lördag 2 april 2016

Bantning fungerar inte

Läser en artikel som handlar om överviktskirurgi på barn och kritiken som finns mot det. Det är som vanligt: - Två läger, för och emot. 
För: Överviktskirurgerna
Emot: Professorer och läkare i näringsmedicin bland annat...och så jag och många överviktsopererade.
I artikelns ingress står det:
”En vårdskandal.” ”Fullständigt oacceptabelt.” Forskningsstudien där unga med fetma ska opereras från 13 år möter stark kritik.
Enligt Charlotte Erlandsson-Albertsson är detta riktigt allvarligt samtidigt som Torsten slår tillbaka:

"Den som leder forskningsstudien där barn och unga ska genomgå gastric by pass är Torsten Olbers, överläkare vid kirurgkliniken vid Sahlgrenska Universitetssjuk­huset. Han börjar bli van vid kritiken.– Folk tror att bantning funkar. Det gör inte det. När man går ner i vikt så vill kroppens alla signalsubstanser återgå till ursprungsvikten igen. Kroppen är inte konstruerad att gå ned i vikt.
De som påstår att det enbart handlar om kost, motion och föräldraansvar bidrar bara till en fortsatt stigmatisering kring personer med fetma, enligt Torsten Olbers.
– Det är ofta normalviktiga som slår sig för bröstet och påstår det. Det finns delar som handlar om emotionellt ätande, trauma i barndomen och så vidare, men de som är riktigt stora har fler fettdrivande gener än övriga.
Torsten Olbers hänvisar till forskning som visar att 80 procent av tonåringar med svår fetma också blir feta som vuxna.
– Det finns ingen annan metod som fungerar på de här ungdomarna."
Han har fullständigt rätt! Att banta funkar inte. Det funkar inte på barn och det funkar inte på vuxna. Ändå är det just det man blir uppmanad att göra när man överviktsopererar sig: Äta dietmat; en kalroireducerad kost som man dessutom inte får i sig så stora mängder av, vilket i sin tur leder till att man inte KAN äta mer än magfickan tillåter och kroppen skriker efter näring eftersom kroppen är i svältläge. De första åren tappar man fullständigt hungersignalerna. Man glömmer till och med att äta om man inte påminner sig om det eller får blodsockerfall.


Tillbaka till barnen. Nej, Torsten, inte ens du har varit fet som barn. Det är jag säker på. Vad som får dig att fortsätta med detta eller ens varför du valde att bli överviktskirurg är för mig en gåta men en dag ska jag fråga dig varför.
Banta är för mig svält. Att banta är att räkna kalorier och jag minns mina bantningskurer som barn. Mycket grönsaker, inget fett, mycket kolhydrater i form av potatis, pasta och ris. Ost med 17% fett som smakade plast. Fullkornsbröd med lättmargarin full av kemikalier. En eller två frukter om dagen och fan ta en om man kom över 1000 kalorier/dag.
Ständigt hungrig, ledsen, deprimerad, och arg...och HUNGRIG SOM FAN!
Lägg därtill att de flesta barn inte tycker om grönsaker så där jättemycket. Frestelserna finns omkring en hela tiden, hemma, i skolan, affären, i hela samhället. De smala kompisarna som äter chips, McDonalds och godis och du ska säga nej, du får inte äta det...hemma väntar en fettfri måltid med grönsaker och något torrt kött till. Man gråter i hela själen.

Ingen unge vill bli utsatt för det!

Ingen vuxen vill bli utsatt för det!

Bantning funkar inte!

Gissa om jag föll rakt in i tillfredsställelse när jag började med lchf. Där stod jag, 47 år, gbp-opererad, fet som fan, inflammationer i hela kroppen, misslyckad, trasig, skadad av operationen och hittade lyckan när jag fattade vad som saknats i hela mitt liv. Att få känna sig MÄTT, frisk och energisk på en och samma gång.
Det händer inte med en kaloridiet. Det händer bara med artegen föda och sådan kost som lugnar ner hjärnans signaler och blodsockret i kroppen. Då pratar vi inte ens om att banta. Då pratar vi om att ÄTA! Äta GOTT! Äta mat som skapar TILLFREDSSTÄLLELSE i hela kroppen och själen.

Inte ens överviktsoperationer fungerar för det är en kirurgisk bantning som ingen orkar stå ut med.
Hur många ledsna, hungriga och förtvivlade överviktsopererade kommer inte in i min lchf-grupp och tar steget att testa lchf och som några dagar eller veckor senare tjoar glatt att de mår så bra och har dessutom gått ner i vikt!

Ja, det är svårare med barnen! De orkar inte vara konsekventa! Det enda sättet är att se till att det inte BLIR NÅGRA FETA BARN ALLS!
Dessutom kan faktiskt de feta barnen vänta tills de blir vuxna. ALLA vuxna som har med barn att göra, vilket innebär föräldrar, skolpersonal och vårdpersonal har ansvar för att inte lägga grunden till barns fetma!
Min son är 18 år i sommar. Han har aldrig varit kraftigt överviktig men varit nära att bli det vid vissa perioder och den främsta "fienden" han har är skolmaten och grupptrycket. Hemma äter han lchf och har inga som helst problem att äta sig mätt och på mat som han gillar. Däremot är skolan full med kolhydrater och mat med tillsatser. Sådant han blir sjuk av. Han får magkatarr. Hans "räddning" har varit just att han inte kan äta spannmål men en påse chips är inga problem. Men jag kan byta ut hans chips mot cocoschips med havssalt eller en påse pistagenötter till exempel. Han är MÄTT!
Hans kompis har överviktsopererat sig och han vågade inte tala om det för mig för han visste hur jag tänkte. Det är inte hans fel, men däremot vårdpersonalen och föräldrarna som tillåter sig att se hans fetma som ett problem som ska åtgärdas genom kirurgi. Adam säger att hans kompis inte gjorde en gbp utan satt ett band kring magsäcken som går att ta bort. Om det är så, har jag inget att säga faktiskt. Jag vet också att han själv säger att han ska fortsätta med lchf för det är den maten som funkar för honom, även efter operationen. Jag vet att han kommer inse någonstans i framtiden att det handlar om vad han klarar av att äta för att inte bli fet för ingen kirurgi i världen kan stoppa fetma om man bara har ett perspektiv: Bantning.


Börjar man livet med artegen föda så slipper man grunden för framtida fetma. Lär man barnen redan innan ett års ålder att tycka om ren, naturlig mat som är ekologisk och lagad från grunden så blir det naturligt att inte ens tänka på snabbmat eller helfabrikat men är man uppväxt på välling, burkmat och helfabrikat så har man lagt grunden för övervikt, sjukdomar och bokstavskombinationer. Det finns så många bevis på detta att jag inte ens förstår hur högutbildade människor inom vården kan fortsätta att envetet hålla fast i nyckelhål och light för överviktiga människor, oavsett ålder. 

Jag är glad att Torsten Olbers finns för mig - han är min räddare - från överviktskirurgi. Där är hans framtid: Att återställa överviktsopererade. 

Den sista lördagen i mitt liv som gbp-opererad ägnades åt att städa upp på min innergård efter vintern. Umgänge med min dotter och mitt älskade barnbarn.
Jag känner mig inte som "vanligt" utan har jättesvårt att komma ihåg ord, hör inte och känner mig allmänt "dum i skallen" och samtidigt känner jag mig väldigt energilös, värre än vanligt.
Min dotter tolkade det som att jag bara är stressad och nervös inför operationen och det är nog så. Det är det sista jag tänker på och det första jag tänker på när jag vaknar. Undermedvetet är jag supernervös. Jag är bara glad att jag faktiskt kan sova. Jag har även tänkt ut en plan om jag inte fixar att ta mig upp till trettonde våning på tisdag. Oliver får åka upp till avdelningen och be om en lugnande så jag kan komma dit. På något vis ska jag ta mig upp till 13:e våning. Så högt upp har jag aldrig varit i mitt liv. Rädsla är så fullständigt ologisk: Jag är alltså mer rädd för att ta mig till 13:e våning än att operera mig. Sjukt är bara förnamnet.