Gastric bypass: Ett verktyg för livsförändringar?

Ett av det vanligaste argumenten för att utsätta sig för en gastric by-passoperation eller alla versioner av överviktsoperationer som finns är: - Jag behöver ett verktyg för att klara av att gå ner i vikt! 
Samtidigt så ser jag trenden så tydligt i grupperna jag själv har och den andra gruppen som är för Långtidsopererade - de som opererades för mer än tre år sedan. Trenden är att det går undan som attan det första året och saktar av det andra året och det tredje så står det still eller faktiskt börjar vänta uppåt igen...så vart tog det där verktyget vägen? 
Försvann det? 
Eller är det så att det där verktyget inte ens existerar? 
Hur tänkte jag själv inför min operation? 
Jag kan ärligt säga att jag nog inte tänkte alls utan mer kände. Jag kände en avgrundsdjup panik över min stora, tjocka kropp. Jag var panikslagen över att jag inte kunde röra mig normalt, att folk glodde och kastade glåpord efter mig och känslorna jag hade inför mig själv som enbart var självförakt. Jag tänkte nog bara: - Jag måste bli av med alla dessa kilon och jag klarar det inte själv! 
Är det så alla känner och tänker? Hade någon sagt till mig då, den där gången att nej, du får ingen operation men vi kan sy ihop munnen på dig eller sätta dig på en öde ö där du bara får äta granskott så hade jag gjort det. Jag hade panik och jag känner igen den känslan från många andra som skriver att de ställt sig i kö för operation.
Sedan håller man envist kvar den där känslan av att NU kommer jag bli normalviktig - nu KAN jag inte välja längre...tills man inser att verktyget man trodde att man fick genom att ta bort större delen av magsäcken inte riktigt funkar för nä, det satt ju inte i magen utan i skallen. 
Verktyget vi tror att vi får är att vi MÅSTE tänka på vad vi äter och att mängden mat vi får i oss är så liten att man bara MÅSTE gå ner i vikt på grund av de där barnportionerna. 
Jag kan säga att jag har nog aldrig tänkt på mat så mycket som efter att jag startade mina grupper på Facebook och den eviga dialogen är:
- Vad äter du? 
- Hur mycket äter du?
- Hur ofta äter du? 
- Varför går jag upp i vikt efter operationen?
- Varför drabbas jag av blodsockerfall?
- Varför drabbas jag av näringsbrister?
- Varför tappar jag håret?
- Varför tappar jag mina tänder?
- Varför dumpade jag på det här när jag inte gjorde det förra månaden?
- Vad ska jag göra för att gå ner mer i vikt?
- Vad ska jag äta för att gå upp i vikt? 
- Hur kan jag få stopp på det här?

Har du inte opererat dig ännu så finns det egentligen bara ett enda svar: Låt bli operationen och fundera på vilka verktyg du behöver som faktiskt baseras på ett beslut, en självinsikt, kunskap och faktiskt VÅGA testa din förmåga att välja bort det som du faktiskt inte SKA äta! 
Du kan inte spika i en spik med såg och såga med en hammare. 
Varför då tro att du kan det? 
Vågar du vara utan spannmål, socker och kemiska tillsatser i din kost?
Vad skulle hända tror du?
Du kommer antagligen ha massor med frågor då också men kanske du får svar som du faktiskt kan göra något med istället bara för att "gilla läget" med näringsbrister, håravfall, dåliga tänder, dumping och blodsockerfall. Du kanske faktiskt slipper gallstensanfall, tarmvred och andra mer otäcka skador som du kan råka ut för efter den där operationen. 

Jag skrek TJOOOHOOO häromdagen! 
En ung tjej som hade bestämt sig för att inte operera sig skrev i stödgruppen att hon tyckte det var så seeeegt att gå ner i vikt för hon hade bara gått ner tre kilo. Hon skrev så här:

"Jag valde att inte göra GP och ställde in operationen en vecka innan. Blev så himla rädd efter att jag har fått höra. Istället började jag träna och har förlorat 3 kg på 4 veckor :S Snacka om trögt, skulle jag operera mig skulle jag nog redan ha förlorat 10 kg  Känner mig som himla deppig, DET GÅR SÅ HIMLA TRÖGT!"

Jag rekommenderade henne lchf och tipsade om två grupper för "vanligt" folk (de som inte är opererade) och så skrev hon att hon redan gått ner två kilo på en vecka och kunde inte riktigt tro att hon gjorde det för hon åt sig mätt, åt gott och mådde så bra! 
Då blir jag så där: YES-VAD-GLAD-JAG-BLIR!
Hon vågar!
Hon fixar det! 
Den vanligaste reaktionen från många som börjar med lchf är just:
FAN VAD LÄTT DET HÄR VAR! 
Så när folk säger till mig att jag är så duktig som gått ner så mycket de sista åren så har jag lite svårt att tycka jag är duktig för det har inte varit en kamp, snarare rena barnleken. Det som varit svårt är alla människors fördomar inför kosten - den där kosten som är utan spannmål, socker och tillsatser. Ja, visst är det konstigt! Men ack, vilket bra verktyg det är! 
Det absolut bästa verktyg jag någonsin hittat när det gäller kampen mot sockerberoende och övervikt. 
Jag har inte mer karaktär än någon annan. Jag är inte starkare än någon annan
 - jag har bara rätt verktyg! (Nu)