Jag har läst på om tillskott lite till och fick uppmaningen att lyssna på en person som heter Morley Robbins som bland annat forskar på Magnesium. Han tog upp vikten av bra tillskott som kan hjälpa kroppen att både bli fri från kopparförgiftning och sjukdomar. Eftersom jag är extra intresserad av just näringsbrister så läste jag inte hans pod-inslag en gång utan flera och skrev upp vilka tillskott han rekommenderade som både samverkar och hjälper kroppen att rätta till de obalanser som man har fått.
Med tanke på att hans rekommendationer är för personer med normal anatomi och inte för överviktsopererade så känner jag att de här är extra viktiga just för överviktsopererade och vill rekommendera er att PROVA detta.
Jag fick hem min leverans idag och börjar nu med dessa. Så det här gäller även för återställda som för överviktsopererade.
Följande tillskott har jag köpt. Länk på varje tillskott till Iherb. Dela upp beställningen på max två burkar per paket så slipper du betala tull. Thorne finns i Sverige men inte zink-tillskottet med den perfekta balansen av mineraler i sig.
Har du en kopparspiral behöver du ta ut den först och främst p g a den förgiftning som koppar ger i kroppen för alla.
Är du överviktsopererad behöver du även B12-tillskott och det finns i sprayform både i Sverige och på Iherb, för bra upptag. Det innebär också att man inte behöver ta mer än vad som rekommenderas på flaskan.
För att hjälpa kroppen att bryta ner maten du äter och omvandla den till näring behöver du hjälpa den eftersom du är överviktsopererad och jag rekommenderar följande för att hjälpa till med matsmältningen;
Mata bakterierna med Markattas Äppelcidervinäger, Kefir, Kombucha eller fermenterade grönsaker som t ex surkål.
Hjärnan behöver även lite extra för att motverka den stress som uppstår vid svält och näringsbrister och jag rekommenderar alltid ekologisk, kallpressad kokosolja som du kan köpa i de flesta mataffärer idag. Jag köper Markattas stora burk för 85 kronor på ICA. Det är inte så viktigt vilket märke så länge det står att den är kallpressad och ekologisk och MED smak! Den utan smak är raffinerad och de goda egenskaperna som kokosolja har är borta.
Klarar du inte av smaken så kan du köpa en olja som heter MCT-olja. Den är helt smaklös men man får bara ta LITE av den annars brakar magen ihop, även på den som inte är överviktsopererad. Jag tar en tesked av den i mitt kaffe på morgonen.
När det gäller vad man äter för kost så rekommenderar jag alltid LCHF, lågkolhydratkost och Paleo.
Man väljer den version som passar en bäst. Jag som är sockerberoende kan INTE äta frukt så jag äter en blandning mellan Paleo och LCHF i dagsläget. Det viktigaste är att du alltid tänker på vad det är för näring i den mat som du tänker stoppa i dig. Ett ägg är mycket näringsrikt i jämförelse med en deciliter pasta. Ett lchf-bröd är näringsrikare än en vanlig brödskiva, bakat på vetemjöl. En skiva rent kött är näringsrikare än en skiva skinka som inte bara består av kött utan av socker, klister, tillsatser och aromer.
En spannmålsfri kost är absolut viktigt då spannmål förstör tarmluddet vars uppgift är att ta upp näring i tarmen. Det är som att klippa av fingrarna på dig själv. Du handikappar tarmen ännu mer än du redan gjort.
En läckande tarm läcker ut näringsämnen och skadliga ämnen ut i din kropp - och in.
Det orsakar inte bara näringsbrister utan även sjukdomar och problem med vikten - även om du är överviktsopererad.
Vill du gå ner i vikt effektivt och bestående?
Då ska du inte vara överviktsopererad. Alls.
Min beställning
Hör av er och berätta om det gör någon skillnad för er!
Nästan alla som går med i min grupp LCHF för överviktsopererade kommer väldigt snabbt fram till en gemensam åsikt:
Hade jag testat lchf innan operationen så hade jag aldrig behövt operera mig.
Den insikten fick jag själv ganska fort och har sedan dess försökt få människor som planerar eller funderar på att överviktsoperera sig att låta bli och börja med lchf istället.
En del säger att de har "testat" och att det inte funkade eller att de inte gillar fett. Inte direkt hållbara ursäkter om man verkligen vill gå ner i vikt för varför är min LCHF-grupp så populär?
Snart 1700 medlemmar och den växer hela tiden.
Det finns en magisk gräns för viktnedgång med överviktskirurgi: Fem år.
Jag har en väninna som opererade sig för ca fem år sedan och det sista året har hon börjat gå upp i vikt. Nu vill hon äta lchf och gå på långa promenader. Vi har börjat gå tillsammans för vi bor ganska nära varandra. Hon berättade att hon också "hört" att många börjar gå upp i vikt efter fem år.
Det gjorde jag med.
Jag tror att majoriteten följer samma mönster med individuella skillnader men ändå inte.
Du kan fortsätta "svälta" med kalorirestriktioner och förstöra hela din ämnesomsättning eller så kan du luras kroppen lite med att äta lchf. Maten är näringsrik och kroppen ändrar systemet från kaloriförbränning till hormonell fettförbränning. Den förstör inte din ämnesomsättning utan får igång den istället.
Man KAN gå upp i vikt av lchf också. Det finns flera som har gjort. Vad gör man då för "fel"?
Jo, man äter för liberalt helt enkelt. Mycket kolhydratrika livsmedel som ligger på mellan 5-10 gram kh/100 gram men när du äter MYCKET av det så blir det ju mer, eller hur?
Äter du EN ruta mörk choklad så kan det vara helt okej men om du äter hela chokladkakan? Då hamnar du på minst 45 kh/100 gram beroende på hur mörk choklad du äter. Lägg till ost, grädde, tomater, avokado, majs...varje dag.
Det funkar i början när kroppen är van vid ett intag av flera hundra gram kolhydrater om dagen. Men till slut räknas även 100 kolhydrater om dagen.
Jag gick upp efter min återställning som ni kan läsa om i föregående inlägg.
Lägger jag ihop kilona jag lagt på mig sedan jag slutade röka och gjorde min återställning så har jag gått upp totalt 16 kilo.
Att äggfasta var ingen bra idé precis efter operationen. Men nu testar jag det igen och nu fungerar det jättebra. Jag mår SUPERBRA!
Min väninna som jag nämnde här ovan lade ut på sin FB att hon och en kompis varit ute och gått en mil så jag hängde på dagen efter. Det var samma dag som jag började med äggfasta igen, förra onsdagen. (Dagen då jag ställde mig på vågen fast jag inte skulle göra det.)
Vi gick en mil i området och det var både roligt, svettigt och jobbigt. Men det kändes bra även om jag var både stel i ryggen och knäna efteråt.
Jag blev så taggad av detta så jag ville testa en annan runda, vilken jag och min dotter gick i söndags kväll. Jag hade ett lite avsteg från äggfastan på fredagen och även på lördagen för att dra igång med det igen på söndagen. Den rundan var också dryga milen men inte lika jobbig då det egentligen bara var en uppförsbacke som kan uppfattas som jobbig.
Jag drog med mig min väninna på samma runda i tisdags morse. Jag tyckte att morgonpromenader är bättre och det är det om man ska se till ämnesomsättningen. Man går på fastande mage eller som i mitt fall, på fettkaffe.
Ett litet problem med morgonpromenader: Magen vaknar! (Ta med toalettpapper om du inte får igång magen innan du går ut.)
Igår gav jag mig ut själv på en runda kring Surtesjön som ligger vid Lövgärdet. Det var JOBBIGT!
Det var varmt, svettigt och mycket uppförsbackar. Det kändes som minst två mil och även att det tog längre tid men det gjorde det inte egentligen. Jag hade med mig kamera och objektiv så det var tungt att bära med. Ska ta ryggsäck nästa gång för det blir för tungt för axlarna annars.
Men jag är ändå så nöjd!
Resultatet syntes på vågen när jag vägde mig igår morse: 2.5 kilo ner!
Så här vackert är det klockan sju på morgonen i Angered!
Laddade ner en stegräknarapp för att ha lite koll på hur långt jag går och hur lång tid det tar.
Att rasa in i duschen, varm och svettig är riktigt skönt och jag är ingen "sportfåne" men det här gillar jag av någon anledning. Ju fler gånger man går, desto lättare blir det och desto mer vill man göra det.
Man får passa på när det är sommar och man är ledig (arbetslös). Men nog kan man vakna tidigare och ta sig en timmes promenad innan det är dags att ta sig till jobbet!
Mitt problem är att jag sover så dåligt fortfarande p g a min hand som domnar och sticker hela tiden. Jag har inte kramp längre men det är inte "skönare" med en kronsiskt sovande hand. Vissa nätter sover jag hela natten men då är det p g a utmattning.
Bilderna nedan är från igår kväll när jag gick runt Surtesjön.
Jag tänker inte bli FET igen! Nu är jag återställd till "normal" anatomi och jag känner själv att jag får mer och mer energi för var dag som går. Jag behöver fortfarande vila och återhämta mig och jag äter mina tillskott för att läka och balansera kroppen. Äggfastan är ganska idealisk för det innebär att jag äter just en massa näring. Den blir man inte FET på!
Jag har alla förutsättningar nu att både balansera min kropp och gå ner i vikt. Jag behöver inte kämpa i underläge längre, som man får göra när man är överviktsopererad.
Funderar du på att operera dig eller funderar på vad jag menar med att kroppen är i obalans när man är överviktsopererad? Köp min bok!
Min feta historia Klicka på länken ovan! ^^ eller i översta vänstra hörnet här på bloggen!
Jag har två grupper på Facebook som handlar om vikt och överviktsoperationer > > > > > >
Ibland dyker det upp medlemmar som lägger ut före - och efterbilder på sig själva och jag får en dålig smak i munnen varje gång. Jag vill inte ha dessa bilder i mina grupper och igår satte jag upp en liten omröstning där medlemmarna fick komma till tals, om de ville se dessa bilder eller inte.
Majoriteten ville inte se dessa bilder.
Minst EN person blev arg och lämnade gruppen med orden att det var så löjligt med lättkränkta människor!
Frågan dök upp i min skalle: - Vem är lättkränkt?
Den vikthets som förekommer i samhället där till och med småflickor på dagis tydligt visar upp sig på ett sexualiserat sätt och där tjocka barn blir förlöjligade av sina jämnåriga. I den åldern ska man inte ens tänka ordet "tjock och smal".
Det är jättetydligt i mina grupper att oavsett om man uppvisar en smal kropp så är man tjock hjärnan och hetsen sitter i känslor och tankar kring både andras och sin egen kropp.
Det är många i min grupp LCHF för överviktsopererade som ENBART är med i gruppen för att gå ner i vikt och skiter fullständigt i tillsatser, tillskott och näring. De räknar enbart kolhydrater och kilon.
Jag tar bort dessa bilder när de dyker upp i min stödgrupp direkt. Jag diskuterar inte ens saken.
I LCHF-gruppen har jag varit lite mer snäll för det är flera som gjort sin överviktsoperation, gått ner i vikt och sedan börjat gå upp i vikt igen, börjar med LCHF och går ner. Det var så jag själv började med LCHF - jag var överviktsopererad och överviktig och behövde gå ner i vikt.
Jag tyckte det var helt fantastiskt att ställa mig på vågen och se hur jag tappade minst ett kilo i veckan. Jag gick ner ca 50 kilo genom LCHF och sa att det räddade mitt liv. Det var exakt så jag kände de första tre åren. Lchf räddade mitt liv och jag mådde jättebra.
Tyvärr kommer baksidan av överviktsoperationen ikapp en, även när man äter LCHF och det blev ännu viktigare att fylla på med näring än att ställa sig på vågen hela tiden men jag är lika störd i skallen som "alla andra tjockisar" och det går ALDRIG över. Man får lära sig att leva med det. Det finns inte en enda överviktsoperation som kan ändra på det. Jag tror ärligt talat inte att ens flera års psykoterapi eller kognitiv träning kan få bort det ur våra system.
Att då lägga upp bilder i dessa grupper där majoriteten är ätstörda och har en fullständigt upp - och nervänd kroppsuppfattning hjälper ingen.
Den enda som det hjälper är personen själv som lägger upp bilden.
Titta på mig - JAG har gått ner i vikt. Jag har förändrats! Ser ni hur duktig jag är! Tala om för mig att jag är det för JAG tycker det och vill ha bekräftelse.
Här finns JAG på bild och vad ser NI?
Ni ser bara min yta. Ni har ingen aning om vad som finns på insidan.
Jag vet exakt hur jag mådde, vad jag vägde, vad jag kände och tänkte på varenda bild ovan.
Den första bilden är tagen när jag är i 20-årsåldern och den sista är tagen för två år sedan. Det är ungefär 50 kilo mellan bilderna. Jag har vägt allt från 172 kilo till 65 kilo i vuxen ålder. Så vilken av dessa bilder är före - och efter? Före vad och efter vad?
Det är bara JAG som vet, eller hur?
Det är fascinerade att se hur mycket en kropp kan förändras under en livstid men hjälper det någon annan?
Nä, inte mer än att den som inte vet att jag är en tjockis i mitt huvud får ett yttre bevis på att jag inte ljuger om det.
Så nej, före - och efterbilder säger inte ett skit och hjälper ingen mer än eventuellt en själv.
Just nu borde jag lägg ut en förebild eftersom jag är återställd och har gått upp åtta kilo sedan operationen för fyra månader sedan(Jag ställde mig på vågen i morse.) och sedan lägga ut en efterbild när jag är "klar".
Ska jag göra det? För vem ska jag lägga upp den bilden?
Räcker det inte med att jag mår skit och har panik över dessa åtta kilon?
Motiverar det mig mer att gå ner dessa kilon?
Nej, det räcker med känslan jag har just nu när mina lagom stora kläder känns lite tajta.
Jag lade upp i Fatsecret vad jag åt igår och insåg att jag ligger på väldigt högt kolhydratintag (60 kh/dag) och idag drar jag i gasen och återgår till strikt lchf. Jag ska försöka att inte stressa kroppen samtidigt för jag FÅR INTE SKADA min kropp mer än jag redan gjort men jag mår inte bra av att gå upp i vikt. Jag har redan ångest och ont i knän och rygg.
Att vara en tjockis och gå ner i vikt är sååå ego - du kan inte titta dig mätt i spegeln. Du känner dig som om du vunnit en miljon varje gång du köper nya kläder i storlek S eller M istället för XXXXL.
Vi förstår varandra och nej, vi behöver inte visa det på bild. Visa ditt mående genom att berätta hur du mår istället. Sätt ord på dina känslor istället.
Det räcker med hetsen som finns över hela våra liv ändå, eller hur?
Ibland blir det bara lite för mycket av "alla-blir-så-lyckliga-av-överviktsoperationer" så att jag kräks. Särskilt när man gör det på barn! Det blir inte bättre när man läser om hela familjer som opereras heller.
Jag hade inte ens tänkt på det förrän jag hörde någon säga att alla syskonen i en familj hade överviktsopererats. Inte ens Torsten Olbers tycker det är något konstigt när den enda familjemedlemmen efter den andre söker för överviktsoperationer. Man funderar inte ens på att det finns något FUNDAMENTALT fel i kosthållningen i en sådan familj verkar det som. Eller jo, alla käkar så de blir feta men inte alla - man ärver ju sin fetma. Den har vi hört förut. Jag har också ärvt min fetma...av min pappa. Min pappa är fet. Ja, jag har ärvt en känslighet för att gå upp i vikt, precis som du kan ärva en känslighet för pollen eller liknande. Men det innebär inte att du måste bli fet! Jag blev fet - jättefet och det berodde på att jag matade kroppen med det som den var känslig för: socker.
Läser en artikeln som det läkats till i min stödgrupp som heter:
Mamma är opererad med vertikal bandning 1994 och gick ner 53 kg.
Dottern Julia anmälde sig så fort hon fyllt 18 för att göra en GBP och gått ner 45 kg.
Dottern Moa fick operera sig innan hon var 18 och gjorde också en GBP och har gått ner 49 kg.
Så båda döttrarna har opererat sig innan de ens har vuxit klart. De har inte flyttat hemifrån eller ens funderat på vad denna operation gör med dem förutom vikten och jag kan inte säga att jag är förvånad. Vilken ung kvinna/man tänker på framtiden när man inte ens fyllt 20?
Mina ungar gör det inte. Det är verkligen här och nu som gäller. Jag får inte min yngste son att ens ta sina tillskott varje dag fast han vet att han behöver dem. Han är 18 om två veckor.
Enligt mamman beror viktproblemen på problem med sköldkörteln. Det gör mig ännu mer provocerad. Om man har problem med sköldkörteln så går man inte ner i vikt ens med en viktoperation, åtminstone inte så många kilon. Det GÅR att gå ner i vikt när man har obalanser i sköldkörteln och faktiskt -man förvärrar dessa problem med de näringsbrister och den stress som man utsätter hela kroppen för. Läkarna borde anmälas för barnmisshandel!
Hur mår dessa unga tjejer om fem år eller om tio? Det är ca 35% som behåller sin nya, lägre vikt och har man sköldkörterlproblem så är chansen ännu större att man går upp det här fortare än andra.
När kommer den stora tröttheten att slå till för dessa tjejer?
Man blir mobbad, trakasserad och förlöjligad när man är tjock och det är ingen kul situation när man är ung och känslig. Det är jobbigt för alla som är tjocka för samhället accepterar det inte. Eller som jag säger i teveinslaget i Aktuell för några veckor sedan: - Vill du bli trampad på socialt, känslomässigt, intellektuellt och fysiskt så ska du vara överviktigt.
Men det innebär INTE att det är okej att fortsätta denna stympning och skrämma skiten ur unga människor (och gamla) att de kommer DÖ om de inte opererar sig!
– Jag vägde som mest 123 kilo, berättar hon. Det var alldeles för mycket för en 16-årig tjej på 162 centimeter. Mitt BMI, som normalt för min ålder skulle ligga mellan 25-27, låg på 46,8. Läkarna klassade mig som ett akutfall.
Att vara 16 år och väga 123 kilo är en katastrof men att klassa det som ett akutfall? Nej, verkligen inte! Det var inte ens ett akutfall när jag vägde 132 kilo som 20-åring. Det enda som var "akut" var mitt självförtroende och människors beteende mot mig. Ska unga människor "straffas" för att de är feta med att lemlästas? Ska föräldrar hamna i det läget att de ska ansvara i resten av sina liv för att de tillåtit sina barn att utsättas för detta?
Vad händer när det går fel?
Vems ansvar är det då?
Föräldrarnas? (De är indirekt ansvariga för allt deras barn utsätts för men det finns gränser...)
Vårdens? (De BORDE veta bättre!)
De själva? (De var för unga för att veta bättre...)
När jag har medlemmar i mina stödgrupper som har hjärnskador, är undernärda så de knappt orkar gå, eller som Matilda som återkopplades en månad innan mig och som hade njur - och hjärtsvikt i vintras...listan kan göras så lång, så lång, så lång!!! När vuxna unga kvinnor klagar över att de inte orkar något längre. De orkar jobba men rasar när de kommer hem. (Så hade jag det med.) De orkar inte leka med sina barn. De orkar inte vara sociala etc. på grund av näringsbristerna...vad händer med dessa unga tjejer när de vill ha barn?
När gravida överviktsopererades barn riskerar att födas mindre än "normala barn" - som min grannes dotter som utsatts för mängder med prover och till och med leverbiopsi för att hon är så liten. Hon är tre år nu och mamman var nyopererad när hon blev gravid. Denna ständiga oro för att ens barn inte växer och att det är något fel på henne...för att mamma var tjock och överviktsopererade sig. En mamma som nu dricker Red Bull och röker dagligen för att orka.
Jag har så många exempel på hur livet blir efter denna form av "bantning" och nej, det är ingen qick-fix - det är ren jävla idioti!
Det är många överviktsopererade som har tjocka barn. Det talas inte så högt om det i grupperna för det är känsligt. Jag har tre barn varav ett har problem med vikten. Han har ärvt min känslighet för kolhydrater och jag kämpar med att stötta honom så att han inte hamnar i det läget att han känner sig överviktig (...eller är det.)
Han har kunskapen och verktygen för att hålla koll på sin vikt. Han skulle inte ens komma på tanken att operera sig. Han har sett vad det gör med hans mamma om inte annat. Han lade ner mycket tid och energi på att stoppa kompisen från att göra det men misslyckades för vad betyder en kompis när läkare och mamma säger att operation är det enda som fungerar?
Nej, du mamma som har två döttrar som är överviktsopererade. Det var inget bra val.
Det är inget att vara stolt över men det är inte ditt fel. Det är vårdens fel.
När statistik och undersökningar görs så jämför man alltid överviktsopererade med andra överviktiga. Då kommer man fram till att det är bättre att operera för det ökar livslängden än om man fortsätter att vara överviktig. Ja, det är ungefär som att jämföra alkoholister med nyktra alkoholister och komma fram till att om du är alkoholist och slutar dricka så lever du längre. Döööh!
Alkoholism är också en sjukdom...en beroendesjukdom som man kan ärva genetiskt eller socialt. Men alla som har föräldrar med den genen eller växer upp i ett socialt alkoholfrämjade sammanhang blir inte alkoholister! Fast det är en sjukdom. Det finns vård. Man opererar inte bort alkoholism.
Övervikt är i mina ögon en sjukdom. En beroendesjukdom som man kan ärva genetiskt eller socialt. Men alla som har föräldrar med den genen eller växer upp i ett socialt överviktsfrämjande blir inte överviktiga! Fast det är en sjukdom. Det finns ingen vård. Man opererar bort övervikt.
Det finns ingen eftervård för överviktsopererade heller.
Det finns absolut ingen eftervård för återkopplingsopererade.
Vad ska vi operera bort härnäst?
Våra husdjur?
De ärver knappast sin övervikt men i framtiden kanske vi säger att de gör det med.
Så fort vi ser ett djur som har blivit överviktig tänker vi att den har ätit fel mat - ja, sådan mat som en katt, kanin eller hund är skapade för att äta. Säg, kakor tex...
Varför tror vi att vi människor kan äta sådant som vi inte är skapta att äta men kan operera bort problemet och fortsätta äta mat som vi inte är skapta för att äta?
Jag återställdes för över två månader sedan.
Jag väger lika mycket nu som för två månader sedan.
Jag äter lchf. Det fick jag inte tala om när jag var i SVT. "Säg inte att du äter lchf och har gått ner 50 kg med det, då slutar folk att lyssna".
Det är bara Expressen och Aftonbladet som "vågar" skriva om lchf och har en egen lchf-bilaga som de tjänar pengar på. SVT ska inte tjäna pengar - de ska tjäna folket och folket vill inte veta något om lchf. Inte ens att det funkar för överviktsopererade som ändå misslyckas hålla vikten. Snart 1500 medlemmar i min lchf-grupp för överviktiga. Det kommer in nya varje dag.
Jag kommer alltid äta det som min kropp är skapad att äta. Alltid.
Klippet är knappt fyra minuter men jag fick ju mest av den tiden i jämförelse med Torsten. *fnissar* Men det han sa var också viktigt: - Att det går att göra en återställning är fullt möjligt och man mår betydligt bättre efter en återställningsoperation än innan om man haft svåra problem med sin gbp.
Ja, jag tror fortfarande inte att man vill göra en återställningsoperation om man inte mår dåligt av den - men orsakerna till varför man mår dåligt är väldigt olika. Många tror att jag gjorde min för att jag hade så svåra komplikationer och det stämmer inte riktigt. Jag behövde aldrig operera mig mellan min gbp-operation för 21 år sedan och denna återställning som jag gjorde för sju veckor sedan. Den främsta orsaken var min rädsla för att organen inte orkade mer och den kroniska näringsbristen som jag faktiskt kunnat hantera själv. Jag har aldrig fått intravenöst ferritin eller B12. Jag har aldrig haft några konstaterade brister utan det var vad jag själv såg och kände, främst proteinbrist. Jag ville helt enkelt inte chansa mer...jag ville inte veta hur länge mitt hjärta skulle orka, eller hur länge min bukspottkörtel skulle orka etc. Jag ville känna att jag tog hand om min kropp på bästa sätt och det var inte med en gbp-operation i kroppen.
Jag kan känna hur det pulserar ibland i kroppen men det händer kort ibland. Inte hela tiden som innan. Mycket av mina beteenden sitter verkligen i skallen och inte i kroppen längre. Insåg det i lördags när jag åt en egenbakad pizza med glutenfri botten. Jag blev så MÄTT och satt i soffan och väntade på att jag skulle få ont, att jag skulle känna hur pizzan åkte upp och ner i halsen för att till slut få kräkas upp den...och så hände inte det. Jag var "bara" mätt. Jag kunde gå och lägga mig mätt och sova och vakna på morgonen och vara hungrig. Det har inte hänt på 21 år och allt det som är normalt för alla som inte är opererade är för mig just nu onormalt. Det normala för mig är det som är onormalt för alla som inte är överviktsopererade.
Lite sjukt är det ju!
Idag testade jag att äta tre ägg till lunchen istället för två. Ja, jag blev sjukt mätt men jag hamnade inte i paltkoma efteråt och hade energi och ork att undervisa på eftermiddagen. Det var en omöjlighet innan min återställning...återigen: Det onormala var normalt för mig innan.
Nu ska jag sakta men säkert vänja mig vid det normala...så bakvänt!
Mitt sår som jag har bråkat med så länge börjar läka! Äntligen! Jag började dricka Chaga (Sprängticka) i helgen för att hjälpa min kropp, ihop med nässelpulvret. Något händer med läkningen för jag fick byta själv igår här hemma och idag kändes det som det hade läkt MYCKET mer än på flera dagar innan. Det här ska bli intressant och se om såret är läkt inom en vecka. Då vet jag att Chagan har spelat roll för min läkning.
Orken har kommit tillbaka. Jag rensade ogräs igår som "vanligt" fast det var tung som attan att bära betongplattor, vilket jag också gjorde men tyngre än "vanligt" kan jag inte påstå att det var.
Jo, det känns som vanligt fast ändå inte...jag är ju fortfarande inte normal! Ha ha!
Började äggfasta idag också för att bli av med den sista vätskan i kroppen som envist håller sig kvar så jag har kramp i händerna. Nu ska det bort och kanske, kanske jag även kickar igång lite viktnedgång. Vikten har stått still sedan jag opererade mig. Vare sig upp eller ner. Jag måste ju bevisa för mig själv att jag KAN gå ner i vikt nu när jag äntligen har en magsäck och en tunntarm som jobbar igen. (Trots ålder och 21 års svältläge).
Det var väldigt tungt att äta tre ägg när jag kom hem från jobbet idag så det tredje äggen fick vänta 2 timmar. Mängden mat måste jag öka med lite i taget.
På onsdag ska jag på återbesök till kirurgmottagningen för att kolla upp mitt sår. När detta sår är läkt ska jag fira med choklad! (Mörk choklad - två rutor minst!)
Fick magsäcken inkopplad igen – 20 år efter fetmaoperationen
Efter SVT:s rapportering om brister i eftervården av fetmaopererade patienter var det många som hörde av sig till oss. En av dem var Maria Jallow i Göteborg. 20 år efter sin gastric bypass-operation valde hon att göra en återställande operation där man kopplar ihop magsäcken med matsmältningssystemet igen – ett ingrepp som kan komma att bli vanligare.
De senaste åtta åren har drygt 50.000 svenskar genomgått fetmaoperation, enligt det nationella kvalitetsregistret SOReg – Scandinavian Obesity Surgery Registry.
Den vanligaste operationsmetoden är gastric bypass, som innebär att man minskar magsäckens storlek, samtidigt som kroppens signalsystem från magen till hjärnan då förändras.
För tjugo år sen var Maria Jallow desperat. Hon vägde 170 kilo och var så överviktig att hon hade svårt att klara av att ta hand om sina två barn. Hon såg då ingen annan utväg än att göra en gastric bypass. De första åren rasade hon i vikt, men klarade inte att hålla den nya lägre vikten utan gick upp till 140 kilo igen.
Samtidigt hade hon kramper, var trött och hade näringsbrist och drabbades av förmaksflimmer vid alldeles för ung ålder.
”Blir fråntagen sin personlighet”
– Vill man utsätta sig för tortyr ska man vara tjock. Hela samhället är inriktat på att man ska vara normalviktig. Som fet blir man fråntagen sin personlighet, sitt känsloliv, sitt intellekt. Man är en person som alltid blir trampad på, och man trampar på sig själv, för självföraktet är så stort, berättar Maria Jallow när vi sitter på hennes uteplats där hon bor i Angered, norr om Göteborg.
Fetmaoperation har blivit vårdens främsta verktyg för att behandla patienter med svår fetma. Statistiken är tydlig – operationerna förlänger liv, minskar risken för hjärt- och kärlsjukdom, stroke, diabetes och vissa cancerformer.
Samtidigt drabbas ett okänt antal patienter, precis som Maria Jallow, av komplikationer. Många går upp i vikt igen efter några år, och andra drabbas av följdsjukdomar som näringsbrist, lågt blodsocker, buksmärtor och tarmvred. Och för många är det mycket svårt att göra den livsomställningen som krävs för att förändra sitt förhållande till mat, och till sin nya kropp.
”Reservdelarna finns kvar”
Varje år är det också en handfull patienter som får sitt matsmältningssystem återställt med en ny operation, en åtgärd som Torsten Olbers, docent och överläkare i kirurgi vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, tror kommer att bli vanligare.
– Många har fått höra att det inte finns någon återvändo efter en gastric bypass. Men det är inte riktigt sant, för reservdelarna finns kvar på insidan. Däremot vet ni ännu inte säkert om vi kan återställa kroppen tillbaka till ruta ett, säger han.
Torsten Olbers är en av de kirurger som gjort flest gastric bypass-operationer i Sverige, och också många återställningar vid det här laget.
I de flesta fall leder det till en förbättring, men vi behöver lära oss mer och det ska vara mycket sällan som vi använder oss av återställning. Däremot måste patienterna veta att den möjligheten finns.
Den femte april i år fick Maria Jallow tillbaka sin magsäck vid en återställande operation vid Sahlgrenska sjukhuset. Det var Torsten OIbers som opererade. Maria Jallow hade läst om möjligheten och efter att ha gjort en hel del egna efterforskningar bestämde hon sig för att det var rätt väg att gå för henne.
”Äntligen”
De senaste åren har hon kommit till rätta med sitt matmissbruk och har på egen hand gått ner till en hälsosammare vikt. Trots läkarkårens eniga varningar om att återställningen kommer att göra så att hon går upp i vikt igen tror och hoppas hon ändå att hon ska kunna hålla sin vikt, trots att magsäcken är på plats igen, och därmed också mer hungerkänslor.
– Äntligen har jag ett normalt tillstånd igen! Mitt matsmältningssystem har saknat någonting, men nu är pusselbitarna tillbaka och magen får göra det jobb den ska göra – att smälta maten och ta upp näring, säger hon lättat.
Veckorna efter operationen var tuffa. Hon kräktes mycket och det tog ett tag innan hon kunde äta fast föda. Det var osäkert om återställningen hade blivit lyckad. Nu några veckor senare känner hon sig nöjd med operationen.
– Jag kan äta och dricka samtidigt och känner inte att jag håller på och dör av trötthet efteråt, som när jag inte hade någon magsäck. Och jag måste inte längre anpassa hela dagen efter vad jag ätit.
Veckorna och dagarna går utan något större drama här. Jag har fått byta bandage varje dag, hela veckan utom i onsdags då jag satte mig på fel buss från jobbet och missade tiden. Så kan det gå när man sitter i sina egna tankar eller inte tänker alls...jag vet inte vilket jag ska skylla på.
Mina barn säger att jag inte lyssnar men jag missar ibland helt att någon talar med mig. Det är som livet kring mig stängs av och jag har inget som helst minne av att någon sagt något eller vad denna person sagt. När jag blir "anklagad" för att inte lyssna, blir jag ledsen för det känns verkligen inte som om jag inte lyssnar utan att min hjärna bara stänger av.
Undrar hur de som drabbas av Alzheimers eller demens upplever det när omgivningen säger att de inte lyssnar eller inte bryr sig.
Jag kan inte säga om jag har fått hjärnskador av alla år som gbp-opererad. Det är ingen som kollat om jag fått sådana skador men jag känner själv att jag inte riktigt orkar tänka hela min vakna tid. Jag har kollegor som läser långa artiklar och böcker när de kommer hem från jobbet. Jag sjunker ner i soffan och spelar spel eller tittar på iq-befriade teveprogram. Jag orkar inte läsa för långa texter och framför allt - jag orkar inte läsa böcker längre. Jag läser lite i taget av det jag måste läsa men att läsa en bok från början till slut orkar jag inte. Det är så lätt att säga att man inte orkar fysiskt men när man inte orkar intellektuellt? Då uppfattas man som dum i huvudet.
Jag vet att jag inte är dum i huvudet.
Jag är inte döv och jag lyssnar, när jag uppfattar att det är något jag ska lyssna på. Men om jag inte ens uppfattar det. Hur ska jag göra då?
Jag måste fortsätta läka och fylla på alla tömda näringsdepåer som jag uppenbarligen har. Hjärnan behöver b-vitaminer och jag fick veta att det B-vitaminkomplex som jag har ätit i över ett år och som jag faktiskt har rekommenderat till andra inte är tillräckligt bra. Jag har ätit Solgars B-vitaminkomplex. Jag fick rekommenderat Thornes B basic och har nu beställt det på Iherb.
En bidragande orsak till att jag köper B-vitaminerna är inte bara att jag är oroad över min hjärna. Mina handflator och fotsulor "brinner" och har så gjort i flera år i perioder. Det har börjat igen sedan någon vecka tillbaka ihop med det ödem som jag upplever att jag har i lederna. Jag hade så mycket vätska i mina knän förut att jag knappt kunde gå. Den vätskan har gett med sig till 90% men inte i axlarna och händerna. Det pirrar och sticker hela tiden och jag får kramp i händerna så fort jag håller i något, som tex en penna. Det är LITE svårt att vara lärare när man inte kan hålla i en penna...
Jag sökte på nerver på Iherb och hittade en homeopatisk medicin som kanske kan hjälpa mig.
Jag kommer också fortsätta köpa Great Lakes Collagen för mina naglar, hår, leder och hud behöver det verkligen!
Jag hoppas och tror att jag kan läka min kropp och få upp mina näringsdepåer men det finns också skador som antagligen är permanenta.
Just nu är min kropp inte i balans. Det har den inte varit på 21 år. (Det var den väl inte innan heller..) men nu har jag ändå bättre förutsättningar att få mer balans i den än innan. Men helt i balans känns i princip omöjligt.
Jag har också hittat genom en vän att man kan få pirr, stickningar och brännande känsla i handflator och fotsulor pga brist på enzymer. Ja, enzymer har ingen kvar som är gbp-opererad pga bortkopplingen av magsäcken framför allt och övre delen av tunntarmen. Man MÅSTE ha vätskorna från lever, galla och bukspottkörtel för att enzymerna ska fungera i matsmältningen...och det är bortkopplat när man är gbp-opererad.
Frågan är om jag producerar enzymer nu när jag är återkopplad eller om det behövs tillsättas. Jag fortsätter äta de enzymer jag har hemma för att vara på den säkra sidan.
Idag tar jag min sista dos Penicillin och jag har fortsatt att äta min probeotika men nu blir det fokus på att både äta probeotika och prebeotika.
Så nej, det är inte bara att slappna av nu för att man är återkopplad. Det är nu jag har lagt tillbaka grunden för att kunna slappna av så småningom. Hur lång tid det tar vet jag inte. Det kan ta flera år och vissa delar vet jag inte ens om det går att reparera efter alla år av svält och näringsbrist.
...och så undrar folk varför jag är emot överviktskirurgi.
Idag när jag satt i väntrummet på Vårdcentralen för att lägga om mitt bandage (som sakta blir bättre) så sätter jag bredvid en man som vänder sig direkt mot mig och säger: Maria? Jag tror du var min lärare!
Jag kände inte igen honom men efter en stund så förstod jag också att jag hade varit lärare för honom för över 12 år sedan och bara i tre månader. Han kommenterade att jag såg så smal ut i jämförelse med hur jag såg ut då när jag var hans lärare. Jag vägde väl ungefär 40 kg mer då och jag sa att jo, jag har gått ner totalt 50 kilo de senaste åren.
Det är då han säger "det".
- Jag har också gått ner i vikt. Jag har gått ner 12 kilo sedan jag gjorde min gbp för en månad sedan.
Jag tittade och bara gapade. VA??? Den här mannen som sitter framför mig är inte fet. Han är småmullig! Jag frågar hur mycket han vägde när han opererade sig och han svarade att han vägde 119 kilo vid tillfället. Mannen är ganska lång så jag börjar ana att något inte stämmer.
- Var opererade du dig?
- På xxxx och jag betalade 69 000 kronor. (Jag hörde inte vilket namn ha sa på den privata klinik som utförde operationen men jag anar att det var Carlanderska.)
Jag kunde inte riktigt behärska mig och tyckte ärligt att det var ett "dumt" beslut. Särskilt när han säger att han vill gå ner 20 kilo igen och sedan är han nöjd. Herrejösses. Han vill alltså gå ner ca 30 kg och gör det genom att gbp-operera sig.
Jag har till och med svårt att förstå att han uppfyllt BMI-kraven alls. Han är inte i mina ögon överviktig utan enbart mullig! Mesta fettet satt på magen.
Eftersom jag samtidigt berättade om min egen återställning så blev han faktiskt förskräckt och frågade om det var en bra idé att be om en återställning senare och jag kunde ju ärligt inte säga att det inte var en bra idé. Han undrade var han skulle göra det och jag kunde bara säga att han antagligen inte kommer kunna be om det i den vanliga vården. Han får kontakta den privata klinik som utfört hans gbp-operation och antagligen betala samma summa igen.
HAR INTE DEN PRIVATA VÅRDEN NÅGOT SOM HELST ANSVAR???
Jag VET ju att många som blir nekade inom den statliga vården söker sig privat och har de råd eller kan låna pengar till operationen får den också.
En vän till min ena son har en arbetskamrat som också betalat sin operation själv och han behövde gå ner ca 20 kilo.
Det är som en smäll i ansiktet på de kraftigt överviktiga som har omkring 50 - 100 kilos övervikt.
Men visst, var är skillnaden...egentligen?
Effekten är ju exakt samma sak: Svältläge, näringsbrist, biverkningar och följdsjukdomar. En del betalar ur egen ficka för att få det och är inte ens medvetna om det.
Det är så tragiskt. Hade han frågat mig om hjälp hade han fått lära sig om riktig mat, god mat och mat som han gått lätt ner i vikt av.
Nu kommer inte det hända.
Efter mitt besök på vårdcentralen så var det dags att möta SVT:s journalist och fotograf som åkt ända från Stockholm för att intervjua och filma "lilla mig". Det var två jättetrevliga kvinnor som kom. Journalisten har jag ju pratat med i telefon många gånger vid det här laget men nu fick vi träffas i verkligheten.
De hade varit på Sahlgrenska och intervjuat och spelat in Torsten på förmiddagen.
Jag var inte nervös, mer taggad och hade huvudet fullt med tankar kring vad jag skulle säga och hur jag skulle säga saker och ting. Jag frågade i min stödgrupp och i återställningsgruppen vad de ville att jag skulle framföra.
Det var så mycket och det hade nog behövts mer än ett blivande tre-minutersinslag i Aktuellt så småningom. Journalisten hade frågor klara och jag svarade så bra jag kunde på de frågor som ställdes till mig.
Det var lite kul att bli filmad för fotografen ville filma mig när jag rensade i mina rabbater, samtidigt som jag hade satt på mig lite finare kläder än annars och idag var det en svart spetskjol och DET har man ju på sig när man rensar rabatter? Ha ha ha!
Sedan en sväng i köket och en sekvens där jag går framåt på vägen här utanför.
Det är ju annat att bli fotograferad men filmad och både höra och se sig själv på en skärm. Jag kommer nog tycka det för hemskt ut men det spelar ingen roll. Det viktiga är vad jag har sagt och att det faktiskt kommer ut till så många som möjligt att man faktiskt KAN bli återställd. För jag stöter på varje vecka människor som mår jättedåligt och inte ens vet att det går att återställa sin gbp.
Varför mörkar man om detta eller till och med ljuger om att det inte går att återställa en gbp?
Den frågan skulle jag verkligen vilja få ett ärligt svar på.
Ingen har nog undgått att våren liksom exploderade över hela landet och med det även grillsäsongen. Många har premiärgrillat för länge sedan men jag är seg och det blev idag. Planen var att grilla igår men jag orkade helt enkelt inte. Jag var jättetrött igår.
Jag lägger upp maten här överst i blogginlägget och skriver om övrigt efter det så slipper de som bara vill läsa om maten att scrolla så mycket. :)
Det var extrapris på skinkstek i veckan och jag brukar göra grillspett på detta kött. Perfekt att grilla och lagom mycket fett i det.
Jag skar lagom stora bitar och hällde på en massa kryddor. Det blev mest en krydda som heter Jerk men också vitlökspulver, lökpulver, chiliflakes, spiskummin, svartpeppar och örtsalt. Jag hällde även i citronsaft för att möra köttet.
Så här ser min kryddhylla ut:
Jag behöver inga marinader utan blandar friskt själv efter humör och tanke med vad jag vill ha för typ av smaker. Jag brukar inte använda vitlökspulver utan färsk vitlök men nu var jag lite lat. Jag har mer kryddor men i mitt skåp i påsar.
Nu fick köttet vila extra länge med kryddmarinaden så de smakade ännu mer idag.
Goda tillbehör är nästan viktigare än själva köttet, enligt mig själv. Idag blev det bland annat ugnsbakade tomater med mozarellaost. Halverade tomaterna, på med örtsalt, svartpeppar, skivad rödlök och mozarella. In i ugnen ungefär samtidigt som du lägger köttet på grillen på 200 grader.
Droppade lite smörolja på osten innan jag ställde in den i ugnen.
Till detta gjorde jag en fetaostkräm:
3 dl rysk yoghurt
1 matsked pesto
1 puck fetaost (Jag köper den fetaste som finns på ICA i en konservburk)
Vitlök efter smak
Svartpeppar
Lite salt (osten är ju salt)
1 tsk spiskummin
Mosa fetaosten (jag smular den med fingrarna) och blanda ner övriga ingredienser. Låt den stå i kylen tills det är dags att äta.
Vi åt en sallad på Ruccola, babyspenat och färsk lök till. Vi hade även oliver och vitlök som är inlagda i vinäger. (Ett persiskt tillbehör)
SLUT på maten!
Nu till övrigt!
Jag fick lite oflyt med min såromläggning i veckan. Jag ska byta bandage varannan dag (måndag, onsdag och fredag). Jag missade tiden i onsdags vilket innebar att jag gick med samma bandage från måndag till fredag. På torsdagen såg jag att bandaget var alldeles brunaktigt och tänkte att nu har det blivit inflammerat för det var även rött utanför bandaget och det kliad. Disktriktssköterskan sa att det blivit irriterat eftersom bandaget blivit fuktigt och legat på för länge men det skulle inte vara någon fara. Hon lade dubbelt så tjocka specialkompresser på och önskade mig trevlig helg.
Redan igår kväll såg jag att det började bli brunaktigt igen och i morse när jag vaknade var hela bandaget lika brunaktigt som det var i fredags innan omläggningen. Kliade och stack så jag insåg att jag var tvungen att byta igen, idag, lördag....
Åååååh, inte idag! Solen gassade och jag hade f-n ingen lust att sitta på någon akut i flera timmar!!!
Hade jag något val?
Nä.
Det var bara att sätta sig på spårvagnen och åka ner till Järntorget och gå till Axessaktuten. Jag var där vid halv tolv och klar en timme senare så det gick "fort"!
Sköterskan som bytte förband bad en läkare titta på det så det var säkert att det inte var infekterat. Han klämde och sa att det var lite inflammerat men inte infekterat.
Jag behöver byta varje dag nu tills det slutar gegga sig. I morgon får jag byta själv om det behövs...och jag ser redan nu (ikväll) att det börjar bli lite brunt längst ner. Läkaren sa att jag ska lufta det i tio minuter innan jag sätter på nytt bandage. Jag tänker lägga mig ute i solen och även spraya KS på det - då ska det väl lugna sig. (Sådant kan man ju inte göra på vårdcentralen).
På väg hem!
När jag kom hem möttes jag av denna härliga syn!
I övrigt när det gäller magen så är jag LITE bekymrad faktiskt. Jag upplever att jag är svullen i övre delen av bukhålan. Det känns mer och mer som när jag var gbp-opererad när jag äter. Men jag får nog skylla mig själv i det här läget, tror jag, för ja, jag åt ju helt kött, sallad och sånt och det gillade min mage inte heller förra gången. Jag måste äta "mjukmat" för att det ska funka. Ägg går bra i alla former, knäcke funkar etc. Jag vet inte om maten lägger sig i min "gamla" magsäcksficka som är uttänjd och sedan tar det tid innan den liksom ramlar ner i resten av magsäcken eller om det är magmunnen som inte funkar optimalt. Det lär jag väl märka om det inte funkar i fortsättningen.
Jag MÅSTE äta mjukmat i fortsättningen, så är det bara. Jag får skita i att äta grillat eller så får jag grilla fisk och korv och koka grönsaker istället för att käka sallad. Jag kan ju detta efter 21 år liksom.
Vissa dagar är jag jättetrött (energilös/orkeslös) och vissa dagar funkar det bra. Så var det även innan operationen så även det känns igen. Jag har högriskskydd fram till september så skulle jag känna mig så där slut i kroppen ibland så KAN jag vara hemma - eller jag måste.
Cirka 2,5 timme senare kräktes jag upp maten. Trycket släppte och illamåendet släppte direkt.
Första gången jag kräks sedan jag började "må bra".
Är det magmunnen som spökar kommer jag kräkas igen. Det vet jag.
När jag inte kan äta som jag inte kunde direkt efter operationen så äter jag med ögonen och "knarkar" mat-teve! När jag låg på sjukhuset kollade jag bara på matprogram om det fanns några. Ett av dessa programmen fastnade lite mer än andra och det var Johan Jureskogs teveprogram på trean som heter Världens bästa burgare. Det gick så långt att jag drömde om hamburgare när det var som värst.
Jag har stora planer för att lära mig att göra världens bästa burgare, enligt mig själv. Johan Jureskog har definitivt gett mig både inspiration och kunskap om vad man ska tänka på. Köttet är jätteviktigt. Att mala själv är ännu viktigare. Att välja rätt ost/ostar är superviktigt. Tillbehören ger burgaren karaktären. Brödet? Ja, nog kan man baka glutenfritt bröd till burgaren om man nu inte bara använder salladsblad.
Jag måste köpa en köttkvarn!
Tills dess får man hålla till godo med det man kan göra.
Jag BRUKAR blanda ihop köttfärsen själv men jag hittade en burgare som jag ville testa. Jag hade inge större förhoppningar om att denna skulle smaka bättre än alla andra färdiga men jag hade fel:
Hamburgare av oxbringa och sidfläsk
Kryddade med den här:
Stekte i min järnstekpanna i smör på medelvärme.
Använde mitt ostplättsbröd som hamburgerbröd och skar det mitt itu för jag visste att jag inte skulle orka äta två stycken. (OBS! Jag hade bara i sesamfrön och linfrön i dessa. Det beror lite på lust och vad jag har hemma. Adderade lite riven Cheddar i dessa bröd också.)
När burgaren var nästan klar, skar jag tjocka skivor av min lagrade Cheddarost. lade på osten på burgaren och ställde in den i ugnen på grill tills osten hade smält.
Under tiden stekte jag mitt bröd snabbt i stekpannan i fettet som var kvar efter burgaren.
På underdelen av brödet strök jag på ett tjockt lager med Philadelphiaost och toppade med pesto. Lade på skivad vårlök och körsbärsplommontomater och sedan en hög med färsk babyspenat.
På ovandelen av brödet strök jag på majonnäs, lade på resten av vårlöken och fem skivor ättiksgurka.
När osten hade smält var det bara att montera ihop burgaren och hugga in! Jag är "fin" av mig och äter med kniv och gaffel.
Ja, det var jättegott och fruktansvärt mättande! Köttet var precis lagom genomstekt och lite rosa i mitten. Jag ser verkligen fram emot att göra mina egna hamburgare med egen köttfärsblandning.
Jag är fortfarande mätt, två timmar senare och tror att min nyopererade mage inte gillar mjukt bröd så jag får låta bli det i fortsättningen tills magen funkar bättre. Började dagen med fettkaffe för att få igång magen lite bättre för ja...det är lite trögt!
Hela dagen har varit underbart solig och fin. Jag missade tiden till distriktssköterskan idag fast jag vaknade halv sju, men gick ner till vårdcentralen för att chansa att det ändå fanns tid för mig. Jag kom 20 minuter för sent men det fanns ingen tid så jag får vänta med att lägga om mitt sår tills på fredag, då jag har nästa tid.
Väl hemma igen, testade jag att skyffla jord från odlingskragen jag ska ta bort men nä, det orkade jag inte.
Jag valde att skrubba min ena trädgårdsgrupp och tänkte att jag skulle måla den igen men jag kände att det orkade jag inte heller...så jag gick till Edels och köpte vaxdukar, till alla mina bord som jag har ute.
Det orkade jag. Gick sakta.
Väl hemma igen så gav jag mig på att putsa mina nyinsatta fönster för det har jag inte orkat alls och nu kände jag att jag kanske skulle orka det, om jag tog en paus mellan varje.
Det funkade.
Hittade inte min stora vattenkanna så jag gick till ICA och köpte en ny.
Det gick. Gick sakta.
Så där har jag hållit på idag. Lite här och lite där. Vill mer än jag orkar.
Insåg att kroppen har fullt upp med att läka och fungera, därför har jag inte så mycket ork till andra saker. Jag är så van att orka! Nu måste jag lära mig att vara tålmodig och göra lite saker och inte så jobbiga saker. Jag kan inte gå på långpromenader. Jag kan inte skyffla jord. Jag kan inte bära och hålla på.
Jag kanske kan rensa ogräs i morgon...kanske. Eller träningsfotografera med min nya kamera som jag känner att jag inte kan hantera så bra. Jag måste lära mig den innan augusti då jag ska fota ett bröllop!
Vackert är det i alla fall och det njuter jag av! (Fotat med mobilen på väg hem från Vårdcentralen.)
Överviktskirurgerna har ett argument för sin verksamhet: "Det är det enda hållbara sättet att gå ner i vikt och behålla den nya vikten i jämförelse med bantning."
När jag fick höra det från min egen överviktskirurg funderade jag en mycket kort stund hur han kunde påstå det, då jag gått ner 50 kilo av egen kraft och blivit viktstabil för första gången i mitt liv...då jag insåg en sak: - Han jämförde kaloridieter med överviktskirurgi. Lchf finns inte ens med på hans tankekarta. Det har jag insett att INGEN gör inom den traditionella vården mer än några få undantag här och där, vilka betraktas som väldigt kontroversiella, tex Annika Dahlqvist och Andreas Eenfeldt. De blir "uthängda" med jämna mellanrum och blir beskyllda för att vara köpta av tex köttindustrin eller kanske Arla?
Att det finns "bevis" för att dietister och läkare som är köpta av läkemedelelsindustrin, Coca-Cola och Monsanto är inte relevant... *ironisk*
Lchf är en ny diet!?
Njae, den är ju inte det.
William Banting som ordet bantning kommer från. Han var född 1796, död 16 mars 1878, var en begravningsentreprenör känd för att ha gått ner kraftigt i vikt efter att ha lagt om sin diet till socker- och stärkelsefattig kost. Banting hade genom åren dragit på sig en kraftig övervikt, som lett till problem med leder i knän och problem med att gå på toaletten. Han hade frågat flera olika läkare om råd utan någon framgång. Då han blev så fet att han fick problem med hörseln (fett tryckte mot innerörat) gick han till läkaren William Harvey, som föreslog en drastisk kostförändring.
Harvey ordinerade en diet bestående av ganska stora mängder proteinrik föda, såsom kött och fisk. Han minskade kraftigt på intaget av kolhydratrika matvaror, såsom öl, bröd, socker och potatis. Till sin stora förvåning tappade Banting snabbt åtskilliga kilo. 1863 meddelade han allmänheten om sina framsteg i broschyren Letter on Corpulence Addressed to the Public, där han beskrev hur han under loppet av ett år (från augusti 1862 till augusti 1863) lyckades gå ner i vikt från 92 till 71 kg.
Hans broschyr blev såpass populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant?. Det användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, medan orden "bantning" och "att banta" har blivit etablerade begrepp på svenska.
Dr Mackarness intervjuades om sin bok på 50-talet, och delar av intervjun finns nu tillgänglig på YouTube, säger: "Var vid gott mod, kan du minska utan svältdiet ...
"För att bli smal igen, bantar otaliga kvinnor, tränar, och oroar sig, varje tidning berättar hur man ska göra, och ändå är det en medeltida tillvägagångssätt som rekommenderas."
De frågade Dr Mackarness, "Ät fett och väx dig smal, är att en ny teori, eller hur?"
Han sade, "Ja, det är nytt nu, men det är inte nytt i historien. I de dagar då vi inte hade någon jordbruk, och det fanns ingen stärkelse i vår mat, ingen potatis, inget bröd och ingen spannmål, hade alla att leva på jakt på kött och fett, och i dessa dagar, tror jag att de var alla smala .... och nu, om vi slutar äta dessa nya livsmedel, då kommer vi att få vår vikt tillbaka till det normala. "
Och denna bok är bara en av många. William Banting skrev om lågkolhydratkost, fettrik kost(LCHF) redan 1862.
Dr Wilhelm Ebstein, en professor i medicin skrev också om LCHF 1884, som anger att egenskaperna hos fett ger mättnad och minskar begär/sug.
Han sade också, "Av kött, jag utesluter inget, och fettet i köttet, vill jag inte undvika, utan tvärtom. Jag tillåter fett från bacon, stekt fläsk, fårkött, njurfett och när ingen annat fett är till hands, rekommenderar jag märg i soppan. Jag tillåter såser samt grönsaker som gör kosten saftig, precis som Hippokrates gjorde, däremot byter jag ut hans sesamolja, mot smör."
Och i själva verket, när den första evidensbaserade medicinska manuskriptet trycktes 1892, nämndes LCHF som metod för vikt - och fettförbränning. Dr Ebstein citerades som rekommenderade "Fett och snabb uteslutning av kolhydrater."
The obesity diet (Överviktsdieten) skrevs också 1951, av fem prominenta brittiska läkare och som också rekommenderade LCHF.
Dr Jan Kavaniewski skrev om LCHF på 60-talet. Han kallade den för Optimal Nuitrition (Optimal näring) och förespråkade "konsumtion av stora mängder fett, jämte en drastisk minskning av kolhydrater".
Många andra läkare och andra hälsovetare om detta genom hela 1900-talet och där efter.
Så nej, jag tror inte att LCHF är en modenyck. Däremot kanske just lågfett-dieter är det som bara har 30-40 år på nacken...hur länge behöver vi stå ut med detta innan vi erkänner att det inte fungerar?
(Kopierat och översatt från Christine Cronau via hennes sida på Facebook)
Inte ens MED överviktskirurgi fungerar lågfett - kalorireducerad kost. Så många besvikna människor som kommer in i min lchf-grupp för överviktsopererade och känner sig desperata då viktnedgången har stannat av och/eller börjat gå upp igen. Paniken stiger och de känner sig misslyckade, lurade, desperata och famlar efter varenda halmstrå som finns att erbjuda.
Jag var ju själv i den situationen - jag gick ner från 172 kilo till 119 kilo på två år. Sedan stannade jag upp och efter skilsmässan fyra år senare började jag gå upp igen. När jag började med LCHF vägde jag omkring 140 kilo och det var först då som jag fick det resultat som jag eftersträvade med min överviktsoperation. Det enda denna operation gjort är att skapa problem för mig. På den tiden jag gjorde min operation fick man exakt samma rekommendationer när det gäller kosten som man får idag: Kalorireducerad kost, nyckelhålsmärkt och light...fettskrämsel i sin värsta form!
Jag upprepar lite: De enda som ÄR positiva till överviktskirurgi är kirurgerna som utför den och de nyopererade...det är MYCKET sällan jag möter människor som är överviktsopererade mer än tio år som är särskilt positiva utan att tala om vilka problem de har. När jag låg inne för min återkoppling nu på den avdelning där just de som gör sina överviktsoperationer träffade jag inte bara EN sköterska som sa lite tyst till mig: - Jag är helt EMOT dessa operationer, de skapar bara problem. Ja, det är sant och egentligen inte så konstigt för det är minst en i veckan som läggs in med just komplikationer av sin operation. De får ju se detta på ett sätt som vi "vanliga" inte får utan bara hör om. Så många som klappade mig på axeln och sa att jag tagit ett BRA beslut som gjorde min återkoppling. Flera av dem frågade också nyfiket om lchf då de själva kände att de hade problem med vikten.
De läkare som träffar patienter i primärvården och på övriga mottagningar skakar bekymrat på skallen när man säger att man är gbp-opererad för då vet de att ibland spelar det ingen roll vilken "diagnos" de ger så är den relaterad till överviktsoperationen och de kan egentligen inte göra ett skit för att det ska bli bättre. Här kan vi säga att symptomlindring är den enda åtgärden man kan utföra för själva orsaken till problemet är själva operationen och så länge kroppen inte har en hel magsäck och tarm så går det inte att göra något åt orsaken förrän en återställning av dessa görs.
De personer som begär en återställningsoperation är de som inte kan leva ett normalt liv längre, och inte ens då är det alla som vill ha en återställning. De tycker det är "värt" sina krämpor, komplikationer och smärta som överviktsoperationen orsakar - de vill inte bli feta igen.
Nä, vem vill bli det? När Torsten rabblar för alla som vill ha en återställning att de kommer bli feta igen och det är hans ENDA argument, då vet han inte något om LCHF eller ens vill erkänna att det faktiskt fungerar för det finns inga "bevis" eller forskning på det..samtidigt som han jämför kaloridieter med överviktskirurgi. Då säger jag: - Tacka fan för att överviktskirurgi är effektivare! Kaloridiet har aldrig varit effektiv eller ens bevisad att den fungerar. Denna metod är en modenyck! Överviktskirurgi är en modenyck! Den är ca 50 år gammal! (Man började på 60-talet och det var upptäckten att när man opererade bort delar av matsmältningssystemet på cancerpatienter, så gick de också ner i vikt som startade det hela.) Jag skulle vilja träffa någon av dessa människor som gjorde de första överviktsoperationerna men jag är säker på att de inte lever, även om de är i 70-80-årsåldern.
Vill du förlänga ditt liv?
Låt bli att utsätta dig för denna form av diet - överviktskirurgi! Den är lika dum som lobotomin var för psykiskt sjuka människor på 1900-talet.
Man kan inte amputera hjärnan för att bota psykisk sjukdom. Man kan inte operera matsmältningssystemet för att bota övervikt, då problemen sitter i hjärnan, signalsystemet, hormonsystemet och bakteriefloran i tarmarna.
Symptombehandling lindrar tillfälligt men botar aldrig orsaken. Oavsett vilket problem man har med sin hälsa.
Det är jättekonstigt att inte vara gbp-opererad längre. En del saker känns inte alls som att de fungerar eller så är det bara min hjärna som inte fattar.
Jag mår lite illa på morgonen och det innebär att det första jag gör är att sätta på te och äta något. Idag ville jag inte ha sesamknäcke utan stekte två ägg som jag åt tio minuter efter att jag vaknat. Hade det varit på gbp-tiden så hade jag blivit utslagen i flera timmar. Nu kräver kroppen det för att bli av med illamåendet.
Att äta är en liten utmaning. Kroppen säger till väldigt tydligt när det är stopp och då ÄR det stopp! Går inte ner en bit till oavsett om det bara är en sked kvar av maten. Hjärnan är däremot inte nöjd alls men magsäcken skriker nej så det går liksom inte att äta mer. Däremot är ordet dumping ett minne blott. Jag är MÄTT i magen. Så fort magen säger att nu är den inte mätt mer så vill hjärnan ta över och äta mer. Det går att äta något litet då men bara lite...jag TROR att det beror på mitt slarv med liberalt med kolhydrater som vaknade när jag svalt.
Jag är sjukskriven en dryg vecka till. Sedan blir det INGET mer liberalt lchf...och inga Läkerol! Ja, jag erkänner! Jag "knarkar" Läkerol just nu för att få bort den konstiga smaken i munnen som jag får i början på dagen...men eftermiddagen är lugn. Det är värst på förmiddagen. Innan var det konstant så jag är säker på att det kommer ge sig med tiden.
Dagens middag blev en ny maträtt i detta hus: Krämig kräftsoppa och Cheddarscones med jalapeno. Soppan kommer från förra veckans Halv åtta hos mig och Sconsen kommer från en lchf-blogg som dök upp i min feed på FB.
Jag tyckte att dessa två skulle passa bra ihop och ja, det gjorde de!
Det var JÄTTEGOTT och JÄTTEMÄTTANDE!
Liberal lchf då det är morötter i soppan och kokosmjöl i sconsen. Men vill man imponera på någon som inte äter lchf så är detta definitivt ett bra förslag.
Jag har ändrat lite i receptet för att passa min idé om en huvudrätt.
Du behöver:
4 medelstora morötter
0,5 g saffran
8 dl vatten
1 tärning fiskbuljong (Jag hittade ingen ren fiskbuljong så jag använde min egen kycklingbuljong istället)
5 dl crème fraiche 34 %
400 g kräftost
1 kg signalkräftor/havskräftor (använd bara stjärtarna)
Ev. fisk efter smak (Jag valde två bitar torskrygg)
Dill
1-2 krm Seafood & Fish-krydda (eller efter smak)
1-2 krm salt (eller efter smak)
1-2 krm peppar (eller efter smak)
Gör så här
Skala och riv morötterna grovt. Fräs morötterna i smör till de börjar få lite färg, salta och peppra och krydda med Seafoodkryddan.
Tillsätt vatten, buljong, dill och saffran, rör om och låt sjuda i några minuter. Tillsätt crème fraiche och kräftosten. Smaka av och ev. krydda mer med seafoodkryddan. Låt den puttra på svag värme i minst 45 min, ju längre desto godare.
Lägg i fisken ca tio minuter innan servering.
Tillsätt kräftorna någon minut före servering, toppa med en dillvippa.
Cheddarscones
Ingredienser
3 ägg
5 msk kokosmjöl
3 dl vällagrad cheddarost, riven (Jag hade nog i mer...)
5 msk smält smör (varav en sparas för pensling efter att sconesen tagits ut ur ugnen)
1 tsk vitlökspulver (Jag hade i mer för jag gillar vitlök...det här skulle funka bra som vitlöksbröd också)
0,75 tsk lökpulver
0,5 färsk jalapeño, finhackad (Jag hade i mindre för att mitt barnbarn skulle kunna äta det också)
0,25 tsk salt (Behövs inte för osten är så salt ändå)
0,25 tsk bakpulver
Instruktioner
1. Värm ugnen till 200 grader.
2. Vispa ihop ägg och smält smör i en bunke.
3. Blanda kokosmjöl, bakpulver, salt och kryddor i en annan bunke.
4. Häll ner äggblandningen i de torra ingredienserna och rör tills det är väl blandat.
5. Vänd till sist ner osten och jalapeñon.
6. Rulla små bollar, 6-8 stycken beroende på hur stora scones du vill ha, och lägg dem på en bakpappersklädd plåt. Smörj gärna bakplåtspappret med lite olja innan, för att undvika risken att sconesen fastnar.
7. Baka sconesen i ca 15 minuter, eller tills de blivit lagom ljusbruna.
8. Pensla sconesen med den sista matskeden smält smör efter att du tagit ut plåten ur ugnen.
9. Låt dem svalna tills de blivit ljumna, och hugg in!
Adam, Samantha och jag blev rejält mätt och ja, det var verkligen gott. Samantha älskar skaldjur och fisk och sa att det var det godaste hon ätit. OBS! Var försiktiga med saltet. Salta hellre i slutet än i början av tillagningen.
Tidigare på dagen var jag och Adam iväg och handlade bland annat en skottkärra, blomjord och lite örtkryddor. För i morgon ska här fixas ute. Ska så sallad bland annat och uppdatera mina kryddor som inte överlevt vintern.
Adam har fått bära och fixa då jag inte orkar det. Ska även ta bort den odlingskrage som står längst in mot väggen för det går inte att odla i den då solen knappt når dit. Det ska bli plast för Milton och lek istället.
