Sockerberoende - OA

Idag var jag på mitt första OA (Overeaters Anonymous) på uppmaning av Bitten Jonsson, författaren bakom Sockerbomben och den första behandlingsterapeuten i Sockerberoende här i Sverige. Hon säger att ALLA som har ett beroende oavsett vad behöver/ska gå igenom 12-stegsprogrammet och jag tänkte att jag kan lära mig mer om både mig själv och andra genom att gå på dessa möten. Idag blev det bara en slags introduktion om verksamheten.

Steg ett är: "Vi erkände att vi var maktlösa inför maten, att vi inte längre kunde hantera våra liv." 

Först tyckte jag den där punkten var lite konstig. Vad då maktlös? Jag är ju inte maktlös... jag har ju faktiskt tagit makten över min mat men så insåg jag precis det som tjejen sa om den livslånga maktlösheten inför maten: 

Jag måste passa mig hela tiden även OM jag inte faller för frestelsen att äta så är det en daglig strategi att hålla mig ifrån det. Även om mina triggers inte skriker mig i örat: ÄÄÄÄT MIG så viskar de minst en gång om dagen. Jag har massor med strategier för att undvika att bli triggad, bland annat "Det som inte syns, finns inte" så slipper jag se mina triggers så tänker jag inte på dem men det räcker med att de syns så hänger de sig i min hjärna - ÄVEN om jag kan hantera det. 

Så, ja, jag är maktlös på det viset för varje dag är en slags maktkamp mellan mina triggers och min vilja att låta bli att falla för mitt beroende. 

Det kommer vara så här i hela mitt liv, det är jag fullständigt medveten om. 

Idag blev jag "lurad" att äta socker faktiskt. Deltagarna på mitt jobb tycker jag är jättekonstig som inte äter socker i någon form och alltid tackar nej till deras inviter att äta bröd, kakor, godis osv. 

Idag var det samma sak när jag kikade in i ett av klassrummen. Ett helt gäng med kvinnor satt runt ett bord och hade dukat upp en massa ätbart. En av kvinnorna sträckte som vanligt fram en bit bröd och sa:

 - Varsågod och jag svarade i vanlig ordning: - Nej, tack! 

Men så såg jag att det fanns både avokado och ägg på borde och sa att okej, jag kunde ta några bitar avokado. Jag fick en gaffel och tog några bitar. Då visade hon på en skål med någon slags svart sås med sesamfrön i och jag frågade vad det var och om det var socker i den och hon lovade att det inte var det. Jag tog en gurkskiva och doppade den i såsen och precis innan jag skulle stoppa den i munnen stannade jag upp och tittade på henne igen och frågade om det var socker i det och hon svarade återigen nej men jag tyckte det såg misstänkt likt melass, så jag stack ut tungan och doppade såsen mot tungspetsen och jodå - det var JÄTTESÖTT!!!

Jag lade ifrån mig gurkan och sa att det INTE var okej att luras på det viset. Jag blev inte arg men skojade om att det var lika allvarligt som om jag hade försökt lura henne att äta griskött. Hon skulle inte "dö" av att äta griskött precis som jag inte "dör" om jag äter socker men ingen av oss skulle uppskatta det av andra anledningar. 

Hädanefter kommer jag inte ens säga nej tack utan bara gå förbi. 

Det är väldigt konstigt att folk inte kan respektera att jag inte KAN eller VILL äta socker. För mig är det en drog och min hjärna har utvecklat en sjukdom mot detta gift. Alla är inte sockerberoende men JAG är det och jag kommer aldrig någonsin acceptera att människor inte kan acceptera ett nej tack, oavsett vad anledningen är. 

Jag kommer gå de tolv stegen och vem vet? En dag kanske jag startar en OA-grupp här i Angered...för det behövs! 

Jag kommer berätta här på bloggen om dessa möten och vad som händer i mina tankar och vad jag lär mig.