fredag 8 juni 2012

Min feta histora del 2

Del ett i den här historien finner ni här: Del ett

Del två kommer att handla om tiden i Lycksele:
Jag flyttade till Lycksele samma år som jag fyllde arton år. Efter ett år sökte jag in på Amu-centers Restaurang - och storhushållsutbildning. Där blev jag kompis med en tjej som berättade om sin mycket överviktiga väninna som gjort en "shunt-operation" på Lycksele Lasarett och gått ner 50 kilo och mådde sååå bra! Jag hade aldrig hört talas om att man kunde operera sig så att man kunde bli normalviktig men det lät samtidigt väldigt skrämmande. Jag vägde för mycket men att operera sig för att bli smal? Otäckt! Jag är ju livrädd för allt vad nålar, knivar och andra vassa saker så tanken på att frivilligt utsätta mig för sådant lät otäckt.
Till utbildningen hörde en hälsoundersökning och när jag ändå var på lasarettet så tog jag upp mina tankar om den här operationen med läkaren jag träffade. Han lyssnade på mig, såg mina tårar och desperation och sa att han kunde sätta upp mig i kö för denna operation, då han var en av de kirurger som utförde denna form av operation. Jag bad om att få gå i terapi under det år som väntetiden var för jag kände samtidigt att jag inte riktigt var redo för ett sådant stort steg som denna form av operation skulle innebära. Wikipedia om Tarmshunt-operation 
Men jag hade ju ett helt år på mig att bestämma mig!
Nej, det blev inte så...jag sattes i kö i november och redan i januari fick jag ett brev från lasarettet att jag var välkommen för provtagningar inför kommande operation...i februari!!! Jag hann inte med någon mental förberedelse alls!
Plötsligt låg jag på en brits och tappades på femton rör blod! Ja, jag skojar inte - det var femton! Röntgades, undersöktes och allt möjligt för att de skulle vara säkra på att jag var frisk nog att klara denna operation.

Jag i Lycksele innan operationen
Den andra februari 1982 opererades jag. Jag vägde då 142,5 kg. Sedan började helvetet.

När jag vaknade ur narkosen med stygn över hela buken kräktes jag och det var ju "normalt" för många reagerade på narkos på det viset. Skillnaden var bara att jag inte slutade kräkas. Jag frågade dagligen under två veckors tid när jag fick åka hem och fick samma svar varje gång:
- När du slutat kräkas.
En dag kräktes jag inte och fick åka hem samma dag. Glad i hågen åkte jag ut till min mamma och åt middag men hann inte ens hem förrän jag fick upp hela måltiden.

Jag tänkte att det bara var ett bakslag så jag gick upp till mig och hann bara in för att kräkas igen..och igen...och igen. Till slut orkade jag inte sitta på knä på toa utan satte mig på en stol i köket framför slasken och där satt jag i flera timmar. När jag tömt allt maginnehåll och den bruna, sura vätska som kommer efter magsaften började komma - då gick jag till akuten. (Jag bodde bara några hundra meter från Lasarettet)
Jag blev inlagd igen, med dropp och samma sak igen - Du får åka hem när du slutar kräkas.
Sedan följde några sådana här upprepningar. Åkte hem, spydde, åkte tillbaka, slutade spy (lite) och hem igen för att återigen kräkas så mycket att jag inte kunde hantera det. Läkarna visste inte vad de skulle göra med mig till slut. De började påtala att det här måste vara psykiskt och att jag hade fått anorexia. Jag blev jättearg när de sa det för jag visste mycket väl att jag INTE hade Anorexia!  Men när jag inte blivit bättre någon gång i maj så orkade jag inte längre - jag sa bara: - Skicka mig till psyk eller vart ni vill - bara jag slutar kräkas!
Någon gång i maj blev jag inlagd på psyk i Umeå. Då hade jag utvecklat ångestattacker så fort jag var tvungen att äta något och smaklökarna hade ballat ur så allt smakade dessutom papper. Jag blev behandlad som OM jag hade anorexia, vilket innebar att jag fick sällskap vid matbordet och vila med sällskap efter måltiderna för att inte kräkas upp allt igen. Det funkade absolut inte - jag hann bara ställa mig upp och fick springa in på toa och kräkas upp allt igen.
Jag fick äta psykofarmaka för första gången i mitt liv - mot ångest och depression som också skulle få illamåendet att släppa. Saken var bara den att jag aldrig mådde illa! Jag bara kräktes!
Eftersom jag var frivilligt inlagd fick jag åka hem om jag ville och eftersom jag bara hatade att vara inlagd på sjukhus överhuvudtaget så ville jag hem till Lycksele varje helg. Kravet på att få åka hem var att mina  värden var normala. Det lyckades inte så bra, jag fick tillskott av kalium och kalcium dagligen men värdena var låga hela tiden. Jag åkte hem ändå! Ibland var jag så illa däran att jag inte klarade av att stanna hemma över en helg utan fick åka in på akuten i Lycksele för att vidaretransporteras till Umeå med ambulans.

Jag har svårt att skriva om det här för dels minns jag inte allt mer än de minnesbilder som är kvar är bara fragment av provtagningar, kräkningar, ångest, tårar, smärta, viktnedgång, droppflaskor, piller och samtal.
Beroende på vilket som var värst låg jag inne på olika avdelningar också. Mådde jag fysiskt dåligt låg jag på medicin och mådde jag psykiskt dåligt men ok fysiskt, så låg jag på psyket.

På sommaren skulle psykavdelningen stängas i två veckor och jag tyckte att jag skulle åka till Ulricehamn och spendera dessa veckor hos min pappa och bror. Redan på tåget ner spydde jag mer och mer så när brorsan kom fick han nästan bära mig till bilen...jag hade även brännskador på benen, stora blåsor från fötterna till knäna men också på armarna. Varför? Ja, jag solade...ingen vätskebalans i kroppen och jag fick andra gradens brännskador. Pga någon annan brist brände det inne i fötter och ben samtidigt. Jag åkte in på Borås lasarett och fick dropp och uppmaningen om att åka tillbaka till Umeå. Jag ville ju INTE!
Till slut var jag så dålig att det inte fanns något annat att göra. Brorsan bar in mig på tåget igen...morgonen efter krälade jag ut på perrongen och satte mig på trappan framför stationshuset och fick en taxichafför att uppmärksamma mig, som körde upp mig till lasarettet.
Då hamnade jag på en medicinavdelning och jag blev snabbt sämre. Jag fick något nytt piller som skulle hjälpa mot kräkningar men som egentligen var psykofarmka - jag minns faktiskt vad den hette: HIBERNAL  Under de närmaste två veckorna spydde jag, sov, spydde, sov, spydde, bytte droppnålar, tog prover, spydde, sov osv...
Dags att byta avdelning!
Då var jag ett vandrande (gick inte mycket) lik. Fick en CENTRAL VEN KATETER i halsen för att få mer dropp i form av fett, blod, vitaminer och mineraler. Allt en människa måste ha för att inte dö, helt enkelt - och som bonus fick jag 24 timmars övervakning. Jag var aldrig ensam men samtidigt inte direkt kontaktbar. Jag tyckte bara det var irriterande att det satt en människa i mitt rum och följde efter mig till rökrummet (jag kedjerökte) och försökte "muntra upp" mig. Jag svarade knappt när de kom och bytte av varandra.
De sa att vaket berodde på att det inte fick komma in några luftbubblor i min kateter men efteråt fick jag veta att det var för att förhindra mig från att begå självmord.
Vid det laget hade jag gått ner 65 kg sedan i februari - på mindre än ett halvår.
Tappde håret så jag var tvungen att klippa mig kort.
Någonstans där inne i mitt svarta inre tänkte jag: OM jag inte blir bättre så vill jag dö men jag har inte gett upp..än..men det här är inget liv. Jag lever inte längre.

Jag tjatade dagligen på personalen att jag ville bli omplacerad till Lycksele - jag ville åtminstonde kunna se min lägenhet genom fönstret!
Jag började må lite bättre och började krypa ut ur min svarta kokong. Minns att en kompis kom och hälsade på och jag skrattade faktiskt och bad om att få pizza. Jag åt en bit och spydde inte upp den! Jag var så LYCKLIG! NU började jag känna att jag var på väg tillbaka till livet.
Läkarna såg också förbättringen och tyckte att det var okej att bli förflyttad till Lycksele.

Jag hann väl bara läggas in där så kom chefskirurgen och sa att det MÅSTE operera tillbaka min shunt så jag slutade spy för jag höll på att dö, helt enkelt. Jag blev JÄTTEARG! Jag kände ju att jag höll på att bli bättre! Men det ville de inte lyssna på. Sa bara att om jag inte gick med på det frivilligt skulle det skrivas vårdintyg och ändå genomföra operationen.
Dagen efter opererades jag igen. Vaknade ur narkosen med fruktansvärt ont och fick morfin, som jag i nästa tur fick en allergisk reaktion på....
Jag fick strikta förbud att INTE prata med de andra patienterna på avdelningen om orsaken till varför jag var där - det kunde ju OROA de andra patienterna som också gjort samma operation som jag.
Efter någon vecka fick jag faktiskt åka hem!
Minns att jag gick till Domusrestaurangen, som var stället alla mina kompisar hängde på, och beställde dagens lunch, åt så mycket jag kunde och spydde INTE!
Jag minns inte varför eller vad som hände men jag blev inlagd igen, tror det berodde på smärtor och att jag inte sov, jag minns faktiskt inte - men jag tror att jag inte sov på några dygn och det berodde inte på att jag inte var trött utan för att det kröp i mina ben och brände så mycket att jag vaknade...nattsköterskan formligen hälld i mig sömntabletter (NOZINAN) Jag sov en timme i taget. Hon var chockad och sa att hon aldrig gett så mycket sömnmedel till någon som ändå inte sov på det.
Den sista tiden på psyket hände iallafall vissa saker: Jag gav upp tanken på att jag INTE var sjuk och att jag helt enkelt bara behövde acceptera att jag var sjuk, för att bli frisk.
Det tog ungefär två månader och nästan exakt ett år efter operationsdagen, skrevs jag ut från Umeå Pyskavdelning. 65 kilo lättare och minnen som gjorde så ont att jag inte orkade minnas dem.

När jag till slut var hemkommen och friskskriven så började jag hetsäta. Jag hade ju inte ätit på ett år! Jag åt ALLT som jag saknat och det märktes också på vågen. När jag gått upp 15 kg på bara några veckor återvände jag till Lycksele lasarett och bad om hjälp att få stopp på mitt hetsätande men de sa bara:
- Ta det lugnt. Du kommer inte gå upp mer nu. Vi kan ändå inte göra något. De ville helt enkelt inte ha med mig att göra mer - jag var ju ett misslyckat exempel.
Fick ännu mer bekräftelse på det när en av tidningarna tog kontakt med mig och vill ha min historia:
En journalist intervjuade mig i två timmar och meddelade att hon bara skulle få ett medgivande av lasarettet innan publikation. Hon fick aldrig det och artikeln blev aldrig publicerad. Mitt fall skulle helt enkelt tystas ner.

Jag gick upp ALLT men det tog några år. Det tog ännu längre att återhämta sig psykiskt...om jag någonsin gjort det egentligen. Det gör fortfarande ont att tänka på det där året. Året som försvann ur mitt liv.

Del tre kommer att handla om åren fram till nästa operation.