När en 15-åring funderar på gbp

Min 15-årige son har en klasskamrat som är kraftigt överviktig och Adam har försökt hjälpa honom med att byta kostvanor men det har inte gått så bra och jag vet också varför. Hans far dog för något år sedan i en överviktsrelaterad sjukdom och det var då sonen började fundera på sin egen vikt. Till saken hör att hans mor som inte kan särskilt bra svenska inte heller vill förlora sin son också p g a överviktsproblematik. Men kunskaperna saknas och kanske även motivationen. Ingen tonåring klarar av att gå ner i vikt av egen kraft. De har ingen makt över vad som handlas mer än att de kan ha önskemål men då behöver man också en förälder som sitter inne med den kunskap som krävs för att köpa rätt grejer.
Ett sådant "fall" är ett tacksamt offer för överviktsoperation! Min son berättade idag att pojken funderar på att operera sig och jag vet ju att ingen omyndig person kan ta det här beslutet själv utan det är föräldrarna som tar det beslutet och i det här fallet en mamma med bristfälligt språk i svenska och med en rädsla att förlora sin son på samma vis som hon förlorat sina barns far.

Här känner jag verkligen hur samvetslös vården är:
- Man ger "traditionella" kostråd vilket i sin tur är kalorisnål kost med kemikalier, socker och kolhydrater vilket i sin tur påverkar en ung person som fortfarande växer och har massor med hormoner i kroppen som spökar att både gå omkring med ett ständigt sug i hjärnan och vara hungrig. Att gå ner i vikt är synonymt med svält vilket det verkligen inte behöver vara om man äter lchf-kost, men man måste FÖRSTÅ vad lchf är för att klara det och då måste hela familjen vara involverad. Min egen son klarar inte av att hålla sig till lchf om inte jag är "på" hela tiden vilket jag faktiskt inte varit och det resulterade i att han återigen fick akut magkatarr. Jag har ju hört hur han sagt vid flera tillfällen att han viss kan äta bröd utan att bli sjuk och jag har förstått att han "fuskat" men det han missade var inte OM han skulle få magkatarr igen utan NÄR och det kom. Plötsligt stod han över toaletten och kräktes igen och låg dubbelvikt i sängen i magkramper. På morgonen innan han skulle till skolan stod han och masserade magen och gnydde medan jag "skällde" på honom för att han inte litat på mig men inget ont som inte har något gott med sig; Han förstod allvaret i mina ord och han sa själv: - Man lär sig av sina misstag. Skillnaden är att min son blir snabbt av med sin magkatarr om han följer mina kostråd. Men vad händer när man gjort en gastric bypass-operation som tonåring och upptäcker efter tio år att man drabbats av svåra näringsbrister, har fått tillbaka sin övervikt och vad händer? Då är han 25 år och det är fortfarande ungt! I värsta fall åsamkar han sig hjärnskador och med tanke på att hela familjen inte har den kunskap om näring som behövs för att bryta det här mönstret innebär också att personen behöver lika goda kunskaper i svenska som t ex jag har. Det har inte ens många som är födda i Sverige. Ska sonen sitta och "översätta" alla dokument som ska skrivas på?
Vad händer om han läser något som han tycker att mamma inte ska veta? Hur lätt är det inte?
Att bo i Angered där ohälsotalet är nästan dubbelt så stort som i övriga Göteborg säger en hel del - det finns inga tolkar i världen som kan förklara vad läkarna inte säger, liksom.
Jag sa till Adam att säga till sin kompis att jag och han kan komma hem till kompisen och prata med familjen - jag tvekar inte en sekund! Jag har undervisat i svenska för invandrare i över 20 år så jag vet hur jag ska tala för att få mamman att förstå -jag tänker inte ge upp det här! Det här kommer jag göra gratis för INGEN tonåring ska behöva utsätta sig för en överviktsoperation så länge jag kan stoppa det och det innebär också att jag kommer stötta och hjälpa hela familjen för att få både den kunskap de behöver men också det känslomässiga stödet - om de tar emot det.