lördag 30 april 2016

Kräftsoppa och cheddarscones

Det är jättekonstigt att inte vara gbp-opererad längre. En del saker känns inte alls som att de fungerar eller så är det bara min hjärna som inte fattar.
Jag mår lite illa på morgonen och det innebär att det första jag gör är att sätta på te och äta något. Idag ville jag inte ha sesamknäcke utan stekte två ägg som jag åt tio minuter efter att jag vaknat. Hade det varit på gbp-tiden så hade jag blivit utslagen i flera timmar. Nu kräver kroppen det för att bli av med illamåendet.
Att äta är en liten utmaning. Kroppen säger till väldigt tydligt när det är stopp och då ÄR det stopp! Går inte ner en bit till oavsett om det bara är en sked kvar av maten. Hjärnan är däremot inte nöjd alls men magsäcken skriker nej så det går liksom inte att äta mer. Däremot är ordet dumping ett minne blott. Jag är MÄTT i magen. Så fort magen säger att nu är den inte mätt mer så vill hjärnan ta över och äta mer. Det går att äta något litet då men bara lite...jag TROR att det beror på mitt slarv med liberalt med kolhydrater som vaknade när jag svalt.
Jag är sjukskriven en dryg vecka till. Sedan blir det INGET mer liberalt lchf...och inga Läkerol! Ja, jag erkänner! Jag "knarkar" Läkerol just nu för att få bort den konstiga smaken i munnen som jag får i början på dagen...men eftermiddagen är lugn. Det är värst på förmiddagen. Innan var det konstant så jag är säker på att det kommer ge sig med tiden.

Dagens middag blev en ny maträtt i detta hus:
Krämig kräftsoppa och Cheddarscones med jalapeno. Soppan kommer från förra veckans Halv åtta hos mig och Sconsen kommer från en lchf-blogg som dök upp i min feed på FB.
Jag tyckte att dessa två skulle passa bra ihop och ja, det gjorde de!
Det var JÄTTEGOTT och JÄTTEMÄTTANDE!

Liberal lchf då det är morötter i soppan och kokosmjöl i sconsen. Men vill man imponera på någon som inte äter lchf så är detta definitivt ett bra förslag.

Jag har ändrat lite i receptet för att passa min idé om en huvudrätt.

Du behöver:

4 medelstora morötter
0,5 g saffran
8 dl vatten
1 tärning fiskbuljong (Jag hittade ingen ren fiskbuljong så jag använde min egen kycklingbuljong istället)
5 dl crème fraiche 34 %
400 g kräftost
1 kg signalkräftor/havskräftor (använd bara stjärtarna)
Ev. fisk efter smak (Jag valde två bitar torskrygg)
Dill
1-2 krm Seafood & Fish-krydda (eller efter smak)
1-2 krm salt (eller efter smak)
1-2 krm peppar (eller efter smak)


Gör så här

Skala och riv morötterna grovt. Fräs morötterna i smör till de börjar få lite färg, salta och peppra och krydda med Seafoodkryddan.
Tillsätt vatten, buljong, dill och saffran, rör om och låt sjuda i några minuter. Tillsätt crème fraiche och kräftosten. Smaka av och ev. krydda mer med seafoodkryddan. Låt den puttra på svag värme i minst 45 min, ju längre desto godare.
Lägg i fisken ca tio minuter innan servering.
Tillsätt kräftorna någon minut före servering, toppa med en dillvippa.

Cheddarscones

Ingredienser
3 ägg
5 msk kokosmjöl
3 dl vällagrad cheddarost, riven (Jag hade nog i mer...)
5 msk smält smör (varav en sparas för pensling efter att sconesen tagits ut ur ugnen)
1 tsk vitlökspulver (Jag hade i mer för jag gillar vitlök...det här skulle funka bra som vitlöksbröd också)
0,75 tsk lökpulver
0,5 färsk jalapeño, finhackad (Jag hade i mindre för att mitt barnbarn skulle kunna äta det också)
0,25 tsk salt (Behövs inte för osten är så salt ändå)
0,25 tsk bakpulver

Instruktioner
1. Värm ugnen till 200 grader.
2. Vispa ihop ägg och smält smör i en bunke.
3. Blanda kokosmjöl, bakpulver, salt och kryddor i en annan bunke.
4. Häll ner äggblandningen i de torra ingredienserna och rör tills det är väl blandat.
5. Vänd till sist ner osten och jalapeñon.
6. Rulla små bollar, 6-8 stycken beroende på hur stora scones du vill ha, och lägg dem på en     bakpappersklädd plåt. Smörj gärna bakplåtspappret med lite olja innan, för att undvika risken att sconesen fastnar.
7. Baka sconesen i ca 15 minuter, eller tills de blivit lagom ljusbruna.
8. Pensla sconesen med den sista matskeden smält smör efter att du tagit ut plåten ur ugnen.
9. Låt dem svalna tills de blivit ljumna, och hugg in!

Adam, Samantha och jag blev rejält mätt och ja, det var verkligen gott. Samantha älskar skaldjur och fisk och sa att det var det godaste hon ätit. OBS! Var försiktiga med saltet. Salta hellre i slutet än i början av tillagningen. 

Tidigare på dagen var jag och Adam iväg och handlade bland annat en skottkärra, blomjord och lite örtkryddor. För i morgon ska här fixas ute. Ska så sallad bland annat och uppdatera mina kryddor som inte överlevt vintern. 
Adam har fått bära och fixa då jag inte orkar det. Ska även ta bort den odlingskrage som står längst in mot väggen för det går inte att odla i den då solen knappt når dit. Det ska bli plast för Milton och lek istället. 



fredag 29 april 2016

Leptin och leptinresistens: Allt du behöver veta

Har sparat många bra artiklar från engelska sidor som jag vill översätta till svenska för maximal förståelse. 

Följande artikel hittar du på följande sida: 
Leptin and Leptin Resistance: Everything You Need to Know

Många människor tror felaktigt att viktökning (och viktnedgång) handlar om kalorier och viljestyrka. Men modern fetmaforskning håller inte med om det ... och forskare  pekar alltmer på ett hormon som kallas leptin (1).

Att vara resistent mot detta hormons effekter (det kallas leptinresistent) tros vara den ledande drivkraften för att gå upp vikt för människan (2).



I videon ovan, Dr. Stephan Guyenet, en fetma forskare och bloggare, förklarar allt du behöver veta om leptin och hur den är inblandad i fetma.

Möt Leptin - "mästerhormonet" som reglerar kroppsvikten

Leptin är ett hormon som produceras av kroppens fettceller (3).

Det kallas ofta "mättnadshormonet" eller "svälthormonet."

Leptinets primära mål är i hjärnan, särskilt ett område som kallas hypotalamus.

Leptin är tänkt att tala om för hjärnan att vi har tillräckligt med fett lagrat, att vi inte behöver äta, och att vi kan bränna kalorier i normal takt (4).

Det har också många andra funktioner relaterade till fertilitet, immunförsvar, hjärnans funktion med mera (5).

Emellertid är leptinets huvudsakliga roll långsiktig reglering av energibalansen ... mängden kalorier vi äter och förbrukar och hur mycket fett vi lagrar i våra kroppar (6).

Leptinsystemet har utvecklats för att hålla oss från att svälta eller äta för mycket, som båda skulle ha gjort oss mindre benägna att överleva i den naturliga miljön.

Nuförtiden är leptin mycket effektiv på att hålla oss från att svälta. Men något slutar fungera i den mekanism som är tänkt att hindra oss från att äta för mycket.

Sammanfattning: Leptin är ett hormon som produceras av fettceller  i kroppen. Dess huvudsakliga uppgift är att reglera hur många kalorier vi äter och bränner, liksom hur mycket fett vi bär i våra kroppar.

Leptin är tänkt att tala om för hjärnan att vi inte behöver äta

Sättet leptin fungerar är relativt enkelt ...

Detta hormon är producerad av kroppens fettceller . Ju mer kroppsfett det finns, desto mer leptin produceras (7).

Leptin forslas fram av blodomloppet och in i hjärnan, där den sänder en signal till hypothalamus ... den hjärnregion som styr när och hur mycket vi äter (8).

Fettcellerna använder leptin för att "tala" till hjärnan om hur mycket kroppsfett det bär med sig. Massor av leptin talar om för hjärnan att vi har gott om fett som lagras, medan låga nivåer av leptin berättar för hjärnan att fettdepåerna är låga och att vi riskerar svält (9).

Denna bild visar hur leptin är tänkt att fungera:


Vi äter - > kroppsfettet ökar - > leptinet ökar - > vi äter mindre och bränner mer.

Eller...

Vi äter inte - > kroppsfettet minskar - > leptinet minskar - > vi äter mer och bränner mindre.

Denna typ av system är känt som en negativ återkopplingsslinga och liknar kontrollmekanismerna för många olika fysiologiska funktioner ... såsom andning, kroppstemperatur , blodtryck med flera.

Sammanfattning: Huvudfunktionen för leptinet är att skicka en signal till hjärnan, som "berättar" hur mycket fett som lagras i kroppens fettceller .

Leptinresistens kan vara den viktigaste biologiska avvikelsen vid övervikt

Överviktiga människor har mycket kroppsfett lagrat i sina fettceller. 

På grund av att fettcellerna producerar leptin i proportion till storleken, har överviktiga också väldigt höga nivåer av leptin. (10)

Utifrån hur leptin är menat att fungera, borde inte dessa människor äta...deras hjärna borde veta att det redan finns mängder med lagrad energi. 



Men...problemet är att leptinsignalerna inte fungerar. Det finns mängder med leptin som flyter omkring i kroppen, men hjärnan reagerar inte över att det finns där (11). 
Det här tillståndet är känt som leptinresistens. Man tror nu att det är den största biologiska abnormiteten för människans övervikt (12).
Detta gör att hjärnan förändrar vår fysiologi och vårt beteende för att återfå det fett som hjärnan tror vi saknar (13, 14, 15):
* Äta mer: Hjärnan tror att vi måste äta så att vi inte svälter ihjäl.
* Minskad förbränning: Hjärnan tror att vi behöver spara energi, så det gör att vi känner latare/orkeslösare och bränner färre kalorier genom att vila.
På detta sätt ... att äta mer och motionera mindre är inte orsaken till viktökning, det är en konsekvens av leptinresistens, en hormonell defekt (16).
För den stora majoriteten av människor som försöker utöva kognitiv inhibition (viljestyrka ) över den leptindrivna svältsignalen, är näst intill omöjligt.
Sammanfattning: Människor som är överviktiga  har höga nivåer av leptin, men leptinsignalen fungerar inte på grund av ett tillstånd som kallas leptinresistens. Leptinresistens  kan orsaka hunger och reducerad energiförbrukning.

Gå ner i vikt minskar Leptinet, så hjärnan försöker få tillbaka vikten

De flesta "dieter" ger inte goda resultat på lång sikt. Detta är ett välkänt problem i viktminskningsstudier.

Dieter är så ineffektiva att när någon går från fet till smal, kan man läsa om det i tidningarna.

Sanningen är ... när det gäller att gå ner i vikt med långsiktig framgång är undantaget, inte regeln.

Det finns många möjliga orsaker till detta, men forskningen visar att leptin kan ha en hel del att göra med det (17, 18).

Gå ner i vikt minskar fettmassan, vilket leder till en betydande minskning av leptinnivåerna, men hjärnan ändrar nödvändigtvis inte sin leptinresistens .

När leptinet går ner, leder detta till hunger, ökad aptit, minskad motivation att träna och minskad mängd kalorier bränns i vila (19, 20).

I grund och botten gör det reducerade leptinet att hjärnan tror att kroppen svälter ... så det initierar alla typer av kraftfulla mekanismer för att återfå det förlorade kroppsfettet, och felaktigt tror att den skyddar oss från svält.

Med andra ord, försvarar hjärnan aktivt den högre mängden av fettmassa , genom att använda starka biokemiska krafter som tvingar oss att äta tillbaka den förlorade vikt.

Majoriteten av bantare kommer att vara bekant med denna ... viktminskning är ofta lätt i början, speciellt när motivationen är hög, men mycket snart hunger, sug och en minskad lust för motion som i.

Detta är den främsta anledningen till att så många människor "yo-yo" diet ... de förlorar en betydande mängd av tyngd, bara för att få den tillbaka (och lite till).


Med andra ord, hjärnan försvarar aktivt den höga mängden kroppsfett genom att använda starka biokemiska signaler som tvingar oss att äta upp oss till den vikt vi förlorat. 

Majoriteten av människor som gått ner i vikt känner igen sig. Viktminskningen är lätt och snabb i början, speciellt när motivationen är hög men snart kommer hunger, sug och minskad lust att motionera. 

Detta är den främsta anledningen fill att så många "jojo-bantar"...de förlorar en betydande mängd övervikt, bara för att gå upp allt igen (och lite till).

Sammanfattning: När människor minskar kroppsfett, minskar leptinet avsevärt. Hjärnan tolkar detta som en svältsignal och ändrar vår biologi och vårt beteende för att få oss att återta det förlorade kroppsfettet. 

Vad orsakar leptinresistens?


Enligt Dr. Guyenet har flera cellulära mekanismer bakom leptinresistens identifierats.

Dessa innefattar (21, 22):

1. Inflammation: Inflammationssignaler i hypotalamus är troligtvis en viktig orsak till leptinresistens i både människor och djur. 

2. Fettsyror: Att ha förhöjda fettsyror i blodet kan öka fett metaboliter i hjärnan och stör leptinsignalering. 

3. Höga nivåer av leptin: Med förhöjda nivåer av leptin verkar i första hand orsaka leptinresisten. 

I princip är alla dessa faktorer förhöjda i samband med övervikt...så detta blir en ond cirkel där människor blir fetare och ökar mer leptinresistens med tiden.

Sammanfattning: Möjliga orsaker till leptinresistens inkluderar inflammation, förhöjda fettsyror och höga leptinnivåer. Alla tre ökar fetma.

Vad vetenskapen vet om att omvända leptinresistens


Det bästa sättet att veta om du leptinresistent, är att titta dig i spegeln.

Om du har en hel del kroppsfett, särskilt kring magen, då är du nästan säkert leptinresistent.

En nyckel till att förhindra (eller omvända) leptinresistens, är att äta en kost som inte ökar inflammation i kroppen. (Lågkolhydratkost minskar inflammation i kroppen.) 

Det finns flera saker du kan göra:

1. Undvik bearbetade livsmedel: Hel - och halvfabrikat kan förstöra bakteriefloran i tarmen och ge inflammation (23). 


2. Ät vattenlösliga fibrer: Äta vattenlösliga fibrer kan bidra till att förbättra tarmhälsan och kan skydda mot fetma (24).

3. Motion: Fysisk aktivitet kan bidra till att vända leptinresistens (25).

4. Sömn: Dålig sömn är inblandad i problem med leptin (26).

5. Sänk dina triglycerider: Med mycket triglycerider i blodet, kan förhindra transporten av leptin från blodet och in i hjärnan (27). Det bästa sättet att sänka triglycerider är att minska kolhydratintaget (28).
 
6. Ät Protein: Att äta mycket protein kan orsaka automatisk viktminskning. Det finns många skäl till detta, en av dem kan vara en förbättring i leptinkänsligheten (29).

Känns det här igen? Dessa punkter råkar vara samma saker som vi i allmänhet förknippar med god hälsa. 

Tyvärr finns det inget enkelt sätt att göra detta. Ät riktig mat, bibehålla en hälsosam tarmflora, träna, sova bra och så vidare...alla dessa är livslånga insatser som kräver en drastiskt förändrad livsstil. 

Meddelande att ta med sig

Övervikt orsakas inte av glupskhet, lättja eller brist på viljestyrka. Det finns starka biokemiska krafter som spelar in...som oftast drivs av förändringar i miljön och i synnerhet den västerländska kosten. Sanningen är ... att överallt där denna form av kost finns, finns övervikt och kroniska sjukdomar. Inte för att denna typ av kost förvandlar människor till matvrak och sengångare, men eftersom den förändrar vår biologi på ett sätt som förändrar vårt beteende. Även om orsakerna till övervikt är komplicerade och mångskiftande, är leptinresistens den främsta anledningen till att människor går upp i vikt och har så svårt att få bort den. Leptin är "mästerhormonet" av kroppsfettsreglering. 


torsdag 28 april 2016

Skjuter upp ev. titthålsundersökning/operation

Jag mår lite bättre för varje dag som går. Jag känner också att det som drar och spänner i magen också lättar sakta men säkert. Den konstiga smaken i munnen kommer och går men är inte konstant som det har varit heller. 
Små, små steg framåt. Jag är fortfarande väldigt hungrig och det behövs ingen professor för att förstå att jag äter för lite. Jag lever på sesamknäcke med jättemycket smör och ost. Jag äter soppa ibland och mat ibland. Igår fick jag i mig 1,5 köttbulle med sås och två msk blomkålsris sedan blev det stopp. Det är inte mycket när man slår ihop vad jag har fått i mig en dag.

Idag:
En kopp te och två sesamknäcke med ost.
En skål soppa.
En Wallenbergare och två stora matskedar blomkålsmos.

Jag planerar att få i mig lite bär senare och ev. två sesamknäcken med pålägg senare.

Jag mailade Torsten i onsdags angående mina funderingar fram och tillbaka omkring mina förträngningar och skrev så här:

Hej!Jag har funderat lite mer och tänker att vi skjuter upp ev. titthålsundersökning/operation och ser hur det ser ut lite längre fram.
Jag är anställd fram till den 20 juni, då är terminen slut och jag vet inte inte om jag blir erbjuden att fortsätta efter sommarlovet.
Så jag tänker att vi kanske kan boka in en tid för samtal efter den 20 juni och kollar hur jag upplever mina förträngningar då.
Vad tror du om det?
Känner att magen har kommit igång riktigt bra med både att äta och få ut avfallet efter...det sträcker och så men jag tycker att även det känns lite mindre varje dag så det kanske fixar sig ju bättre jag kan äta.
Jag är ju sjukskriven till den 8 maj och mina elever skriker efter mig så jag vill inte chansa och bli sjukskriven längre. 
Jag fick svar igår:

Hejsan Maria
Va skönt att du känner det bättre och magen börjar funka.
Jag köper in på din plan men om det inte funkar får du gärna höra av dig.
Med vänlig hälsning,Torsten 

Så nu har jag på sätt och vis friskskrivit mig själv. Jag är inte i mål än för jag är fortfarande eländigt svag. Jag orkar gå till Angered centrum själv nu men det går långsamt och det är jobbigt att stå rakt upp och ner. Men även detta blir sakta bättre för varje dag.
Den åttonde maj är min sjukskrivning slut och måndagen därpå är det meningen att jag ska jobba.
Mår jag inte BRA den åttonde så kommer jag be om att få bli sjukskriven en vecka i taget. Jag orkar inte stå och undervisa i ca sex klocktimmar om jag inte orkar stå rakt upp och ner i mer än några minuter i taget.

I morse när jag vaknade var dagens middagstips på fyran Wallenbergare och jag har faktiskt aldrig ätit det. (Inte som jag kommer ihåg)
Det kändes som perfekt mat för mig. Lättsmält!
Så jag lchf-anpassade maträtten och resultatet blev det här:

500 gram kalvfärs
ca 3 dl grädde (skulle nog haft mer)
3 äggulor
salt och peppar

Jag använde mig av min matberedare men rörde ner det mesta av grädden själv efteråt. Jag skulle nog haft mer grädde i för min smet var inte jättelös, vilket den ska vara.
Som panering använde jag mig av fem matskedar sesamfrön och 2 msk pofiber som jag lät gå i matberedaren så sesamfröna gick sönder.

Istället för potatismos gjorde jag blomkålsmos med smör och Philadelphiaost:

En påse fryst blomkål
3 msk smör
2 msk Philadelphiaost
salt och peppar

Som tillbehör skivade och stekte en röd lök och en stor Schalottenlök.

Jag kan bara konstatera: Jag gillar inte kalvfärs!
Nästa gång kör jag på vanlig blandfärs. Ja, jag vet. Jag är lite konstig.



Lagom mätt blev jag i alla fall! Det blev fem biffar totalt. Kunde ha gjort dem mindre också för då hade jag inte behövt sätta in dem i ugnen i ca 20 minuter för efterstekning. Jag hatar rosa kött.

Jag lär mig medan jag lagar mat! :)

Vädret är som det är och hagelskurarna kommer med jämna mellanrum. Idag kom en riktigt ordentlig under ca fem minuter som jag fångade på film!

video

tisdag 26 april 2016

Det är så tyst

Jag vet inte hur många år som jag har klagat och gnällt över hur det har pulserat och slagit inne i min kropp. Det började innan jag fick mitt första förmaksflimmer 2006. Inte ens kardiologen visste vad det var för extra "pulsslag" som jag sa att jag hörde hela tiden. När det var som värst hade jag svårt att sova för att det lät som om jag hade extra hjärtan lite här och där i kroppen.
När jag fick Egazil utskriven för kramper i tarmarna lugnade det ner sig och jag blev fri från mina förmaksflimmer from 2010 men ljudet/pulsslagen försvann aldrig. Jag har känt dem hela tiden. Hört dem hela tiden. Ibland mer, ibland mindre men aldrig, aldrig tyst.
Jag kunde bli rent ledsen när jag tränade yoga och vi började med en stående avslappningsövning där vi bara skulle andas och lyssna på tystnaden i våra kroppar...och i min kropp hörde jag bara: DUNK, DUNK, DUNK....Det var ALDRIG tyst!

Det är tyst nu.
Nu är det tyst.
Jag hör min kropp men jag hör inte det jag har hört i 10 år..dunket är borta. Jag är så tacksam över detta att jag blir tårögd.
Det är tyst.
Jag behöver inte tänka på hur jag lägger huvudet på kudden när jag ska sova för jag hör inga extra pulsslag i öronen.
Det är tyst.

Jag har inte tagit min medicin sedan över en vecka.
Jag behöver inte ta den.
Det är tyst.

Jag äter.
Det är tyst efter att jag har ätit.
Jag är mätt men kroppen slår inte som hammarslag efteråt.
Det känns inte som att maten sitter fast i svalget i flera timmar.
Jag är bara...mätt!
Jag kan inte äta mycket. Jag blir mätt fort men jag slipper oljudet och kramperna i min kropp.
Det är tyst.

Jag har haft en konstig smak i munnen sedan jag vaknade efter operationen.
Jag provade kaffe idag. Det smakade riktigt illa.
Men något hände när jag testade att dricka vatten, något som jag kräktes av efter operationen.
Det var inte gott men det gick att dricka vatten.
Det känns som den konstiga smaken i munnen börjar ge sig.
Måste jag dricka kaffe? Nej, jag bestämde mig redan innan att jag skulle dra ner på kaffet med 90%.
Jag dricker te istället.

Allt är inte perfekt.
Det drar i tarmarna fortfarande.
Jag mailade Torsten om mina tankar kring att få bort förträngningarna i tarmarna.
Han har inte svarat.
Han tänker nog.
Han hör av sig på torsdag.

Gaserna i magen har lugnat ner sig.
Nummer två kommer varje dag nu. Jag äter ju och behöver inte springa på toa för att jag har ätit och det går rakt igenom mig på en kvart.
Minnena om hur det var att ha en nomrmal mage börjar sakta komma tillbaka.
Framför allt en sak:

Det är tyst.


måndag 25 april 2016

Opereras eller inte, det är frågan!

Vid elva igår kväll pep det till i mobilen och jag fick ett sms från ingen mindre än Torsten. Hur många läkare skickar sms till sina patienter sent på en söndagskväll förutom han?
Han skrev: "Hejsan Maria. Var fastande från nu så kontaktar jag dig i morgon bitti angående om operation går att få till. Mvh Torsten"

Jag svarade att jag hade börjat äta fast föda och att vi skulle höras idag.

Halv åtta ringde mobilen och jag väcktes av Torstens väna stämma. Han undrade hur jag mådde och jag sa som det var att jag mår sakta men säkert bättre och har börjat äta mer mat. Igår åt jag en bit grillad fetaost och en tomathalva. Till det åt jag fyra små kycklingbitar. Har även knaprat sesamknäcke mest hela dagen.

Magen bubblar och far och luft kommer ut i mängder! Det är som en gammal ångmaskin som sakta börjar fungera under gnissel och knarrningar.

Torsten tyckte att vi skulle vänta, då jag mår så bra. Att vi ska vänta till slutet på veckan för det finns även chans att operera på fredag.

Varför operera?
Saken är ju att jag verkligen har förträngningar i tarmen. Saken är ju att det inte är totalstopp, som jag nog redan skrivit men det handlar ju faktiskt bara om när det blir det - inte om. Det bör ju rimligtvis vara vettigare att släppa på förträngningen nu än att vänta tills det blir akut. En akut-operation är alltid mer riskabel. Det gör dessutom fruktansvärt ont när man får totalstopp. Jag har varit med om det en gång. Det var det jävligaste jag varit med om.

Jag har lite ont men jag känner av det hela tiden. Det spänner inuti mig. Svullnaderna har väl gått ner så pass att jag inte har kramper längre som förra veckan så det är JÄTTESVÅRT att tycka att jag borde operera mig. Man hoppas ju alltid att det inte ska bli värre. Men är man realistisk så borde man verkligen göra något åt det i dagsläget. Jag är ju sjukskriven nu och några veckor till.

Jag får maila Torsten och framföra mina tankar.

Idag lagade Samantha middag åt mig: Min favoritmiddag! Köttbullar i en basilika - och tomatsås på creme fraiche. Till detta serverades det blomkålris. (Vi hittade eko-blomkål för 20 kr/huvudet på ICA). Jag lägger inte ut något recept för jag har inte fått något och jag låter min dotter få skämma bort mig med denna mat ibland för jag älskar denna maträtt!


Annars är det som vanligt Milton som håller mig och Samantha sysselsatt. Han är verkligen överallt! 



söndag 24 april 2016

Började äta lite

Gårdagen var nog den bästa dagen hittills!
Te till frukost (med b-vitaminer) och soppa till lunch kändes inte som att det räckte, så jag hade i lite kycklingkött från kycklingen som jag kokade buljong på. Köttet är ju minst sagt mört och smälte i munnen och lite av detta skulle väl gå bra att äta?
Jo, det gick jättebra!
Så bra att jag hade i mer kött i soppskål nummer två som jag åt senare på dagen också. Då vart jag rejält mätt och det kändes nästan som att det kanske, kanske skulle komma upp igen. Känslan av att ha ätit tre liter soppa släppte efter en stund faktiskt, så det gick också bra.
Hade mer energi och ork så jag var betydligt mer på benen än jag varit sedan operationen. Jag och Samantha gick till ICA för att handla lite krukor till mina fröer som inte blivit planterade pga operationen. (Hade ju planerat att göra sådant efter operationen men inte tre veckor efter..).
Satt ute och planterade Miniauberginer, Stevia, Persilja, svarta Körsbärstomater, syrisk Oregano. Resten av fröerna jag har får komma i jorden när det blir varmare ute. Har jättemycket salladsfröer.
De fröer som jag satte igår får förodlas inomhus så de står på köksbordet nu.
Samantha frågade efter ett sprött kex-recept till Milton som hon kan ge honom när de är ute på äventyr. Det är ju väldigt vanligt att föräldrar ger sina små barn kex när de är lite smågriniga i vagnen tex. De kex som finns ute i handeln är rena giftet med sojastärkelse, majsstärkelse och annat som inte är bra, så det bästa är att baka något själv.
Vi testade lite olika versioner igår. Samantha tog bara riven ost och blandade med lite sesamfrön och satte in i ugnen. Det tog inte många minuter och Milton tyckte de var JÄTTEGODA...och jag kunde ju inte riktigt låta bli att smaka...och ja, de var JÄTTEGODA! Så goda att jag nog fick i mig två stycken och lite smulor. Det första "krispiga" jag ätit på tre veckor. Det var nästan svårt att låta bli att vräka i sig dessa. Tuggade som en tok!
Jag blev sugen på att prova lite hårdare kex så jag gick in på Birgitta Höglunds blogg och utgick från hennes recept på Ostkex. 

Jag använde mig av dessa ingredienser:
ca 2,5 dl finriven hushållsost
1 dl sesamfrön
1,5 tsk fiberhusk
1 ägg
0.5 dl vatten

Jag blandade ihop de torra ingredienserna och sedan osten och sist ett uppvispat ägg med vattnet.
De fick stå och svälla en stund.
Jag bredde ut smeten på en plåt och satte in på 200 grader i ca 15 minuter. Skar isär kexen och vände på dem och satte in dem i ytterligare fem minuter. Sedan stängde jag av ugnen och lät kexen vara kvar i ugnen över natten.
De är jättekrispiga och smakar jättebra också. Milton har godkänt dem med. :)


Jag har också godkänt dem...med mycket, mycket smör på!
Helt grym känsla av att kunna äta igen även om det inte är mängder. Magen eller rättare sagt tarmarna för ett sådant fasligt liv att det nästan låter som ett åskväder. Jättegasig i magen är jag också och det känns inte så sexigt att gå omkring och släppa gas hela tiden men det är ett led i att få igång magen så jag klagar inte.
Har fortfarande ont i området kring naveln även om jag inte har regelrätta kramper längre. Börjar smått tvivla på om jag behöver en titthålsundersökning/operation men ändå så har just detta inte släppt helt. Jag får ändå tänka att jag måste göra det även om det börjar kännas som att jag inte vill det.
Hoppas att jag kan göra nummer två snart fast jag ska ju inte oroa mig för det heller eftersom jag ändå var på toa i fredags. Det är ju inga mängder med "mat" jag får i mig.

Det går ju åt rätt håll! Det är jag så glad över!
Bara känslan jag får när jag tar mina B-vitaminer: Kroppen tar upp dem! Plötsligt vet jag att kroppen kan ta upp dem, inte gissa att den gör det.
Den känslan är värt allt!

fredag 22 april 2016

Fredag

Kollade min mail i morse och jodå, Torsten hade svarat på mitt frustrerade mail som jag hade skickat igår kväll:

Hej igen
Förstår att det är jobbigt, men det är ju åtgärd som troligen behövs. Jag har sett allt utom sista bilden som jag berättade i går.
Förslag:
Dropp i morgon på avd
Tas in sönd kväll el månd morgon på avd för trolig laparoskopi. Jag är i Gbg på måndag.
Med vänlig hälsning,
Torsten
Jag svarade honom så här:

Hej,okej, nu känns det mer som vi har en plan.
Jag behöver inte dropp då jag faktiskt får i mig vätska. Jag har min näringstäta soppa här hemma som jag får i mig utan större problem.
Jag dricker vatten med citron och te också så jag är inte uttorkad.
Svag är jag ju för att jag inte får i mig så mycket alls mer än just detta. Jag har bara kräkts en gång sedan i måndags.
Jag ska försöka ringa mottagningen idag för att få information om vart jag ska ta vägen för inläggning.
Jag kommer på måndag morgon om laparoskopi är bokad.
Ha en trevlig helg! 
Ringde min vårdcentral för att få mitt sår omlagt och när sköterskan ringde tillbaka så fanns det absolut inga tider för omläggning förrän på tisdag nästa vecka. Mitt humör är riktigt dåligt just nu så jag började tjafsa om att då kommer mitt sår att ruttna och att jag inte kunnat boka tider då jag åkt in och ut på sjukhuset och inte ätit på tre veckor bla bla bla...då minsann fick jag en tid halv ett!

Halv ett gick jag till vårdcentralen och bytte bandage på mitt sår. Ja, alltså, det här såret är extra utöver min operation.
Jag hade ett stort ärr på magen som egentligen var tre ärr på varandra, plus en grop mitt i ärret pga en bakterieinfektion jag fick när jag opererades för över 20 år sedan för tarmvred. Så det såg ut som om jag hade två navlar. Torsten frågade om jag ville att han skulle ta bort det och jag tackade ja.
Detta har resulterat i ett jättefint ärr men han sydde inte ihop det längst ner utan det skulle läggas stripes för att lägga ihop det...det har inte gått ihop. Sköterskan tyckte idag att jag skulle visa kirurgen detta nästa gång jag träffar honom. Vi får se vad han säger. Men det innebär att jag måste få detta omlagt åtminstone varannan dag.

När jag kom hem drack jag soppa!


Denna soppa har jag kokat och ätit nu sedan i onsdags. Det är kokat på broccoli, kycklingbuljong, grädde och smör.
Det smakar bättre än att bara söla i mig buljong. Det känns mer "matigt".
Men jag måste säga att jag har blivit totalt frälst i att koka buljong!


Koka kyckling är ju liksom inget svårt men att sedan bena ur kycklingen och lägga tillbaka skrovet och skinnet och fortsätta koka, det har jag inte gjort. Jag tog receptet från Birgitta Höglunds matblogg.
Jag hade i persilja och timjan som kryddor, morötter, lök, svartpeppar och kryddpeppar, plus salt. 
Denna har jag ätit på sedan jag kokade den förra fredagen. Nu är den buljongen slut så det var bara att ge sig ner till ICA senare idag med min dotter och inhandla nästa kyckling med tillbehör. 

Den står på spisen nu och i denna buljong lades till tomater, vitlök och chili. 
Det doftar helt fantastiskt och jag längtar efter att få göra soppa på den i morgon! 
Mitt barnbarn gillar både min buljong och min soppa så han står som en liten fågelunge vid mig så fort jag äter nu. 
Perfekt barnmat också! 
Ska göra en kycklinggryta åt honom med denna buljong. 

Jag mår exakt likadant nu som igår. Jag mår okej. Jag kräks inte och kan få i mig flytande kost. Mer än så är det inte. Jag känner mig någon procent piggare för varje dag men är långt ifrån stark. 
Det är lite småjobbigt att bli helt genomsvettig av att stå upp liksom...

Nu är det helg och jag ska umgås med mina barn, barnbarn och fortsätta mata min kropp med näring så jag orkar med en laporaskopi (titthålsundersökning/operation) nästa vecka. 

Jag försökte komma fram till kirurgmottagningen idag men det var stört omöjligt så vi får se vad som händer på måndag. Antingen åker jag dit direkt eller så väntar jag på att någon faktiskt hör av sig. 
Jag mailade Torsten senare idag att jag försökt komma fram men inte lyckats. 
Fortsätting!

Lär er att koka buljong! SÅ BRA OCH SÅ GOTT! 
Jag ska försöka hitta ett bra nötkött med märgben och koka oxbuljong också..den ska få puttra i minst tre dagar! :D 

torsdag 21 april 2016

Det här går inte längre!!!

Sitter och väntar HELA JÄVLA DAGEN! Kollar att mobilen är på. Kollar att ljudet är på! Vågar inte gå för långt ut i köket så att jag inte hinner svara...
Torsten ringer inte...jag ringer till mottagningen vid tvåtiden och får veta att han inte är där och att han ringer säkerligen sent eller i morgon.

Vid sextiden skickar jag iväg ett mail:

Hej!Jag antar att du inte ringer idag eftersom dagen är nästan slut.
Hoppas du hinner ringa mig i morgon.
Det gör ont i magen och jag är väldigt svag. 

Jag räknade inte med att få svar ...och så kollade jag nyss:

Hejsan Maria
Tyvärr fick vi inte dina bilder demonstrerade i morse :-(. Därav föll det bort fr radarn..
Jag tycker du ska komma in till Kir mott imorgon för vätska, men nu måste vi oxå snart fundera på näringstillskott (alt reop).
Själv är jag bortrest tills måndag då vi kan prata igen. Ev Suzanne eller Hans A i tjänst, de nås av sköterskorna på mott.
Om för besvärligt måste du såklart läggas in akut.
Med vänlig hälsning,Torsten
Han kunde lika gärna gett mig en örfil och jag svarar:

Nu SVÄR jag! Kunde du inte ringt mig och sagt det då? Jag kan inte bara få vätska och näringstillskott. Vi måste få bort detta jävla stopp!
Kräkets nyss!
Vad faaan...jag pallar inte detta!
Lägger jag in mig akut så kommer ju absolut INGET hända ändå!
Ingen gör ju för fan något...
*gråter*
Någon måste göra något! Någon måste kolla mina röntgenplåtar! Någon måste göra något!  

Kontrasten har inte kommit ut, kramperna började igen igår kväll och hållit på hela dagen idag. Jag drack te och soppa på förmiddagen men i eftermiddags drack jag kakao med grädde och smör. Det var nog för mäktigt och jag kräktes upp det fyra timmar senare.
Nu får jag vänta tills det finns "plats" i tarmen antar jag.
Jag tänker INTE åka in...Jag får panik. Ligga där på en jävla säng och få dropp och inte få något som jag kan äta. Hemma kan jag åtminstone bestämma vad jag ska dricka/äta.
Jag får stå ut i helgen helt enkelt för inget kommer hända innan Torsten har kollat på mina röntgenbilder. Då måste en operation bokas in. Inte något jävla dropp med vätska och näring!


Känns som historien upprepar sig. En mage som inte funkar, kan inte äta, kräks, svälter...
Drar i mig mina tillskott i morgon bitti. Morgonen verkar ju funka bäst.

onsdag 20 april 2016

Kontraströntgen

Jag satt hemma hela dagen igår och väntade på att de skulle ringa från röntgen, vilket inte hände, så när jag kom till kirurgmottagningen idag vid halv tio fick jag veta att jag skulle till röntgen...klockan halv tio. Då var klockan över tio.
Men det ordnade sig. Jag fick komma dit ändå. Det var lite svårt att förklara för personalen varför jag inte hade kommit i tid bara...

Kan erkänna att jag hade LITE ångest över att svälja kontrastvätska. Men det var ungefär lika "svårt" som det brukar vara. Det går att svälja och smakar skit. Inget kom upp fast jag tänkte att jag skulle kräkas upp det.


Jag följde nyfiket hur kontrastvätskan kom ner i magsäcken och om det kom vidare, vilket det gjorde även om det var en liten fördröjning. Det tycker jag inte är så konstigt med tanke på att det bara är 1,5 vecka sedan jag vidgade magmunnen och fick en jätteblödning. Nu måste min magmun få "vila" och lära sig fungera på normalt sätt. 
Kontrastvätskan fortsatte ner i tunntarmen (tolvfingertarmen) och vidare. Jag fick också en ny insikt: den bit av tunntarmen som varit aktiv under mitt liv som gbp-opererad var så "stor" att jag trodde det var tjocktarmen...och den bit av tarmen som varit ihopkopplad med min magsäck som inte jobbat med mer än att spotta ut magsaft, var smal och tunn. Dessa två delar ska nu lära sig att samarbeta igen. Röntgenläkaren sa att han såg att det var någon form av förträngning lite längre ner i tarmsystemet och anade att det kan vara just där tarmen är sammanfogad igen. 
Jag fick fortsätta röntga tarmen så jag fick gå ut och vänta en timme för att ta några bilder till och sedan fick jag vänta två timmar. 
Då gick jag upp till kirurgmottagningen och där fick jag vila, titta på teve och prata med Torsten. 
Han ska titta på röntgenbilderna i morgon bitti och sedan ringer han mig för att tala om vad vi ska göra härnäst. 
Jag såg att kontrastvätskan låg längst ner i tarmpaketet på sista bilden så helt stopp är det inte och det fattar jag ju själv också för då hade jag kräkts 24/7 och det har jag inte. 
Sist jag kräktes var i måndags eftermiddag på kirurgmottagningen när jag fick dropp. 
På något vis känns det som att saker och ting mår lite bättre inne i magen, även om det inte är bra. Än. 
Jag tänkte att jag skulle åka sjuktransport hem och fick papper som jag skulle lämna hos taxin...jo, det funkar ju bra när de stänger klockan ett!!!
Jaha, nu hade jag två val. Ringa en vän om skjuts eller faktiskt ta spårvagnen hem. 
Jag valde det sistnämnda. Gick upp till hållplatsen, satte mig på en bänk, väntade, klev på spårvagnen och satt ner hela vägen hem. Det gick bra. Samantha mötte mig i centrum så jag kunde luta mig mot Miltons vagn.  
När jag kom hem kokade jag soppa på kycklingbuljongen jag har kokat, broccoli, grädde och lite smör. 
Sitter här och äter den med tesked! Jag hade lätt kunna kasta i mig en liter känns det som...men det räcker med att kasta i sig kontrast idag tror jag. 
Det spänner lite i tarmarna, som det har gjort de sista dagarna men det känns ändå bättre för nu vet jag vad det är som är fel. Nu känner jag mig lugn och tänker att det ordnar sig. Är det en förträngning så fixar vi det kirurgiskt. Är det enbart svullet, då avvaktar vi. 

Magnolian har slagit ut! Jag vill inte missa fler fina vårdagar nu! 



måndag 18 april 2016

Tillbaka till Sahlgrenska

Igår (måndag) ringde jag kirurgmottagningen, även om jag hade mailat. Jag kände att jag orkar inte en minut till. Jag fick först prata med en sköterska, som sa att Torsten inte jobbar där, den här veckan, men av någon anledning så var han där ändå för plötsligt hade jag honom i luren.
Han bad mig komma in direkt till mottagningen.
Jag packade lite saker i förebyggande syfte, ifall jag blev inlagd igen och sedan tog jag taxi till Sahlgrenska. Det kostar att vara sjuk! 333 kronor!
På mottagningen blev jag inlagd på ett singelrum och fick dropp direkt. Torsten kom in och jag berättade hur ont och ömt det kändes i magen och han funderade på om det kunde vara en förstoppning. Laxermedel kanske kunde fixa detta.
Jag får små kramper som gör så j-a ont att jag har svårt att sitta still...efter att ha fått laxermedlet kunde jag konstatera att det inte fungerade. Smärtan hade inte släppt ändå...
Låg kvar till strax innan sex då Torsten kom en sista gång innan jag skulle åka hem igen. Jag utskrivet mer laxermedel som jag skulle ta på kvällen så att tarmen är helt rensad.
På onsdag ska jag åka tillbaka, få dropp igen och sedan en kontraströntgen för att se vad det kan vara för något som orsakar mig denna smärta.
Jag har märkt att jag har svårt att sitta bakåtlutad, för då gör det ont i magen. Det är svårt att stå rakt, då gör det också ont och jag kan inte ligga på rygg i sängen, samma känsla.

Så vad det är, så är det något som inte ska vara där.

Det kanske blir en ny operation, beroende på vad som kommer att synas på röntgen. Det vet jag i morgon.
Idag är jag hemma och "genomlider" den...

Jag är så hungrig!
Har tappat fem kilo på två veckor...det känns.

lördag 16 april 2016

Jobbig natt

Det kändes hoppfullt igår när jag hade fått en matplan men av någon anledning fungerade det inte alls bra i natt. Det gjorde riktigt, riktigt ont i tarmarna, så ont att jag hade svårt att röra mig och det slutade med att jag fick gå upp och kräkas några gånger i natt. Vid fyratiden kokade jag lite silverte som jag sippade på och då lugnade kräkningarna ner sig men jag kräktes när jag gick upp nu vid halv åtta.
Jag är helt slut.
Jag är uttorkad.
Nu sippar jag silverte.

Resten av dagen gick så här:

Tvingade i mig ca 2 dl buljong, totalt. En deciliter på dagen och en på eftermiddagen. Det smakade INTE gott ...i början.
Varvat med silverte och ett glas "jordgubbsjuice" - jordgubbar mixade med vatten och silad.

Från att ha varit otroligt orkeslös så är jag lite mindre orkeslös. Vi får se hur natten och morgondagen blir.

Jag har "glömt" mosa b-vitaminer och dricka dem...gör det nu.

Har ONT i magen och jag märker att det är luft i tarmarna. Det är lite svullet och ömt.

En matplan för att få igång en magsäck

Alltså...21 år har min mage varit utan mat. Den har "fungerat" på så sätt att den har producerat magvätskorna som den har släppt ut genom magmunnen ner i tarmen. Men mat har den ju inte jobbat med alls.
Sedan operationen så har väl jag, precis som "alla andra" förväntat sig att min mage ska komma igång och bete sig som de flesta magsäckar gör efter en operation. Med tanke på att jag inte har lyckats få i mig särskilt mycket av någonting så har jag också känt mig lite vilsen och ensam. Jag hade behövt någon som stod här och pekade med hela handen: - Du ska äta det här och det här och så här mycket, så här fort!
Hur börjar man mata en person som har "svultit" i 21 år?
Som tur är har jag fantastiska människor omkring mig i mina nätverk och en av dessa bad mig ringa henne och hon fick mig att förstå.
Jag är ju som en baby som kräks så fort det blir för mycket i magsäcken. Det är inget konstigt. Det gör alla babysar. Jag är en baby.
Jag har svultit. Äter jag "mat" nu, så kommer jag kräkas och i värsta fall dö. De koncentrationslägerfångar som åt "för fort och för mycket" när de kom ut från koncentrationslägren dog. De som tog det lugnt och åt lite, de överlevde.
Jag har en magsäck som har svultit längre än någon koncentrationslägerfånge någonsin klarat.
Det gäller att äta lite, sakta, sakta, och sedan vänta och äta lite igen, sakta, sakta. I samma sekund som det kommer på tungan vaknar magens signalsystem och börjar "arbeta" men kommer det för mycket och för fort så kräks man upp det.
Jag ska alltså bara lära mig att dricka/äta sakta.
Min vän tyckte jag skulle fortsätta dricka kakao med vatten och grädde för det finns mycket näring i kakao och också koka kycklingbuljong.
Så jag ska koka en näringsrik buljong som jag ska äta en matsked per tionde minut. Jag kommer även addera det proteinpulver jag har kvar i buljongen. Jag har en termosmugg så jag kan hålla temperaturen på min kakao och min buljong när jag dricker. Det ska vara kroppstempererat.

Nu har jag en plan!
Tack!

Snabbvisit på Sahlgrenska

I torsdags åkte min dotter hem på eftermiddagen men innan hon åkte så gick vi tillsammans till Netto för jag behövde handla lite. Efter det gjorde jag lite äggröra som någon timme senare kom upp lika fort och sedan började jag kräkas. Jag hade ju inte så mycket ork innan och när jag börjar kräkas blir jag sämre fort. Energin bara rinner bort. Jag kan ju inte påstå att jag får i mig så mycket näring alls då dieten mest består av te, Vitamin Well, äggröra och/eller soppa. Jag är mycket medveten om att det är för lite och så vidare men det går liksom inte att få sig mer.
Varför jag plötsligt började kräkas igen vet jag inte. Det är ju lite "lustigt" att jag börjar kräkas så fort jag har varit på affären och handlat. Jag kräks inte efter att jag har varit på vårdcentralen vilket är ungefär samma avstånd.
Jag kräktes fram tills jag gick och lade mig. Oliver kom hem och lovade att skjutsa mig till Sahlgrenska morgonen därpå. Jag hade fått uppmaningen i måndags att ta mig till kirurgmottagningen för att lämna HB och se om jag behövde mer blod.
Jag vaknade vid sextiden och kräktes en gång men sedan verkade det lugna sig och jag drack en mugg silverte. Jag väckte Oliver strax efter sju och vi åkte. Jag tänkte att de får "ta hand om mig" på kirurgmottagningen om jag behövde bli inlagd igen. Orken var helt borta och humöret åker rakt ner i diket när jag inte orkar något.
Oliver åkte till jobbet och jag släpade mig upp till kirurgmottagningen. Väl där såg de väldigt förvånade ut över att jag sa att jag skulle lämna HB. Det hade de ingen aning om. Efter stund kom sköterskan som jag mötte på samtalet jag hade inför operationen och blev jättechockad över mitt dåliga tillstånd. Hon tog puls, blodtryck och HB och det låg på 102 så det har inte sjunkit i alla fall. Men för att få upp det måste jag ju få i mig näring.
Hon försökte hitta någon läkare på mottagningen som kunde titta på mig men ingen var ledig och sa att jag måste ner till akuten för att få bli inlagd för jag var absolut inte i skick att åka hem.
Jag var benägen att hålla med även om jag verkligen inte såg fram emot att läggas in igen. Men jag vill ju inte heller kräkas och jag vill få i mig näring, så jag höll med.
Jag blev "körd" med en rullstol till akuten och där fick jag lämna blodprov för att se att det inte visar något läckage inne i magen. Sköterskan ville sätta en nål på mig men jag nekade för jag märkte att hon inte alls var lika säker på att hitta kärl på mig som man måste vara för att kunna sätta en nål. Det fick helt enkelt vänta.
Efter tre timmar på akuten fick jag komma till avdelning 133 som är en akutavdelning inom kirurgen. Det kändes lite "fel" att inte hamna på avdelning 33, där jag låg innan men samtidigt väldigt glad att få slippa ligga på 13:e våning. Jag kom in på ett rum där det låg en äldre, överviktig man och jag tänkte direkt att det här kommer INTE gå bra...tjocka gubbar snarkar.

På eftermiddagen kom Adam med min dator, kudde, strumpor och underkläder mm. Jag fick mer eller mindre panikångest av att ligga där för jag kände att jag var för "pigg" för att ligga inne egentligen.

Attityden på avdelningen från personalen kände jag direkt inte alls var "trevlig" - alla kändes så "jag bryr mig inte". Det var som att det satt i väggarna och jag fick det bekräftat när Adam skickade sms till mig innan han kommit in, där han undrade vilket rum jag låg på. Jag gick ut på avdelningen och mot dörrarna som var låsta och där stod så många personer att jag inte ens såg Adam först.
Jag frågade en person som satt framför en dator vid sidan om jag kunde släppa in alla som stod utanför och jag fick svaret: - Det vet jag inte. Jag kontrade med: - Aha, ja, du jobbar ju inte här tydligen...
Jag gick fram till dörrarna och öppnade och släppte in allihop. De tackade och en av kvinnorna sa att så här är det alltid. Personalen på avdelningen fick man alltid vänta på och hon tyckte det var skit rent ut sagt. Hennes mamma låg inför döden, på avdelningen...

 Jag hade blivit stoppad att dricka något för jag hade ju "ont i magen". Men Susanne som jag jobbar på samma avdelning som Olbers hade ändrat sig och när sköterskan skulle sätta en nål och jag hade ifrågasatt det så ändrade sig Susanne. Så det var fritt fram att dricka...choklad! Ja, det var det som lockade den här gången. Inte buljong, te eller silverte. Sockret i chokladen fick mig att piggna till ännu mer...
Samantha kom också förbi en stund men det är inte jättekul för en 9-månaders baby att inte få krypa och röra sig som man vill så de stannade inte så länge.
Jag fick veta att även hon hade fått vänta i ca fem minuter på att komma in på avdelningen, fast det stod folk bara några meter från entrédörren...

Vid tiotiden orkade jag inte hålla ögonen öppna längre. Både jag och gubben somnade.
Två timmar senare vaknade jag av att det lyset var tänt på rummet och "någon" stökade på toaletten som låg precis framför min säng. Jag klev upp och såg att gubbens säng var tom och förstod att det var nog han som var där inne.
Jag gick ut i dagrummet och hämtade en mugg choklad och nämnde för nattpersonalen att mannen på mitt rum hade varit en bra stund på toaletten och att han kanske behövde hjälp.
Han kom ut och personalen fick hjälpa honom i säng...och sedan började helvetet. Han somnade och började snarka som ett tröskverk!

Jag lovar! Jag är fullständigt allergisk mot detta! Jag KAN INTE sova när det för sådant väsen!
Jag gick ut till personalen och sa att jag inte kunde sova och blev erbjuden öronproppar. Det funkar inte. Man hör inget med öronproppar - UTOM just snarkningar.
En av sköterskorna tyckte att jag skulle sova i dagrummet men de hittade inte ens knapparna för att släcka alla lamporna där.
Jag gick in i rummet och kände att nä, det här tänker jag inte ta!
Gick ut igen och sa: - Jag tänker åka hem och sova! : - Jaha, ja, vi kan ju inte möblera om hela avdelningen för din skull... : - Nä, det har jag inte begärt heller. Jag åker hem.

Jag ringde Oliver och frågade var han var och fick veta att han var i ...OSLO! Jävla unge!
Han bad mig ge honom två minuter så skulle han fixa någon som kunde köra hem mig.
Två minuter senare ringde han och sa att Nima skulle hämta mig. Jag klädde på mig, packade ner min dator och grejer och gick ut från rummet. Personalen ville att jag skulle skriva under ett papper där det stod att jag vägrade ta emot sjukvård och avbröt min behandling på eget bevåg. Jag tittade på pappret och sa att jag inte höll med om det. Jag vägrade inte ta emot vård utan däremot förvägrades jag att få sova...och fick höra samma argument igen att de inte kunde möblera om hela avdelningen för min skull. Nej, det är lugnt, jag åker hem istället. Om läkarna vill prata med mig eller göra någon undersökning på mig så får de väl ringa, sa jag, och fick svaret att det skulle jag inte räkna med.
Jag svarade att det gjorde jag inte heller.
Sedan gick jag.
Nima kom.
Halv tre var jag hemma.
Klockan tre sov jag i min egen mjuka säng, i mitt tysta rum!


Vi får väl se vad som händer...nu är det helg och det lär väl inte hända så mycket med något. Jag började morgonen med en liten nyttigare version av choklad: Äggmjölk med kakao och lite grädde. 
Om jag börjar kräkas igen så gör jag väl det men det verkar ju ge sig efter några timmar. Jag får ringa kirurgmottagningen på måndag och boka in ett läkarbesök med Olbers där vi helt enkelt får boka in en gastroskopi för att se om magen funkar - om jag får mina kräkattacker. På tisdag har det gått två veckor och jag räknar med att själva stygnen inne i magen har läkt ihop. Däremot är jag säkerligen öm och svullen inuti fortfarande men jag kan känna att det blir lättare och lättare inne i magen. 
Det drar och bubblar och pulserar så "död" är den inte i alla fall. Säger så här: magen funkar men inte optimalt men kanske sakta håller på att hitta sin funktion. 
Återhämtningsfasen får ta den tid den behöver. Vad annat kan man begära efter 21 års "vila"? 


onsdag 13 april 2016

En vecka och två dagar

Gårdagen gick ganska bra men det beror nog mest på att jag inte utmanade mig själv eller magen ska jag väl säga.
Jag drack enbart klar vätska (te och vitamin well) hela dagen. Sent på eftermiddagen gav jag mig på att äta soppan jag gjort men den kom upp ca en timme senare. Vägrade nedslås av detta och försökte mig på lite smoothie också som jag åt med tesked senare på kvällen och peppar, peppar, den fick jag behålla!

Var även på Vårdcentralen och lade om mitt förband och kom på senare att jag fått "fel" förband så nu kan jag inte duscha med det.
Ska till kirurgmottagningen på fredag så ja, kul att inte kunna duscha på flera dagar.
Det var den enda trippen igår och jag lyssnade på min kropp och sov en extra stund på både förmiddag och eftermiddag.
Jag skulle ju vila och det har jag gjort.
Natten har varit bra också. Inte kräkts.
Jag skickade ett sms till Torsten igår om att jag kräktes men han är inte i Göteborg idag och i morgon så jag får tåla mig. Han tyckte att jag skulle ringa mottagningen om jag får problem.
Jag ska bara ta det lugnt.

Idag ska det gråa håret bort! Tur att min dotter är här och kan både rodda mig och hela huset!


tisdag 12 april 2016

Första natten och dagen hemma

Det var underbart att komma hem igår även om det var ganska kaotiskt här när jag kom. Snickare som höll på att byta mina köksfönster, samtidigt som jag insåg att min Adam (min yngste) inte hade städat, diskat, vattnat blommor, tömt postlådan eller ens kastat vitsipporna jag plockade dagen innan jag åkte in på operation. Lägenheten var i tipptopp innan jag åkte och jag kom till ett litet krig. Men okej, jag var hemma! Det var det viktigaste! Solen lös och det var så varmt ute att folk tagit av sig jackan, även jag.

Jag gjorde äggröra på två ägg, smör och grädde till middag och fick i mig hela portionen.
Senare på kvällen blev jag hungrig igen men kände inte riktigt för mer ägg. Hade ju redan ätit det två gånger under dagen.
Adam skickades till affären tidigare på kvällen efter att han fått städa och fixa i köket och jag hade bett honom köpa blomkål och lite annat.
Så det fick bli en blomkålssoppa:
1 påse frusen blomkål
Koka blomkålen mjuk i vatten med en kycklingbuljong och salt.
Häll av hälften av vattnet.
En bit fetaost och en bit blåmögelost. (man väljer själv hur mycket och vilken ost)
Minst tre matskedar smör
svartpeppar, salt
en liten burk Creme Fraiche

Mixa ihop allt till en slät soppa.
Värm upp det snabbt igen.
ÄT!

Man kan lägga i knaperstekt bacon också eller annat protein.
Ser soppan som en bas som jag använder i alla möjliga versioner med blomkål och broccoli, främst.

Vid elva orkade jag inte vara vaken mer och kröp ner i min mjuuuuka, varma säng och det var bekvämt och obekvämt på en och samma gång.
Ont i nacken så det är svårt att hitta en bra ställning.
Ömt i magen så det är svårt att hitta en bra ställning.
Somnade och vaknade några gånger under natten bland annat genomsvettig. Det var svinkallt på sjukhuset så temperaturen i mitt sovrum blev väldigt varm plötsligt.

Vaknade också för att jag var sträv i halsen. Har blivit jättehes och slemmig sedan igår. MÅSTE dricka hela tiden känns det som men vatten GÅR INTE! Jag måste dricka te eller någon annan smaksatt vätska. Gjorde misstaget att ta en klunk vatten i morse och fick gå upp för jag började må illa. Jag satte snabbt på en mugg te och det släppte.
Mysko!
Många som är gbp-opererade upplever detta med vatten. De KAN inte dricka det om det inte är något annat i det. Jag hoppas det går över för mig men just nu vill jag inte ens försöka.
Min kropp har varit utsatt för ett stort trauma så jag ska inte "puscha" mig till något annat än bara läka.

Som lön för min lilla kamp med maten så fick jag även bekräftat idag att tarmen gör sitt jobb. Inget blod, bara vanligt bajs! Ha ha!

Satt mest i soffan framför teven med datorn i knät tills min dotter kom. Jag åt lite blomkålssoppa. Hade fått i mig äggröra på två ägg till frukost.

Ringde vårdcentralen och skulle boka in tid för sårvård och fick svaret att det inte fanns några lediga distriktssköterskor så jag kunde inte få någon hjälp. Jag blev förbannad och gick in på vårdvalet och bytte till vårdcentralen jag hade i Angered innan. Jag kan ärligt säga att den vård jag fått sedan jag bytte först ner till stan och sedan till Gamlestaden inte var bättre, snarare tvärtom.
När jag ringde Angereds VC så fick jag en tid direkt. Ska dit klockan ett i morgon.

Solen lockade ut mig och dottern på gården och jag uttryckte att jag verkligen behövde handla. Frågan var bara: - Skulle jag orka eller skulle Samantha gå själv?

Ah, vi testar. Om jag inte orkar, så kan jag gå hem igen...

Jag lutade mig tungt mot Miltons vagn och sedan gick vi ner till centrum i mycket sakta mak. In på Life och köpte rödbetsjuice och sedan in på ICA och handla allt som behövdes i övrigt. Satte mig ner mellan varven där det fanns något att sitta på. Helt slut men ändå tillräckligt energisk för att fixa det.

Det tog nog två timmar att göra denna lilla tripp.

Väl hemma, var vi rejält hungriga. Samantha hade köpte med sig en kebab och jag tänkte ta min blomkålssoppa men när Samantha frågade om jag skulle ta ärtsoppan som jag hade köpt så tänkte jag att ja, varför inte? Hela jag är HUNGRIG! Jag har levt på dropp, vätska och soppa i en vecka och jag märkte nere i centrum att allt lockade, allt!
Samantha värmde ca halva burken soppa och mixade den så den skulle bli slätare.

Gott!

Sedan var det som hela min kropp lade ner. Jag orkade inte hålla mig vaken i soffan. Jag frös och kände att jag var helt slut.
Jag blev illamående och kräktes upp soppa och vätska.
Natten har fortsatt på samma vis. Sovit en timma, kräkts och så vidare.

Nu är klockan halv åtta snart och jag dricker te med lite mjölk och hoppas att jag inte kräks mer.

måndag 11 april 2016

Jag är befriad!

Detta inlägg är mitt första som icke-överviktsopererad! Fast jag kan aldrig kalla mig det för jag ÄR det ändå. Jag har varit på båda sidorna och det kommer jag aldrig sluta vara. Jag har ju faktiskt också gjort det här två gånger. En gång i början på 80-talet som höll på att ta död på mig och sedan gbp-operationen 1995 fram till nu.

ALDRIG MER!

Tisdag 5 april

Klockan sex på morgonen inställde jag mig med min son Oliver på Sahlgrenska, avd. 33 på 13:e våning. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades åka hiss upp med Oliver. Jag blundande och så sjöng vi någon töntig sång i hissen och så var vi uppe!
När man väl kom upp så var det rutinerna inför operation som gällde: Byta om till operationskläder, få droppnål (inte kul eller lätt på mig) och sedan köras ner i sängen till operationsavdelningen. Den låg på fjärde våning. Oliver var med hela vägen tills det var dags att köra in mig på operationssalen.
Torsten kom och hälsade innan och pratade både med mig och med Oliver. Han kollade på min mage och undrade varför jag hade en grop vid naveln och jag berättade att det varit en infektion efter tarmvred som gjorde att jag hade en "grop" vid naveln och han tyckte att han skulle ta bort den. Jag skojade om att han kunde ge mig nya boobs istället men njae, det tyckte han inte av någon konstig anledning!

Några timmar senare vaknar jag på uppvaket och jag har ingen aning om hur länge jag var där eller vad som hände så mycket.

På avdelningen var det ungefär samma sak men barnen kom och hälsade på mig för att förvissa sig om att jag överlevt.

19:20 lägger jag ut en uppdatering att jag kände mig mörbultad på FB.

Onsdag 6 april
Morgonen kändes bra och jag ville upp och duscha! Väl gjort det så hände väl inte jättemycket annat förrän mina barn och Jolanta kom på besök i en strid ström över hela dagen. Jag sov mellan besöken.
Jag började må illa och hade jättesvårt att få i mig något att dricka. Det var lättare att väta munnen med något än att dricka och bara tanken på att få i mig något var jobbigt.
Torsten var inne och tittade till mig flera gånger om dagen. Allt verkade ändå ha gått vägen. Jag fick mycket läkemedel i form av smärtstillande och stilla illamåendet bland annat.
Han hade dessutom tagit bort hela mitt gamla ärr (tre ärr på varandra) så nu hade jag ett smalt ärr istället utan grop.
Ont i ryggen pga av sängen och fick massage av Adam. Barnen var hos mig naturligtvis och även Jolanta kom, min bästa vän. Pga ont i ryggen så kommer man om inte annat upp ur sängen mer! Så när jag fick nog av ryggen så gick jag upp. Efter 1,5 dygn kände jag mitt lätt utsövd och krälade ut i dagrummet, sippade i mig lite te och tittade på teve...i säkert en kvart! Sedan orkade jag inte mer! Jag fick säkert i mig 5 teskedar te.

Kräktes med jämna mellanrum även om jag fick läkemedel för det.

Sätta dropp och ta prover på mig är också ett aber. Jag är SVÅRSTUCKEN med stora bokstäver!

Jag ser blåslagen ut efter undre blödningar efter droppnålar som gått sönder. Efter den här kvällen hade jag dessutom en hel arm full med dropp som gick rakt ut i muskeln istället för i blodet. Armen var dubbelt så stor som vanligt. Tur man har massor med lös hud! 


Torsdag 7 april

Illamåendet ger sig inte! Jag börjar sakta tröttna på det men känner mig ändå ganska okej. Jag kräks och tänker att ja, ja, det hör väl till. Jag försöker få i mig lite te, lite vatten, lite te igen etc.
Har ont i nacken, ryggen och lite i magen. Det är banne mig värre att ligga i en säng än att opereras!

Framåt lunch med påtryckningar från Torsten att jag måste försöka få i mig lite mer än bara te så ger jag mig på soppa:

Första middagen: Sparrissoppa och creme fraiche. Små fettbubblor i soppan. 
Jag fick i mig några skedar innan det kändes som det vände i munnen. Efter det dök en trevlig överraskning upp: En vän var på läkarbesök på Sahlgrenska och passade på att träffa mig. Det var mycket trevligt! :)

Efter att besöket gått kände jag att den där soppan inte ville stanna kvar i kroppen och kvällen var väl inte så rolig. Jag börjar tröttna på illamående och kräkningar.

Fredag 8 april 

Vaknar och det där JÄDRA illamåendet ger sig inte! Jag bara väntar på att Torsten ska dyka upp för jag vet ju vad han sa om magmunnen att ofta får man gå in efter operationen och vidga den. Jag förstår ju själv att mitt illamående och kräkningar innebär att magmunnen inte vill vara med.

När Torsten kommer så gråter jag och säger att jag inte orkar mer och att vi måste göra vidgningen. Jag frågar ju också HUR man gör det...
Man sedederas (bedövas) och genom gastroskopi går man in med en liten ballong och vidgar magmunnen. TJOSAN! Min största skräck efter höjder är just gastroskopi. Stoppa saker i munnen långt ner i svalget med en kräkreflex som är så känslig att jag bara behöver hulka för att kräkas är inte kul att ha. Men Torsten lovar att jag inte kommer känna något med alla bedövningsmedel för om jag vill bli sövd, då får jag vänta tills måndagen och det vill jag ju inte!
Bara någon timme sedan eller tre (jag minns inte) så åker jag ner på GAE och ja...jag minns att jag fick en sak som jag skulle bita i och att det var lite folk omkring mig. Mer minns jag inte. Sedan åker vi upp och allt är klart.
Inom en timme börjar jag få upp blod. Det kändes inte som jag kräktes utan jag behövde liksom bara öppna munnen så kom blod. Några gånger så mycket att jag kräktes på riktigt och hela spypåsen blev full av både blod och levrat blod. Adam och Samantha var på plats när det hände och jag tror inte de var så glada när de fick åka hem. Jag var helt borta i mina kräkningar och uppstötningar av blod. Det tog ungefär 15 timmar innan det gav med sig men då kom det ut den andra änden istället.

Mitt HB sjönk som en sten. De tog mitt blodtryck, puls, temp och HB en gång i halvtimmen i början...sa jag att jag är svårstucken?

Jag frös.
Jag var trött.
Jag kräktes blod.
Det var inte kul.

På natten blev jag flyttad till ett singelrum.

Lördag 9 april

Framåt morgonen lugnade det ju sig i alla fall så resten av dagen blev riktigt bra. Jag orkade upp och fick hjälp av min dotter att duscha för jag vågade inte riktigt tro att jag skulle orka det själv. Jag tvättade framsidan och hon baksidan och håret! Ha ha!
Fördelen med ett singelrum är att där kan en niomånaders baby krypa runt för jag hade bett städaren gå in och städa på morgonen då jag visste att Samantha skulle komma.
Adam, Jolanta och Oliver kom den dagen också - i olika omgångar och jag kunde vila mellan.
Var "säker" på att NU skulle det vända.

Söndag 10 april

Vaknar under natten och känner att det "bränner" i halsen. Det är obehagligt och det triggar illamående och jag vill kräkas men inget kommer. Natten blev inte alls bra och när jag vaknar är jag inte lika glad igen. Torsten ger order om mer medicin mot illamående och jag får dubbla doser.
Då släpper illamåndet och jag blir så törstig! HB tas fortfarande morgon och kväll och det dippar och toppar mellan 83 och 95 vilket gör att Torsten tycker jag ska få blod på måndagen för HB är inte stabilt och jag äter inte bra.
Jag blir sugen på Vitamin Well och Samantha har med sig sådant som dricker. På kvällen ger jag mig på lite yoghurt och det gick också bra...kanske, kanske jag vågar tro igen!

Måndag 11 april 
 Tjooohoooo! Kvällen innan började jag titta på filmer på datorn och det fortsatte jag med och kände mig visserligen svag och medtagen men med humör i topp och en sak som inte hänt hittils: JAG VILL ÄTA!
Jag blir lovad att få äggröra! Visserligen på flora men med grädde och vad kan jag göra liksom? Jag vill ÄTA!

Jag ska också få blod!  Två påsar!

När Torsten kommer har jag både fått i mig två påsar blod och äggröra på ungefär ett ägg. Jag vill hem!
Han tycker det är helt okej om HB:t är högre.
Det var på 105 efter blodet.
Jag lade om mitt sår. Sonen som redan dök upp tidigare på förmiddagen återkom och jag, Samantha med Milton och Oliver vände Sahlgrenska ryggen för denna gången!

Mitt sista samtal med Torsten blev väldigt känslosamt.
Jag har känt redan innan jag trättade honom första gången att jag gillade honom. Han är en man med ett gott hjärta och han bryr sig verkligen om sina patienter. Mer än någon annan läkare jag har mött. Vi har delade åsikter om mycket men inte om allt. Vi brinner både för det vi gör.
När jag skulle tacka honom så kände jag vad det var som var viktigt i det här:
Jag var fri!
Jag tackade Torsten för att han befriat mig från mina plågor. De plågor jag levt med i ca 15 år. Jag hade äntligen fått tillbaka mitt matsmältningssystem och jag insåg att det var viktigare än att vinna tio miljoner på Lotto och Torsten hade gjort detta möjligt. Jag är OERHÖRT tacksam för att han finns och ville lyssna på mig. Han beklagade att jag levt med en GBP-operation som varit en enda lång förträning och det kommer jag aldrig lasta honom för - han tycker att jag aldrig fått känna hur en "riktig gbp" känns att ha. Jag kommer att anmäla detta som vårdskada och det är INTE Torsten Olbers som orsakat den utan de kirurger som gjorde min GBP för 21 år sedan. Torsten har gett mig livet tillbaka.

Nu är jag sjukskriven i en månad.
Solen lyser ute.
Våren har kommit.

Jag ska skriva min andra bok och ta korta promenader och lukta på varenda blomma!

Tack!

Alla som hejat, brytt sig, skickat mail, meddelanden, sms, gillat min gilla-sida och följt mig -TACK!

Jag kommer naturligtvis fortsätta uppdatera er om hur jag återhämtar mig. Jag kanske åker på flera bakslag eller så går allt som en dans. Det här kommer ta TID!
Har ätit äggröra här hemma för ca 1 timme sedan och det bubblar tacksamt i min MAGSÄCK!

Fattar ni!
I min MAGSÄCK!