söndag 3 november 2013

Kesoplättar utan fiberhusk

Vaknade igår morse och hade bara ett enda ord i skallen: KESOPLÄTTAR! Ligger kvar i sängen och ser framför mig hur jag gör dessa till frukost och efter att ha kravlat upp ur sängen och fått på mig kläderna, vilket inte var det lättaste eftersom jag åkt på en muskelinflammation i korsryggen ner mot sätesmusklerna så är det inte precis lätt att genomföra. Öppnar kylskåpet och hittar ingen Keso! *morr*
Skickade ett sms till dottern men insåg efter två timmar att det nog skulle dröja innan hon kom hem.
Fick gå ner till centrum och köpa själv...långsamma steg, men det gick!  
I orginalreceptet ingår fiberhusk men som gbp-opererad, och även andra, så är just 
fiberhusk något inte alla klarar av att äta. Min mage blir svullen av det och undviker det om jag kan. 
Så det funkar precis lika bra med mandelmjöl:
2 ägg
2 msk mandelmjöl
4 råkade msk keso
salt, peppar och annan smaksättning som man gillar. Äter man med bär så kanske inte peppar är något att rekommendera. :-) 
Mitt recept räcker till fyra handflatestora plättar. 
När plätten är färdiggräddat lägger jag på en skiva ost och skinka direkt på den och en sked med majonäs och lägger ihop två och två. 
Mätande och gott och väldigt svårt att misslyckas med. 


Något har hänt med min vikt också. Förra hösten var jag i läget att jag stod still och kände att jag var tvungen att göra något drastiskt för att kicka igång viktnedgången igen. Det var då jag testade att nolla kolhydraterna vilket gjorde att jag äntligen kom under 100-kilosgränsen. I höstas testade jag 5:2-fastan och tappade tre kilo men insåg ju också snabbt att är man gastric bypassopererad så har man fullt upp med att få i sig näring utan att fasta så det lade jag ju ner snabbt. Det "mystiska" är att jag fortsatte gå ner i vikt ändå. Gick ner två kilo och bestämde mig för att stå still över vintern för att hud och kropp ska få en liten återhämtningspaus så jag har medvetet ökat kolhydratgränsen lite med nötter, mer grönsaker och lite choklad ibland. 
Och vad händer? Jo, jag går ner ytterligare två kilo! Det lustiga är nog att mina elever är bättre våg än min våg för när de säger att jag ser ut som jag gått ner i vikt igen så stämmer det alltid, även när jag inte själv känner det! 
Så nu, mina vänner väger jag 88 kg! Sist jag vägde det var efter operationen i Lycksele. Mitt beslut att ta det lugnt kvarstår -tänker inte försöka gå ner mer över vintern men gör jag det utan att göra något, så får jag bara acceptera det för normalvikten hägrar ändå... 
Frågan kvarstår hur mycket överskottshud väger. Skinnet kring kroppen känns som att ha på sig för stora kläder och min kostym är XXL och min kroppsstorlek Medium idag. Att få in det i skallen är svårare än man tror. Man måste helt enkelt TITTA på sig själv och då ser man bara allt skinn som hänger. Önskar jag kunde sätta klädnypor i huden och sträcka upp den! Jag måste ha täcket mellan knäna när jag ska sova annars skaver det. Jag tycker inte längre om mina axlar för de har blivit så beniga och jag HATAR mina bröst., för de ser inte ens ut som bröst längre - de ser ut som skrynkliga skinnpåsar. Men med kläderna på så känner jag mig som en miljon! Jag älskar min siluett! Att gå förbi ett fönster eller en spegel och inte fyllas av sorg, ilska och äckelkänslor känns fantastiskt! Jag är SNYGG! Ytligt? Ja, det är det men i djupet innebär det något nytt:  - Att kunna se på sig själv utan att fyllas av negativa tankar och känsor, det är djupt. 

De sista veckorna har varit hektiska och det märks när jag inte uppdatera bloggen:
- Supermycket att göra på jobbet då vi är underbemannande och jag lyckas "jobba över" nästan varje dag. Det är inte det bästa samtidigt så måste jag erkänna att jag gillar det. Något i mig vill bli "småchef". Det har jag aldrig känt förut. Det är kul att ordna upp, organisera och styra upp saker. 
- Var i Stockholm förra helgen och fick umgås med några av mina favoritmänniskor: - Min lillasyster och min lillebror. Vi gick massor kring hela Södermalm och innerstan och kameran var med hela tiden. Jag fick se en annan sida av Södermalm som jag inte upplevt förut och måste säga att jag förstår dem som bor där. Det är en fantastisk stadsdel med en mix av det gamla och det nya och det är grönt överallt och vatten överallt. Jag lärde mig att känna Stockholms hjärta och själ genom dessa promenader. En fin helg! Detta tänker jag göra om och hoppas syrran kommer ner från Sundsvall igen, då åker vi hälften var. Ska även försöka ta mig upp till Sundsvall vid tillfälle för vi ses alldeles för sällan. Min andra syster har sagt upp bekantskapen med mig, så jag får uppskatta de syskon som vill umgås med mig. Att förlora en familjemedlem som vi gjorde med pappa i somras borde ju ha fört oss närmare men tydligen uppkommer det alltid något som särar på familjer också. Alla dessa arvstvister som fått syskon att nästan vilja mörda varandra har jag aldrig förstått...men prioriterar man saker och pengar mer än relationer så är det väl så det är. Man får helt enkelt gilla läget och man ska inte ta någon för givet, inte ens mig! 
- Jag har också drabbats av två förkylningar och någon form av ryggskott och det är ju "omöjligt" när man är lchf:are! :-D 
Med tanke på hur sällan jag varit sjuk de sista åren, så kanske det var dags att bli det och bygga upp lite mer immunförsvar. Varför jag fått inflammation i ryggen vet jag verkligen inte men det började redan i somras så det har blivit sakta men säkert värre och värre och kanske droppen som fick bägaren att rinna över var Stockholmshelgen då jag och syrran låg på en sådan där fin luftmadrass men den låg direkt på golvet och luften i den var kall så jag frös underifrån första natten. Jag har också köpt kängor med lite klack på, något jag aldrig kunnat gå i förut när jag var tung, och det påverkar ju hur man går även om det bara är en liten klack. 
Har kurerat mig så gott det går med Diklofenakgel och Tigerbalsam och allt annat jag stoppar i mig varje dag ändå. Mår lite bättre nu men är inte helt okej. Det gör mest ont i sätesmusklerna, mer än i själva ryggen. 
Igår var det trettondagsafton och jag var så sorgsen över att jag inte kunde åka till pappas grav och sätta ett ljus men senare på kvällen såg jag att det plötsligt blev dimmigt så jag kastade på mig kläderna och kameran och gick upp till Angereds kyrkogård. Det är inte så många gravar där eftersom den är ganska ny men det var så fint ändå! Jag pratade med pappa på vägen dit och tårarna rann men så fort jag kom upp till gravkullarna så blev jag lugn och stämningen var så fin och lugn. Fotograferandet tog över hela mig och känslan av att vara där ensam i dimman men alla ljus och gravar. Visste inte ens att det fanns en minneslund där...en liten bäck, damm och stenmur och där skulle jag själv kunna tänka mig att "vila". 
Livet är konstigt och sorgen är ännu konstigare: Den drabbar en som en bomb när man minst anar det. Det räcker med ett ljud, en doft, ett ord eller en bild så rinner tårarna och andra gånger kan man sitta där och prata om pappa och inte känna ett endaste sting av sorg. Jag har nog aldrig tänkt på döden så mycket som nu och framför allt på min egen död...och börjar alltid tanken: ..."om jag dör..." men det är ju helt idiotiskt - OM jag dör? Alla ska dö en gång - det heter ju NÄR jag dör! Nu vet jag åtminstone ungefär var jag vill ligga eller rättare sagt växa som träd! Ja, det finns tydligen (inte i Sverige än...) en slags burk där man kan lägga askan och sätta ett träd i denna burk som växer upp ur burken och det är din aska som startat trädet. Jag vill vara en ek eller en bok och växa där vid minneslunden och Oliver måste sjunga: Dansa på min grav, av Bo Kasper. 
Jag älskar mina barn och mitt liv just nu -faktiskt!