lördag 25 februari 2017

Vem behöver undvika fettbomber och fettkaffe?

Jason Fung är en "tung" man inom LCHF-kretsarna och Kostdoktorn publicerar med jämna mellanrum artiklar som Jason Fung har skrivit. Det var han som fick mig att minska på mitt protein-intag och det är även han som på något bakvänt sätt precis har satt ord på det jag själv har skrivit om när det gäller min egen viktuppgång efter min återställningsoperation - jag är leptinresistent.


Här kommer min översättning av artikeln som på engelska heter:

Who needs to avoid Fat Bombs and BPC?

Kan du genom att äta extra fett med Fettbomber och Fettkaffe gör dig fet? Här är det korta svaret. Ja och nej. Om du är smal, och sedan äter fett kommer det inte att göra dig fet. Om du är överviktig / fet så ja, att äta mer fett kommer göra dig fet. Låt mig förklara. Svaret har naturligtvis ingenting att göra med kalorier (en helt föråldrad och oanvändbart begrepp) och har allt att göra med fysiologi. Låt oss backa lite. 

Under en ketogen- / LCHF-kost, uppmuntras människor att äta den stora majoriteten av kalorier från fett. I allmänhet bör de äta riktig mat, tills man är mätt. Vissa människor har uppfattat detta som att det innebär att de ska lägga till extra fett till allt de äter - notera hur populära "Fatbomber" är - snacks eller mat med mycket hög fetthalt eller Fettkaffe - kaffe med tillsats av extra olja (MCT, kokos etc). Det har funnits vissa människor som tycker att detta bromsar viktminskning och andra som känner inte upplever det. Så vad händer?

Insulin är den huvdsakliga drivkraften för viktökning. När du får kroppsfett, reagerar kroppen genom att öka utsöndringen av ett hormon som kallas leptin, som berättar för kroppen att sluta gå upp i vikt. Detta är en negativ återkopplingsslinga , som syftar till att hindra oss från att bli för feta. Detta är en överlevnadsmekanism, eftersom feta djur som inte kan röra sig ordentligt och kommer bli uppätna. Detta är också ett av skälen till att människor säger "Vi är genetiskt programmerade för att äta allt vi ser framför oss" eller "Vi är programmerade att bli feta, men maten var en bristvara" är helt idiotiska fel. Så varför fungerar det inte för oss?

Insulin och leptin är i huvudsak varandras motsatser. Det ena berättar för vår kropp att lagra kroppsfett och den andra säger till kroppen att sluta lagra kroppsfett. Om vi fortsätter att äta fruktos, som orsakar insulinresistens och långvarigt höga insulinnivåer, då kommer vi också ständigt att stimulera leptinet. Som alla hormoner så orsakar långvariga höga hormonnivåer till att de hormonella receptorerna blir lägre (nedregleras) och utvecklar en resistens. Så långvariga höga leptinnivåer leder så smånginom till leptinresistens, vilket är exakt vad vi ser hos personer med fetma. Så, smala personer är leptinkänsliga och feta människor är leptinresistenta. 
 


Låt oss nu tänka på fysiologin av att äta fett. Kom ihåg att det finns endast två bränslen för kroppen - du bränner antingen socker eller bränna fett. När du äter kolhydrater eller överskott av protein, går det till levern genom portvenen och stimulerar insulinet, som talar om för kroppen att börja bränna socker, och lagra resten som glykogen eller fett. Fett, å andra sidan, gör inte något sådant. Det absorberas i tarmarna som kylomikroner, som går genom det lymfatiska systemet till stora lymfstammen och direkt in i blodcirkulationen (ej portvenen i levern). Därifrån går det in i fettcellerna där det lagras. Med andra ord, det är inte fettet som påverkar levern, och därför behöver det inte någon hjälp från insulinsignaleringen utan går direkt in i fettdepåerna. 

Så, betyder inte det att att äta fett gör dig fet? Nej, nej, inte alls. Låt oss ta en smal person (som är leptinkänslig) först. Kommer ni ihåg historien om Sam Felthams experiment där han åt 5000 kalorier om dagen? Han åt enormt mycket kalorier varje dag och gick ändå inte upp i vikt. (53% fett, 10% kolhydrater). Så äter du mycket fett kommer det lagras i fettcellerna, men insulinet ökar inte. Så när fettmassan går upp, så gör leptinet det också. Eftersom smala personer är känsliga för leptin, kommer hen att sluta äta för att låta kroppsvikten gå tillbaka. Om du tvångsmatas, som Sam gjorde, kommer ämnesomsättningen att bränna bort de extra kalorierna.  

Situationen är för feta att de är leptinresistenta. Så äter du massor av fett, går inte insulinet upp. Men en "fettbomb" går direkt in i dina fettdepåer. Du svarar genom öka leptinet i blodet. Men här är skillnaden. Din kropp bryr sig inte. Den är resistent mot effekterna av leptin. Så, din ämnesomsättning går inte upp. Ingen av de gynnsamma effekterna av att äta fettbomber dyker upp. Och ja, du måste så småningom bränna bort det extra fett du har tagit in. 

I praktiken innebär det följande. Om du är smal och leptinkänslig och äter mer fett, som t ex ost, så kommer det inte göra att du går upp i vikt. Men om du försöker gå ner i vikt och har problem med fetma/insulin/leptin-resistens och då tillsätter extra fett till dina måltider, så är det ingen bra idé. Än en gång, du kan se att vi inte behöver gå tillbaka till det föråldrade och värdelösa begreppet kalorier. Fetma är en hormonell obalans, inte en kalori-obalans. 

Vad kan du göra i stället? Tja, äta mer kolhydrater är inte en bra idé. Inte heller äta mer protein eller mer fett. Så, vad återstår? Det är vad vi kallar fasta. 

Vid denna punkt, kanske du oroar dig för näringsbrister. Det är därför så många talar om näringstäthet. Hur kan du få ut maximalt med näring från ett minimalt intag av kalorier? Detta kan förvirra. Varför bryr jag mig? Fråga dig själv - är du orolig för att ta tag i din övervikt eller att få näringsbrist? Om du väljer övervikt, oroa dig för övervikten. Du behöver inte mer näringsämnen, du behöver mindre. Mindre av allt. 

Är du istället orolig för näringsbrister, behandla näringsbristerna men låt oss vara tydliga - detta har ingenting med behandling av övervikt att göra. Om du är orolig för till exempel C-vitamin, eftersom du har skörbjugg, så med alla medel, ät livsmedel med mycket c-vitamin. Det kommer dock inte ha någon större skillnad för din viktnedgång. Frågan om övervikt och frågan om näringsbrist är helt olika. Blanda inte ihop dessa. Jag behandlar övervikt, inte beriberi (tiaminbristsjukdom). Jag oroar mig kring hyperinsulinemi/insulinresistens/leptinmotstånd. Om du är leptinresistent, så nej, att lägga till mer fett gör inte att du går ner i vikt. Fettbomber, för dig, är ingen bra idé, 

_________________________________________________________________________________

Min kommentar: Ja, inte är det en bra idé att överviktsoperera sig så att man först och främst hamnar i svält, vilket i sin tur också sänker din ämnesomsättning, lägger på en fysisk stress som båda förhindrar dig från att gå ner i vikt. Ja, det fungerar i ett inledningsskede för de flesta men efter ca 3-5 år kommer reaktionen från detta och du börjar gå upp i vikt, igen. Lägg därtill de näringsbrister som börjar så smått märkas av, åtminstone inne i kroppen. Din hjärna kanske inte uppfattar dem förrän de är akuta men inne i kroppens celler är stressnivån så hög att dina mitokondrier "skriker" efter den näring de behöver för att hålla igång din fysiska kropp. 
Äter du jämte detta en kost som består av mycket kolhydrater så upprätthåller du den insulinresistens som du kanske hade när du opererade dig. Den försvinner i inledningsskedet också eftersom mängden socker du får i dig i början av ditt liv som överviktsopererad är så mycket mindre än innan men ditt upptag av kolhydrater är 100%, även som överviktsopererad. Det "nya" inom överviktsoperationsvärlden är att äta LCHF direkt efter operationen som en slags garanti att gå ner i vikt och behålla den...medan många som är överviktsopererade börjar med LCHF efter att de gått upp i vikt. Det gjorde jag. Jag lång kring 140 kg när jag började med LCHF och gick ner till 90, där tog det stopp men jag var nöjd med det ändå. 
Under dessa år på LCHF gick jag från insulin - och leptinresistent till enbart leptinresistent, dock KUNDE jag äta mängder med fett av en enda anledning, utan att gå upp i vikt - min tarm tog inte upp det, jag sket ut det bokstavligen. Ibland brakade ju magen ihop fullständigt och jag fick springa på toa 5-10 gånger en förmiddag. Då hade jag ätit för mycket fett! 

Så när jag återställde mig, kunde kroppen återigen ta upp fett vilket jag inte ens tänkte på - särskilt inte när jag ätit och levt i LCHF-världen i nästan sex år. Jag trodde att jag var fullständigt immun mot fett. Uppenbarligen var det inte så. Jag gick upp 20 kg. Det var först när jag började reducera fettet, hålla mig till mitt leptin-program och hålla mig under 1500 kalorier/dag som jag kände att NU börjar det hända saker. Jag lade även till Autoimmun Program Paleo för att läka min tarm och den närings-cocktail som jag satt ihop utifrån Morley Robbins rekommendationer. Jag känner att de funkar faktiskt - jag får inte samma svettningsattacker, sover bättre och mår bättre i mina leder. 

Jag tappade tråden lite när jag blev sjuk i maginfluensa och bihåleinfektion för jag kunde inte äta när och hur jag ville. Efter mina två sjukveckor upplevde jag dessutom att magsäcken inte ville tömma sig som vanligt. Jag blev jättesvullen, främst på kvällen och det var så illa att det var svårt att sitta ner. Jag upplevde också att jag fortfarande var full i magsäcken på morgonen vilket också innebar att jag inte kunde äta på morgonen, det viktigaste proteinintaget under hela dagen. Jag har inte tuggat så mycket heller, utan hela den här veckan blev det soppa till lunch och något lättuggat på kvällen. 
Jag började misstänka att jag fått Gastropares - långsam tömning av magsäcken - som drabbar främst diabetiker men kan också uppstå efter en kirurgisk nervskada. Jag känner en kvinna i USA som fick detta efter sin återkopplingsoperation och hon berättade att hon fick det ett helt år efter sin återställning så jag kände att jag absolut skulle kunna råka ut för detta. 
Jag har under den här veckan ändå känt att jag sakta börjat bli bättre och att magsäcken tömmer sig igen som den ska. Det kanske kommer tillbaka men just nu känns det som vanligt igen. Det kanske helt enkelt var en reaktion på mina två sjukveckor, då jag dels var magsjuk och sedan veckan därpå åt väldigt mycket värktabletter och åt dåligt. 

Så nyckeln till att gå ner i vikt i mitt fall och alla som slåss med övervikt är egentligen en enda (eller två) - att ta itu med sin insulinresistens och sin leptinresistens. Det finns tester för att kolla dessa! C-peptidprov är ett av dem! Vilket sällan görs i samband med hälsoundersökningar inför en överviktsoperation. 

Det finns även prover för leptinresistens men är svårare att få, av någon anledning. 
Men läs mina inlägg om detta i min blogg så hittar du ändå symptom och även hur du kan komma i ordning med detta med leptinprogram och tillskott för att kicka igång produktionen. 
Jag märker ju tydligt i dagsläget att jag sakta men säkert börjat gå ner i vikt igen. I april 2017 är det ett år efter min återställning så det ska bli spännande att se vad vikten står på då. 

Jag har inte vägt mig ännu då jag oroar mig lite över hur kroppen svarat på sjukdom och slarv med maten. Svält är lika illa som att överäta i det här fallet. 

Jag har iallafall tagit en sju-dagarskur med probiotika för att få lite balans i bakteriefloran efter min maginfluensa. Till detta dricker jag ett litet glas med rödbetsjuice blandat med ingefära och citron - blandar ner min zinktinktur som smakar apa i detta och får på så sätt i mig allt som är bra! 

Glöm inte att jag oroade mig för att bli hungrig och sockersugen om jag minskade på fett och ökade mängden grönsaker istället, vilket jag inte blev. Det går att äta sig mätt på lagom med bra fett, 50 gram protein och massor med grönsaker istället. Det är inte mängden som är faran - det är vad det är som kan vara en fara. Det är stor skillnad på en deciliter pasta och oliver eller en deciliter ägg och bröd. 
Det ingår också en "naturlig" fasteperiod på minst tolv timmar i leptinprogrammet då jag äter mitt sista mål mat på kvällen vid sextiden och äter frukost ca tolv timmar senare. På helgerna kan det till och med bli längre när jag har sovmorgon. Sexton timmar blir det inte men det måste det inte bli heller. Jag tror nyckeln är just att äta dessa tre mål mat, inga mellanmål och även NÄR man äter det som spelar en stor roll. 






lördag 18 februari 2017

Vabruari = Vård av vuxen (Mig själv)

Söndagen för två veckor sedan stod jag i köket som vanligt och lagade veckans lunchmat, till jobbet. Den här gången skulle det bli med rödkål och köttfärs som bas utifrån AIP-kosten. Inne på vecka tre och kände hur allt började rulla på ganska bra. Promenaderna fram och tillbaka mellan Eriksdal och jobbet gick som på räls, maten funkade och tillskotten intogs som de skulle. Vad kan gå fel liksom?

Räknade inte med att bli... MAGSJUK!
Redan på kvällen kände jag mig konstig i magen men tänkte att det går nog över under natten.
Vaknar och det första jag får göra är att springa på toa och kräkas...och sedan följde samma mönster hela dagen.
Jag försökte få i mig lite vätska mellan attackerna men det var inte så lätt.
Dagen därpå var jag "bara" illamående och dålig i magen men slapp att kräkas. Tänkte att det är nog över tills på onsdagen för vem är magsjuk i mer än max tre dagar? Jag följde med sonen till veterinären med min stora hankatt men kände redan i bilen att det nog inte var en så bra idé. Tur att även veterinärmottagningar har toaletter!
Jag fick helt enkelt ringa jobbet och meddela att jag nog faktiskt inte kommer på hela veckan för magen var i olag på exakt samma sätt, resten av veckan. Jag vågade inte gå mer än två meter från toaletten och jag var själv lite chockerad över hur mycket vätska som kan komma ut ur en tarm...Snacka om effektiv fasta och tarm-rensning!
Katterna (hämtade en ny kisse på fredagen som döptes till Vilde och han gillar verkligen att ligga så nära ens ansikte som möjligt) tyckte det var trevligt med sällskap hemma som de kunde sova på och jag har nog aldrig sovit så mycket i hela mitt liv. Jag orkade vara vaken max en timme i taget.
Framåt fredagen kändes det ändå som det började ge sig så jag tog ju i lite för mycket med att inbilla mig att jag kunde gå ner till ICA och handla lite...det var på håret kan man säga!
Lördag eftermiddag blev sista "attacken" så på söndagen tog jag mod till mig att ta en sväng till Bäckebol och handla lite på sista readagen för Mio. Det gick bra!
På kvällen när jag kom hem började jag nysa och hosta...va faaaan! Fick ringa jobbet och sjukskriva mig, ytterligare en vecka!
Måndag morgon vaknade jag och det kändes som någon gett mig en rak höger! Bihålorna höll på att sprängas! Jag nös och näsan rann som ett vattenfall! Så ont i huvudet att jag grät. Jag frös, jag svettades och tyckte att jag var döende, som en man med "man-cold".
Den fick min son...
så jag fick sällskap hemma med en sjuk son. Min yngste son var förkyld också men veckan innan. Oliver (på bilden) låg hemma med både dålig mage och förkyld så vi fick samma virus.
Kändes som hela familjen var sjuka, inklusive katterna. Min kattunge tog med sig hem skabb och en ögoninfektion som jag fick ta ut medicin mot från veterinären när jag hade kastrerat min stora katt, Sote.
Så de mesta mina pengar gick till dessa två veckor var: näsdukar, nässpray, Echinea, Ingefära, te, huduvärkstabletter, kattmedicin och sånt.
AIP-kosten fick jag inte i mig så jag fuskade och åt det jag ville ha och orkade: Korv på längden och tvären!

Mitt förkylningsvirus satte sig på mina slemhinnor i huvudet, inklusive ögonen. Jag kan ju erkänna att jag ser för hemsk ut! Mitt röda öga fick jag pga att jag kräktes i onsdags - att äta värktabletter men ingen mat fick mig att kräkas och jag spränger blodkärl både kring och i ögonen. Därav denna blodutgjutelse.
Det tar väl någon vecka eller två innan det läker.
Idag, lördag, börjar jag känna mig som människa igen.
Jag har ALDRIG varit hemma två veckor för någon attack av ett virus förut i hela mitt liv.

Jag längtar verkligen till måndag så jag kan åka till jobbet.
Jag hatar min soffa, teven och datorn just nu!

Jag vill ha frisk luft och energin tillbaka!

Jag har tappat all ork jag hade så det kommer nog ta ett tag innan jag orkar gå fram och tillbaka mellan Eriksdal och jobbet igen men jag längtar!
Jag har INTE vägt mig! Orsak: Jag måste få igång kost och motion igen för jag har tappat i vikt pga dåligt med mat och den vikten är inte rätt vikt. Så jag väntar med att väga mig i minst två veckor till.

Jag började med AIP igen, igår. Jag gör fortfarande fel - trodde att fiberhusk var okej men det är det inte och det testade jag igår att baka med och idag är magen uppsvälld och jag blev illamående. Fick en länk till The Paleo Mom om husk och det är inte så bra som många säger...
Klarade inte att äta frukost alls i morse pga det men nu har jag ätit mat iallafall - fläskkarré och butternutsquash.

Just nu älskar jag mitt hår! Det har blivit så fint och växer sakta ner mot axlarna...jag är så glad!