LCHF i dagsläget. Det viktigaste är att du alltid tänker på vad det är för näring i den mat som du tänker stoppa i dig. Ett ägg är mycket näringsrikt i jämförelse med en deciliter pasta. Ett lchf-bröd är näringsrikare än en vanlig brödskiva, bakat på vetemjöl. En skiva rent kött är näringsrikare än en skiva skinka som inte bara består av kött utan av socker, klister, tillsatser och aromer. 
En spannmålsfri kost är absolut viktigt då spannmål förstör tarmluddet vars uppgift är att ta upp näring i tarmen. Det är som att klippa av fingrarna på dig själv. Du handikappar tarmen ännu mer än du redan gjort. 

En läckande tarm läcker ut näringsämnen och skadliga ämnen ut i din kropp - och in. 
Det orsakar inte bara näringsbrister utan även sjukdomar och problem med vikten - även om du är överviktsopererad. 

Vill du gå ner i vikt effektivt och bestående? 
Då ska du inte vara överviktsopererad. Alls. 

Min beställning


Hör av er och berätta om det gör någon skillnad för er! 
Jag hoppas verkligen det! 



fredag 9 september 2016

Problemet sitter inte magen

Det vanligaste argumentet FÖR en överviktsoperation är att det är ett verktyg för att kunna gå ner i vikt.

Det vanligaste argumentet EMOT en överviktsoperation är att problemet inte sitter i magen, utan i hjärnan.

Kan man operera fram ett verktyg som fungerar på hjärnan också?

Ja, till en viss gräns, eller rättare sagt, under en viss. De första åren (1-5 år) sätts systemet ur funktion så mycket att det eviga suget försvinner, hungerkänslorna (inte för alla) är borta, samtidigt som man får uppleva hur det känns att inte vara kraftigt överviktig (alla går inte ner i vikt eller ens särskilt mycket). Det kan man ju kalla ett verktyg. Tyvärr fungerar det inte så länge.
Suget kommer tillbaka.
Hungerkänslorna brukar komma tillbaka. (Inte för alla och har man inga hungerkänslor blir det också ett stort problem.)
De sjukdomar som man blev av med, t ex Diabetes 2, högt blodtryck, problem med lederna etc.
Övervikten kommer tillbaka. 65% av alla överviktsopererade går upp i vikt efter 3-5 år om man inte under denna tid lyckats förändra sina kostvanor till en kost som ger en hållbar viktnedgång eller viktstabilitet. (Ett evigt bantande med fokus på vågen.)


Precis.
Man har några år på sig att förändra sina kostvanor.
Man har några år på sig att bli av med sitt matmissbruk.
Man har några år på sig att bli fri från sitt sockerberoende.

Lyckas man med det, enbart med en viktoperation?

Det sitter ju inte i magen. Det sitter i hjärnan.
Jag är ett levande exempel på hur det min operation inte fungerade som ett verktyg.
Mitt sockersug försvann aldrig.
Mina hungerkänslor kom tillbaka.
Jag blev aldrig normalviktig vilket också gjorde att jag inte fick uppleva det och kunna använda det som morot när vågen började peka uppåt igen.
Jag blev bara mindre tjock.
Sedan blev jag mer tjock igen.
Men aldrig så tjock som jag blev perioden 1992-1995 som fick min vikt att sluta på 172 kg. Det började med en graviditet och slutade med en gbp-operation.

21 år senare återställde jag min operation och den enda skillnaden nu, som var exakt samma som innan. Det sitter i hjärnan. Jag måste ta beslut dagligen som inte triggar igång mitt sockerberoende och matmissbruk. Det spelar ingen roll om jag har en magsäck eller inte.
Däremot tycker kroppen att det spelar stor roll att jag får i mig den näring som behövs för att hjärna, energisystem, hormonsystem och ämnesomsättning. Det hjälper mig i mina val.

Har jag inte ett hormonsystem som är i balans (Det har jag inte efter mina år som kvinna och gbp-opererad), så är det svårare att tackla beroende.
Har jag inte en fungerande ämnesomsättning ökar suget eller sätter hela hungersystemet ur funktion. Det är lika jävligt att aldrig känna hunger som att alltid känna det. Inget av det är bra.
Att inte ha ett fungerande energisystem gör dig otroligt trött och är man trött söker man uppiggande substanser; - allt från kaffe till socker.
Att inte ha ett fungerande tarmsystem orsaker en bakterieflora i obalans, vilket kan leda till allt från psykiska problem till svåra fysiska sjukdomar. Det forskas mycket på det och det kommer fler och fler artiklar och böcker i ämnet tarmbakterier. Det är inte hjärta och hjärna som är motorn i vår kropp, det är bakterierna i tarmen som styr hur hjärnan fungerar, verkar det som.

När inte magen fungerar, fungerar ingenting. Varje dag blir en kamp.

Mitt sockerberoende är under kontroll och det har inte ändrat sig efter min återställning.
Det jag upplever är att jag kan äta större portioner, vilket i sin tur gör att jag får i mig mer näring, som i sin tur gör att min kropp har större förutsättningar att hantera mina olika system i kroppen.

Utan den erfarenhet jag har, hade jag inte kunnat hjälpa andra.
Det är det enda som denna operation har gett mig.

Jag tror ändå att jag hade kunnat hjälpa andra vilket många inom lchf-världen kan bekräfta.
Med LCHF, behövs inga överviktsoperationer.



www.vita-mine.se har satt ner priset på min bok till 200 kronor. 

lördag 27 augusti 2016

Mina vänner skär hellre sönder sin magsäck och tarmar än att vara som jag

Häromdagen fick jag en länk skickad till mig av en vän. Det var en essä skriven av en kvinna som heter Meg Elison, författare och kolumnist. Googlade lite på henne och fick fram flera härliga bilder på henne. Bland annat denna:




Jag har översatt den för att fler ska kunna läsa den:

Den första gången det hände, var det min mamma. Vilket perfekt svek, som att bränna ner huset där jag föddes. Hon tröttnade i hemlighet på den långa, rundade profilen av sin mage, instoppad i sina mjukisbyxor och som flödade ut över hennes knä när hon satt ner. Hon hatade sitt stånk och stön uppför trappen och hon oroade sig över att bli diabetiker. Så hon genomgick en radikal form av viktminskningskrirugi som eliminerade över hälften av sina matsmältningsorgan - och jag lärde mig en tuff lektion i hur oacceptabelt det var att vara som mig. 

Fyra barn och en minibuss - ingen förväntade sig att hon skulle bry sig om sitt utseende längre. Hon berättade inte för någon att hon skulle göra det; hon sa bara att jag skulle behöva ta hand om mina yngre syskon när operationsdagen började närma sig. Hon hade bestämt sig och ville inte ha någons fördömande eller godkännande. Veckan innan var en orgie i överätning som jag minns som ett transportband av livsmedel. Carbonara, tjock som oljefärg på högar av hemmagjorda nudlar. Stek med mjölred, tjock sås, potatis, tillräckligt för att svälta ut irländarna igen, följt av baconsmörgåsar som läckte ut majonnäs på varje sida, när hon bet i dem. 

Även då hon knappt klarade försäkringsbolagets viktkrav. Hennes läkare sa åt henne att få den sista veckan att räknas. Hennes bästa kompis skojade och sa att hon måste platstikoperera sina bröst. Hon skrattade och lade sig under kniven 150 cm lång och 130 kilo tung, nästan lika bred som hon var lång. 

Min mamma var den första kvinnan som jag kände som flyttade ut ur sin egen kropp. Hon tömde den, bit för bit; hennes hårsvall med olika färger, föll av, hennes veranda av mage och bröst försvann över en natt. Hon "flöt" ner för trapporna på sin beniga rumpa. Hon försvann. Hennes hår växte tillbaka men hennes ansikte hade bytt skepnad så mycket att vännerna som hon inte hade ett på ett år, kände inte igen henne. Hon var som någon annan kvinna; hon älskade uppmärksamheten som hennes nya kropp fick och kunde köpa kläder i vilken affär som helst. 

Det hon verkligen ville, var att inte vara som jag längre. 

Jag till stödgrupperna tillsammans med henne, året efter operationen. Jag gick inte dit för att höra de ändlösa historierna om dessa tillfrisknade tjockisar som bytte ut känslan av att bli ihoptryckta av sin omvärld för att kvävas av smalhet inifrån dem själva. Jag gick inte dig för att höra berättelserna om skilsmässor som blev så vanliga och förutsägbara att jag kämpade för att inte skratta. Män gifter sig ofta med feta kvinnor av specifika orsaker. När förhållandena ändras försvinner dessa män som om de halkat på ett bananskal. Jag gick dit för att alla där hade en gång sett ut som mig - och en del av dem hade väldigt fina kläder. De bytte kläder med varandra, en XL mot en L, en M mot en S. De krympte framför mina ögon som glass i solskenet. Tabellerna som var markerade med 26/24/22 fylldes och det fanns ingen annan som ville ha de där elastiska klänningarna och 3X yoga-byxorna. Jag kom dit med en rulle sopsäckar. 

Mer än en gång fick jag ärva någons favoritkläder och som en helhet även historien om hur dessa kläder fick henne att känna. Jag skulle bära dessa kläder senare och komma ihåg att hon ville sluta vara detta dåliga som fick henne att låta någon skära bort en stor del av hennes tarmar. Hon hade ett ankarformat ärt över hela sin mage. Hon kräktes varje dag och sket ner sig minst en gång i veckan, men vad gjorde det, tack och lov, det var ju värt det eftersom hon inte var fet längre. 

Det fanns andra som jag kände som också flyttade ut ur sina kroppar och jag kunde förstå varför. De visste att de var tvungna till att flytta. De blev vräkta ändå; trasiga knän en utmattad bukspottkörtel drev dem till desperata åtgärder. Viktminskningskirurgi verkade vara ett rättvist pris om alternativet var döden. 

Och i nästan samtliga fall, var alternativet mitt liv.

Jag brukade skämta med folk om att jag var min mors före-bild, i den allestädes närvarande och förödande traditionen av bilder tagna för att avslöja den dramatiska viktminskningen, den reklam som säljer viktminskning till kvinnor. Innan hade vi delat samma siluett, gigantisk rumpa och olympiska höfter, en päronformad och pendlande swing då vi rörde oss i livet. Efter att jag hade svårt att tro att vi var samma art, för att inte tala om en upprepning av samma släktskap. Långa ben, korta armar, fräknar och samma krokiga lillfinger. Men skillnaderna var som två olika klimat, två långa, separata grenar på livets träd. 

Förut hade min mamma fått uppleva hur människor vägrar att ta feta kvinnor på allvar. Hon hade uthärdat fördummande och avsexualisering och hon var redo för att omförhandla. Två dagar efter operationen, ignorerade hon sin läkares ordination och försökte vara en tuffing. Jag såg henne stå över diskbänen med ett brunt skum som vällde ut från hennes näsa och mun, som visste att hon inte ville bli tuktad av en patriarkalisk och fett-fobisk läkare för en gångs skull, men som av den fysiska verkligheten påminde henne om att hennes nya mage inte var större än en liten plastmugg. En månad senare såg jag henne svimma efter att ha ätit en Starburst; sockret fick henne att dumpa och sockret gick ut i blodomloppet lika snabbt som heroin och slog ut henne totalt. 
Hon bytte plågan om hur hon blev bemött mot dagliga, fysiska plågor. 
Efter år av att försöka och misslyckas olika dieter som aldrig fungerat för någon, valde hon kärnkraftsalternativet. Hon vägde sina alternativ och valde detta över att leva ett liv som mitt. 

För mig, är det bara operationen som ger mig den starka känslan av övergivenhet, avvisande och svek. Jag har sett vänner gå igenom varenda diet, varje berättigande av förnekelse, lidande och eliminering. En vän eller kusin kommer en dag att förlora förmågan att tala om något annat än kolhydrater, socker eller hela livsmedel eller animaliska produkter. Jag slutar lyssna och bara nickar. Jag vet att de försöker flytta ut, flytta bort. De står inte ut med att vara det vi är längre. 

Feta människor som blir besatta med att räkna kalorier och steg, att de försöker utrymma sina kroppar en liten bit i taget. . . Jag oroar mig inte för dem. De kommer aldrig att göra det. Förr eller senare kommer de tillbaka.

De som följer i min mors fotspår är de som verkligen lämnar. De får något uppskuret och bortklippt, de installerar en ny hårdvara som stoppar dem från att äta upp världen. De packar den och de återvänder inte. Jag stannar i mig. 

Jag ska vara snäll mot mina med-tjockisar när de faller offer för trycket. jag förstår vad de går igenom. Smala människor som talar om dieter fyller mig med flytande gift. Jag kan inte acceptera deras försiktiga vakande, hänga upp vitlöksflätor och göra korstecknet tre gånger när de ser mig komma. Jag kommer inte lyssna på deras skräckslagna vidskepelse eller deras självbelåtna pseudovetenskap när de berättar om och om igen vad där villiga att gå igenom, hellre än att bli som jag. När deras samtal enbart handlar om kalorier och deras moraliska skyldighet att hata sig själv, så brukar jag sprida ut mig och göra mig så bred som möjligt. Jag kan expandera som en manet; det är en speciell fördel med mycket fett. Jag överensstämmer med formen av en vattenballong. Jag lägger vantarna på något att äta medan de pratar. Vid ett sådant tillfälle stoppade jag en sådan diskussion om det onda, vita riset med att äta en Halloween-stor påse med mini-Snickers medan jag nickade mitt feta huvud instämmande för att visa att jag förstod. 

I min ilskna trötthet att ses som ett varnande exempel i valstorlek, försöker jag beväpna min egen bild. Jag hemsöker smala människor på gymmet som Fetto-spöket som kommer och spökar. Det började som ett demoraliserande fenomen: Jag började genom att vägra krympa ihop inför plågade blickar och öppen fientlighet som jag bemöts av. för att jag har fräckheten att leva i en fet kropp utan att konstant be om ursäkt för min existens. Mitt gym i San Francisco är en karikatyr av kroppslig besatthet. Dess annonskampanjer är ökända med smidiga tränare som glider över golven som hajar som sniffar efter blod. Det finns inga andra feta människor på gymmet. Som en späckhuggare bland ålar, kastade jag min skugga över deras simning och kamp och de ser på mig med ren skräck i blicken. Jag är anledningen till att de går upp vid 05:00 och sätter på sig en monitor som räknar deras steg. Jag är det värsta som kan hända. 




En efter en har de feta människorna i mitt liv lämnat mig. Inte genom dieter och träning, inte genom de omtalade "livsstilsförändringarna". De får sin operation och går över till andra sidan. Många av dem har accepterat sig själva och varit positiva till övervikt. De gick igenom ett helvete för att älska sig sälva och leva med sina kroppar utan att be om ursäkt. Men har tröttnat på att spöka på gymmet. De tröttnade på människor som föreläst och vädjat till dem. De tröttnade på män i barerna som ropade "ladda harpunerna." De tröttnade på de medpassagerare på flygplanen som bad om att få byta säte. De blev trötta på att höra att de var för feta för att knulla eller att just den där klänningen inte fanns i den storleken. De har utstått det omöjliga: en uppsjö av förödmjukelser och var villiga att förhandla om något annat. De kommer komma överens med våra smala vänner: detta liv är det absolut värsta helvete som kan drabba en människa. 

Jag fick nya vänner med en fet flicka. Hon är vacker och smart och har en framstående position i mitt samhälle. Jag försökte flera gånger för att engagera henne i den avslappnade kvinnoförening av fett flickor, för att prata varumärken och kläder och dela en liten öga rulle på hur saker och ting är. Hon avvisade mig i ett slags men kallt sätt, och jag visste inte varför. Jag trodde illvilligt att hon kan vara en av dem, i lång återhämtning från kniven och ändå inte går för tunn. Månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en lyrisk rop som krossade mitt hjärta. Jag justerade. Jag tog ett steg i riktning slutsatsen mot vilken större delen av mitt liv har lett mig: Oavsett hur mycket de skadar, andras handlingar är helt om och om sig själva. De syftar dessa harpuner på sina egna hjärtan.

Jag fick en ny vän i en fet kvinna. Hon är vacker och smart och har en framstående position i vår kommun. Jag försökte flera gånger få henne att följa med mig till den avslappnade kvinnogruppen av feta kvinnor, för att prata varumärken, kläder och rulla våra ögon om hur saker och ting är. Hon avvisade mig vänligt men på ett kallt sätt och jag förstod inte varför. Jag trodde lite elakt att hon kunde vara en av dem som återhämtade sig från kniven men hunnit bli smal nog. Några månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en poetisk essä som krossade mitt hjärta. 
Jag ändrade mig. Jag tog ett steg i riktning mot slutsatsen mot vilken större delen av mitt har lett mig till: Oavsett hur mycket de lider, agerandet av andra är enbart för och om dem själva. De siktar de där harpunerna mot sina egna hjärtan. 

Min mamma inte välja invasiv kirurgi för att lämna mig. Hon gjorde det eftersom var trött på det ofrånkomliga kamp som är livet i en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara en olycka.

Min mamma valde inte invasiv kirurgi för att överge mig. Hon gjorde det eftersom hon var trött på den ofrånkomliga kamp som livet innebär med en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara ett olycksfall. 

Ännu en till vän opererade sig, i början av året. Jag försökte betrakta hennes liv utan att döma, utan att utgå från mina egna känslor och förstå varför hon valde detta. Vi är tillräckligt gamla för att inte låta fåfänga vara en orsak till detta val. Kanske hon är ensam och tänker att det här är svaret på att bryta ensamheten. Kanske hon vill flyga utan att vara ett spektakel eller en olägenhet. I slutändan spelar det ingen roll. Hon gör det som alla andra utom jag kommer att förstå. Det är vad de skulle göra om de var henne. 


Första dagen hon kom hem efter operationen tänkte jag en kort stund att jag skulle beställa en hemleverans med munkar till henne. 
Men jag gjorde inte det. Det finns värre saker en person kan vara än att vara fet.
***

Ja, visst är det så! Det finns faktiskt värre saker att vara än att vara fet. Men precis som jag också har uttryckt: Vill man bli utsatt för alla former av övergrepp mentalt, känslomässigt, fysiskt och socialt så ska man vara fet.
Jag förstår också de som opererar sig, för jag var själv där en gång för 21 år sedan. Jag accepterade inte mig själv längre som fet och flyttade ut från min egen kropp. Jag stod inte ut med den. 
Idag är det jag som bestämmer över min kropp. Det finns värre saker än att vara fet men rädslan att hamna i samma helvete igen som jag levde i under hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv, det helvetet tycker jag inte att jag förtjänar så jag "köper" idealen och slipper bli påmind om hur misslyckad man är när man är fet. 
Man dör inte av att vara fet: Det är en symptom på att man är känslig för socker eller har en taskig bakterieflora, eller störningar i hormonsystemet, eller bara äter skitmat som orsakar de obalanser i kroppen som de flesta springer omkring och har men inte alltid syns på utsidan. 
Man föreslår inte för smala med obalanser och diabetes 2 att de ska operera sig. Det gör man enbart med feta. 
Även smala blir sjuka och dör av livsstilen man har i västvärlden. 
Jag kommer aldrig bli en smalis i inombords. Min tjockis kommer aldrig dö. 

Vill du köpa min bok?
Klicka HÄR! 


torsdag 21 juli 2016

Med lchf behövs inga överviktsoperationer

Nästan alla som går med i min grupp LCHF för överviktsopererade kommer väldigt snabbt fram till en gemensam åsikt:
Hade jag testat lchf innan operationen så hade jag aldrig behövt operera mig.

Den insikten fick jag själv ganska fort och har sedan dess försökt få människor som planerar eller funderar på att överviktsoperera sig att låta bli och börja med lchf istället.
En del säger att de har "testat" och att det inte funkade eller att de inte gillar fett. Inte direkt hållbara ursäkter om man verkligen vill gå ner i vikt för varför är min LCHF-grupp så populär?
Snart 1700 medlemmar och den växer hela tiden.
Det finns en magisk gräns för viktnedgång med överviktskirurgi: Fem år.
Jag har en väninna som opererade sig för ca fem år sedan och det sista året har hon börjat gå upp i vikt. Nu vill hon äta lchf och gå på långa promenader. Vi har börjat gå tillsammans för vi bor ganska nära varandra. Hon berättade att hon också "hört" att många börjar gå upp i vikt efter fem år.
Det gjorde jag med.
Jag tror att majoriteten följer samma mönster med individuella skillnader men ändå inte.
Du kan fortsätta "svälta" med kalorirestriktioner och förstöra hela din ämnesomsättning eller så kan du luras kroppen lite med att äta lchf. Maten är näringsrik och kroppen ändrar systemet från kaloriförbränning till hormonell fettförbränning. Den förstör inte din ämnesomsättning utan får igång den istället.

Man KAN gå upp i vikt av lchf också. Det finns flera som har gjort. Vad gör man då för "fel"?

Jo, man äter för liberalt helt enkelt. Mycket kolhydratrika livsmedel som ligger på mellan 5-10 gram kh/100 gram men när du äter MYCKET av det så blir det ju mer, eller hur?
Äter du EN ruta mörk choklad så kan det vara helt okej men om du äter hela chokladkakan? Då hamnar du på minst 45 kh/100 gram beroende på hur mörk choklad du äter. Lägg till ost, grädde, tomater, avokado, majs...varje dag.
Det funkar i början när kroppen är van vid ett intag av flera hundra gram kolhydrater om dagen. Men till slut räknas även 100 kolhydrater om dagen.
Jag gick upp efter min återställning som ni kan läsa om i föregående inlägg.
Lägger jag ihop kilona jag lagt på mig sedan jag slutade röka och gjorde min återställning så har jag gått upp totalt 16 kilo.

Att äggfasta var ingen bra idé precis efter operationen. Men nu testar jag det igen och nu fungerar det jättebra. Jag mår SUPERBRA!
Min väninna som jag nämnde här ovan lade ut på sin FB att hon och en kompis varit ute och gått en mil så jag hängde på dagen efter. Det var samma dag som jag började med äggfasta igen, förra onsdagen. (Dagen då jag ställde mig på vågen fast jag inte skulle göra det.)
Vi gick en mil i området och det var både roligt, svettigt och jobbigt. Men det kändes bra även om jag var både stel i ryggen och knäna efteråt.
Jag blev så taggad av detta så jag ville testa en annan runda, vilken jag och min dotter gick i söndags kväll. Jag hade ett lite avsteg från äggfastan på fredagen och även på lördagen för att dra igång med det igen på söndagen. Den rundan var också dryga milen men inte lika jobbig då det egentligen bara var en uppförsbacke som kan uppfattas som jobbig.
Jag drog med mig min väninna på samma runda i tisdags morse. Jag tyckte att morgonpromenader är bättre och det är det om man ska se till ämnesomsättningen. Man går på fastande mage eller som i mitt fall, på fettkaffe.
Ett litet problem med morgonpromenader: Magen vaknar! (Ta med toalettpapper om du inte får igång magen innan du går ut.)
Igår gav jag mig ut själv på en runda kring Surtesjön som ligger vid Lövgärdet. Det var JOBBIGT!
Det var varmt, svettigt och mycket uppförsbackar. Det kändes som minst två mil och även att det tog längre tid men det gjorde det inte egentligen. Jag hade med mig kamera och objektiv så det var tungt att bära med. Ska ta ryggsäck nästa gång för det blir för tungt för axlarna annars.
Men jag är ändå så nöjd!
Resultatet syntes på vågen när jag vägde mig igår morse: 2.5 kilo ner!

Så här vackert är det klockan sju på morgonen i Angered! 

Laddade ner en stegräknarapp för att ha lite koll på hur långt jag går och hur lång tid det tar.

Att rasa in i duschen, varm och svettig är riktigt skönt och jag är ingen "sportfåne" men det här gillar jag av någon anledning. Ju fler gånger man går, desto lättare blir det och desto mer vill man göra det. 
Man får passa på när det är sommar och man är ledig (arbetslös). Men nog kan man vakna tidigare och ta sig en timmes promenad innan det är dags att ta sig till jobbet! 
Mitt problem är att jag sover så dåligt fortfarande p g a min hand som domnar och sticker hela tiden. Jag har inte kramp längre men det är inte "skönare" med en kronsiskt sovande hand. Vissa nätter sover jag hela natten men då är det p g a utmattning. 

Bilderna nedan är från igår kväll när jag gick runt Surtesjön. 



Jag tänker inte bli FET igen! Nu är jag återställd till "normal" anatomi och jag känner själv att jag får mer och mer energi för var dag som går. Jag behöver fortfarande vila och återhämta mig och jag äter mina tillskott för att läka och balansera kroppen. Äggfastan är ganska idealisk för det innebär att jag äter just en massa näring. Den blir man inte FET på!
Jag har alla förutsättningar nu att både balansera min kropp och gå ner i vikt. Jag behöver inte kämpa i underläge längre, som man får göra när man är överviktsopererad.

Funderar du på att operera dig eller funderar på vad jag menar med att kroppen är i obalans när man är överviktsopererad? Köp min bok!

Min feta historia 
Klicka på länken ovan! ^^ eller i översta vänstra hörnet här på bloggen! 


onsdag 13 juli 2016

Före - och efterbilder

Jag har två grupper på Facebook som handlar om vikt och överviktsoperationer > > > > > >

Ibland dyker det upp medlemmar som lägger ut före - och efterbilder på sig själva och jag får en dålig smak i munnen varje gång. Jag vill inte ha dessa bilder i mina grupper och igår satte jag upp en liten omröstning där medlemmarna fick komma till tals, om de ville se dessa bilder eller inte.
Majoriteten ville inte se dessa bilder.
Minst EN person blev arg och lämnade gruppen med orden att det var så löjligt med lättkränkta människor!
Frågan dök upp i min skalle: - Vem är lättkränkt?


Den vikthets som förekommer i samhället där till och med småflickor på dagis tydligt visar upp sig på ett sexualiserat sätt och där tjocka barn blir förlöjligade av sina jämnåriga. I den åldern ska man inte ens tänka ordet "tjock och smal".
Det är jättetydligt i mina grupper att oavsett om man uppvisar en smal kropp så är man tjock hjärnan och hetsen sitter i känslor och tankar kring både andras och sin egen kropp.
Det är många i min grupp LCHF för överviktsopererade som ENBART är med i gruppen för att gå ner i vikt och skiter fullständigt i tillsatser, tillskott och näring. De räknar enbart kolhydrater och kilon.

Jag tar bort dessa bilder när de dyker upp i min stödgrupp direkt. Jag diskuterar inte ens saken.
I LCHF-gruppen har jag varit lite mer snäll för det är flera som gjort sin överviktsoperation, gått ner i vikt och sedan börjat gå upp i vikt igen, börjar med LCHF och går ner. Det var så jag själv började med LCHF - jag var överviktsopererad och överviktig och behövde gå ner i vikt.

Jag tyckte det var helt fantastiskt att ställa mig på vågen och se hur jag tappade minst ett kilo i veckan. Jag gick ner ca 50 kilo genom LCHF och sa att det räddade mitt liv. Det var exakt så jag kände de första tre åren. Lchf räddade mitt liv och jag mådde jättebra.
Tyvärr kommer baksidan av överviktsoperationen ikapp en, även när man äter LCHF och det blev ännu viktigare att fylla på med näring än att ställa sig på vågen hela tiden men jag är lika störd i skallen som "alla andra tjockisar" och det går ALDRIG över. Man får lära sig att leva med det. Det finns inte en enda överviktsoperation som kan ändra på det. Jag tror ärligt talat inte att ens flera års psykoterapi eller kognitiv träning kan få bort det ur våra system.

Att då lägga upp bilder i dessa grupper där majoriteten är ätstörda och har en fullständigt upp - och nervänd kroppsuppfattning hjälper ingen.
Den enda som det hjälper är personen själv som lägger upp bilden.
Titta på mig - JAG har gått ner i vikt. Jag har förändrats! Ser ni hur duktig jag är! Tala om för mig att jag är det för JAG tycker det och vill ha bekräftelse.


Här finns JAG på bild och vad ser NI?
Ni ser bara min yta. Ni har ingen aning om vad som finns på insidan.
Jag vet exakt hur jag mådde, vad jag vägde, vad jag kände och tänkte på varenda bild ovan.
Den första bilden är tagen när jag är i 20-årsåldern och den sista är tagen för två år sedan. Det är ungefär 50 kilo mellan bilderna. Jag har vägt allt från 172 kilo till 65 kilo i vuxen ålder. Så vilken av dessa bilder är före - och efter? Före vad och efter vad?
Det är bara JAG som vet, eller hur?
Det är fascinerade att se hur mycket en kropp kan förändras under en livstid men hjälper det någon annan?
Nä, inte mer än att den som inte vet att jag är en tjockis i mitt huvud får ett yttre bevis på att jag inte ljuger om det.
Så nej, före - och efterbilder säger inte ett skit och hjälper ingen mer än eventuellt en själv.

Just nu borde jag lägg ut en förebild eftersom jag är återställd och har gått upp åtta kilo sedan operationen för fyra månader sedan(Jag ställde mig på vågen i morse.) och sedan lägga ut en efterbild när jag är "klar".
Ska jag göra det? För vem ska jag lägga upp den bilden?

Räcker det inte med att jag mår skit och har panik över dessa åtta kilon?
Motiverar det mig mer att gå ner dessa kilon?
Nej, det räcker med känslan jag har just nu när mina lagom stora kläder känns lite tajta.
Jag lade upp i Fatsecret vad jag åt igår och insåg att jag ligger på väldigt högt kolhydratintag (60 kh/dag) och idag drar jag i gasen och återgår till strikt lchf. Jag ska försöka att inte stressa kroppen samtidigt för jag FÅR INTE SKADA min kropp mer än jag redan gjort men jag mår inte bra av att gå upp i vikt. Jag har redan ångest och ont i knän och rygg.

Att vara en tjockis och gå ner i vikt är sååå ego - du kan inte titta dig mätt i spegeln. Du känner dig som om du vunnit en miljon varje gång du köper nya kläder i storlek S eller M istället för XXXXL.
Vi förstår varandra och nej, vi behöver inte visa det på bild. Visa ditt mående genom att berätta hur du mår istället. Sätt ord på dina känslor istället.

Det räcker med hetsen som finns över hela våra liv ändå, eller hur?

onsdag 8 juni 2016

Operera hela familjen!

Ibland blir det bara lite för mycket av "alla-blir-så-lyckliga-av-överviktsoperationer" så att jag kräks. Särskilt när man gör det på barn! Det blir inte bättre när man läser om hela familjer som opereras heller.
Jag hade inte ens tänkt på det förrän jag hörde någon säga att alla syskonen i en familj hade överviktsopererats. Inte ens Torsten Olbers tycker det är något konstigt när den enda familjemedlemmen efter den andre söker för överviktsoperationer. Man funderar inte ens på att det finns något FUNDAMENTALT fel i kosthållningen i en sådan familj verkar det som. Eller jo, alla käkar så de blir feta men inte alla - man ärver ju sin fetma. Den har vi hört förut. Jag har också ärvt min fetma...av min pappa. Min pappa är fet. Ja, jag har ärvt en känslighet för att gå upp i vikt, precis som du kan ärva en känslighet för pollen eller liknande. Men det innebär inte att du måste bli fet! Jag blev fet - jättefet och det berodde på att jag matade kroppen med det som den var känslig för: socker.

Läser en artikeln som det läkats till i min stödgrupp som heter:

Moa, mamma och storasyster Julia – alla har opererats för viktminskning

Bara rubriken fick mitt adrenalin att gå igång.

Varför gör media reklam för denna idioti???

Mamma är opererad med vertikal bandning 1994 och gick ner 53 kg.
Dottern Julia anmälde sig så fort hon fyllt 18 för att göra en GBP och gått ner 45 kg.
Dottern Moa fick operera sig innan hon var 18 och gjorde också en GBP och har gått ner 49 kg.

Så båda döttrarna har opererat sig innan de ens har vuxit klart. De har inte flyttat hemifrån eller ens funderat på vad denna operation gör med dem förutom vikten och jag kan inte säga att jag är förvånad. Vilken ung kvinna/man tänker på framtiden när man inte ens fyllt 20?

Mina ungar gör det inte. Det är verkligen här och nu som gäller. Jag får inte min yngste son att ens ta sina tillskott varje dag fast han vet att han behöver dem. Han är 18 om två veckor.



Enligt mamman beror viktproblemen på problem med sköldkörteln. Det gör mig ännu mer provocerad. Om man har problem med sköldkörteln så går man inte ner i vikt ens med en viktoperation, åtminstone inte så många kilon. Det GÅR att gå ner i vikt när man har obalanser i sköldkörteln och faktiskt -man förvärrar dessa problem med de näringsbrister och den stress som man utsätter hela kroppen för. Läkarna borde anmälas för barnmisshandel!

Hur mår dessa unga tjejer om fem år eller om tio? Det är ca 35% som behåller sin nya, lägre vikt och har man sköldkörterlproblem så är chansen ännu större att man går upp det här fortare än andra.
När kommer den stora tröttheten att slå till för dessa tjejer?

Man blir  mobbad, trakasserad och förlöjligad när man är tjock och det är ingen kul situation när man är ung och känslig. Det är jobbigt för alla som är tjocka för samhället accepterar det inte. Eller som jag säger i teveinslaget i Aktuell för några veckor sedan: - Vill du bli trampad på socialt, känslomässigt, intellektuellt och fysiskt så ska du vara överviktigt.
Men det innebär INTE att det är okej att fortsätta denna stympning och skrämma skiten ur unga människor (och gamla) att de kommer DÖ om de inte opererar sig!

– Jag vägde som mest 123 kilo, berättar hon. Det var alldeles för mycket för en 16-årig tjej på 162 centimeter. Mitt BMI, som normalt för min ålder skulle ligga mellan 25-27, låg på 46,8. Läkarna klassade mig som ett akutfall.

Att vara 16 år och väga 123 kilo är en katastrof men att klassa det som ett akutfall? Nej, verkligen inte! Det var inte ens ett akutfall när jag vägde 132 kilo som 20-åring. Det enda som var "akut" var mitt självförtroende och människors beteende mot mig. Ska unga människor "straffas" för att de är feta med att lemlästas? Ska föräldrar hamna i det läget att de ska ansvara i resten av sina liv för att de tillåtit sina barn att utsättas för detta?
Vad händer när det går fel?
Vems ansvar är det då?

Föräldrarnas? (De är indirekt ansvariga för allt deras barn utsätts för men det finns gränser...)
Vårdens? (De BORDE veta bättre!)
De själva? (De var för unga för att veta bättre...)

När jag har medlemmar i mina stödgrupper som har hjärnskador, är undernärda så de knappt orkar gå, eller som Matilda som återkopplades en månad innan mig och som hade njur - och hjärtsvikt i vintras...listan kan göras så lång, så lång, så lång!!! När vuxna unga kvinnor klagar över att de inte orkar något längre. De orkar jobba men rasar när de kommer hem. (Så hade jag det med.) De orkar inte leka med sina barn. De orkar inte vara sociala etc. på grund av näringsbristerna...vad händer med dessa unga tjejer när de vill ha barn?
När gravida överviktsopererades barn riskerar att födas mindre än "normala barn" - som min grannes dotter som utsatts för mängder med prover och till och med leverbiopsi för att hon är så liten. Hon är tre år nu och mamman var nyopererad när hon blev gravid. Denna ständiga oro för att ens barn inte växer och att det är något fel på henne...för att mamma var tjock och överviktsopererade sig. En mamma som nu dricker Red Bull och röker dagligen för att orka.

Jag har så många exempel på hur livet blir efter denna form av "bantning" och nej, det är ingen qick-fix - det är ren jävla idioti!

Det är många överviktsopererade som har tjocka barn. Det talas inte så högt om det i grupperna för det är känsligt. Jag har tre barn varav ett har problem med vikten. Han har ärvt min känslighet för kolhydrater och jag kämpar med att stötta honom så att han inte hamnar i det läget att han känner sig överviktig (...eller är det.)
Han har kunskapen och verktygen för att hålla koll på sin vikt. Han skulle inte ens komma på tanken att operera sig. Han har sett vad det gör med hans mamma om inte annat. Han lade ner mycket tid och energi på att stoppa kompisen från att göra det men misslyckades för vad betyder en kompis när läkare och mamma säger att operation är det enda som fungerar?

Nej, du mamma som har två döttrar som är överviktsopererade. Det var inget bra val.
Det är inget att vara stolt över men det är inte ditt fel. Det är vårdens fel.

När statistik och undersökningar görs så jämför man alltid överviktsopererade med andra överviktiga. Då kommer man fram till att det är bättre att operera för det ökar livslängden än om man fortsätter att vara överviktig. Ja, det är ungefär som att jämföra alkoholister med nyktra alkoholister och komma fram till att om du är alkoholist och slutar dricka så lever du längre. Döööh!


Alkoholism är också en sjukdom...en beroendesjukdom som man kan ärva genetiskt eller socialt. Men alla som har föräldrar med den genen eller växer upp i ett socialt alkoholfrämjade sammanhang blir inte alkoholister! Fast det är en sjukdom. Det finns vård. Man opererar inte bort alkoholism.

Övervikt är i mina ögon en sjukdom. En beroendesjukdom som man kan ärva genetiskt eller socialt. Men alla som har föräldrar med den genen eller växer upp i ett socialt överviktsfrämjande blir inte överviktiga! Fast det är en sjukdom. Det finns ingen vård. Man opererar bort övervikt.

Det finns ingen eftervård för överviktsopererade heller.
Det finns absolut ingen eftervård för återkopplingsopererade.

Vad ska vi operera bort härnäst?
Våra husdjur?
De ärver knappast sin övervikt men i framtiden kanske vi säger att de gör det med.


Så fort vi ser ett djur som har blivit överviktig tänker vi att den har ätit fel mat - ja, sådan mat som en katt, kanin eller hund är skapade för att äta. Säg, kakor tex...
Varför tror vi att vi människor kan äta sådant som vi inte är skapta att äta men kan operera bort problemet och fortsätta äta mat som vi inte är skapta för att äta?

Jag återställdes för över två månader sedan.
Jag väger lika mycket nu som för två månader sedan.

Jag äter lchf. Det fick jag inte tala om när jag var i SVT. "Säg inte att du äter lchf och har gått ner 50 kg med det, då slutar folk att lyssna".
Det är bara Expressen och Aftonbladet som "vågar" skriva om lchf och har en egen lchf-bilaga som de tjänar pengar på. SVT ska inte tjäna pengar - de ska tjäna folket och folket vill inte veta något om lchf. Inte ens att det funkar för överviktsopererade som ändå misslyckas hålla vikten. Snart 1500 medlemmar i min lchf-grupp för överviktiga. Det kommer in nya varje dag.

Jag kommer alltid äta det som min kropp är skapad att äta. Alltid.