söndag 6 november 2016

Jag är inte normal

Läser Jonas Coltings debattinlägg på Aftonbladet och han sätter ord på det jag har gått och tänkt på i några veckor. Dagens så kallade vanliga mat är så långt ifrån bra mat, man kan komma och gör oss sjuka, samtidigt som vi inte längre reflekterar över att maten och sjukdomarna inte är "normala" - de är vanliga men så långt ifrån "normala" man kan komma och ändå är det jag, som äter lchf, som betraktas som den onormala.
Jag äter onormal mat för jag äter inte som "alla andra".
Folk rynkar på näsan åt mig när jag äter, handlar eller talar om vad jag äter och vad jag inte äter.

På jobbet häromdagen visar min kollega upp sin mage. Hon är en småbarnsmamma med en normal vikt och tydligen även ganska vältränad.
Hennes mage såg verkligen inte normal ut. Den såg ut ungefär så här:
(Den var faktiskt ännu värre för svullnaden satt högre upp och hon såg ut som hon var gravid i sjätte månaden). Jag blev förskräckt!


Hon ville att jag skulle känna på magen och tog min hand för att visa hur hård den var. Jag sa vad jag tänkte: - Du har IBS! Du måste ta bort spannmål och socker i din kost på direkten! 
Hon svarade att hon kände till vad man ska undvika när man har IBS eftersom hennes mamma har det...och samtidigt som hon säger att hon har sett ut så här sedan hon åt en pizza någon dag innan. Det blev totalt stopp i magen på henne efter det. 
Jag tipsade om kokosolja, pepparmyntste och ingefära för att "få ut" förstoppningen och att hon absolut måste äta en kost som ska vara hennes medicin. 

Hon ojade sig direkt och sa att hon inte hade några problem med fetter men däremot skulle det ju bli så jobbigt hemma med maten till barnen, maken och sig själv, plus att hon ju måste äta eftersom hon tränar! 

Jag orkade inte riktigt att ge henne mer av mina åsikter om detta...

Hennes "normala" mat har gjort henne "normalt" sjuk - eller gett henne en vanlig sjukdom för idag är IBS mer vanligt än ryggskott upplever jag. 
Ändå är IBS ingen sjukdom utan ett symptom på ... o-normal mat. 
Den vi har normaliserat. 
Det är inte normalt att äta de mängder socker, spannmål och tillsatser som vi äter idag! 

Det är jag som inte är normal när jag står och rullar spannmålsfria köttbullar på svensk blandfärs en måndagskväll och äter med mos på smör, broccoli eller blomkål. 
Det normala är att köpa färdiga köttbullar som man snurrar runt i en teflonpanna medan pastan kokar och serveras med ketchup. 
Det onormala är att köpa en KRAV-kyckling för 200 kronor som jag jag kör i lergrytan en hel söndag när vädret är skit ute.
Det normala är att antingen köpa en färdiggrillad kyckling på affären eller vätskefylld kycklingfilé som man snabbt steker och häller på någon vätska för sås. (vatten, grädde, matlagningsgrädde, smaksatta bassåser etc.)
Det är normalt att ha sockerbaserade födelsedagskalas med inte bara tårta och fikabröd utan även chips, popcorn och ostbågar. Maten som ev. serveras är ofta varm korv med bröd.
Det onormala är att laga en god middag från grunden som mättar och bjuda på något spannmålsfritt och kanske socker i någon naturlig form som frukt till exempel. Stackars barn! De fick ingen påse med smågodis med sig hem!

Det onormala är när jag lägger ner fem paket smör i min kundkorg när det är extrapris.
Det normala är att köpa ett paket Lätta eller Becel. Man måste ju tänka på hälsan...

Det normala är att köpa färdighackad sallad, färdigriven ost, skalade äppelklyftor i plastpåse och artificiellt smaksatt dricka än att koka egen saft.

Det onormala har blivit normalt och jag som strävat "bakåt" och rensat i kost, köksredskap och liv - jag betraktas som onormal.

När min kollega inte ens kan tänka sig att göra avkall på den kost som gör henne sjuk för att hennes familj vill fortsätta äta samma typ av kost som framkallat hennes sjukdom...eller snarare symptom på vad hon inte ska äta.
Det är nog lättare att gå till doktorn och be om ett piller för uppblåsthet och förstoppning för ja, det finns ju!

Precis som när man har ätit sig överviktig och sjuk på denna så kallade normala mat så vill man ju inte banta för det är jobbigt. Det är lättare att gå till doktorn och be om att få en remiss för överviktsoperation. Symptomen är övervikt men orsaken är ju inte övervikt  - det är den kost som gjort en överviktig.
Jag har sett kommentarer i min stödgrupp om att jo, men alla har inte ätit sig feta, man har sjukdomar som gör en överviktig. Okej, men orsaken till dessa sjukdomar brukar till 98% vara orsakade av vad vi äter och hur vi lever. Så där får man kanske backa två steg.
Har man diabetes 2 och är överviktig så blir man inte fri från sin diabetes 2 för att man opererar sig och går ner i vikt - man blir fri från sin diabetes 2 om man slutar äta den kost som orsakat diabetesen.

När vi ger fel kost till våra husdjur blir de feta och sjuka och ändå ser vi inte alltid sambandet för vi har normaliserat det onormala till och med när det gäller våra djur. (Även kor, hästar, grisar, höns etc.)


Har ni inte tänkt på att det bara är omkring 30 år sedan som Diabetes 2 hette åldersdiabetes och IBS inte ens fanns?
Min farmor hade åldersdiabetes och hon var överviktig och älskade kakor. Hon hade nog levt längre än sina dryga 60+ om hon hade börjat äta lchf när hon fick sin diagnos. På den tiden fick man medicin och de kostråd som envist håller sig kvar än - kalorireducerad, lågfettkost med margarin, sötningsmedel och i övrigt inte så stora skillnader. Min farmor gick ned i vikt men dog alldeles för tidigt ändå. Frågan är vad som dödade henne egentligen? Inte var det själva övervikten i alla fall.

Vi behöver normalisera det som vi är byggda för att äta - inte tvärtom!

När folk blir oroade över hur de ska "överleva" om de tar bort bröd, pasta, ris, kakor och godis - då har vi kommit långt ifrån det normala.


Fredagsmys på stenåldern? 

torsdag 3 november 2016

Risker?

Ja, vad är det för risker man utsätter sig för. för att gå ner i vikt?
För att bli accepterad av både samhället och sig själv?
Vad är det för risker man utsätter sig för när man genomgår en överviktsoperation?
Egentligen?
Jämfört med vad?

Argument?

Jag riskerar hellre livslånga komplikationer efter en överviktsoperation än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få kronisk näringsbrist med med t ex hjärnskador än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få konstanta problem med toalettbesök och avföring än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att bli undernärd och inte orka något som t ex dansa, jobba, ta hand om mina barn eller ta en långpromenad än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att få nervskador som gör att jag får problem med minnet och balansen än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar hellre att orsaka mina framtida barn skador som näringsbrister kan orsaka än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den.

Jag riskerar att få hormonella obalanser, orsakade av näringsbristerna än att jag faktiskt lär mig att äta en kost som gör att jag kan gå ner i vikt och behålla den.

Är det verkligen så jävla svårt att lära sig att äta en kost som gör att jag går ner i vikt och behålla den?

Verkligen?