Jag har fått en egen LÖPSEDEL!!!

Jag är medlem i www.kostdemokrati.se 


Kostdemokrati fungerar som ett "Folkhälsouniversitet" på webben om kost, hälsa, miljö och demokrati, inkluderande "upproret mot lättprodukter".
Jag stötte på en av Kostdemokratis representanter på Andreas Eenfeldts föreläsning om Matrevolutionen i höstas och vi har en regelbunden kontakt, då han uppmärksammade mina blogginlägg om Gastric Bypass-operationen jag gjort.

Nu publiceras delar av mina blogginlägg om detta ämne på hemsidan - där de har över 130 000 träffar. Det är STORT för lilla mig!

Vill du läsa vad jag skrivit med Leif Lundberg som redigerare?
Läs här>>>>>>>>> MIN FETA HISTORIA

Min feta histora del 2

Del ett i den här historien finner ni här: Del ett

Del två kommer att handla om tiden i Lycksele:

Jag flyttade till Lycksele samma år som jag fyllde arton år. Efter ett år sökte jag in på Amu-centers Restaurang - och storhushållsutbildning. Där blev jag kompis med en tjej som berättade om sin mycket överviktiga väninna som gjort en "shunt-operation" på Lycksele Lasarett och gått ner 50 kilo och mådde sååå bra! Jag hade aldrig hört talas om att man kunde operera sig så att man kunde bli normalviktig men det lät samtidigt väldigt skrämmande. Jag vägde för mycket men att operera sig för att bli smal? Otäckt! Jag är ju livrädd för allt vad nålar, knivar och andra vassa saker så tanken på att frivilligt utsätta mig för sådant lät otäckt.
Till utbildningen hörde en hälsoundersökning och när jag ändå var på lasarettet så tog jag upp mina tankar om den här operationen med läkaren jag träffade. Han lyssnade på mig, såg mina tårar och desperation och sa att han kunde sätta upp mig i kö för denna operation, då han var en av de kirurger som utförde denna form av operation. Jag bad om att få gå i terapi under det år som väntetiden var för jag kände samtidigt att jag inte riktigt var redo för ett sådant stort steg som denna form av operation skulle innebära. Wikipedia om Tarmshunt-operation 
Men jag hade ju ett helt år på mig att bestämma mig!
Nej, det blev inte så...jag sattes i kö i november och redan i januari fick jag ett brev från lasarettet att jag var välkommen för provtagningar inför kommande operation...i februari!!! Jag hann inte med någon mental förberedelse alls!
Plötsligt låg jag på en brits och tappades på femton rör blod! Ja, jag skojar inte - det var femton! Röntgades, undersöktes och allt möjligt för att de skulle vara säkra på att jag var frisk nog att klara denna operation.

Jag i Lycksele innan operationen

Den andra februari 1982 opererades jag. Jag vägde då 142,5 kg. Sedan började helvetet.

När jag vaknade ur narkosen med stygn över hela buken kräktes jag och det var ju "normalt" för många reagerade på narkos på det viset. Skillnaden var bara att jag inte slutade kräkas. Jag frågade dagligen under två veckors tid när jag fick åka hem och fick samma svar varje gång:
- När du slutat kräkas.
En dag kräktes jag inte och fick åka hem samma dag. Glad i hågen åkte jag ut till min mamma och åt middag men hann inte ens hem förrän jag fick upp hela måltiden.

Jag tänkte att det bara var ett bakslag så jag gick upp till mig och hann bara in för att kräkas igen..och igen...och igen. Till slut orkade jag inte sitta på knä på toa utan satte mig på en stol i köket framför slasken och där satt jag i flera timmar. När jag tömt allt maginnehåll och den bruna, sura vätska som kommer efter magsaften började komma - då gick jag till akuten. (Jag bodde bara några hundra meter från Lasarettet)
Jag blev inlagd igen, med dropp och samma sak igen - Du får åka hem när du slutar kräkas.
Sedan följde några sådana här upprepningar. Åkte hem, spydde, åkte tillbaka, slutade spy (lite) och hem igen för att återigen kräkas så mycket att jag inte kunde hantera det. Läkarna visste inte vad de skulle göra med mig till slut. De började påtala att det här måste vara psykiskt och att jag hade fått anorexia. Jag blev jättearg när de sa det för jag visste mycket väl att jag INTE hade Anorexia!  Men när jag inte blivit bättre någon gång i maj så orkade jag inte längre - jag sa bara: - Skicka mig till psyk eller vart ni vill - bara jag slutar kräkas!
Någon gång i maj blev jag inlagd på psyk i Umeå. Då hade jag utvecklat ångestattacker så fort jag var tvungen att äta något och smaklökarna hade ballat ur så allt smakade dessutom papper. Jag blev behandlad som OM jag hade anorexia, vilket innebar att jag fick sällskap vid matbordet och vila med sällskap efter måltiderna för att inte kräkas upp allt igen. Det funkade absolut inte - jag hann bara ställa mig upp och fick springa in på toa och kräkas upp allt igen.
Jag fick äta psykofarmaka för första gången i mitt liv - mot ångest och depression som också skulle få illamåendet att släppa. Saken var bara den att jag aldrig mådde illa! Jag bara kräktes!
Eftersom jag var frivilligt inlagd fick jag åka hem om jag ville och eftersom jag bara hatade att vara inlagd på sjukhus överhuvudtaget så ville jag hem till Lycksele varje helg. Kravet på att få åka hem var att mina  värden var normala. Det lyckades inte så bra, jag fick tillskott av kalium och kalcium dagligen men värdena var låga hela tiden. Jag åkte hem ändå! Ibland var jag så illa däran att jag inte klarade av att stanna hemma över en helg utan fick åka in på akuten i Lycksele för att vidaretransporteras till Umeå med ambulans.

Jag har svårt att skriva om det här för dels minns jag inte allt mer än de minnesbilder som är kvar är bara fragment av provtagningar, kräkningar, ångest, tårar, smärta, viktnedgång, droppflaskor, piller och samtal.
Beroende på vilket som var värst låg jag inne på olika avdelningar också. Mådde jag fysiskt dåligt låg jag på medicin och mådde jag psykiskt dåligt men ok fysiskt, så låg jag på psyket.

På sommaren skulle psykavdelningen stängas i två veckor och jag tyckte att jag skulle åka till Ulricehamn och spendera dessa veckor hos min pappa och bror. Redan på tåget ner spydde jag mer och mer så när brorsan kom fick han nästan bära mig till bilen...jag hade även brännskador på benen, stora blåsor från fötterna till knäna men också på armarna. Varför? Ja, jag solade...ingen vätskebalans i kroppen och jag fick andra gradens brännskador. Pga någon annan brist brände det inne i fötter och ben samtidigt. Jag åkte in på Borås lasarett och fick dropp och uppmaningen om att åka tillbaka till Umeå. Jag ville ju INTE!
Till slut var jag så dålig att det inte fanns något annat att göra. Brorsan bar in mig på tåget igen...morgonen efter krälade jag ut på perrongen och satte mig på trappan framför stationshuset och fick en taxichafför att uppmärksamma mig, som körde upp mig till lasarettet.
Då hamnade jag på en medicinavdelning och jag blev snabbt sämre. Jag fick något nytt piller som skulle hjälpa mot kräkningar men som egentligen var psykofarmka - jag minns faktiskt vad den hette: HIBERNAL  Under de närmaste två veckorna spydde jag, sov, spydde, sov, spydde, bytte droppnålar, tog prover, spydde, sov osv...
Dags att byta avdelning!
Då var jag ett vandrande (gick inte mycket) lik. Fick en CENTRAL VEN KATETER i halsen för att få mer dropp i form av fett, blod, vitaminer och mineraler. Allt en människa måste ha för att inte dö, helt enkelt - och som bonus fick jag 24 timmars övervakning. Jag var aldrig ensam men samtidigt inte direkt kontaktbar. Jag tyckte bara det var irriterande att det satt en människa i mitt rum och följde efter mig till rökrummet (jag kedjerökte) och försökte "muntra upp" mig. Jag svarade knappt när de kom och bytte av varandra.
De sa att vaket berodde på att det inte fick komma in några luftbubblor i min kateter men efteråt fick jag veta att det var för att förhindra mig från att begå självmord.
Vid det laget hade jag gått ner 65 kg sedan i februari - på mindre än ett halvår.

Tappde håret så jag var tvungen att klippa mig kort.

Någonstans där inne i mitt svarta inre tänkte jag: OM jag inte blir bättre så vill jag dö men jag har inte gett upp..än..men det här är inget liv. Jag lever inte längre.

Jag tjatade dagligen på personalen att jag ville bli omplacerad till Lycksele - jag ville åtminstonde kunna se min lägenhet genom fönstret!
Jag började må lite bättre och började krypa ut ur min svarta kokong. Minns att en kompis kom och hälsade på och jag skrattade faktiskt och bad om att få pizza. Jag åt en bit och spydde inte upp den! Jag var så LYCKLIG! NU började jag känna att jag var på väg tillbaka till livet.
Läkarna såg också förbättringen och tyckte att det var okej att bli förflyttad till Lycksele.

Jag hann väl bara läggas in där så kom chefskirurgen och sa att det MÅSTE operera tillbaka min shunt så jag slutade spy för jag höll på att dö, helt enkelt. Jag blev JÄTTEARG! Jag kände ju att jag höll på att bli bättre! Men det ville de inte lyssna på. Sa bara att om jag inte gick med på det frivilligt skulle det skrivas vårdintyg och ändå genomföra operationen.
Dagen efter opererades jag igen. Vaknade ur narkosen med fruktansvärt ont och fick morfin, som jag i nästa tur fick en allergisk reaktion på....
Jag fick strikta förbud att INTE prata med de andra patienterna på avdelningen om orsaken till varför jag var där - det kunde ju OROA de andra patienterna som också gjort samma operation som jag.
Efter någon vecka fick jag faktiskt åka hem!
Minns att jag gick till Domusrestaurangen, som var stället alla mina kompisar hängde på, och beställde dagens lunch, åt så mycket jag kunde och spydde INTE!
Jag minns inte varför eller vad som hände men jag blev inlagd igen, tror det berodde på smärtor och att jag inte sov, jag minns faktiskt inte - men jag tror att jag inte sov på några dygn och det berodde inte på att jag inte var trött utan för att det kröp i mina ben och brände så mycket att jag vaknade...nattsköterskan formligen hälld i mig sömntabletter (NOZINAN) Jag sov en timme i taget. Hon var chockad och sa att hon aldrig gett så mycket sömnmedel till någon som ändå inte sov på det.
Den sista tiden på psyket hände iallafall vissa saker: Jag gav upp tanken på att jag INTE var sjuk och att jag helt enkelt bara behövde acceptera att jag var sjuk, för att bli frisk.
Det tog ungefär två månader och nästan exakt ett år efter operationsdagen, skrevs jag ut från Umeå Pyskavdelning. 65 kilo lättare och minnen som gjorde så ont att jag inte orkade minnas dem.

När jag till slut var hemkommen och friskskriven så började jag hetsäta. Jag hade ju inte ätit på ett år! Jag åt ALLT som jag saknat och det märktes också på vågen. När jag gått upp 15 kg på bara några veckor återvände jag till Lycksele lasarett och bad om hjälp att få stopp på mitt hetsätande men de sa bara:
- Ta det lugnt. Du kommer inte gå upp mer nu. Vi kan ändå inte göra något. De ville helt enkelt inte ha med mig att göra mer - jag var ju ett misslyckat exempel.
Fick ännu mer bekräftelse på det när en av tidningarna tog kontakt med mig och vill ha min historia:
En journalist intervjuade mig i två timmar och meddelade att hon bara skulle få ett medgivande av lasarettet innan publikation. Hon fick aldrig det och artikeln blev aldrig publicerad. Mitt fall skulle helt enkelt tystas ner.

Jag gick upp ALLT men det tog några år. Det tog ännu längre att återhämta sig psykiskt...om jag någonsin gjort det egentligen. Det gör fortfarande ont att tänka på det där året. Året som försvann ur mitt liv.

Del tre kommer att handla om åren fram till nästa operation.

Smågodis!

Bilden tillhör:

Inte nog med att vi stoppar i oss ca 17 kg smågodis i detta land, vi stoppar i oss mängder med skadliga ämnen i samma stund. De flesta som ser godis, tänker nog mer på socker, skadligt för tänderna och vikten. Jag har nog aldrig varit i en mataffär utan att se minst en unge stå och be, skrika, gråta och med stora ledsna hundögon peka på godis...den trötta föräldern ger upp och ungen får sitt eftertraktade godis och är glad för en stund. Föräldern suckar lite lättad för att få en andpaus i alla utbrott som deras älskade barn får...älskade barn..ja, visst älskar man sina barn? Eller?
Vi är livrädda för att våra barn ska bli sjuka, skadas, bli utsatta för olika olyckor av alla dess slag men samtidigt ger vi dem saker de kan stoppa i sina kroppar som är värre än att bryta benet, bli mobbad eller få någon allvarlig sjukdom. Men vi kanske inte är med i leken när de är vuxna och har svårt att anpassa sig i samhället, svårigheter med att få barn eller hur de mår när de blir gamla.
Innan vi gick med i EU var det röda färgämnet E129, allurarött förbjudet. Det blev tillåtet igen när vi gick med i EU. Jag minns att jag läste debattartiklar om just vilka tillsatser som vi var "tvugna" att ha i maten igen för att EU inte hade samma regler som Sverige, på den tiden.
Nu vill man förbjuda detta färgämne...i djurfoder för katt och hund!!!!
Färgämne förbjuds för djur - men inte för barn 
"Var tionde godissort innehåller azofärger men E129 är relativt sällsynt, säger Livsmedelsverket, samtidigt som det står att läsa på deras hemsida det kan ha en negativ effekt på koncentration och beteende".
Ehum?
Jaha, det kanske bara är så att mitt barn inte har DAMP, ADHD eller någon annan beteendestörning, egentligen - h*n har bara fått i sig lite för mycket tillsatser i form av färgämnen, konsververingsmedel, socker i någon form av alla som finns osv.
JAG VILL INTE VETA!!!
Barnen måste väl få något också!!!
Jag orkar inte lyssna på mitt barn när h*n skriker och gormar!
- Här får du lite godis för du har varit________________ (fyll i själv - tips på ord - snäll, duktig, sjuk..etc.)
- Jaaaa, du skaaaa få godis, det är ju ändå lördag!
- Sluta tjata, du ska få godis, bara du slutar tjata!
Eller så köper vi godis av den enkla anledningen att vi vill ha det själva och det skulle ju se så konstigt ut om vi köpte åt oss vuxna och inte barnen -det ska ju vara RÄTTVIST!
Tänk dig följande scenarion utan socker i någon form:
- Barnkalas
- Julafton, påskafton, Halloween...
- Fredags - och lördagsmys
- Längre resor
-Varma dagar
- Kalla dagar
- Skolavslutningar
- Besök på nöjesparker, festivaler, kulturarrangemang osv..

HUR SKA DET GÅ TILL???? Det är ju OMÖJLIGT!!!

" När WHO 2001 pekade ut sockret som den enskilda största faktorn bakom fetma, cancer, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, fick det omedelbart effekt i sjunkande godisförsäljning i våra grannländer. Medan svensken fortsatte sin konsumtion, i stort sett obekymrat."

Varför är vi så sockerberoende i detta land??? 

"Socker och sötsaker är kopplat till trivsamt umgänge, gemenskap och att visa varandra uppskattning. Dessutom är det generationsöverskridande. Då är det svårt att konkurrera med fullkornsbröd och morötter."

Om vi då tänker på allt spannmål som vi äter i form av flingor, bröd, kakor, välling, tillsatser i alla hel - och halvfabrikat så kanske summan av allt är rätt logiskt: Vi börjar dagen "nyttigt" men inser inte själva att det är lika mycket socker i fullkornsbrödet som det är i smågodiset. När TVÅ skivor bröd är ungefär lika mycket socker för hjärnan som två matskedar rent socker, då har vi redan vid frukostbordet grundat med sockersuget som fortsätter genom hela dagen. Hur många små barn börjar inte dagen med en flaska Välling? De äldre barnen, dessutom med fullkornsvälling! Magen är stinn, hjärnan vill ha mer och insulinet är på topp för att sjunka dramatiskt, vilket gör att barnet vill ha MER! 

JAG VILL INTE VETA!!!! 

JO! DU MÅSTE! Det är dig och framför allt DITT/DINA barn som jag tänker på. Jag kan seriöst säga att jag får ren ångest när jag tänker på all "skit" jag gett mina barn. Jag kan inte vända ryggen till åt det längre, eller blunda och hoppas på ett mirakel - att de klarar sig ändå. Lika självklart som jag förklarar för mina barn att man inte går över gatan, utan att se sig om eller att knark, alkohol och cigaretter skadar, solen är stark, huggormar, fästingar och vissa växter är giftiga, spisen är varm osv - lika självklart är det att både visa och informera om den kemiska cocktail vi utsätts för dagligen i vårt dagliga liv och hem. 

Jag plockar bort sak för sak i mitt hem och byter ut. Jag kan inte byta ut allt men en sak mindre är ett steg i rätt riktning. Jag vet att mina barn är fyllda av kemiska tillsatser som de fått från ALLT i deras tillvaro - leksaker, maten, hemmet, hygienprodukter, luften, skolan, kompisar osv - jag kan inte skydda dem om jag inte flyttar ut i ett trähus, långt från allt och lever 100% naturligt. Men jag vill ändå VETA! 

Jag säger nej till mycket idag och av någon konstig anledning protesterar inte mina barn särskilt mycket eller ofta när jag förklarar varför. De blir lite "suckiga" och säger: - Mamma, inte mer nu, finns det INGET som är bra omkring oss? Varför blir vi utsatta för allt det här farliga? Men med den kunskapen de får kan de ändå försöka välja bort saker i deras framtid, kämpa för att få leva mer naturligt och kanske även undvika att utsätta sina framtida barn för det som jag utsatts för och utsätter mina barn för. 

JAG VILL KUNNA VÄLJA! 

Jag väljer inte majonäsen i plasttuben - jag köper i glasburk eller ännu bättre, gör min egen. 

Jag har kastat plasttandborstarna och köpt bambutandborstar. 

Jag har kastat flourtandkrämen och köpt utan flour. 

Jag byter sakta ut varje plastburk jag har mot burkar i stålfritt och glas. 

Jag har kastat alla platsverktyg som man använder i matlagning och bytt dem mot trä - och metallredskap. 

Jag tänker sluta med plastfolie och använda alluminiumfolie istället. 

Men det finns vissa saker som i princip är omöjliga att ta bort eller byta ut:

Förpackningarna som vi köper vår mat i - köttet, osten, skinkan osv. När såg jag sist en köttbit som inte var förpackad i plast? Man kan gå till charken men även deras råvaror fraktas i plastförpackningar. 

Plastskalen på moiblerna, kablarna och all annan teknik...? 

Våga vägra kvitton? Jo, men hur ska jag spara dem då? 

Ja, det är omöjligt. Det här ligger på politikernivå - men vi KAN påverka politiker! 

Låt våra framtida generationer slippa! 

Källor: Socialstyrelsens Folkhälsorapport från 2009. Statistiska Centralbyråns Statistikdatabas. Internationella branschorganisationen för godis- choklad och konfektindustrin, Caobisco, Expressen, Aftonbladet. 

Länkar till artiklar jag läst:

AFTONBLADET

EXPRESSEN

SVENSKA DAGBLADET

Varför går du inte ner mer/fortare/alls?

Det finns LCHF-blogg som är väldigt bra, utnämnd till årets hälsoblogg som heter 56kilo 
I denna blogg fann jag följande inlägg som på ett lättförklarat sätt berättar om varför många, framför allt kvinnor inte går ner lika fort som männen när de väljer LCHF:

 http://56kilo.alltforforaldrar.se/varfor-gar-jag-inte-ner-i-vikt-med-lchf/comment-page-2/#comment-62143  


Även Anna Hallén skriver om samma problematik: http://www.annahallen.se/fick-en-fraga


Jag rekommenderar ALLA att läsa dessa inlägg!

Tre mål mat om dagen?

"Man ska äta lite och ofta" - "Man ska äta tre mål mat om dagen" - "Mellanmål är också viktigt"

Ha ha ha ha ha ha!

Funkar INTE när man är Gastric by pass-opererad. Jag försökte idag! 

Frukost: 2 stekta ägg, en skiva skinka, en liten tomat, några ostskivor. Blev så mätt att det slog ut all min energi i flera timmar. (Kallas dumping på Gastric-by-pass-språk) Hade ju tänkt gå ut och handla på förmiddagen men det blev inte förrän vid tvåtiden. Jag gick upp vid halv tio i morse. 

Vid sextiden åt jag resterna från igår: Färsk vitkål med currysås och kycklingfilé. Mätt men inte utslagen. Vid nio gick jag ut på min power-walk, ca fem km under en timme med stavar. 

När jag kom hem försökte jag få i mig lite jordgubbar med yoghurt. Fick inte i mig allt faktiskt för känslorna av dumping och proppmätt kom ganska snabbt. Nu dunkar det i hela mig. Ja, jag "svälter" - något man INTE ska när man äter enligt LCHF men för mig är det fysiskt omöjligt att äta mer. Så är det att leva med Gastric by pass. 

Gastric Banding

Får ett mail från en vän som funderar på att göra en operation för att få stopp på sin övervikt. Hon är LCHF:are men lyckas ändå inte riktigt.
Frågar mig vad jag tycker om denna form av operation och jag blir mörkrädd!
Googlar lite över denna form av operation och hittar följande tråd på ett forum:
Terapisnack
Ser kommande kommentarer:
"Gick upp i vikt ändå"
"Bandet flyttade på sig"
"Maten fastnar"
"Ingen eftervård"
"sluta med dricka och socker"
"små portioner"
"kunde inte äta, kräktes upp allt..."
"matmissbrukare faller tillbaka på ett eller annat sätt..."
"snodden åkte upp och växte fast..."
Man blir ännu mer ledsen när man hittar bloggar som berättar om helvetet att leva med Gastric banding:
BLOGG om Gastric banding

SLUTA STYMPA ERA KROPPAR!!!!
Man kan INTE operera bort matmissbruk!
När man opererar sin mage för att äta mindre så går ju kroppen in i samma status som SVÄLT!
Minns hur det känns att svälta sig!
Kaloridieter, fasta, dricka shakes för att minska i vikt =
sur, trött, ledsen, hungrig, sugen, deprimerad.

SAMMA KÄNSLA!

DET FINNS INGA GENVÄGAR!!!!

Det närmaste genväg jag kommit under HELA mitt liv är:
LCHF

Det räddade mitt liv!

Vältränad och tjock

Jag började gå upp dramatiskt i vikt efter tio års ålder. Orsaken är nog inte en utan många: mobbing, hemförhållanden, sockermissbruk och pubertet. Jag gick upp ca 10-15 kg/ år from den åldern. När jag var elva så kom det en lapp i brevlådan om att simma och jag tänkte att det där kanske är något som kan göra att jag får stopp på min viktökning. Jag började tävlingssimma och minns att de första passen mest gick ut på att lära sig att simma de olika simsätten. När man väl fått kläm på det så simmade man mer och mer för varje pass. Vi tränade fem gånger i veckan och simmade mellan 2000 - 7000 meter/träning, beroende på hur länge vi simmat. Man klättrade rätt snabbt upp i de olika träningsgrupperna. På det tävlade vi och tränade styrketräning. Utanför tävlingssimmningen, var det gympa i skolan och tillval jazzdans, cyklade och promenerade varje dag. Det var ca en km till platsen där vår skoltaxi hämtade oss så minst två km om dagen i bara ren förflyttning fysiskt. Fanns inga föräldrar som körde oss till skolan, inte. Så ja, jag rörde på mig!
Ändå gick jag upp 10-15 kg/ år...det räcker inte med att röra på sig! På 70-talet fanns det ändå inte ens i närheten så mycket snabbmat och tillsatser i maten som idag. Men det fanns mycket bröd, kakor och bakverk. Jag åt detta dagligen och mycket socker i te, filmjölk osv. Jag missbrukade och tröståt och simmade, simmade, simmade..jag var otroligt vältränad.
Minns ett tillfälle i åttan då vår gympalärare ville att vi skulle göra ett konditionstest: vilket innebar att springa runt, runt i gympasalen och uppför trappor och ner osv. Jag flåsade som en tok, högröd i ansiktet och helt slut och räknade pulsslagen och kom till 92 i puls. Min gympalärare tittade skeptiskt på mig och trodde mig inte. Hon tog min puls igen och den var nere på 90... enbart en person i klassen hade lägre puls än mig - en normalviktig elitgymnast. Hennes puls var på 88. Så ja, jag var otroligt vältränad men jag vägde omkring 100 kg som tonåring.
DET RÄCKER INTE MED ATT TRÄNA!
När jag ser filmklippen och bilderna på följande sida så skriker det i min skalle:
Träning ute i skog och mark så ser jag bara två tjejer som sliter som djur och gör det för att gå ner i vikt men jag har sett den ena kvinnan i ett år nu - hon tränar som en elitidrottare och kan påstå utan att veta att det här är en träningsmissbrukare men har hon gått ner något i vikt det senaste året? Nej, inte vad jag kan se...
Undrar varför?
Jag vet vad som krävs - matomläggning.
Nej, inte minska på fettet - det gjorde jag ju själv i flera, flera år - även då när jag simtränade - det var ju då alla light - och nyckelhål dök upp. Jag gick på 1000 kalorier i perioder utan att något nämnvärt resultat.

Nu har jag gått ner ca 35 kg utan någon nämnvärd träning - dags att öka min fysiska aktivitet. Mina powerwalks med stavar hjälper mig och jag märker redan efter en vecka att mitt flås och min ork har ökat.
Men vad säger man till kvinnan som släpar däck i skogen och inte märker något på vågen?
Att det inte räcker, kanske?
Risken för förslitningsskador är överhängande. Släpa däck i skogen? Köpa smågodis på fredagen för att man varit så duktig med träningen hela veckan? Köpa det där extra goda brödet och göra mumsiga mackor för att man slitit hund hela veckan...
Ja, visst - bättre med en vältränad tjockis än en otränad smalis utan muskler men vill man gå ner i vikt, då räcker det inte!
Vad händer när en vältränad tjockis skadar sig och inte KAN träna på tre månader?
Det finns många olika former av missbruk: Även träningsmissbruk.