Kost och motion är inget botemedel mot fetma, säger experterna

Hittade en artikel i Los Angeles Times kring begreppet "ät mindre, motionera mer" som jag ofta sagt inte fungerar och nu finns det även fetmaspecialister som håller med. Tyvärr håller jag bara med om själva funktionen kring effekten av att äta mindre och motionera mer, då kroppen går ner i svältläge och ämnesomsättningen stannar av för att spara energi eller ta upp så mycket energi den kan av det lilla man äter. Nyckeln till framgångsrik viktnedgång som kroppen vill fortsätta med är just knepet att inte få kroppen att tro att den är i svältläge, därför fungerar lchf så bra. Fettet talar om både för kropp och hjärna att den får mycket "mat" (det är jättemycket kalorier i fett) och ökar förbränningen och därmed även låter kroppen gå ner i vikt. Jag har ju aldrig upplevt att få vara viktstabil i hela mitt liv förrän jag började med lchf och även beslutet att inte SLUTA med det heller. Jag märker ju snabbt att jag går upp i vikt när jag är för liberal (choklad på helgerna när jag slutade röka) och även att kroppen inte riktigt vill gå ner till normalvikt efter ett helt liv som överviktig. I mitt fall och andra överviktsopererades fall har kroppens signaler och funktioner "förstörts" så mycket att jag anar att det i princip är omöjligt att gå ner till normalvikt för min del. Ålder, stress, hormoner och motion påverkar också naturligtvis.

Det absolut viktigaste och mest framgångsrika med lchf är just att man inte är hungrig. Man äter sig MÄTT på RIKTIGT. Hur många gånger har inte dessa kaloridieter lovat att man kan äta sig mätt? Jag har aldrig någonsin känt mig mätt när jag gått på kaloridieter för kroppen skriker hela tiden att jag ska äta mer för att jag inte är mätt. Lchf gör min hunger tyst och lugn. Suget i hjärnan viskar men skriker inte vilket i sin tur gör att jag kan hantera det. Att uppleva att man kan hantera/kontrollera sin hunger genom att faktiskt ÄTA för att sedan uppleva att man är MÄTT - det är något som är underbart för en överviktig då man alltid fått höra att man äter fel - ät mindre och motionera mer. Det som ändå inte fungerar.

Jag ville ändå översätta artikeln för att belysa just begreppet "ät mindre, motionera mer".


Kost och motion är inget botemedel mot fetma, säger experterna

Äntligen har en grupp respekterade läkare och fetmaforskare klivit fram och utmanar den gamla floskeln om USA: s viktproblem kan lätt förändras genom kost och motion.

Notera att, vältaliga läkare och lagstiftare, supersmala kommentatorer, och fett-hatare av alla slag: För de flesta av landets 79 miljoner vuxna och 13 miljoner barn som är överviktiga, att behandlingen "äta mindre, röra sig mer", som för närvarande praktiseras, är ett recept för misslyckande, säger dessa experter.

I en kommentar som publicerades i tidsskriften Lancet Diabetes and Edokrinologi, vill fyra specialister inom viktminskning rätta till vad de anser vara den utbredda missuppfattningen om att människor som har blivit och förblivit feta i mer än ett par år kan ensamt genom kost och motion komma tillbaka till en normal, hälsosam vikt och stanna där.

"När fetman en gång är etablerad, verkar det som att kroppsvikten blir biologisk" och blir försvarad i kroppen", skrev Mt. Sinai Hospital viktkontrollexperten Chistopher N. Ochner och kollegor från de medicinska fakulteterna vid universitetet i Colorado, Northwestern University och University of Pennsylvania.

Människokroppen har utvecklats för att klara sig igenom perioder av matbrist och har anpassat sig till metoder att säkerställa att den vikt man gått ner kommer att återställas, säger författarna. Kroppen kommer att svara på viktminskning med att sänka kaloriförbränningen genom att pumpa ut hormoner som ökar hungern, ökar kapaciteten för fettinlagring och lura hjärnan att kräva överkonsumtion av kalorier.

"Få personer kan någonsin återhämta sig riktigt från övervikt" skriver författarna. De som gör det, ligger fortfarande i fasen "övervikt på tillbakagång", "och är biologiskt mycket olika andra indiviter i samma ålder, kön och kroppsvikt som aldrig varit överviktiga." De är i ständigt krig med sina kroppar och får anstränga sig för att hålla sig viktstabil.

Ett deprimerande faktum, sade Ochner i en intervju, är att "den genomsnittliga vuxna med bibehållen fetma har mindre än 1% chans att återfå och bibehålla en hälsosam kroppsvikt utan kirurgi."

Dessa nedslåenda fakta om kroppens reaktion på viktminskning är välkända för fetmaforskare: Läkemedels utvecklare brottas med det faktum att även om deras behandlingar introducerar viktminskning genom ett sätt, så poppar andra mekanismer upp för att begränsa eller vända viktminskningen. Så varför skulle en inflytelserik grupp forskare se värdet i att ge upp dessa idéer i en respekterad, medicinsk tidskrift?

"Det är inte bara att de flesta människor fortfarande har övervikt - som de säger, det är den sista acceptabla formen av avvikelse", säger Ochner. "Det som verkligen stör mig är att arbeta med överviktskliniker där vissa av dem - oroande många - fortfarande tror att det handlar om personliga val: att om patienten bara försöker tillräckligt hårt och om vi bara kan räkna ut hur man får dem mer motiverade, så skulle vi vara framgångsrikare. Det är inte rätt.

Livsstilsförändringar är utan tvekan en nödvändig förutsättning för varaktig viktminskning, sade Ochner. Men det är långt ifrån tillräckligt och när läkarna tror att de är - när de säger "du vet redan vad de ska göra, jag sa till dig vad du ska göra", sade han - "det är verkligen grymt och skadligt"; Det förhindrar dem att få den vård de behöver."

Han sade också att läkare borde göra mer än uppmana patienter att äta mindre och röra sig mer. De bör ingripa snabbare för att uppmuntra viktminskning hos överviktiga patienter innan de blir överviktiga. De bör prata med överviktiga patienter om utbudet av läkemedel, kirurgi och enhetsbaserade behandlingar som godkänts av FDA för att komplettera kost och motion för att främja viktminskning. De bör även kunna göra viktminskningsunderhåll - en aspekt av fetmabehandling som försummats - en del av sin behandlingsplan.

Ochner tillade att folkhälsotjänstemän och forskare borde göra mer för att främja utvecklingen för effektivare stöd för viktminskning. Alla borde förstå att "det kan ta 20, 30, 40 år innan vi ser en vändning."

"Alla vill ha en fix för fetma, ett botemedel för den." sade Ochner men att "äta mindre och röra sig mer" är inte den, sade han.

Överviktskirurgi - det enda alternativet?

Hej då 2015 och hej 2016!
Som vanligt kastas det ut reklam för olika typer av viktminskningsprogram i media så fort nyårsafton passerats. Så här är det varenda år. Före jul får vi veta vad vi ska äta, laga och köpa för något. Efter jul ska vi äta, laga och köpa allt det som inte köptes och lagades innan jul. Efter nyår ska vi banta och träna och så här håller det på året runt. Beroende på vilken helg eller säsong det handlar om ska vi antingen handla, äta eller banta. Är rätt så trött på att marknaden där ute ska tala om för mig vilken mat jag ska äta, hur många kilon jag ska gå upp eller ner etc.
Med tanke på att min blogg handlar om just mat, vikt och hälsa så får du läsa om det här med.

SUCK, ELLER HUR!

Men ja, mina inlägg har ju en annorlunda tvist på det hela. Jag har tex bytt namn på min stödgrupp på Facebook till "Stödgrupp för överviktiga och överviktsopererade" och häromdagen fick jag en ny medlem som inte är opererad och glatt skrev att hen skulle få en remiss till sjukhuset för att diskutera vilken överviktsoperation hen skulle välja. Som vanligt fick hen veta att det inte var ett bra alternativ och jag förstår dessa överviktiga personer som är så "glada" att de äntligen har bestämt sig för att operera sig. Ångesten man har innan detta beslut släpper ju inte förrän man gjort operationen, det minns jag själv. Jag grät ju hela året innan jag fick operationen av ren skräck och ångest, blandat med lättnad och förväntningar. Hur hade jag själv reagerat om någon hade ställt sig i vägen och satt upp handen och sagt STOPP här! Det finns ett alternativ!

Jag tror faktiskt jag hade blivit förvånad och tittat nyfiket på personen och frågat med korslagda armar över bröstet:
- Vad menar du! Vilket alternativ?
Jag utgår ofta från mig själv, vad annat kan jag göra? Jag visste ju där och då att jag provat ALLT och paniken att inte hitta något som fungerade var konstant. Så hade någon kastat ut att det skulle finnas något som jag inte provat, så hade jag definitivt velat veta vad.
Personen i min grupp frågade också vad alternativet var och fick då veta att det var LCHF som jag och flera medlemmar menade. Men då vart det stopp direkt! Lchf var inget alternativ! Dietisterna på det sjukhus hen arbetar på hade skrikit rakt ut att

 NÄE, DET ÄR ABSOLUT INGET BRA ALTERNATIV!!!
Alltså, har inte hen provat detta då dietisterna anser att detta är ett dåligt alternativ. Överviktskirurgi är det enda hållbara alternativet till dieter anses vara vedertaget inom vården. De läkare och dietister som rekommenderar lchf är fortfarande lätträknade och man hoppar av glädje de gånger man träffar på dem i vården. Hen tycker att dietisterna vet ju vad de talar om eftersom de är utbildade i området och jag blir bedrövad över att människor sätter så stor tilltro till dessa dietister med tanke på hur många som fortsatt ha problem med vikten även om de gått efter just dessa dietisters rekommenderade kostval. Light, mycket fibrer och kolhydrater och lite fett. De sitter envist kvar i 70-talets kostrekommendationer och Livsmedelsverket är lika sega som klister och envist håller sig till detta också även om det i texterna ändras sakta om att lågkolhydratkost KANSKE är ett alternativ...men bara lite.
När jag står där på Sahlgrenska och får kastat i ansiktet att överviktskirurgi är det ENDA hållbara sättet att få bort övervikt på så är jämförelsen enbart mellan lågkaloridieter och överviktskirurgi. Ja, ENBART! Där har man inget annat alternativ. INGET!
Den nyanställde psykologen på Sahlgrenska som har fem års"erfarenhet" av övervikt och överviktskirurgi står och på fullt allvar säger detta. Det finns inget alternativ! Jag nämnder LCHF och får som svar att det inte finns någon långtidsstudie som "bevisar" att lchf fungerar. Jag skickar honom en sida från Kostdoktorn och en hög med länkar till bloggar där folk som har varit GRAVT överviktiga har gått ner med lchf på egen hand och ändå får jag som svar att det inte räcker. Så när folk som närmade sig 200-kilosgränsen har bytt kost till lchf och gått ner på egen hand - utan kirurgi inte räcker då vet jag inte vad man ska ha för något bevis.
Det är ju i princip ingen inom svensk övervikts-vård som VILL att det ska finnas några alternativ. Överviktskirurgi är ju inte farligare än något annat, majoriteten som gör denna operation mår ju bra, går ner i vikt och blir jättenöjda, så varför skulle just DU nöja dig med alternativet?
Dödligheten är ju så låg (0,03% risk för att dö inom de närmaste tre månaderna efter operationen). Dessa siffor är lika realistiska som att jämföra hur stor dödligheten är efter en knäoperation. Det finns risker med att sövas av narkos och få en kniv i kroppen. Att skära bort och koppla om saker i matsmältningssystemet ter sig betydligt farligare än att skära i ett knä naturligtvis så ja, kirurgerna är duktiga men är det mindre farligt att testa LCHF ett år istället? Ja, det är det definitivt.

INGEN DÖR AV LCHF. INGEN!

Däremot vill inte beroendehjärnan höra att den ska sluta med den drog den gått på i många år.

Då är det lättare att be om en operation för då fortsätter man att vara ett offer. (Nu får jag på käften...)
Offer???
Ja, man är ett offer när man inte tar makten över sina beroenden och val. När man skyller på allt annat än sig själv, även det som finns inom en själv.

Jag ska ta ett exempel ur min eget liv.

Jag slutade röka i augusti och jag lovar: Jag rökte MYCKET! Jag var ett offer för nikotinet och fem år innan hade jag ju insett att jag var ett offer även för socker. Jag slutade med sockret och samtidigt som jag bröt med mitt sockerberoende, började jag röka mer och därtill även dricka mer kaffe. Jag gjorde det klassiska bytet:: Ett beroende mot ett annat eller som i mitt fall, ökade det enda beroendet när jag bröt det andra beroendet. Jag bestämde mig samtidigt för att jag skulle låta mig vara nikotinberoende i fem år till för att garantera att inte falla in i sockerberoendet igen när jag skulle sluta röka. Jag fick ju kritik för att jag propagerade för ett hälsosamt liv samtidigt som jag rökte. Men jag höll mig till min plan. I höstas var det dags att sluta röka och jag lyckades. Jag lovar att jag var nog mest förvånad över att jag klarade av att sluta än mina närmaste som visste vilken storrökare jag var.
Så vad hände när jag slutade röka?
Jo, då blev jag ett offer och letade efter ursäkter för att byta ut mitt nikotinberoende mot något annat beroende och vad hände? Jo, plötsligt blev choklad jätteviktigt! Varje lördag skulle jag unna mig choklad för jag hade ju slutat röka. NÅGOT måste jag ju få "knarka". Plötsligt blev chokladlördagarna utökade till fredagar också. Jag hade ju slutat röka. Jag förtjänade att äta choklad för att klara av att låta bli cigaretterna. Åh, vad duktigt av mig.
Nu sitter jag här och måste sluta med chokladen för jag har gått upp tio kilo. Min beroendehjärna vill bara skjuta på detta beslut och viskar: - Äh, du har ju bara varit rökfri i drygt fyra månader. Det gör inget om du unnar dig choklad i sex månader...fast från början var det tre månader...choklad är så gott, choklad är nyttigt...
Det är här jag måste sluta vara offer och ta MAKTEN över min hjärna! Det handlar egentligen bara om att just ta makten över sin kropp och sitt beteende. Jag dör ju knappast om jag slutar äta choklad varje helg? Jag dör däremot kanske fortare om jag fortsatte röka. Precis som hen skrev i gruppen om sin övervikt: - Jag vill inte dö av min övervikt. Nej, vem vill det? Samtidigt som Anne opererades för hjärnblödning igår...hon som inte kunnat äta ett enda normalt mål mat sedan hon gjorde sin överviktsoperation för fem år sedan. Var det någon som talade om för henne att det fanns alternativ innan hon gjorde sin gbp-operation för fem år sedan? Nej, för kaloridieter hade hon ju redan provat.
Frågan man får inför en överviktsoperation är just om man provat allt och de flesta svarar ju:
- Ja, jag har provat 1000-kaloridieten, Viktväktarna, Nutrilett, Modifast, piller, fasta och svält och inget har fungerat. Nej, för allt är samma sak: - SVÄLT med SOCKER!

Att det fortfarande finns människor 2016 som på allvar tror att LCHF är farligt känns dödligt farligt faktiskt för så länge detta inte finns som alternativ till överviktskirurgi kommer ytterligare ca 70 personer få sina liv förstörda och i värsta fall dö av själva operationen, inte av sin övervikt. Hotet att du dör om du inte går ner i vikt gör mig så arg. Det är inte övervikten som dödar dig, det är sjukdomarna som kommer när du äter en felaktig kost som inte kroppen klarar av. En del blir feta, en del blir magra och sjukdomen slår åt båda håll, det finns magra människor med diabetes 2 och det finns feta. De magra med diabetes 2 får inte uppmaningen att genomgå en överviktsoperation men det får de feta och även då med hotet att man dör annars. Det finns magra med högt blodtryck och det finns feta men det är bara de feta som blir uppmanade att göra en överviktsoperation, för annars dör de. Det finns magra som får hjärtattacker och det finns feta som får hjärtattacker men det är bara de feta som blir uppmanade att genomgå en överviktsopereration sig för annars dör de.

Jag har ätit lchf i över fem år och gjorde det även av och till i flera år innan och jag har inte dött...än.
Jag kommer vara nära döden eller dö detta år då jag lägger mig på operationsbordet igen för att återställa min magsäck och tarm. Jag utsätter mig för detta då jag vet att om jag inte gör det kommer jag att dö i förtid.
Jag dör inte av lchf-kosten jag äter. Jag dör av näringsbrister, komplikationer och operationer.

De som tycker att överviktskirurgi är det enda alternativet kanske bara ska tänka på en enda sak; Vad händer när du skär av nervtrådarna som finns kring magsäck och tarmar - vagusnerven.
Ja, jag lovar. Det är väldigt FÅ som vet vad denna nerv är för något, inklusive mig själv för 20 år sedan. Skär du av den riskerar du psykisk ohälsa, centrala funktioner till de inre organen blir skadade, inklusive matsmältningen, bukspottkörtel, galla med mera.
Vill du riskera att de inre organen slutar fungera för att denna nerv måste skäras av?

Torsten och Anne

Idag har det varit lite fart på Aftonbladet med två artiklar publicerade.


En med Anne Bokvist som idag väger 42 kilo och haft svåra komplikationer i flera år.
Denna artikel kan läsas här. 

Den andra artikeln skriven omkring komplikationer och det är Torsten Olbers som blivit intervjuad.
Denna artikel kan läsas här. 

Ja, jag har åsikter om dessa artiklar och det vet ni som följt mig. Sedan kan jag öppet och ärligt erkänna att jag inte skriver allt jag tänker och tycker om överviktsoperationer, inte ens på min egen blogg.
I dagsläget väntar jag ju också på att få min magsäck och bortkopplade tarmbit återställd just av Torsten Olbers och att kritisera honom i det här läget är som att äta upp den hand som föder mig. Jag har egentligen ingen direkt kritik att ge kring artikeln och det han uttalat sig om. Det enda jag känner är att komplikationer är så mycket mer än det som Anne upplever och många med henne; smärtor, kräkningar och inte kan äta. Komplikationerna som står på uppskrivna innan man opereras är också det som är "känt" men det som det pratas minst om är den komplikation som alla drabbas av - ja, alla - det är operationens syfte som jag skrivit om så många gånger: Näringsbrister och svälttillstånd. Lägg därtill nervskadorna som uppstår när man skär av den stora vagusnerven i magen som påverkar allt från funktion av inre organ till hormoner och psykiskt mående.
När en av medlemmarna i min stödgrupp blir tvångsintagen på psyket för att kirurgen skuldbelägger henne och säger att det sitter i hennes skalle istället för att faktiskt lyssna på henne och göra det hon vill: Återställa operationen.
Anne var väldigt illa däran innan läkarna återställde hennes magsäck och tarm och DÄR EFTER gör de en sleeve för att Anne var så rädd att hon ska bli fet igen...hon vägde då kring 45 - 50 kilo. Att som kirurg gå med på att göra om gbp-operationen till en sleeve-operation borde vara åtalbart men är patienten den som "styr" så finns det inget att åtala.

Att använda argumentet att fetma orsakar så mycket fler och farligare sjukdomar än själva operationen känns så förbannat onödigt. Det är fortfarande inte själva fetman som orsakar sjukdomarna och det finns smala människor som också har dessa sjukdomar som t ex diabetes 2, högt blodtryck och...ja, vad är det för sjukdomar man kan få av fetma??? Slitna leder, inflammationer i kroppen som i sin tur kan orsaka cancer i värsta fall men att seriöst påstå att man blir frisk av att operera bort 90% av magsäcken och den övre delen av tunntarmen där mycket av den livsnödvändiga näring vi behöver för att fungera finns, då vet jag inte om det är mig det är fel på eller någon annan?
Man blir inte fet eller sjuk av NÄRING. Du blir fet av felaktigt intagen energi, tillsatser och kemikalier som ger obalanser i hela systemet, inte bara i naturen utan även i din kropps natur. Att högutbildade läkare inte vill se detta är för mig en total gåta.

Men det är väl som Torsten säger: - Majoriteten mår ju bra efter sin operation.
Ja, vi kan väl ignorera de där 60-70 personerna som får det så illa efter överviktsoperationen att det är direkt fara för deras liv är väl okej? Det viktiga är väl att vi inte är tjocka? *ironisk*

Alternativet räknas inte ens in i diskussionen och jämförelserna kring kosten som är lchf för det finns ingen långtidsforskning på lchf enligt psykologen på övervikts-enheten på Sahlgrenska så därför är överviktskirurgi effektivare på ur ett långsiktigt perspektiv, fast det finns ju ingen långtidsforskning på det heller. Nej, fem år är inte långtidsforskning för vare sig överviktskirurgi eller lchf.
Tydligen.

Stressad kirurg!

Att Torsten Olbers är den mest stressade doktorn jag har träffat är ingen överdrift! Inte nog med att telefontiden jag fick i onsdags var felbokad den telefontid som jag fick inbokad idag på förmiddagen inte ens skedde. Vid halv två när jag var klar med mitt samtal på min nya arbetsplats (Börjar arbeta på en annan arbetsplats from den 1 december) så fick jag löftet efter att receptionen på kirurgen att han skulle ringa "om en liten stund". Kvart över tre ringde jag igen och hon jagade rätt på honom och han satt i möte och skulle ringa efter det...och då RINGDE HAN! (Då hade jag redan skickat ett mail till honom också). Att han ens hinner andas när han jobbar är ett litet mirakel tror jag. Jag "skällde" lite på honom angående hans stressnivå för vad skulle hända om han brakade ihop och blev sjukskriven själv? Han lovade att vila i helgen och jag tipsade om min förra läkare Adel, kanske vore någon att anställa till sitt kirurgteam på Sahlgrenska. Han behöver några lika duktiga kirurger till så att hans arbetsbelastning inte är lika tung.

Till vårt samtal som inte avslutades i tisdags:
Han frågade mig igen, för säkerhets skull, om jag verkligen ville bli återställd och inte få min gbp omgjord och svaret var åter ett nej, jag vill inte få min gbp omgjord, ja, jag vill bli återställd.
Han sätter mig på väntelistan för operation och kunde inte lova mig något om när denna operation kommer att ske men jag hörde mellan raderna att hans intention är att få den genomförd i vår, eller som jag tänker innan sommaren. Jag är inte förvånad om det tar längre tid.
Om jag hamnar i akut läge, p g a mina nuvarande krämpor så ska jag i det läget ringa honom för INGEN får peta på mig som inte heter Torsten eller någon av Torstens team. Så nu finns det en back-up-plan om något uppstår innan det är dags för återställningsoperationen.

Jag kommer att bli kallad till en kontraströntgen innan operationen och en gastroskopi kommer att göras när jag är sövd. (Jag glömde att prata om reparation av vagusnerven.) Det får jag ta sedan.

Hade också en fråga från min grupp: Hur många återställningar har Torsten gjort? Svaret var 8 - 10 stycken och hans närmaste kollegor har gjort 2-3 stycken också. Då frågade jag inte om hur många om-operationer han gjort när det gäller själva överviktsoperationerna. Det finns ju också: De som gör om sina gbp till sleeve eller "förfinar" sina gbp.

Så! Nu kan jag släppa det här för tillfället och bara sätta mig ner och vänta på att få ett brev på posten om vem som kommer bli min koordinator och sådant.
Smärtan och illamåendet har äntligen släppt lite. Det var världskrig i magen igår och jag fick gå på toa tre gånger på en stund och då släppte det värsta så i natt har jag sovit hela natten. Det var riktigt skönt!
På måndag drar jag till jobbet. Olbers skulle skicka mitt läkarintyg.
Två veckor kvar på mitt jobb och sedan byter jag.
Orsaken är att det uppdrag jag är anställd för är slut den sista november och jag hade ynnesten att ha en vän som fixade så att jag fått en anställning redan dagen efter. Jag kommer att få gå bredvid fram till jul för att lära mig de nya rutinerna och bli väl insatt i mina nya arbetsuppgifter så efter nyår blir det på allvar. Ska bli så roligt! Nu får vi hålla tummarna att jag slipper få så ont igen fram tills det är dags att operera tillbaka matsmältningssystemet! Ja, jag är livrädd!

Jag vet om jag tagit rätt beslut när jag vaknat från operationen och vet att magen fungerar som den ska. Det finns inga garantier för något, det är jag väldigt medveten om. Men som jag skrivit förut: Jag vill inte veta hur jag mår om jag inte gör detta för mina inre organ mår inte bra. Alls.

Tills dess jobbar jag på mitt nya jobb!
Får ut min bok!
Fortsätter njuta av mitt barnbarn!
Häpp!
Jodå, jag ska blogga också... ha ha!

Proteinbrist

Jag har vid några tillfällen tagit upp vikten av att äta bra protein för att kroppen skadas om vi äter för lite protein, för mycket fel protein etc. Är man överviktsopererad får man veta att man ska prioritera protein och de flesta äter en extra skiva skinka på mackan eller en burk kvarg om dagen...och jag har alltid tänkt att det där räcker inte. Själv har jag, sedan jag började med lchf prioriterat det animaliska proteinet i form av ägg, och protein från fisk, skaldjur ,kyckling och rött kött. Tanken på att minska mitt proteinintag med tex en köttfri måndag känns helt fel. När jag testade att köra strikt lchf första gången lade jag in allt jag åt i en app och lärde mig snabbt att jag inte skulle äta mer än max 80 gram protein och betydligt mer fett än jag dittills fått i mig.
I min jakt på bra tillskott så hittade jag ett proteintillskott på Iherb. Jag har kollat och letat förtvivlat efter ett rent proteintillskott i Sverige men det finns inte mer än det som vi köper som Gelatin här i Sverige och ja, det finns ekologiskt sådant, precis som det jag hittade på Iherb.
Jag tänkte att jag måste testa detta för att få ordning på mitt tunna hår och mina krokiga naglar och aldrig trodde jag att jag skulle uppleva detta:

Efter flera  år med mitt Karpaltunnelsyndrom i handen som inte blivit bättre ens med lchf och viktnedgång så har jag efter ca två månaders Kollagen-tillskott slutat använda min handskena på nätterna och peppar, peppar -jag har inte haft kramp i handen på flera dagar. Känseln i tummen som försvann för ett halvår sedan har sakta börjat komma tillbaka. Tummen är fortfarande lite stel och svullen men jag har INTE ont och jag har INTE kramp! Jag har dessutom inte ont i axlarna som jag haft i flera år också! Håret växer lite fortare, naglarna är fortfarande krokiga men känns lite hårdare...
Det här kommer jag fortsätta att ta!
Jag mixar ner ca fyra msk i mitt fettkaffe på morgonen men det går precis lika bra att blanda ner det i vanligt vatten. Det är helt smaklöst och löser upp sig snabbt.
Jag har aldrig haft proteinbrist enligt mina blodprover men albuminent som är just en indikation på proteinbrist ligger på 37 som ligger i den nedre gränsen.
Jag rekommenderar verkligen detta tillskott eller liknande gelatin-pulver.

Rättelser! Jag har googlat lite mer och hittade en pdf-fil om Kollagen och ett tillskott som faktiskt finns att köpa i Sverige som heter Genacol men jag kommer ändå att köpa det som jag började med från Iherb med tanke på att det svenska kostar närmare 400 kronor för en månad och det som finns i USA är hälften så dyrt. Jag kan alltså köpa två burkar med detta för samma summa.
Jag lärde mig dessutom en sak till: DET SKA TAS PÅ KVÄLLEN INNAN DU LÄGGER DIG!
Orsaken är att kroppen jobbar med att bygga upp just alla de vävnader som behöver kollagen när du sover.
Så nu får det bli min lilla kvällsdrink tillsammans med rejält med vatten.

Väntan på att doktorn ska ringa

Han ringer i morgon på förmiddagen fick jag veta igår när jag gick från mitt inte avslutade möte med Torsten...
Jag vaknade med ett ryck i morse och tänkte att jag kanske hade missat telefonsamtalet. Går upp och kollar telefonen och nej, inga missade samtal.
Sedan börjar man vänta....och vänta. När klockan var tolv hade ingen doktor ringt. Jag ringde till kirurgmottagningen strax efter två. Får veta att Torsten gått för dagen och återkommer inte förrän på fredag. Telefonbokningen var tydligen felbokad...
Ny inbokad telefontid: Fredag förmiddag.
Tror ni att han ringer då?
Mitt liv är så spännande ibland!

Jag kommer få min återställningsoperation!

Idag blev min "ödesdag" för idag fick jag äntligen träffa den store överläkaren/kirugen/gurun/överviktsoperationsguden Torsten Olbers och ja, jag lovar, jag blev typ kär i honom! Han är en så helt underbar människa. Han lyssnar på dig, han förstår dig, han tar på dig tröstande och uppmuntrande och jag kan tänka mig att många kvinnor går ut från besöken med lite gelé i knäna efter dessa möten.
Läser du detta, Torsten,så är jag rätt säker på att du skrattar lite igenkännande! Du borde ha blivit psykolog men tack gode Gud för att du blev kirurg om jag säger så! 

Vi fick sällskap av en nyanställd psykolog som heter Marcus Lageström och har arbetat i Dalarna på en enhet för överviktiga som heter Skönvikt. Här är en artikel om honom och hans arbete hittils. 

Jag var otroligt nervös och uppvarvad inför detta möte som jag väntat så länge på. Det roliga var att jag fick ett brev från Torsten igår som han skrivit efter att jag missade tiden till honom i september där det stod att han tyckte det var synd att jag missat tiden etc. Undrar om detta brev hamnade underst i högen av post på Salhgrenska eftersom jag fick det över en månad efter att det skrivits. Tur att jag fick det innan jag skulle dit idag. Där stod bland annat detta: 

Det kändes redan där som att jag redan hade fått ett ja till en operation. Frågan var väl egentligen bara vilken typ av operation? Vi gick igenom en tidslinje över mina operationer och mående sedan 1982 tills nu och som såg ut ungefär så här: 

Det fylldes på med en massa saker under denna linje också .Vi började med ringarna där det står Smärtstillande/Person/Operation. Det stod morfin från början men jag ifrågasatte det eftersom många överviktsopererade äter alla möjliga smärtstillande, inte bara morfin som inte är bra att ta då tarmfunktionerna saktar ner och kan orsaka mer problem. Jag berättade att jag inte ens tål morfin så det är inget "problem" för mig. 

Vi listade även upp mina problem..fast inte alla. Under mina två timmar med Olbers fick han iväg tre gånger, svarade i telefon vid flera tillfällen så han var inte hos mig hela tiden, inte ens när han var i rummet. Marcus försökte fylla ut denna tid med frågor och diskussioner med mig och jag kände ganska snabbt att han inte gillade mig alls och han förnekade inte att han hade problem med mina åsikter för de gick väl mer eller mindre stick i stäv med hans. Enligt honom finns det inget vetenskapligt stöd för att bantning har någon långsiktig effekt på vikten men det har överviktsoperationer.

Så när jag sitter där och stöddigt talar om att det där är fel, så var jag väl lite väl provokativ, då jag menar att överviktiga är ätstörda med matmissbruk och sockerberoende som problematik vilket inte går att operera bort. Han tyckte att detta sockerberoende är jättekonstigt eftersom alla som påstår sig vara detta aldrig går in i en affär och kommer ut med rent socker under armen utan i en massa andra versioner. Det hade aldrig en heroinist gjort. Herioinisten hade kommit ut med just rent heroin men om vi tittar på ett annat beroende som t ex alkohol så finns det ju mängder med alkoholprodukter och alla kommer inte ut med ren alkohol, right? Att socker kan komma i många olika former som i t ex kakor, pasta, bröd, godis etc var inte alls samma sak, enligt psykologen Marcus. Det enda jag kan hålla med och är det jag egentligen har sagt från start: - man orkar inte och klarar inte av att leva på kaloridieter i resten av sitt liv. Det suger för mycket, man är ständigt hungrig och humöret är lika upp och ner som blodsockret. Marcus ansåg att om han inte baserade sina kunskaper på forskning så skulle han förlora jobbet... Det kändes mer som lite pajkastning om vem som har rätt och vem som har fel och det var inte därför jag var där om jag säger så. Jag tror jag klarar mig utan denna psykolog som tyvärr är lika fast i sina tankar som vården har varit de sista fyrtio åren. Synd! 

Torsten kom tillbaka och vi tittade vidare på mina problem och hur jag upplever min kropp. Han reagerade på att jag kan kräkas upp mat vilket en gbp-opererad INTE kan göra, enligt alla regler. Han hade läst på i mina journaler och inte nog med det, han hittade mina gamla röntgenbilder då jag gjorde en kontraströntgen 2005 som visade enligt hans vana öga att jag har en väldigt smal och trång passage ut i tarmen, och i journalerna står det att min passage bara är en centimeter stor så hans åsikt är att jag levt som en gastric-banding-patient med en förkortad tarm så någon egen version på vgb och gbp och tyckte det var rent katastrofalt att jag levt med detta i över 20 år! Att ingen någon gång har gjort en gastroskopi på mig och kollat läget var också för hemskt! Så jaha? Jag har lidit i onödan enligt Torsten och så här ska jag inte ha det, det var ju helt klart! 

Han presenterade två versioner på operation och den enda var att återställa magen till en "riktig" GBP för jag har ju inte fått uppleva fördelarna och glädjen med en sådan enligt honom och det är därför jag är så negativ till operationen. Jag försökte förklara att min negativa inställning inte baseras på mina egna problem för jag kan tycka att mina problem är rätt små och ofarliga i jämförelse med andra som har en "riktig gbp". Men jag fick höra inte bara en gång utan många gånger under detta möte att de flesta/majoriteten av gbp-opererade faktiskt mår bra och inte har några problem. Detta baseras på SOS-studien och jag svarade att man nog skulle behöva göra om den där SOS-studien eftersom den är baserad på felaktiga grunder. (Faktiskt). Han sa inte emot mig men denna studie är baserad på VGB, överviktiga med diabetes och ja...jämför äpplen med päron och man finner att äpplen rullar längre än päron. 

 Jag skakade vänligt men bestämt på huvudet över detta fantastiska erbjudande och frågade hur alternativ nummer två såg ut som Torsten inte var lika entusiastisk över men förklarade att ja, då kunde man ju skippa den där lilla fickan, koppla in magsäcken och tarmbiten direkt på den nedre delen och den övre tunntarmsdelen som sitter fast i fickan skulle tas bort helt. Jag frågade varför den biten tarm inte kunde kopplas ihop med resten och fick svaret att den brukar vara för skadad...jo, jag tackar jag, den är så skadad för att gbp är så bra för kroppen? Han sa också att om jag gör en återställning så kommer jag få ha en gastrosond insatt in till min bortkopplade magsäck så att man kan se att den fungerar efter operationen och ja, det kändes logiskt. Så vi är både överens och inte överens. Torsten vill göra en gbp och jag vill göra en återställning. Hans tyngsta argument för att jag ska göra en gbp är att garanteras att inte bli fet igen och jag försökte förklara att jag inte är orolig för det eftersom jag idag har både kunskapen, verktygen och självinsikten om min problematik och jag har ju faktiskt kunna hantera detta under fem års tid så varför skulle jag inte kunna fortsätta hantera det? Det sitter ju som sagt var inte i magsäcken utan i hjärnan och ju mer näring och ju bättre matsmältningssystem jag har, desto större chans har jag också att uppnå bättre hälsa. Just nu håller jag schack på både hälsa, vikt och komplikationer. Det skulle vara så SKÖNT att slippa ha fokus på hur många hundralappar jag kan köpa tillskott för den här månaden, varför jag har ont och varför mina naglar och mitt hår ser för jävligt ut. På tal om det så nämnde jag just att min hår har börjat se bättre ut sedan jag börjat med 92% rent kollagen och fick svaret: - Ditt hår ser tjockt ut i jämförelse med andra gbp-opererade...

Det känns som kirurgen talar två språk - ett som erkänner svårigheterna och problemen som kommer med överviktskirurgin och samtidigt så ska det vara det enda som fungerar mot övervikt. Smal och flintskallig? Smal men tappat naglar och tänder? Smal men det kryper i ben och fötter p g a B12-brist och järnbrist? Smal men...nä, då tycker jag att det är okej att vara lite småtjock och må bra, ha fint glansigt hår och starka naglar. 

Vid halv tolv måste Torsten rusa ut igen och jag blir ensam med psykologen en gång till och jag känner och ser att han är rätt irriterad på mig så jag vänder fokus från själva operationen och övervikten och vi pratar om kroppsuppfattning, relationer och hur svårt det är att vara överviktig och hitta kärleken och jag tog upp hur svårt det är att vara överviktig, gå ner och se ut som en 98-åring naken då all hud som är över hänger runt en som en fin, skrynklig gardin. När klockan är tolv måste han gå för han har en annan klient (lunch) och Torsten syntes inte till. Det sista som sas var min fråga angående alla med komplikationer och som bor i andra delar av landet hur de ska göra för den specialenhet som håller på att byggas upp för komplikationsfall kommer inte kunna ta emot alla från hela landet, vilket Markus höll med om men sjukvårdslagen säger att man kan kräva att få komma till en specialist och få en andra bedömning så ingen kan bli stoppad från att få komma till Göteborg. Däremot är jag helt övertygad om att Torsten inte kan ta hand om alla. Sedan är klockan så mycket att jag blir hänvisad till receptionen och får en telefontid i morgon då jag ska be om ett sjukintyg för idag har jag varit hemma i sju dagar. Jag har ONT på samma ställe sedan ett år tillbaka men det har blivit värre och jag har mått illa av och till sedan förra veckan. Idag hade jag riktigt hemskt ont när jag kom till sjukhuset men fokus lades på operationen och Torsten var så stressad. Här har vi en man som håller på att gå in i väggen om han inte lugnar ner sig lite! 

Jag måste få ett läkarintyg så jag kan vara hemma tills detta ger sig vilket jag hoppas släpper snart (igen) för jag har haft ont i perioder under hela året men inte så här ont och inte så här ihållande med illamående och hugg. Just nu är jag mest rädd att denna smärta blir akut och jag hamnar på akutoperation - jag vill INTE bli opererad av någon annan än Torsten eller någon av de specialkirurger som finns för just min problematik. Jag hoppas verkligen att jag får en titthålsoperation för ett eller sju små hål är inget mot att öppnas från nedre delen av magen ända upp till bröstbenet som jag blev sist. 

Efter besöket gick luften ur mig och jag åkte ner till jobbet och satte mig hos chefen och grinade. Han tyckte jag skulle åka hem och ta det lugnt och jag kände att jag behövde gråta lite mer men min dotter var på väg ut så jag åkte hem. Hon kom hit med sin lille son sedan och jag fick den bästa medicinen jag kan få när jag är ledsen - min älskade lilla sonson! Hur kan man vara ledsen när man möts av ett stooort soooligt leende och glada små babyljud som verkligen talar om för mig att han är såå glad att se mig! 

Jag hoppas att jag får någon slags tid att förhålla mig till i morgon när Torsten ringer så jag vet när jag ska börja bli nervös igen liksom. Jag vill samtidigt inte gå omkring och ha ont som jag har just nu för jag vet verkligen inte vad det är. Torsten tänkte att det kan vara den bortkopplade magsäcken så vad det är vet vi inte förrän vi faktiskt kollar. Han lovade mig att jag slipper gastroskopi tills jag är sövd dessutom. Jag klarar inte den undersökningen utan att bli sövd. 

Som sagt: - Jag vill ha tillbaka så mycket av mitt matsmältningssystem som jag kan få. Torsten och Markus och alla andra som jobbar med överviktskirurgi kommer aldrig hålla med mig och i det här läget är jag dessutom totalt beroende av dem och jag är så glad, ärligt från djupet av mitt hjärta att det finns sådana eldsjälar som Torsten ändå är. Jag förstår varför han är så populär och har så bra rykte inom detta område. Jag ser fram emot att ha honom grävande i min mage men oj, så rädd jag kommer vara! 

Varför är jag så ledsen då? Jag är nog mest ledsen för att har hållit inne dessa känslor så länge och idag fick jag "ja" med dubbla budskap. Jag är glad att jag har koll på mig själv, på medicin och kunskapen som jag måste ha för att inte bara sitta där och nicka och säga ja till allt och undrar i mitt stilla sinne hur det fungerar för de som inte sitter inne med min kunskap och jag vet inte ens hälften av allt som behövs vetas, ändå. 

Ps) Min älskade sonson är det sötaste som finns och jag älskar honom så mycket! Bara så ni vet! :-)