fredag 10 april 2015

Första besöket och försöket

I onsdags var det då äntligen dags att få träffa Srdjan Kostic på Kirurgmottagningen. Jag var faktiskt nervös för jag hade lite på känn vad jag skulle få höra, även om Anna, dietisten, sa att det absolut inte var något konstigt att göra en revers (återställning av magsäcken) utan det var mest för att nästan ingen bad om att få göra det. När Srdjan kom in i undersökningsrummet hade han papper i handen och sade att Anna hade skrivit lite om mig...och jag frågade vad hon hade skrivit och han svarade att hon skrivit att jag hade höga värden av D-vitamin. Jag svarade att vi kunde skita i att prata om mina värden för det där var rent skitsnack. Jag ville prata "kirurgsnack" om återställning av min magsäck. Reaktionen kom direkt att NEJ, det var absolut ingen bra idé!
Jag blev faktiskt inte förvånad då jag innan jag pratade med Anna hade en föreställning om att jag skulle få argumentera väldigt mycket för att få denna operation genomförd. Samtidigt kände jag att jag inte riktigt fick en syl i vädret om varför jag ville ha denna operation för det enda jag fick höra var att det i princip var livsfarligt att göra en återställning för ALLA (fem) som gjort en återställning på Sahlgrenska hade fått hemska komplikationer. Jaha, och hur mådde de innan de gjorde återställningen var min fråga och fick svaret att jo, de mådde ju inte så bra innan och orsaken var smärtor. Jag har inga "smärtor" och jag har inte heller klippkort på akuten för stopp, smärtor, förträngningar etc men det ville ha inte riktigt lyssna på. Jag försökte förklara om mina kroniska pulseringar i kroppen, mina kramper och förmaksflimmer som jag lyckats slippa sedan jag började ta Egazil och han avbröt mig igen och tyckte att vi inte skulle prata om det förflutna utan framtiden. Jag kastade ur mig att han inte visste hur det känns!!! Han svarar:  - Nä, och det hoppas jag att jag aldrig behöver göra!
Jag tolkade det som att han aldrig någonsin skulle utsätta sig för en GBP...
Han sade motvilligt att han skulle ta upp mig på nästa möte med de andra kirurgerna och tyckte att samtalet var avslutat. Jag sa att jag tyckte att det inte kändes bra för jag var säker på att ha inte skulle tala FÖR mig utan emot mig och svaret jag fick var att han inte kunde avgöra detta själv utan måste prata med de andra kirurgerna och det förstår jag och har all respekt för. På vägen ut säger han att jag är en mycket vacker kvinna och liiite envis...jag svarade att nej, jag är inte lite envis, jag är MYCKET envis och kommer inte acceptera ett nej. Han lovade att höra av sig inom två veckor och sedan gick jag. I korridoren möter jag en mycket överviktig kvinna i rullstol som var absolut yngre än mig och jag tänkte att hon var där för att få ja till en operation...hon var så tung att hon inte kunde gå och det gjorde ont i mig. Hon var inte större än mig när jag opererade mig men jag kunde åtminstone gå. Orsaken till det är nog att jag faktiskt inte vägde över 150 kg mer än ett drygt år i mitt liv medan hon kanske levt med sin vikt många år. Jag vet att hade jag fortsatt att väga över 150 kilo så hade jag inte heller kunnat gå till slut. Det är tragiskt.

När jag kom ut från Sahlgrenska kände jag mig fruktansvärt nedslagen även om jag var förberedd på att få motstånd. Jag kände att det är ju MIN kropp trots allt och om han sa att han skulle tala om för mig om ALLA komplikationer som kan uppstå vid en revers så kände jag att det kanske hade varit bättre om kirurgerna talade om ALLA komplikationer som uppstår innan man gör en överviktsoperation istället så kanske inte så många hade gjort den alls.

På kvällen när jag kom hem från jobbet satte jag mig ner och skrev ett ganska långt mail till Torsten Olbers som jag ändå fått information om är bra på att lyssna. Jag kände att jag måste få min röst hörd inför det möte som jag själv inte får delta i.
Jag fick svar idag! Två dagar senare och det kändes faktiskt väldigt bra för jag vet hur många som vill ha hans tid.
Han skrev:

Hejsan Maria

Tack för mail. Jag tar med mig synpunkterna till diskussion tillsammans i teamet. Kanske det finns ngt som vi kan göra med kirurgi för att få din operation att fungera som den ska? Isf vore det väl ett klart bättre alternativ än att koppla tillbaks den, eller hur?

Bästa hälsningar
Torsten

Jag svarade:

Hej och tack för ditt svar!
Funderar på vad det är ni kan göra som kan göra att operationen fungerar som du uttrycker det. Jag är öppen för diskussion och förslag.
Jag känner dock att jag vill ha ett matsmältningssystem som fungerar helt - en återställning är ju det. Då slipper jag oron för förmaksflimmer, kramper och näringsbrister. Jag har idag verktygen för att hålla min vikt och sockerberoende. Det hade jag inte för 20 år sedan.
Det kanske finns utrymme i ditt späckade schema för ett möte med mig? Även om jag förstår att det inte finns innan teamet träffas.
Jag tror jag behöver en second opinion i detta och jag vet att du är bra på att lyssna.

Med vänlig hälsning

Ja, jag är verkligen nyfiken på vad han menar med bättre alternativ faktiskt. 
När jag kom hem låg det ett brev från Sahlgrenska med en inbokad tid hos Srdjan den 24 april. Jag har alltså redan fått en återbesökstid innan de ens haft sitt möte...

Det är inget lättvindligt beslut det här för mig heller så jag måste både tro och stå på mig samtidigt som det inte är något jag precis längtar efter att bli uppsprättad från bröstbenet och ner igen och genomgå en stor och komplicerad operation med risk för läckage, komplikationer och inflammationer men om jag jämför med hur jag upplever att jag mår idag så är ändå valet lätt. Jag har verktygen som jag inte ens visste fanns för 20 år sedan och jag vill leva med ett fungerande matsmältningssystem även om jag vet att det inte kommer fungera till 100% men om jag kan få tillbaka 80-90% så är jag nöjd. Kan man sy tillbaka den kapade vagusnerven också så kan det bli ännu bättre men det krävs det neurokirurger för att göra. Någonstans tror jag att det är just denna kapade nerv som orsakar mitt förmaksflimmer.


Fortsättning följer.