torsdag 20 juni 2013

Det är så tyst

Jag har inte orkat blogga särskilt frekvent den sista tiden och det beror på många olika saker; en del kan jag berätta om och andra inte. Har bland annat blivit utsatt för lögner, skitprat och förtal i min vardag som gjorde att jag hamnade i något slags chocktillstånd - särskilt när det kom från ett håll där jag inte ens själv visste att det fanns något otalt att hantera. Många gamla känslor kom upp till ytan som jag sedan länge trodde var bearbetat och glömt men när något händer i ens vardag som påminner om något man varit med om innan så poppar det upp och gör lika ont som det gjorde första gången.
Jag är "allergisk" mot lögner och förtal då jag är uppväxt med det, likaså med mobbing då det var min vardag under hela min skoltid men även efteråt. Som tur var hade jag människor omkring mig som både stöttade mig och även fick mig att inse det jag egentligen vet: Jag är bra som jag är. Alla reaktioner från andra beror inte på mig utan på dem själva. När någon bestämmer sig för att snacka ner någon, förtala och ljuga om en annan person så sitter det i dem själva och sällan i föremålet för det men just när man får veta det, då är det lätt att glömma det och börja tänka på vad JAG har sagt och gjort som "förtjänat" att bli utsatt för det. Alla behöver inte tycka om alla, inte ens mig, men det innebär inte att man behöver utsätta någon för skitprat, lögner och förtal, för det. Om någon retar sig på mig så får de lära sig att hantera det - det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att vara ärlig mot mig själv och andra och inte döma ut mig själv för att någon inte nödvändigtvis håller med mig eller gillar mig.
Jag föll och jag reste mig relativt snabbt igen...för att falla igen men av en helt annan orsak.
Min syster ringde förra måndagen och berättade att vår pappa (den far jag har växt upp med) hade blivit inlagd på sjukhuset med lunginflammation. Jag ringde sjukhuset på tisdagen och fick veta att det var ganska allvarligt men ändå stabilt och sjuksköterskan trodde och hoppades på att det skulle ordna sig och att han skulle bli frisk men det fanns ett problem: Han har leukemi sedan några år tillbaka (den sk ofarliga versionen) och blodcirkulationen var dålig etc.
Sedan gick det snabbt. På fredagen på väg ut från jobbet ringde min syster igen och berättade att han blivit flyttad till IVA och nersövd för behandlingen hjälpte inte för alla hans röda blodkroppar var helt borta. Hans kropp var så trött att den lilla energi som fanns kvar behövdes till behandlingen. Jag ringde IVA och fick veta mer och förstod att det var riktigt allvarligt. På vägen hem, på spårvagnen ringde jag Oliver och Samantha och båda sa att de ville åka in för det kanske var sista gången de fick se sin morfar...så vi åkte in till sjukhuset - jag och mina tre barn.
Att se sin far för första gången på sex år, nersövd med en syrgasslang i munnen var rent jobbigt. Han var varm som en kamin och svettades jättemycket.
Jag lade mina händer på honom och gav honom det enda jag kunde ge: Reiki (helande energi) och pulsen gick upp några slag och även blodtrycket men inte så mycket eller så stabilt som jag hade önskat. Jag kände hans hjärta slå och trycket i hans huvud, vilket gjorde att jag blev helt varm och röd om öronen...men samtidigt så kändes det som om det redan var försent. Det fanns ett motstånd i hans kropp och efter någon timme "hörde" jag honom säga att han ville vara ifred. Vi åkte därifrån och visste att min bror var på väg ner med sin familj från S-holm. Pappa skulle inte vara ensam.
Oron för vad som skulle hända släppte ju inte så när jag vaknade dagen därpå så var det långa samtal med brorsan, syrran och jag bestämde mig för att vänta till nästa dag med att hälsa på igen. Jag gjorde det enda jag kunde göra när huvudet var fullt av oro: Jag städade uteförrådet och hela gården. När jag var klar med det skulle jag gå och handla mat men hann inte komma så långt förrän jag fick ett sms från min bror: - Pulsen var på väg ner...
Det blev kortslutning i skallen och jag bara vände och gick hem och ringde IVA:
 - Kom, det är inte försent men kom NU.
Oliver och jag kastade oss i bilen och på 50 minuter var vi på sjukhuset.
Ungefär en timme senare var pappa död. Jag stod hela tiden vid hans sida med min bror, hans sambo och pappas fru och såg vår pappa dra sitt sista andetag...den som varit med om att en nära människa dött vet hur det känns. Det går inte att sätta ord på det - alla har olika upplevelser men det är ändå samma.
Jag skulle kunna skriva massor om vad som hände och hur jag kände, känner och tänker men det gör jag inte av hänsyn till både vår pappa och familjen.
Det blir begravning i början på juli och just nu känns det som varje dag är bara en transportsträcka till den dagen. Det är värst på kvällen och morgonen - mitt på dagen funkar det för då har jag fullt upp med jobbet men varje liten tanke och handling som påminner om honom gör ont.
I minnesrummet hade personalen på IVA lagt Lupiner i hans hopknäppta händer och denna blomma kommer jag alltid hädanefter förknippa med vår tokiga, snälla, galna, hårda pappa som vi älskade så mycket.