lördag 31 december 2016

Nu är 2016 slut!

Jag avslutar ett av de bästa åren i mitt liv med min julklapp från Milton - en rejäl förkylning! Han började snora på julafton och någon dag efter det kände jag att jag också började bli sjuk. Efter tre antibiotiakkurer är mitt immunförsvar inte riktigt som det var innan, trots min gbp-operationskropp.
Jag jobbar hårt på att få ordning på det, som ni redan vet. Det har blivit mycket probiotika, surkål och kombucha under hösten. Jag har i alla fall sluppit att äta mer penicillin efter min borrelia-infektion.
Varför var detta året så bra med tanke på hur mycket dåligt som hänt i världen i övrigt?
Ja, fokus har ju varit på min återställningsoperation och så är ca åtta månader senare har jag inte ändrat åsikt om att det var det bästa jag kunde göra för min egen hälsas skull.

Många frågar hur jag mår efter min operation och jag kan bara säga som jag sagt hela tiden:
- Jag mår fantastiskt bra i jämförelse med hur jag mådde innan operationen.
Fokus ligger fortfarande på att må bra, att läka och få balans på alla galopperande hormoner och signalsystem som är i något slags kaos.

Jag blev publicerad med en artikel i LCHF-magasinet angående min återställningsoperation:


Jag började fyra veckor innan jul med ett leptinprogram för att få ordning på mina hormoner som spökar. Att följa detta program ska hjälpa kroppen med att producera leptin, kortisol och dopamin på rätt tidpunkt under dygnet. Jag har ätit fel för kroppen för att överleva med min gbp-mage. Det funkar inte när man inte är gbp-opererad längre. Jag har helt enkelt en lång väg att gå för att få ordning på det här. Jag kommer publicera ett blogginlägg om hur det fungerar med detta leptinprogram nästa år. 
Jag pausade programmet under juldagarna och idag är det nyårsafton så idag blir det också lite avhopp men från och med i morgon är jag på igen. På måndag börjar jag ett nytt jobb också så då kommer rutinerna igång igen med att gå upp tidigt på morgonen och äta på bestämda tider vilket är oerhört viktigt för att få igång dessa hormoner. Har även beställt några speciella tillskott som ska hjälpa till med detta. 
Att gå ner i vikt kan gå fort men att reparera skadorna efter så många års svält och näringsbrist, samt hormonobalans - det går långsamt. Tålamod har väl inte varit min starkaste sida men ack så tålmodig jag måste vara just nu. Det tar upp till åtta veckor att få igång sin leptinproduktion...OM man inte har överviktsopererat sig så det ska bli intressant att notera hur lång tid det tar för just mig att få igång samma sak. Jag känner vissa förändringar i alla fall. Jag sover bättre, somnar snabbare - började med ett tillskott som heter Glycin - som hjälper till att stänga av hjärnan när man ska sova. Det verkar fungera. Sömn är så viktigt för att få ordning på hormonerna! Få ordning på hormonerna är så viktigt för att gå ner i vikt! Allt hänger ihop! 

Rent fysiskt fungerar magen bra. Det drar ibland i mina tarmar på exakt det ställe där jag har en förträngning, det kan jag inte göra så mycket åt i dagsläget utan bara acceptera, så länge det inte blir totalt stopp. Det har inte hänt. Det pulserar i mig ibland och inte ibland. Jag kan sova på båda sidorna utan att tycka det känns otäckt att ligga på vänster sida som inte bara jag tycker är otäckt när man är gbp-opererad. 

Jag har inte ont någonstans. Magen krånglar inte. Den fungerar. 

Bristsymptomen börjar släppa lite - jag har lite lättare för att koncentrera mig och läsa vilket är skönt då jag försöker plugga till kostrådgivare som jag berättat om förut. Jag är inte världens bästa student då jag har svårt med just koncentration och minne men sakta börjar det bli bättre. Håret har börjat växa, något som inte hänt på fyra år. Det bara slutade växa efter att jag hade klippt mig kort. Naglarna är fortfarande mjuka och böjda och jag vet inte om de någonsin kommer bli normala igen...eller hur lång tid det tar för dem att bli det. 

Jag är piggare. Jag orkar mer. 

Jag har ju haft ont i min tumme sedan många, många år tillbaka - orsaken till varför jag började med lchf för över sex år sedan nu. Jag insåg till slut att det inte var karpaltunnelsyndrom när jag blev "frisk" när jag började med proteintillskotten. Sedan fick jag känselbortfall efter återställningsoperationen men inga kramper i tumme/hand. Efter månader med collagentillskott, strikt med mejerierna, msm, omega 3 och mycket kokosolja så har jag äntligen, äntligen fått tillbaka känseln i min tumme! Det är SÅ SKÖNT! Jag är fortfarande lite stel men att ha känsel i tummen underlättar mycket. När det var som värst hade jag även känselbortfall i pekfingret och lite i långfingret. Jag har inte kunnat hålla i en penna ordentligt. Jag har inte kunnat använda min högra hand för att t ex öppna vissa förpackningar. Jag har inte haft någon styrka i handen. 



En ny erfarenhet var att kunna äta julmat utan att "dö" också. Det är verkligen en utmaning att äta julmat när man är överviktsopererad. Det spelar ingen roll att man tar en halv köttbulle, en liten skiva skinka, en sked Jansson, en bit sill, ett halvt ägg...sedan är det kört. Man rapar julmat eller dumpar resten av julafton på det. Jag åt en av allt men jag åt upp det och jag hamnade inte i paltkoma efteråt. Jag drack till och med några klunkar julmust! Jag var rejält mätt men jag fixade det! Tänk att få äta "som alla andra"! Inte sitta där och må skit och titta på när alla omkring mig tar en andra portion eller lite till av det där som man längtat efter att få äta, ända sedan förra julen. 
Eftersom jag har lchf i hela mitt mat-tänk så blir det inga överdrifter av socker i mitt hem. Jag köpte surdegsbakat rågbröd och dinkelknäcke till de som ville äta det. Jag bakade cheese-cake a la lchf och saffran som alla tog en bit av. Jag gjorde ischoklad på mörk choklad och smör som jag åt medan mina barn åt lite annan köpe-choklad. Milton åt massor med ekologiska klementiner och mina lchf-pepparkakor - det var bara jag och han som gillade dem. Milton älskade dessutom min rödbetssallad som är gjord på rödbetor, äpple, rödlök och majonnäs. Så alla hittade något som de gillade extra mycket. 

Idag på nyårsafton blir det torskrygg, kräftstjärtar, sparris och blomkål. Panna Cotta till dessert. 
Det blir en lugn nyårsafton med dotter, barnbarn. Sönerna är ute på egna äventyr. 

2017 kommer fortsätta i ungefär samma spår - fortsätta läka, gå ner de kilon jag gått upp, fortsätta plugga min kostrådgivarutbildning, jobba, umgås med mina barn och mitt barnbarn, kastrera katten, jobba på mitt nya jobb. Allt annat som kommer hända vet jag inte om - ännu! 

Mina två FB-grupper växer stadigt och fler och fler inser att det finns en väg ut ur gbp-operationshelvetet - återställning. Det är mer synd om de som är sleeve-opererade; De får leva med sina skador och problem då det inte går att ångra sig. 

Jag säger bara en sak: - Gör aldrig något som du inte KAN ångra! 

Kampen att stoppa överviktsoperationer fortsätter! 

GOTT NYTT ÅR! 



Ny bok med bra mat: Osötat!




söndag 6 november 2016

Jag är inte normal

Läser Jonas Coltings debattinlägg på Aftonbladet och han sätter ord på det jag har gått och tänkt på i några veckor. Dagens så kallade vanliga mat är så långt ifrån bra mat, man kan komma och gör oss sjuka, samtidigt som vi inte längre reflekterar över att maten och sjukdomarna inte är "normala" - de är vanliga men så långt ifrån "normala" man kan komma och ändå är det jag, som äter lchf, som betraktas som den onormala.
Jag äter onormal mat för jag äter inte som "alla andra".
Folk rynkar på näsan åt mig när jag äter, handlar eller talar om vad jag äter och vad jag inte äter.

På jobbet häromdagen visar min kollega upp sin mage. Hon är en småbarnsmamma med en normal vikt och tydligen även ganska vältränad.
Hennes mage såg verkligen inte normal ut. Den såg ut ungefär så här:
(Den var faktiskt ännu värre för svullnaden satt högre upp och hon såg ut som hon var gravid i sjätte månaden). Jag blev förskräckt!


Hon ville att jag skulle känna på magen och tog min hand för att visa hur hård den var. Jag sa vad jag tänkte: - Du har IBS! Du måste ta bort spannmål och socker i din kost på direkten! 
Hon svarade att hon kände till vad man ska undvika när man har IBS eftersom hennes mamma har det...och samtidigt som hon säger att hon har sett ut så här sedan hon åt en pizza någon dag innan. Det blev totalt stopp i magen på henne efter det. 
Jag tipsade om kokosolja, pepparmyntste och ingefära för att "få ut" förstoppningen och att hon absolut måste äta en kost som ska vara hennes medicin. 

Hon ojade sig direkt och sa att hon inte hade några problem med fetter men däremot skulle det ju bli så jobbigt hemma med maten till barnen, maken och sig själv, plus att hon ju måste äta eftersom hon tränar! 

Jag orkade inte riktigt att ge henne mer av mina åsikter om detta...

Hennes "normala" mat har gjort henne "normalt" sjuk - eller gett henne en vanlig sjukdom för idag är IBS mer vanligt än ryggskott upplever jag. 
Ändå är IBS ingen sjukdom utan ett symptom på ... o-normal mat. 
Den vi har normaliserat. 
Det är inte normalt att äta de mängder socker, spannmål och tillsatser som vi äter idag! 

Det är jag som inte är normal när jag står och rullar spannmålsfria köttbullar på svensk blandfärs en måndagskväll och äter med mos på smör, broccoli eller blomkål. 
Det normala är att köpa färdiga köttbullar som man snurrar runt i en teflonpanna medan pastan kokar och serveras med ketchup. 
Det onormala är att köpa en KRAV-kyckling för 200 kronor som jag jag kör i lergrytan en hel söndag när vädret är skit ute.
Det normala är att antingen köpa en färdiggrillad kyckling på affären eller vätskefylld kycklingfilé som man snabbt steker och häller på någon vätska för sås. (vatten, grädde, matlagningsgrädde, smaksatta bassåser etc.)
Det är normalt att ha sockerbaserade födelsedagskalas med inte bara tårta och fikabröd utan även chips, popcorn och ostbågar. Maten som ev. serveras är ofta varm korv med bröd.
Det onormala är att laga en god middag från grunden som mättar och bjuda på något spannmålsfritt och kanske socker i någon naturlig form som frukt till exempel. Stackars barn! De fick ingen påse med smågodis med sig hem!

Det onormala är när jag lägger ner fem paket smör i min kundkorg när det är extrapris.
Det normala är att köpa ett paket Lätta eller Becel. Man måste ju tänka på hälsan...

Det normala är att köpa färdighackad sallad, färdigriven ost, skalade äppelklyftor i plastpåse och artificiellt smaksatt dricka än att koka egen saft.

Det onormala har blivit normalt och jag som strävat "bakåt" och rensat i kost, köksredskap och liv - jag betraktas som onormal.

När min kollega inte ens kan tänka sig att göra avkall på den kost som gör henne sjuk för att hennes familj vill fortsätta äta samma typ av kost som framkallat hennes sjukdom...eller snarare symptom på vad hon inte ska äta.
Det är nog lättare att gå till doktorn och be om ett piller för uppblåsthet och förstoppning för ja, det finns ju!

Precis som när man har ätit sig överviktig och sjuk på denna så kallade normala mat så vill man ju inte banta för det är jobbigt. Det är lättare att gå till doktorn och be om att få en remiss för överviktsoperation. Symptomen är övervikt men orsaken är ju inte övervikt  - det är den kost som gjort en överviktig.
Jag har sett kommentarer i min stödgrupp om att jo, men alla har inte ätit sig feta, man har sjukdomar som gör en överviktig. Okej, men orsaken till dessa sjukdomar brukar till 98% vara orsakade av vad vi äter och hur vi lever. Så där får man kanske backa två steg.
Har man diabetes 2 och är överviktig så blir man inte fri från sin diabetes 2 för att man opererar sig och går ner i vikt - man blir fri från sin diabetes 2 om man slutar äta den kost som orsakat diabetesen.

När vi ger fel kost till våra husdjur blir de feta och sjuka och ändå ser vi inte alltid sambandet för vi har normaliserat det onormala till och med när det gäller våra djur. (Även kor, hästar, grisar, höns etc.)


Har ni inte tänkt på att det bara är omkring 30 år sedan som Diabetes 2 hette åldersdiabetes och IBS inte ens fanns?
Min farmor hade åldersdiabetes och hon var överviktig och älskade kakor. Hon hade nog levt längre än sina dryga 60+ om hon hade börjat äta lchf när hon fick sin diagnos. På den tiden fick man medicin och de kostråd som envist håller sig kvar än - kalorireducerad, lågfettkost med margarin, sötningsmedel och i övrigt inte så stora skillnader. Min farmor gick ned i vikt men dog alldeles för tidigt ändå. Frågan är vad som dödade henne egentligen? Inte var det själva övervikten i alla fall.

Vi behöver normalisera det som vi är byggda för att äta - inte tvärtom!

När folk blir oroade över hur de ska "överleva" om de tar bort bröd, pasta, ris, kakor och godis - då har vi kommit långt ifrån det normala.


Fredagsmys på stenåldern? 

torsdag 3 november 2016

Risker?

Ja, vad är det för risker man utsätter sig för. för att gå ner i vikt?
För att bli accepterad av både samhället och sig själv?
Vad är det för risker man utsätter sig för när man genomgår en överviktsoperation?
Egentligen?
Jämfört med vad?

Argument?

Jag riskerar hellre livslånga komplikationer efter en överviktsoperation än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få kronisk näringsbrist med med t ex hjärnskador än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få konstanta problem med toalettbesök och avföring än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att bli undernärd och inte orka något som t ex dansa, jobba, ta hand om mina barn eller ta en långpromenad än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få nervskador som gör att jag får problem med minnet och balansen än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att orsaka mina framtida barn skador som näringsbrister kan orsaka än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar att få hormonella obalanser, orsakade av näringsbristerna än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Är det verkligen så jävla svårt att lära sig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den?

Verkligen?

söndag 30 oktober 2016

Sjuk och frisk på samma gång!

Har äntligen fått jobb (fram till årsskiftet) och naturligtvis blir man sjuk i samma stund! Mitt lilla barnbarn har börjat dagis och då vet man redan i förväg att han kommer åka på alla virus som finns och förrförra veckan var han riktigt dålig med ögoninflammation och förkylning som han smittade ner sin mamma med. Förra helgen var hans mamma fortfarande inte riktigt frisk och redan på måndagskvällen började jag känna att jag hade ont i halsen. Jag var inte på topp men jag fixade att jobba i veckan ända fram till torsdag eftermiddag. Då gick det inte längre. Halsen talade om för mig att jag hade en rejäl halsinfektion på gång och på natten tänkte jag att nu åker jag på halsböld, så illa kändes det. Jag var hemma från jobbet i fredags och det halsonda fick sällskap av klassiska förkylningssymtom men det var ju bättre än att åka på en halsböld. Det blev mycket d-vitamin, c-vitamin och ingefärste. Som "tur" är, är jag lektionsfri i morgon, måndag så jag har en dag till på mig att kurera mig. Som grädde på moset vaknade jag i morse med en huvudvärk från helvetet som fick min mage att protestera - så jag bodde på toa  hela förmiddagen och kräktes framför allt. Trodde huvudet skulle sprängas och grinade av smärta. Ipren funkade inte! Skickade iväg min son till Apoteket för att köpa Treo och Diklofenak. Nu har jag överdoserat (rekommenderas inte) Treo men har bara tagit två Diklofenak och har huvudvärken under kontroll åtminstone.

Förutom att jag varit sjuk hela veckan har jag även börjat ett nytt projekt i kriget mot vikten!

Ja, inte ger jag mig! Enveten som en åsna!

I veckan dök det upp en artikel på Kostdoktorns sida som fick mig att faktiskt bli ARG först! Du kan läsa den HÄR! Hur mycket protein ska du äta? 

Enligt artikeln bör man inte äta mer än ca 50 gram protein per dygn.... okej, men jag läste ju på Martinas blogg att man kan äta hur mycket man vill...
Detta kan du läsa HÄR! Missförståndet om protein och viktminskning! 

Jag läste och så läste jag igen och fattade ändå ingenting! Ja, jag är lite dum i huvudet ibland...
Jag lade ut dessa artiklar i en lchf-grupp och även på Martinas sida och frågade - jaha, hur ska jag göra nu då???

Jag fick många svar som var svar som jag kallar "icke-svar" - typ, ät som vanligt. Hur långt är ett snöre? Det var inte vad jag ville veta!
Men så började det dyka upp andra svar där just ordet ketogen kost kom upp. Den kost som Martina pratar om när hon inte pratar om LCHF. Den kost som Fung också tar upp. Jag fick svar från tre kvinnor som äter ketogent och det kom fram att det dels är väldigt bra för läkning och återhämtning och även för viktminskning.
Vad behöver jag?
Jag behöver läkning, återhämtning och viktminskning.

Jag äter inte ketogent.
Det räcker inte med att utesluta mejerierna i det här läget.

Jag började fundera på hur jag äter och kom fram till att jag äter MYCKET protein!
Så fort jag blir hungrig äter jag protein med någon form av fett, t ex ägg med smör.
Om man äter för mycket protein, omvandlas det till glukos. Exakt det man ska undvika om man vill gå ner i vikt till att börja med. Jag är van att äta mycket protein eftersom jag varit gbp-opererade i 21 år och har haft proteinbrist pga dåligt proteinupptag. Man tar upp ungefär 35% protein av det protein man äter när man är gbp-opad så protein måste prioriteras.
Jag är inte gbp-opererad längre.
Jag tar definitivt upp mer än 35% protein nu.
Kanske det är det som är orsaken till att jag gått upp i vikt efter min återställningsoperation?

Man måste prova, annars får man inget svar.

Så jag började dra ner på proteinet sedan i måndags.
Jag erkänner: Fy fan vad jobbigt! Jag var sjukt hungrig!!!

Min vän Margareta skrev ett helt blogginlägg angående ketogen kost då jag började "bråka" om detta på Facebook och hon skrev så bra att jag faktiskt insåg att jag gjorde både rätt och att detta var absolut nödvändigt för mig. Hennes blogginlägg kan du läsa  HÄR! Konsten att äta ketogent 

Hon har en bra tabell också över vilka grönsaker som är lågkolhydratkost.

Jag har alltså gått från att ha ett dåligt proteinupptag och tuggat protein i alla former:
Kött, fisk, fågel, skaldjur, mejerier, nötter, ägg. Det totala proteinintaget har nog legat på ca 80-100 gram/dygn.
Jag har under veckan avvant mig vid detta och stått och vägt allt protein jag äter och käkat/druckit fett i någon form för att orka vara utan proteinet. Den hunger jag upplevde i början av veckan har klingat av lite och igår när jag åt en köttfärsbiff på 200 gram (ca 40 gram protein) + fräst vitkål med champinjoner och lök + majonnäs med vitlök och surkål, var jag rejält mätt och framåt kvällen kunde jag koka två medelstora ägg som jag åt med smör och en avokado. Jag var nöjd! Det kändes så bra!

Jag känner i kroppen att något händer för jag har sprungit på toa och kissat jätteofta, även på natten har jag fått gå upp två gånger och kissa. Kroppen börjar alltid släppa ifrån sig vätska när en viktnedgång inleds och från att ha gått upp tre kilo den sista månaden har jag tappat tre kilo på en vecka. GÖTT!!!

Så just äter jag inte LCHF - jag äter Ketogen kost.
Det innebär för mig att jag äter ca 50 gram protein/dygn.
Jag äter sjukt mycket fett: Ca 300 gram/dygn.
Jag äter restriktivt med kolhydrater i form av grönsaker med lågt kolhydratinnehåll: Ca 20 gram/dygn.

Min grönsaksbas här är:
Vitkål, broccoli och blomkål.
Lök, vitlök.
Champinjoner
Oliver
Avokado
Gurka
Kokoschips/flingor i fettbomber (ketobollar)

Min fettbas är:
Smör
Kokosolja
MCT-olja

Min proteinbas är:
Kött, fågel, fisk

Jag äter inte:
Mejerier
Nötter (Kokos är en nöt men den är undantaget)
Bär
(Det äter man om man äter liberal lchf)
Sötningsmedel (Har fuskat med en kopp te den här veckan när jag varit så förkyld)

Jag dricker fettkaffe till frukost och till lunch. Jag äter mitt första mål mat på eftermiddagen och sedan ett lättare mål innan jag lägger mig. Jag är alltid hungrigast på kvällen så jag lyssnar på mig själv och "fastar" på dagen. Varför jag är mer hungrig på kvällen, vet jag inte. Finns säkert en förklaring på det med.

Så här beskriver Jonas Bergqvist vad Ketogen Kost är med nedanstående illustration.
Bilden är hämtad HÄR! 
Det är hos Jonas Bergqvist jag går min Kostrådgivarutbildning så i det här läget gör jag exakt vad som krävs av mig i mina egna kostval.
Jag rör på mig dagligen (när jag inte är sjuk) men måste bli bättre på det där med styrketräning som jag lätt glömmer bort.



Är du överviktsopererad ska du INTE äta ketogen kost på det här viset! Då får du ännu värre proteinbrist - då måste du dubbla eller trippla proteinet och minska fettet för att orka få i dig vad du ska ha i dig. Men du kan absolut låta bli mejerier, nötter och bär.
Har du frågor kring detta får du gärna ställa dem på min gillasida: Min kommentarsfunktion på bloggen verkar bara krångla.

www.facebook.com/minfetahistoria 


Jag har även fått hem en laddning från Iherb där jag bland annat köpte ett tillskott som heter

MRM, Pregnenolone  

Detta tillskott ska hjälpa binjurarna att producera de hormoner man ska ha i kroppen och som uppenbarligen är i kaos i form av vallningar, framför allt på nätterna och redan efter några dagar känner jag skillnad då jag inte alls svettas lika illa på nätterna.

Jag har även beställt Pro-biotika och Kolostrum - för tarmbakterier och för läkning av tarmen.
Jag äter surkål dagligen, dricker äppelcidervinäger (Markattas) och har fått hem Kombucha-svamp som just nu står på fermentering i mitt ena skåp.

Fyllde på förrådet av Kollagen, D-vitamin och K2 samtidigt.

Jag delade upp beställningen i två delar så betalade jag enbart 60 kronor i frakt totalt. Det innebär att det tar lite längre tid att få hem det men det gör ju inget.

Nu får det vara nog med virusinfektioner efter denna men har man som jag tuggat i mig tre penicillin-kurer på ett halvår så är immunförsvaret pajat tre gånger om.

Jag fick svar på mina prover men det enda jag förstod var att jag inte har järnbrist längre. Borrelian är fortfarande ett frågetecken men det beror nog mer på att jag tog det för snabbt efter själva borrelia-infektionen. Ska röntga mina knän men måste ändra tid då den krockar med mitt jobb.



söndag 23 oktober 2016

Camilla Näslund Live

Min vän Camilla sände Live på Livsprogrammets sida idag och jag erkänner att jag är imponerad av att hon lyckas, både komma ihåg vad hon ska säga även om hon har det nerskrivet och orkar!
Jag borde också sända live men är helt själv här hemma. Någon dag ska jag be någon av mina barn att hjälpa mig. :)

Det Camilla lyckas med är att ge fem argument för varför man INTE ska överviktsoperera sig, visa sitt stöd för de som har gjort det och även ge tips för oss att klara oss utan dessa operationer.

Kolla in själv!

5 livsviktiga saker 🙏 som kirurger & dietister oftast inte berättar för den som skall överviktsopereras -Camilla Näslund livesänder! 💕

Camilla och hennes flickvän har även skrivit en kokbok som snart är ute på marknaden:

OSÖTAT


lördag 22 oktober 2016

Life is a bitch...

..and the one you can´t slap!
Nu har jag provat:
- Mejerifritt
- Fasta 16 timmar - med fettkaffe.
- Jobbar, rör mig, går, tränar lite styrka.
- Äter max två mål mat om dagen och då har det bara varit ätt eller protein och surkål med majonnäs.

...och gått upp ytterligare ett kilo.

I fredags fick jag höra för första gången på flera år att jag var tjock.
Jag tittade på mig själv i spegeln och höll med.

Nu skiter jag i det här. Jag tröstar mig med egenlagad pizza (lchf-style) och ganska mörk choklad.

Det spelar fan ingen roll vad jag gör. Min kropp gör ändå allt annat än lyssnar på mig.

Jag kan inte ha mina kläder snart. *panikslagen och gråter*


Hur vanligt är det inte att gå upp fort som f-n när man har bantat med kalorireduktion?
JÄTTEVANLIGT!
Hur vanligt är det inte att gå upp fort som f-n när man har svultit i 21 år?
JÄTTEVANLIGT!
Jag protesterar och vill inte men jag har inget som helst val.

Nej, jag ångrar inte min återställning. Jag hatar att gå upp i vikt däremot.

onsdag 12 oktober 2016

Pulled ko och höstmotion

Ingen har väl missat att det är höst även om det blommar ute fortfarande. Jag plockade in en bukett från rabatten häromdagen med lite Stockros, Malva och en liten rosenknopp. Värmen är borta och vinden biter i kinderna. 
Då är det jättesvårt att gå ut!!! 
Jag har provat lite olika strategier för att röra mig ändå. Särskilt nu när jag pluggar och sitter och läser om optimering av kroppen, inte bara genom mat och sådant utan också genom rörelse. 
Jag gör alldeles rätt i att gå ut och gå. Jag, med min mage är så skadad att jag inte ens ska försöka göra något annat - plus styrketräning. Jag behöver bygga muskler för det känns som om all min muskelmassa har försvunnit efter alla mina år med proteinbrist. Till och med de inre musklerna, de som man inte ser men känner inne i kroppen känns svaga. Jag är glad att hjärtat fortfarande funkar! 
Jag har "lånat" min sons styrkegrejer för att träna lite axlar, armar, rygg och nacke. Jag har också egna gummiband som jag kan använda och en cross-trainer här hemma. 
Det finns inga ursäkter att "smita undan" - jag är hemma hela dagarna och har tid! 
Jag gick "all in" i somras med långa promenader på omkring en mil men sedan tappade jag orken, järnbrist, förkylning och på det borrelia med antibiotika tar på mig. 
Idag kände jag att jag både ville och kunde. Så jag drog iväg vid elvatiden idag och gick en runda. 

Det kändes jättebra. Jag blev ordentligt varm och fick hög puls under rundan då jag fick sträva mig upp för några längre backar. Jag var riktigt trött när jag kom hem men jag orkade! 


Det är vackert ute även när det är mulet och blåsigt! Jag ska inte ta min täckjacka nästa gång för den var för varm kring handlederna. Jag hatar att bli varm där! 
Jag är så glad att jag bor där jag bor med så vacker natur runt knuten. 

Igår var jag på Vårdcentralen och tog prover på Borrelia, järn och även ett prov för att se om det finns någon "infektuös artrit" i mina knän efter knölrosen. Jag ska få svaren på fredag. Doktorn skulle även skicka en remiss till röntgen för mina knän för att se vad det kan vara med mina knän. Vet jag vad det är så kan jag göra något åt det liksom. 

Fortsätter med mina tillskott för att stärka mage, muskler, leder och immunförsvar. Det kostar på att läka kroppen! 

Fortsätter att vara 90% mejerifri även om det inte syns på vågen. 
Det känns bra ändå. Det funkar! 
Paleo är mejerifritt och anti-inflammatorisk mat är mejerifritt. Jag "unnar" mig ost och grädde ibland men inte varje dag helt enkelt. 
Det har blivit godare att dricka fettkaffe än kaffe med grädde. 

Bjuder på gårdagens middag:
Pulled KO! 

Jag hade en bit eco-högrev i frysen som jag lade i min romargryta med salt, peppar, timjan och sedan smetade jag över ajvar relish och täckte biten med bacon. I botten ligger lök, vitlök och lite smör. 

In i kall ugn och upp med värmen till 200 grader. Jag sänkte till 100 grader efter tre timmar. 
Tog ut den en stund då jag också bakade Focaccia-bröd som jag hittade på lchf-arkivet

Jag bytte ut mandelmjölet mot 1 dl kokosmjöl och 1 dl sesammjöl. 
Oljan byttes mot smält smör. 
Riktigt gott blev det och allt på tallriken blev otroligt mättande och gott! 



onsdag 5 oktober 2016

Sex månader efter återställningsoperationen


Idag firar jag sexmånadersdagen som återställd från min gbp-operation!!!!
Den här dagen har jag längtat efter, då jag bestämde mig för att jag ska ignorera viktuppgången efter återställningen och bara koncentrera mig på att återställa mig rent biokemiskt.
Det har ju inte riktigt lyckats då ångesten och paniken över just vikten har mörkat mina känslor och tankar kring att läka och reparera mig själv.

Jag har ju ändå en plan och den planen håller jag mig till:
- Att inte förändra min grund i kosten som är LCHF.
- Att äta tillskott som hjälper min kropp att återfå sin näringsbalans och hormonbalans.
  (Omega 3, Magnesium, B-vitaminer, järn, zink, MSM med c-vitaminer, D-vitamin)
- Att röra på mig så mycket jag kan och orkar.

Vi kan kalla det för en biokemisk reparation.
Jag har förändrat min kost en del utifrån hur jag faktiskt mår. Det finns "sjukdomar" i min kropp som är följdsjukdomar av min gbp-operation. Jag fick ju knölros förra vintern. Jag har själv tolkat att orsaken till denna sjukdom berodde på inflammation i tarmarna som är en direkt orsak av att vara överviktsopererad. Jag har kämpat med pro - och prebiotika men har man en fysisk obalans som det innebär att ha en bortkopplad magsäck och tunntarm så är det i princip omöjligt eller ÄR helt omöjligt att ha en tarmflora som är i balans. Förutsättningarna finns helt enkelt inte, oavsett vilken kost man äter.

Jag fick väldigt ont i mina knän i samband med min knölros vilket även min syster intygade att man kan få, då hon också fick knölros ca ett år innan mig. Hon har också en känslig/sjuk mage och tål tex inte mjölkprotein så det bekräftar lite av de tankar jag har kring orsaken till att få knölros.
Jag hade fortfarande missfärgningar på benen när jag gjorde min återställningsoperation den 5 april och smärtan i knäna var inte borta och blev inte bättre.

Jag har under sommaren och hösten haft lika ont. Det gör ont att ändra ställning på knäna och svårt att resa mig från soffan till exempel. Jag fick rådet att äta en antiinflammatorisk kost vilket innebär att jag faktiskt ändra på min lchf-kost - ta bort mejerierna och därmed även mitt älskade sesamknäcke.

Så from den 23 september äter jag ingen ost, har inget grädde i kaffet, ingen creme fraiche i maten etc.
Mejerier är hormonstörande, och kroppen reagerar på laktosen precis som vanligt socker.
Jag känner skillnad faktiskt! Magen har varit ganska svullen efter återställningen och nu känns den mer platt igen. Så som jag var van vid att den var innan återställningen. Det syns inte i spegeln men det känns så!
En annan sak som jag tänkt på när det gäller mitt mående är hormonerna: Plötsligt kände jag mig som om jag var in tonåren igen: Gråtig, lättirriterad, det "drog" i brösten. Samtidigt som jag svettades som en tok på nätterna - de så kallade vallningarna som man har när man är i övergångsåldern.
Inte jättekul att känna sig som om man var i puberteten, var gravid och i övergångsåldern på samma gång kan jag säga!

Komjölk är precis som människans bröstmjölk full med hormoner som är enbart för en enda sak:
Att ge föda och näring till sin baby!
Jag är ingen baby och jag mår inte bra att få i mig hormonstörande, östrogenfylld kost i form av just mejerier. Jag älskar ost, grädde och creme fraiche! Men jag älskar inte att må som en pubertal, gravid klimakteriekärring heller!

Här är ett bra blogginlägg från Lesscarbs om just vad mejerier för med sig. 

Jag smörjer även in mig med en biologisk progesteronsalva - Progesterall. 

Att röra på sig är bra också för både ämnesomsättning och hormonbalansen och det gick jag in för i somras för att under hösten "säcka ihop" och inte riktigt orka p g a järnbrist och säkerligen den inflammation som pågår i min kropp.
Jag började timvikariera på Hisingen och bestämde mig för att gå från jobbet och hem - över Angeredsbron. Det är en bedrift när man är höjdrädd!


Från skolan jag jobbade på och hem var det ca fem kilometer. Det var "lagom" men smärtan i knäna när jag kom hem gjorde det riktigt jobbigt.
Då föredrar jag att gå mina vanliga rundor i skog och mark där inte bara kroppen får röra på sig utan även hjärnan får må bra.



Att laga mat och äta mat utan mejerier är inte svårt egentligen. Det handlar bara om att fatta att man inte MÅSTE hälla grädde och creme fraiche i allt man äter.


Jag äter mig mätt. Jag äter sjukt mycket fett i form av smör och kokosolja, tycker jag själv. Jag dricker ju inte grädde i mitt kaffe längre utan kokosolja och smör som jag mixar ner i kaffet. Det innebär samtidigt att jag faktiskt dricker mindre kaffe. Har nog minskat ner kaffekonsumtionen 50%.
Man "orkar" inte dricka för många muggar fettkaffe om dagen.
Det blir oftast tre muggar, ibland fyra beroende på vad jag gör i övrigt.

Samtidigt som jag började bekämpa inflammation i knän och tarm blir jag biten av en borrelia-fästing! (Den dagen då jag var så deppig för att jag gått upp i vikt. Jag gick ut i skogen och fotade macrobilder på marknivå för att muntra upp mig.)


Då får man gå till doktorn och få penicillin! 
Dricker KS parallellt. 
Så nu har jag definitivt pajat tarmfloran (igen) men dödat alla former av inflammation! 

Sedan jag tog mina prover i juli har jag väntat på att någon läkare skulle kontakta mig angående min järnbrist också. Efter några försök fick jag både en sköterska som ringde mig och en tid till Torsten Olbers i oktober. Han lät hälsa att mina järnvärden inte var "så dåliga" att någon åtgärd behövdes. 
Det var tur att jag bad om att få hem mina provresultat så jag kunde åtgärda det hela själv. 

Jag avbokade tiden till Olbers för jag har inget att fråga eller säga honom i dagsläget och bokade istället tid till Vårdcentralen för prover på Borrelia, TBE och järn - och en utredning på mina knän för artrit, artros eller broskförslitning om det inte blir bättre. Det är bra att veta vad jag ska åtgärda liksom även om jag känner en viss förbättring i knäna. Jag har inte lika ont längre och det är lättare att resa sig när jag har suttit ner. 

Borrelian är nästan borta. 

Köpte surkål igår. Bra för tarmfloran. 
När jag får pengar igen blir det att köpa pro-biotika igen för den är slut. 
Mina Genacol är slut också för lederna. Ska också inhandlas. 

Annars mår jag bra! Ha ha ha! 

Vikten? 
Ja, den är ju som den är. Jag pendlar tre kilo upp och ner beroende på vilken dag jag står på vågen men jag upprepar - jag har inte gått upp MER! 
Jag lovade mig själv att inte "banta" förrän jag varit återställd i ett halvår. Det är ett halvår nu. 
Ska jag "banta"?
Nej, jag ska fortsätta göra det jag gör. 
Äta bra mat och äta mig mätt med mycket näring och fett. 
Äta tillskott. 
Röra på mig så mycket jag orkar och kan. 

Jag kan inte och får inte kriga mot min kropp. Den är så förstörd redan som den är och att reparera den kommer ta tid och det ska få ta tid. 
Jag har levt i 54 år och av denna tid har jag utsatt min kropp för otroliga trauman. 
Jag ska vara glad över att jag fungerar så bra som jag gör. Ändå. 
Det är till och med ganska otroligt. 

Jag har även börjat min utbildning som kostrådgivare inom Paleo, lchf, kolhydratkost och funktionsmedicin! 

Jag är så GLAD och det är så ROLIGT! 

Det enda som mörkar min glädje är min rädsla att glömma allt jag läser. Jag har problem med minnet p g a näringsbristerna och stressen som jag utsatt min hjärna för. Så i det här läget är jag ganska "glad" över att jag inte arbetar heltid även om jag fullkomligt hatar att vara utan jobb. 

Jag slukar i mig alla ord som jag läser och inser samtidigt att ju mer jag läser, desto mer förstår jag hur lite jag vet och kan. 
Jag lär mig något nytt av varje sida jag läser. 
Det är fantastiskt. 


Så grattis till mig själv på halvårsdagen av mitt nya och friska liv!

Min vän Peter återställdes i måndags förra veckan så grattis på en-veckasdagen av ditt nya, friska liv!

ALLA de personer som jag känner till som gjort en återställningsoperation mår bra och jag vet ingen av dem som ångrar sig.

"Det blir inte bättre, bara värre", brukar jag säga till de som mår så dåligt p g a sina komplikationer, biverkningar och följdsjukdomar orsakade av överviktskirurgin.

Det kan bara bli bättre när man inte skadar sin kropp.
Jag ska dö av ålderdom, inte av sjukdom.


söndag 18 september 2016

Överviktig eller underviktig?

Jag går omkring och känner mig fet! Ja, det är sant! Jag har vägt omkring 15 kilo mindre än nu och åtta kilo mindre än i april. Det märks! Jag märker det! Plötsligt har jag fått tillbaka mina bröst! Plötsligt känner jag "kuddar" på insidan av låren! Plötsligt känner jag att jag har börjat få tillbaka mina "kuddar" på ryggen. Jag blir så panikslagen och deprimerad att tårarna sprutar. Jag får fullständigt panik och bara känner att jag inte står ut med detta alls!
I fredags försökte jag springa 100 meter och fick ge upp efter ca 50...jag kan gå en mil på två timmar och hur många mil jag gått denna sommar har jag tappat räkningen på.
Jag blir så jävla, jävla ledsen!

Det sitter säkert någon och skrattar rakt ut nu och tänker: - Jag visste att hon skulle gå upp i vikt efter återställningen! HA!

Loggar in på Facebook och det första jag ser är min vän som lägger med jämna mellanrum upp texter som hennes dotter har skrivit. Hon har anorexia. Hon är smal. Hon är så smal att hon legat på sjukhus i perioder för att inte dö av näringsbrist. Hon drabbas av total panik över att hon måste börja äta igen. Hon har fått en chans att läggas in på ett behandlingshem där hon ska lära sig att ta kommando över sin kropp och sin sjukdom. Klarar hon inte det så kommer sjukdomen att ta över henne.


När jag ser den här bilden ser jag samma mynt. Jag är kvinnan i spegeln och framför mig står en kvinna som är idealet för så många unga kvinnor (och en del pojkar). Ingen av dessa är normala. 
Båda kan ha näringsbrister och båda kämpar för sitt liv att få balans. 
Är man underviktig reagerar omvärlden med sorg och omsorg. 
Är man överviktig reagerar omvärlden med ilska och avsky. 

Den självsvältande behöver hjälp. 
Den överätande behöver en operation. 

Det är så lätt att bli av med en övervikt - operera dig till näringsbrister och svält och ja, det finns folk som ser ut som anorektiker efter sina operationer. 



Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det här är så SJUKT! 
Jag brukar säga att det är sjukt att vi betalar miljarder i pengar till områden i världen där människor faktiskt svälter ihjäl, samtidigt som människor i västvärlden opererar sönder sina matsmältningsorgan för att bli smala och unga människor svälter sig till döds. 
Överviktsopererade som är så rädda att återställa sig att de hellre dör än går upp i vikt igen. 
DET är lika illa som sjukdomen anorexia, vare sig den heter nervosa eller bullimi. 

Man får inte överviktsoperera sig om man har ätstörningar men allvarligt - finns det någon som inte är ätstörd på något vis i detta samhälle?
Jag är ätstörd. Jag är så ätstörd att jag får fullständig panik över mina åtta kilon som jag gått upp i vikt efter återställningen och jag lovade mig själv att inte bry mig det första halvåret. Det har gått ett halvår om några veckor. 
Det är då jag ska ta tag i det på "riktigt" - nej, jag ska inte svälta mig. Jag har svultit i 21 år 
Min kropp försöker återhämta sig. 
Jag fattar ingenting och har panik men borde egentligen bara släppa och vara lugn. 
Hur lätt är det för en anorektiker att hitta lugnet?

Jag tittar på min viktkurva sedan den 5 april som ser ut så här:


Den ser ut som jag mår ungefär. Ena dagen upp och andra dagen ner fast i veckor. Så fort jag gick över 100-kilosbarriären kom paniken.
Däremot har jag inte gått upp mer än åtta kilo. Inte nio eller tio. Jag har gått upp åtta. 
Jag har också gått ner en vecka eller två och sedan upp igen. 
Kroppen vill absolut INTE släppa kilon. 
Jag äter mer. Kroppen vill ha allt. 
Jag har kontroll på mitt sockerberoende. 

Jag kommer försöka gå ner i vikt igen from den 5 oktober. Då har det gått ett halvår. 

Just nu hatar jag min kropp. 

Jag är "snyggare" med hull men vill ha tillbaka mitt häng. 
Mina hängiga tuttar, mage, lår och armar. 

Jag vill vara normal. 
Något jag aldrig kommer bli. 

Aldrig. 

Men min kropp får näring. 
Man blir inte fet av näring. 





torsdag 15 september 2016

Hypoglykemi

50% av alla Gastric Bypass-opererade drabbas av hypoglykemi - ett tillstånd med så lågt blodsocker att man kan hamna i koma om det vill sig illa. Det är alltså MYCKET vanligt att drabbas av detta och många söker hjälp för detta. Det sitter dietister ute i landet och kallar sig för "specialister" inom just området överviktsopererade som drabbas av hypoglykemi. Jag får regelbundet både medlemmar med denna biverkning och frågor kring det. Några uttrycker att de inte är säkra på om det är en biverkning av operationen och blir inte heller alltid behandlade därefter. Man kan få diffusa diagnoser på antaganden att det är allt från epilepsi till pekpinnar om att man inte äter rätt.

Jag har bloggat om detta tidigare och det kan ni läsa här med länkar inne i blogginlägget - HÄR! 

De kostråd man får av dietisten är "det gamla vanliga" - ät långsamma kolhydrater och helst inget fett och små portioner. Jag kommer till det längre ner i artikeln.

Först ska vi titta på en artikel som skrevs i april, i år. (2016) Skriven i Läkartidningen.
Nedreglerat svar på hypoglykemi efter gastrisk bypass"
Denna artikel är en av de senaste som skrivits angående hyopglykemi efter Gastric byass.
Vi tar en bit i taget för att riktigt förstå hur "långt" vården har kommit inom detta område:

Övervikt och fetma har utvecklats till ett betydande hälsoproblem. Eftersom långsiktigt effektiva dieter eller medicinska behandlingar saknas ligger antalet utförda överviktsoperationer på en hög nivå. Vanligen utförs gastrisk bypass, som innebär att en ny ficka (ca 15–30 ml stor) skapas av magsäckens övre del samt att resterande magsäck och början av tunntarmen kopplas bort.                                                                                                
Episoder med hypoglykemi är vanligt förekommande efter överviktskirurgi, både efter gastrisk bypass och den alternativa operationsmetoden duodenal omkoppling (duodenal switch).

Kommentar: Det finns långsiktiga, effektiva alternativ till överviktsoperationer: Lågkolhydratkost i någon form (LCHF, Paleo, Atkins mm.) Att inte ens nämna detta utan enbart basera sina studier på den traditionella kalorirestriktions-dieterna är förkastligt.

Man provade att under reglerade former prova glukosbelastning på 15 patienter med dessa besvär och kom fram till att hälften av de gbp-opererade hade detta och 75% av de som är opererade med DS.

Man vet inte varför men man ANTAR att det beror på receptorer och det ÖKADE upptaget av glukos (socker)!

Man föreslår att reglera dessa problem med kolhydratreducerad kost och fungerar inte det så kan man ta mediciner som ska fördröja upptaget av kolhydrater. (socker)

Okej!
Så vad ska man då äta när man har Hypoglykemi, enligt dessa experter?

Det lämnas ut en folder som talar om för den drabbade som ser ut som nedan:



BRA MAT

Lågt blodsocker ”hypoglykemi” efter Gastric Bypass operation 

Producerat av DIETISTERNA i Region Skåne




Tallriksmodellen ett hjälpmedel för att få bra proportioner på lunch och middag
Använd en tallrik av mindre storlek
Till baljväxter räknas exempelvis kidneybönor, vita bönor, kikärtor och linser
Nyckelhålet gör det enklare att välja hälsosamt med avseende på kostfiber, socker, fett, fettkvalitet och salt


Tidiga varningstecken på hypoglykemi 
Svettning, hjärtklappning, hunger, svaghetskänsla, darrningar, ångest

Senare uppträdande symtom relaterat till glukosbrist i hjärnan
Förvirring, synstörningar, yrsel, svimningskänsla, talsvårigheter, skakningar, kramper, medvetslöshet, koma

Förebyggande kostråd
 ☆ Ät ca sex mål per dag. Riktlinje 2½ timmar mellan ät-tillfällena
 ☆ Sträva efter att huvudmåltid och mellanmål innehåller protein, kolhydrater och fett
 ☆ Planera lunch och middag enligt tallriksmodellen, se baksidan
 ☆ Välj alltid en proteinkälla till alla måltider, även till frukost och mellanmål. Ex ägg på smörgås och frukt med keso eller kvarg
 ☆ Ät 30-40 g kolhydrater per huvudmåltid

☆ Undvik livsmedel som innehåller mycket kolhydrater i form av sockerarter t.ex. läsk, saft, juice, fruktkräm, fruktyoghurt, godis, glass och sorbet
☆ Undvik även livsmedel som innehåller andra snabba kolhydrater t.ex. vitt bröd, cornflakes, mannagrynsgröt, risgrynsgröt, couscous, jasminris, puffat ris (Vårgårda), kakor, kex, skorpor, riskakor, salta pinnar och popcorn
☆ Välj istället långsamma och fiberrika kolhydrater såsom baljväxter och fullkornsprodukter av bröd, knäckebröd, gryn, pasta och ris. Andra bra alternativ är bulgur, matkorn och quinoa. Ta hjälp av nyckelhålssymbolen!
☆ Välj nyckelhålsmärkta matfetter som lättmargarin, flytande margarin och olja
☆ Tugga maten väl och ät långsamt
☆ Drick inte till maten utan 30 min före och efter måltid
☆ Var försiktig med alkoholhaltiga drycker som kan förvärra hypoglykemin
☆ Använd druvsocker i nödfall vid svåra symtom och/eller mycket låga blodsockervärden

Viktigt med lugn och ro vid måltiderna. Vila gärna efter maten!

Källa:Region Skåne 

***************

Det är alltså det "gamla vanliga" som gäller, oavsett om man har hypoglykemi eller inte när man är överviktsopererad för nog tycker jag att det ser ut som de kostrekommendationer man får när man är opererad UTAN att ha hypoglykemi?

Man ska UNDVIKA snabba kolhydrater och välja långsamma...Det som kallas för GI - Glykemiskt Index. Problemet är bara att även de långsamma kolhydraterna höjer blodsockret och är till och med värre för det innehåller ofta högre kolhydratnivå.

Så vad händer då om vi byter ut vitt bröd mot fullkornsbröd?


Kolhydrater ÄR socker och spelar det någon roll om det höjder blodsockret snabbt eller långsamt?
Bröd är inte ens särskilt mycket näring i och har man då en liten magficka istället för en magsäck så kanske man ska välja något annat som är näringsrikare och inte lika mycket socker i?

Hur många sockerbitar är det i EN skiva bröd som de ovanför?


Så ja, ungefär 6 sockerbitar och ja, det har samma effekt på blodsockret som brödet. 
Har man då Hypoglykemi kanske man ska låta bli sådant som gör att ens blodsocker höjs och sedan sjunker så lågt att man svimmar? 
Ett nyttigare alternativ är t ex ett ägg där du bara har 0.49 kolhydrater, massor med protein, mineraler, vitaminer och fett. 
Sådant som din kropp behöver. 
Sådant som gör att din blodsockerkurva ligger i balans och inte orsakar dig blodsockerfall. 

Man kan väl inte leva på ägg?
Jo, om du tillför c-vitaminer i någon form för det finns inte i ägg. 

Välj nyckehålsmärkt???
Njae, nej, nej, nej! (Det beror ju på vad det är) Vitkål är nyckehålsmärkt också...som man ska hårddra det. 
Nyckelhålet representerar inte vilken sockermängd det är i en vara - den representerar främst fetthalten. 
Tar man bort fett från maten så måste man tillföra något annat smakbärande - socker och aromer. 



Bilden är från bloggen Bodyventure


Den blå, under kurvan ser jag som en representant för LÅGKOLHYDRATKOST!

Det är den som INTE höjer blodsockret utan ligger på en bra, låg nivå på ca 4-6 mmol/L.

Så varför ger vården dessa kostråd som uppenbarligen inte baseras på kost som håller blodsockret på en låg, jämn nivå?
Ja, följer man bloggflödet den här veckan så har det kommit ut artiklar om att man funnit dokument, där sockerindustrin i USA köpte livsmedelsbranschen och man gick ut med skrämselpropaganda för fett och FÖR socker...och dessa så kallade sanningar ligger som grund för Livsmedelsverkets rekommendationer, vilka dietister och läkare också följer...

Detta kan man läsa om i bland annat New York Times från i måndags - HÄR! 

Det som gör mig ännu mer arg är att dietister och läkare är utbildade i kost och medicin men INGEN verkar ens bry sig om att de ger kostråd som orsakar övervikt, sjukdomar och i värsta fall död.

De som har diagnosen Hypoglykemi och följer slaviskt dessa rekommendationer blir inte fria från sina blodsockerfall, de blir bara regelbundna besökare inom vården för sina besvär som i sin tur ger mer pengar till vården då medicin och undersökningar kommer förekomma mer än vanligt.

Vem tjänar pengar på friska?

Ingen - bara du.

Så vad ska du äta om du har Hypoglykemi?

Du ska äta en kost baserad på

PROTEIN! Fyll minst 75% av din tallrik med protein och våga vägra torrt, fettfritt kött för ju mer fett det är i köttet, desto mer protein är det i det.

Du kan lägga till grönsaker med ett lågt kolhydratvärde: Ett säkert kort är att om grönsaken är grön i någon nyans så har den lågt kolhydratvärde.

Välj ett fett som är nyttigt även om du bara vill ha lite fett: smör, kokosolja och ister. Olivolja kan du använda till kalla såser som dressing.

Låt äggen och proteinet vara din bas i alla måltider.
Hellre ett ägg till mellanmål än en macka!

Har man inte hypoglykemi så tycker jag att man kan köra liberal lågkolhydratkost men har man hypoglykemi så är det hårdare gränser, allt för att slippa just dessa blodsockerfall!

Det är otäckt att svimma när man är ensam hemma till exempel. Vart faller du? Rakt in i diskbänken?
Eller vad händer om du är ute i trafiken och svimmar? Min vän svimmade och föll med huvudet rakt ner i asfalten.

Hur dessa dietister och läkare sover på nätterna vet jag inte för indirekt orsakar de fara för andra människors liv.

Faktiskt.

Köttfärsbiff med fetaost, rödlök och blomkålsmos.


fredag 9 september 2016

Vill du rösta på mig?

En av medlemmarna i min Stödgrupp lade upp detta häromdagen:

Hej till alla! 
Snälla gå in här och nominera Maria Jallow 
Hon är är en vardagshjälte som alltid ger oss stöd och hjälper med sin kunskap och erfarenhet !
Kom igen nu röstar vi!

HÄR ÄR LÄNKEN TILL SIDAN DÄR MAN KAN RÖSTA!  

För att kunna lägga en röst på mig måste ni ha min mailadress: mj.swedienne@gmail.com
och
min postadress: 42466 Angered

Tack på förhand!

Ev. vinstpengar kommer att gå till utbildning inom funktionsmedicin och näringsmedicin.


Problemet sitter inte magen

Det vanligaste argumentet FÖR en överviktsoperation är att det är ett verktyg för att kunna gå ner i vikt.

Det vanligaste argumentet EMOT en överviktsoperation är att problemet inte sitter i magen, utan i hjärnan.

Kan man operera fram ett verktyg som fungerar på hjärnan också?

Ja, till en viss gräns, eller rättare sagt, under en viss. De första åren (1-5 år) sätts systemet ur funktion så mycket att det eviga suget försvinner, hungerkänslorna (inte för alla) är borta, samtidigt som man får uppleva hur det känns att inte vara kraftigt överviktig (alla går inte ner i vikt eller ens särskilt mycket). Det kan man ju kalla ett verktyg. Tyvärr fungerar det inte så länge.
Suget kommer tillbaka.
Hungerkänslorna brukar komma tillbaka. (Inte för alla och har man inga hungerkänslor blir det också ett stort problem.)
De sjukdomar som man blev av med, t ex Diabetes 2, högt blodtryck, problem med lederna etc.
Övervikten kommer tillbaka. 65% av alla överviktsopererade går upp i vikt efter 3-5 år om man inte under denna tid lyckats förändra sina kostvanor till en kost som ger en hållbar viktnedgång eller viktstabilitet. (Ett evigt bantande med fokus på vågen.)


Precis.
Man har några år på sig att förändra sina kostvanor.
Man har några år på sig att bli av med sitt matmissbruk.
Man har några år på sig att bli fri från sitt sockerberoende.

Lyckas man med det, enbart med en viktoperation?

Det sitter ju inte i magen. Det sitter i hjärnan.
Jag är ett levande exempel på hur det min operation inte fungerade som ett verktyg.
Mitt sockersug försvann aldrig.
Mina hungerkänslor kom tillbaka.
Jag blev aldrig normalviktig vilket också gjorde att jag inte fick uppleva det och kunna använda det som morot när vågen började peka uppåt igen.
Jag blev bara mindre tjock.
Sedan blev jag mer tjock igen.
Men aldrig så tjock som jag blev perioden 1992-1995 som fick min vikt att sluta på 172 kg. Det började med en graviditet och slutade med en gbp-operation.

21 år senare återställde jag min operation och den enda skillnaden nu, som var exakt samma som innan. Det sitter i hjärnan. Jag måste ta beslut dagligen som inte triggar igång mitt sockerberoende och matmissbruk. Det spelar ingen roll om jag har en magsäck eller inte.
Däremot tycker kroppen att det spelar stor roll att jag får i mig den näring som behövs för att hjärna, energisystem, hormonsystem och ämnesomsättning. Det hjälper mig i mina val.

Har jag inte ett hormonsystem som är i balans (Det har jag inte efter mina år som kvinna och gbp-opererad), så är det svårare att tackla beroende.
Har jag inte en fungerande ämnesomsättning ökar suget eller sätter hela hungersystemet ur funktion. Det är lika jävligt att aldrig känna hunger som att alltid känna det. Inget av det är bra.
Att inte ha ett fungerande energisystem gör dig otroligt trött och är man trött söker man uppiggande substanser; - allt från kaffe till socker.
Att inte ha ett fungerande tarmsystem orsaker en bakterieflora i obalans, vilket kan leda till allt från psykiska problem till svåra fysiska sjukdomar. Det forskas mycket på det och det kommer fler och fler artiklar och böcker i ämnet tarmbakterier. Det är inte hjärta och hjärna som är motorn i vår kropp, det är bakterierna i tarmen som styr hur hjärnan fungerar, verkar det som.

När inte magen fungerar, fungerar ingenting. Varje dag blir en kamp.

Mitt sockerberoende är under kontroll och det har inte ändrat sig efter min återställning.
Det jag upplever är att jag kan äta större portioner, vilket i sin tur gör att jag får i mig mer näring, som i sin tur gör att min kropp har större förutsättningar att hantera mina olika system i kroppen.

Utan den erfarenhet jag har, hade jag inte kunnat hjälpa andra.
Det är det enda som denna operation har gett mig.

Jag tror ändå att jag hade kunnat hjälpa andra vilket många inom lchf-världen kan bekräfta.
Med LCHF, behövs inga överviktsoperationer.



www.vita-mine.se har satt ner priset på min bok till 200 kronor. 

onsdag 7 september 2016

Fem månader efter återställningsoperationen

Jag mår inte bra!
Jag är sjuk!
Jätteförkyld!!!

Mitt älskade barnbarn började snora häromdagen och igår vaknade jag med halsont och en fruktansvärd huvudvärk. Magen gillar absolut inte vare sig förkylning eller alla huvudvärkstabletter jag trycker i mig när jag har ont. Citronvatten räcker inte då, så jag fick släpa mig ner till apoteket och köpa Gaviscon igår, som är det läkemedel med minst konstigheter i sig, för magen.
Det funkar åtminstone.

Jag TROR det beror på det i alla fall för dessa så kallade kramper har jag ju haft i flera år men som blivit bättre efter återställningen men ibland poppar det upp och då börjar det även slå och pulsera i kroppen från solar plexus. Jag anar att det är gallgångarna som spökar då. Jag har ingen galla kvar då läkarna bestämde sig för att operera bort den i Lycksele i samband med min tarmoperation som jag gjorde i 20-årsåldern. Det fick jag veta ett bra tag efteråt. Men man kan ändå ha "ont" i gallan som då blir gallgångarna. Gallan sitter under/bakom levern. >>>>>>>>>
Det kan vara så efter återställningen reagerar kroppen på olika sätt, då allt som inte fungerade innan ska börja fungera igen. Jag har faktiskt ingen aning i det här läget. Ibland känner jag att jag skulle vilja ha en doktor som jag kan ringa mitt i natten och fråga och faktiskt få svar på vad det är exakt!
Men jag har frågat så många läkare och försökt fatta själv men det enda jag kan komma fram till är just gissningar.
Jag kanske kan räkna ut detta om jag läser medicin på universitetet men med tanke på hur många läkare jag har frågat så känns det ändå inte så stor chans.

Skrev sist att vikten har stannat av och till och med börjar peka neråt igen och den trenden verkar hålla i sig. Det går inte fort men det går neråt igen. Jag har tappat ytterligare ett kilo sedan i slutet på augusti. Jag äter liberal lchf just nu för att inte stressa kroppen och det verkar fungera. Jag måste inte fasta och just nu vill jag inte ens det. Jag har järnbrist och det märks - jag är trött och det är trögt att röra sig just nu. Jag går inga en-milare just nu men ibland blir det till och med mer än en mil. Häromdagen skulle jag och min dotter bara gå ut en tur och se om vi kunde hitta lite svamp. Det slutade med att vi var ute i fyra timmar och gick omkring 1,5 mil! Jag var helt slut och hade jätteont i fotleder, knäleder och till och med höfterna gjorde ont.
Jag märker tydligt att jag inte kan vara utan kollagen-tillskotten. Får ont i min hand direkt och knäna vill inte heller vara med sedan i vintras då jag hade knölros. Nu har jag även börjat ta MSM för att se om det hjälper mig och mina onda leder. Jag åt MSM i nästan två år i början av min LCHF-bana men märkte ingen skillnad men det kan ju också bero på att kroppen inte tog upp det. Nu testar jag igen för att se om kroppen reagerar positivt.

Nu i september känner jag två som återställer sig. En har redan gjort det för några dagar sedan och det hade gått bra. Jag har gett lite kostråd för att starta upp magen sakta och inte stressa kroppen som jag gjorde i början. Nästa ska göra sin återställning i slutet av september och går igenom alla känslor som exploderar när man får brevet där det står att "nu är det dags".
Det enda jag än så länge kan säga till de som oroar sig för att det ska bli värre är att jag inte stött på någon som mår sämre efter en återställning än de gjorde innan. Det innebär inte att det inte kan uppstå problem men dessa problem beror inte på själva återställningen utan på hur illa det var innan man gjorde återställningen.
En sak är jag däremot bombsäker på: Mår man dåligt av sin överviktsoperation på olika vis, så blir det aldrig bättre, oavsett mediciner, operationer eller andra åtgärder. Det blir bara värre. Vare sig det är fysiska komplikationer med smärtor och tarmvred eller "bara" näringsbrister. Följdsjukdomarna botas inte heller så länge man är överviktsopererad.

Näringsbristerna botas inte över en natt heller och det kan jag tydligen inte säga bara en gång utan tusen gånger. När jag tuggat i mig den burk järntillskott jag har nu så får jag boka en tid för provtagning av mina järnvärden och se om det har rättat till sig.
Jag är riktigt arg på Sahlgrenska för INGEN har hört av sig angående mina blodprover. Ingen!
Sköterskan som ringde upp mig dagen efter jag hade mailat genom mina vårdkontakter, en månad efter provtagningen, sa att en läkare skulle titta på mina prover dagen efter. Det är snart en månad sedan, det med.
Jag tog mina blodprover i början av juli. Nu är det september.
Var det någon som sa att det är dålig eftervård, efter överviktsoperationerna?
Det är ingen eftervård alls efter en återställning om det inte uppstår akuta. fysiska problem tydligen.
Blir så j-a less.
Så jag fortsätter äta tillskott och lite leverpastej. (Pastejkökets Gräddpastej)
Blodpudding är för mycket mjöl och socker i så jag skippar det.

Har ni frågor? Ställ gärna dem i kommentarerna på min gilla-sida på Facebook, då kommentarsfunktionen på min blogg inte fungerar.

Undrar du var du kan köpa min bok? 
>>>>>>>>>>> Den hittar du HÄR!  <<<<<<<<<<<



lördag 27 augusti 2016

Mina vänner skär hellre sönder sin magsäck och tarmar än att vara som jag

Häromdagen fick jag en länk skickad till mig av en vän. Det var en essä skriven av en kvinna som heter Meg Elison, författare och kolumnist. Googlade lite på henne och fick fram flera härliga bilder på henne. Bland annat denna:




Jag har översatt den för att fler ska kunna läsa den:

Den första gången det hände, var det min mamma. Vilket perfekt svek, som att bränna ner huset där jag föddes. Hon tröttnade i hemlighet på den långa, rundade profilen av sin mage, instoppad i sina mjukisbyxor och som flödade ut över hennes knä när hon satt ner. Hon hatade sitt stånk och stön uppför trappen och hon oroade sig över att bli diabetiker. Så hon genomgick en radikal form av viktminskningskrirugi som eliminerade över hälften av sina matsmältningsorgan - och jag lärde mig en tuff lektion i hur oacceptabelt det var att vara som mig. 

Fyra barn och en minibuss - ingen förväntade sig att hon skulle bry sig om sitt utseende längre. Hon berättade inte för någon att hon skulle göra det; hon sa bara att jag skulle behöva ta hand om mina yngre syskon när operationsdagen började närma sig. Hon hade bestämt sig och ville inte ha någons fördömande eller godkännande. Veckan innan var en orgie i överätning som jag minns som ett transportband av livsmedel. Carbonara, tjock som oljefärg på högar av hemmagjorda nudlar. Stek med mjölred, tjock sås, potatis, tillräckligt för att svälta ut irländarna igen, följt av baconsmörgåsar som läckte ut majonnäs på varje sida, när hon bet i dem. 

Även då hon knappt klarade försäkringsbolagets viktkrav. Hennes läkare sa åt henne att få den sista veckan att räknas. Hennes bästa kompis skojade och sa att hon måste platstikoperera sina bröst. Hon skrattade och lade sig under kniven 150 cm lång och 130 kilo tung, nästan lika bred som hon var lång. 

Min mamma var den första kvinnan som jag kände som flyttade ut ur sin egen kropp. Hon tömde den, bit för bit; hennes hårsvall med olika färger, föll av, hennes veranda av mage och bröst försvann över en natt. Hon "flöt" ner för trapporna på sin beniga rumpa. Hon försvann. Hennes hår växte tillbaka men hennes ansikte hade bytt skepnad så mycket att vännerna som hon inte hade ett på ett år, kände inte igen henne. Hon var som någon annan kvinna; hon älskade uppmärksamheten som hennes nya kropp fick och kunde köpa kläder i vilken affär som helst. 

Det hon verkligen ville, var att inte vara som jag längre. 

Jag till stödgrupperna tillsammans med henne, året efter operationen. Jag gick inte dit för att höra de ändlösa historierna om dessa tillfrisknade tjockisar som bytte ut känslan av att bli ihoptryckta av sin omvärld för att kvävas av smalhet inifrån dem själva. Jag gick inte dig för att höra berättelserna om skilsmässor som blev så vanliga och förutsägbara att jag kämpade för att inte skratta. Män gifter sig ofta med feta kvinnor av specifika orsaker. När förhållandena ändras försvinner dessa män som om de halkat på ett bananskal. Jag gick dit för att alla där hade en gång sett ut som mig - och en del av dem hade väldigt fina kläder. De bytte kläder med varandra, en XL mot en L, en M mot en S. De krympte framför mina ögon som glass i solskenet. Tabellerna som var markerade med 26/24/22 fylldes och det fanns ingen annan som ville ha de där elastiska klänningarna och 3X yoga-byxorna. Jag kom dit med en rulle sopsäckar. 

Mer än en gång fick jag ärva någons favoritkläder och som en helhet även historien om hur dessa kläder fick henne att känna. Jag skulle bära dessa kläder senare och komma ihåg att hon ville sluta vara detta dåliga som fick henne att låta någon skära bort en stor del av hennes tarmar. Hon hade ett ankarformat ärt över hela sin mage. Hon kräktes varje dag och sket ner sig minst en gång i veckan, men vad gjorde det, tack och lov, det var ju värt det eftersom hon inte var fet längre. 

Det fanns andra som jag kände som också flyttade ut ur sina kroppar och jag kunde förstå varför. De visste att de var tvungna till att flytta. De blev vräkta ändå; trasiga knän en utmattad bukspottkörtel drev dem till desperata åtgärder. Viktminskningskirurgi verkade vara ett rättvist pris om alternativet var döden. 

Och i nästan samtliga fall, var alternativet mitt liv.

Jag brukade skämta med folk om att jag var min mors före-bild, i den allestädes närvarande och förödande traditionen av bilder tagna för att avslöja den dramatiska viktminskningen, den reklam som säljer viktminskning till kvinnor. Innan hade vi delat samma siluett, gigantisk rumpa och olympiska höfter, en päronformad och pendlande swing då vi rörde oss i livet. Efter att jag hade svårt att tro att vi var samma art, för att inte tala om en upprepning av samma släktskap. Långa ben, korta armar, fräknar och samma krokiga lillfinger. Men skillnaderna var som två olika klimat, två långa, separata grenar på livets träd. 

Förut hade min mamma fått uppleva hur människor vägrar att ta feta kvinnor på allvar. Hon hade uthärdat fördummande och avsexualisering och hon var redo för att omförhandla. Två dagar efter operationen, ignorerade hon sin läkares ordination och försökte vara en tuffing. Jag såg henne stå över diskbänen med ett brunt skum som vällde ut från hennes näsa och mun, som visste att hon inte ville bli tuktad av en patriarkalisk och fett-fobisk läkare för en gångs skull, men som av den fysiska verkligheten påminde henne om att hennes nya mage inte var större än en liten plastmugg. En månad senare såg jag henne svimma efter att ha ätit en Starburst; sockret fick henne att dumpa och sockret gick ut i blodomloppet lika snabbt som heroin och slog ut henne totalt. 
Hon bytte plågan om hur hon blev bemött mot dagliga, fysiska plågor. 
Efter år av att försöka och misslyckas olika dieter som aldrig fungerat för någon, valde hon kärnkraftsalternativet. Hon vägde sina alternativ och valde detta över att leva ett liv som mitt. 

För mig, är det bara operationen som ger mig den starka känslan av övergivenhet, avvisande och svek. Jag har sett vänner gå igenom varenda diet, varje berättigande av förnekelse, lidande och eliminering. En vän eller kusin kommer en dag att förlora förmågan att tala om något annat än kolhydrater, socker eller hela livsmedel eller animaliska produkter. Jag slutar lyssna och bara nickar. Jag vet att de försöker flytta ut, flytta bort. De står inte ut med att vara det vi är längre. 

Feta människor som blir besatta med att räkna kalorier och steg, att de försöker utrymma sina kroppar en liten bit i taget. . . Jag oroar mig inte för dem. De kommer aldrig att göra det. Förr eller senare kommer de tillbaka.

De som följer i min mors fotspår är de som verkligen lämnar. De får något uppskuret och bortklippt, de installerar en ny hårdvara som stoppar dem från att äta upp världen. De packar den och de återvänder inte. Jag stannar i mig. 

Jag ska vara snäll mot mina med-tjockisar när de faller offer för trycket. jag förstår vad de går igenom. Smala människor som talar om dieter fyller mig med flytande gift. Jag kan inte acceptera deras försiktiga vakande, hänga upp vitlöksflätor och göra korstecknet tre gånger när de ser mig komma. Jag kommer inte lyssna på deras skräckslagna vidskepelse eller deras självbelåtna pseudovetenskap när de berättar om och om igen vad där villiga att gå igenom, hellre än att bli som jag. När deras samtal enbart handlar om kalorier och deras moraliska skyldighet att hata sig själv, så brukar jag sprida ut mig och göra mig så bred som möjligt. Jag kan expandera som en manet; det är en speciell fördel med mycket fett. Jag överensstämmer med formen av en vattenballong. Jag lägger vantarna på något att äta medan de pratar. Vid ett sådant tillfälle stoppade jag en sådan diskussion om det onda, vita riset med att äta en Halloween-stor påse med mini-Snickers medan jag nickade mitt feta huvud instämmande för att visa att jag förstod. 

I min ilskna trötthet att ses som ett varnande exempel i valstorlek, försöker jag beväpna min egen bild. Jag hemsöker smala människor på gymmet som Fetto-spöket som kommer och spökar. Det började som ett demoraliserande fenomen: Jag började genom att vägra krympa ihop inför plågade blickar och öppen fientlighet som jag bemöts av. för att jag har fräckheten att leva i en fet kropp utan att konstant be om ursäkt för min existens. Mitt gym i San Francisco är en karikatyr av kroppslig besatthet. Dess annonskampanjer är ökända med smidiga tränare som glider över golven som hajar som sniffar efter blod. Det finns inga andra feta människor på gymmet. Som en späckhuggare bland ålar, kastade jag min skugga över deras simning och kamp och de ser på mig med ren skräck i blicken. Jag är anledningen till att de går upp vid 05:00 och sätter på sig en monitor som räknar deras steg. Jag är det värsta som kan hända. 




En efter en har de feta människorna i mitt liv lämnat mig. Inte genom dieter och träning, inte genom de omtalade "livsstilsförändringarna". De får sin operation och går över till andra sidan. Många av dem har accepterat sig själva och varit positiva till övervikt. De gick igenom ett helvete för att älska sig sälva och leva med sina kroppar utan att be om ursäkt. Men har tröttnat på att spöka på gymmet. De tröttnade på människor som föreläst och vädjat till dem. De tröttnade på män i barerna som ropade "ladda harpunerna." De tröttnade på de medpassagerare på flygplanen som bad om att få byta säte. De blev trötta på att höra att de var för feta för att knulla eller att just den där klänningen inte fanns i den storleken. De har utstått det omöjliga: en uppsjö av förödmjukelser och var villiga att förhandla om något annat. De kommer komma överens med våra smala vänner: detta liv är det absolut värsta helvete som kan drabba en människa. 

Jag fick nya vänner med en fet flicka. Hon är vacker och smart och har en framstående position i mitt samhälle. Jag försökte flera gånger för att engagera henne i den avslappnade kvinnoförening av fett flickor, för att prata varumärken och kläder och dela en liten öga rulle på hur saker och ting är. Hon avvisade mig i ett slags men kallt sätt, och jag visste inte varför. Jag trodde illvilligt att hon kan vara en av dem, i lång återhämtning från kniven och ändå inte går för tunn. Månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en lyrisk rop som krossade mitt hjärta. Jag justerade. Jag tog ett steg i riktning slutsatsen mot vilken större delen av mitt liv har lett mig: Oavsett hur mycket de skadar, andras handlingar är helt om och om sig själva. De syftar dessa harpuner på sina egna hjärtan.

Jag fick en ny vän i en fet kvinna. Hon är vacker och smart och har en framstående position i vår kommun. Jag försökte flera gånger få henne att följa med mig till den avslappnade kvinnogruppen av feta kvinnor, för att prata varumärken, kläder och rulla våra ögon om hur saker och ting är. Hon avvisade mig vänligt men på ett kallt sätt och jag förstod inte varför. Jag trodde lite elakt att hon kunde vara en av dem som återhämtade sig från kniven men hunnit bli smal nog. Några månader senare publicerade hon sin egen berättelse om dysfori i en poetisk essä som krossade mitt hjärta. 
Jag ändrade mig. Jag tog ett steg i riktning mot slutsatsen mot vilken större delen av mitt har lett mig till: Oavsett hur mycket de lider, agerandet av andra är enbart för och om dem själva. De siktar de där harpunerna mot sina egna hjärtan. 

Min mamma inte välja invasiv kirurgi för att lämna mig. Hon gjorde det eftersom var trött på det ofrånkomliga kamp som är livet i en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara en olycka.

Min mamma valde inte invasiv kirurgi för att överge mig. Hon gjorde det eftersom hon var trött på den ofrånkomliga kamp som livet innebär med en fet kropp. Jag är inte offret här. Jag är bara ett olycksfall. 

Ännu en till vän opererade sig, i början av året. Jag försökte betrakta hennes liv utan att döma, utan att utgå från mina egna känslor och förstå varför hon valde detta. Vi är tillräckligt gamla för att inte låta fåfänga vara en orsak till detta val. Kanske hon är ensam och tänker att det här är svaret på att bryta ensamheten. Kanske hon vill flyga utan att vara ett spektakel eller en olägenhet. I slutändan spelar det ingen roll. Hon gör det som alla andra utom jag kommer att förstå. Det är vad de skulle göra om de var henne. 


Första dagen hon kom hem efter operationen tänkte jag en kort stund att jag skulle beställa en hemleverans med munkar till henne. 
Men jag gjorde inte det. Det finns värre saker en person kan vara än att vara fet.
***

Ja, visst är det så! Det finns faktiskt värre saker att vara än att vara fet. Men precis som jag också har uttryckt: Vill man bli utsatt för alla former av övergrepp mentalt, känslomässigt, fysiskt och socialt så ska man vara fet.
Jag förstår också de som opererar sig, för jag var själv där en gång för 21 år sedan. Jag accepterade inte mig själv längre som fet och flyttade ut från min egen kropp. Jag stod inte ut med den. 
Idag är det jag som bestämmer över min kropp. Det finns värre saker än att vara fet men rädslan att hamna i samma helvete igen som jag levde i under hela min uppväxt och halva mitt vuxna liv, det helvetet tycker jag inte att jag förtjänar så jag "köper" idealen och slipper bli påmind om hur misslyckad man är när man är fet. 
Man dör inte av att vara fet: Det är en symptom på att man är känslig för socker eller har en taskig bakterieflora, eller störningar i hormonsystemet, eller bara äter skitmat som orsakar de obalanser i kroppen som de flesta springer omkring och har men inte alltid syns på utsidan. 
Man föreslår inte för smala med obalanser och diabetes 2 att de ska operera sig. Det gör man enbart med feta. 
Även smala blir sjuka och dör av livsstilen man har i västvärlden. 
Jag kommer aldrig bli en smalis i inombords. Min tjockis kommer aldrig dö. 

Vill du köpa min bok?
Klicka HÄR!