Gör en lunchsoppa på en halvtimme som räcker hela veckan? Låter som en bra grej, eller hur?
Den kan du hälla i en termos eller glasburk som du tar med till skolan/jobbet och du får både en näringsrik och god lunch.
Ingredienser:
En stor påse fryst Broccoli eller Blomkål (eller båda två)
En bit blåmögelost eller liknande fet ost som du gillar.
En liten burk creme fraiche.
Smör
Salt, peppar och en grönsaksbuljongtärning.
Vill du öka nyttigheterna så kan du även ha i gurkmeja.
Koka kålen i en stor gryta med vatten och salt. När kålen är kokt häller du av hälften av vattnet ungefär.
Ställ grytan åt sidan och ha i resten av ingredienserna:
Osten, creme fraiche, smöret, buljong, peppar och salt men var lite försiktig med saltet så det inte blir för salt om du använder blåmögelost som är salt i sig. Smaka dig fram.
Mixa ihop allt med en stavmixer och låt det koka upp en gång snabbt.
Klart!
Häller du soppan i plastburkar, låt soppan svalna först annars frigör du kemikalierna i plasten. Samma om du värmer på jobbet - häll över det i en skål eller stor mugg.
Varianterna på denna soppa beror lite på vad jag är sugen på eller vad jag har hemma.
Idag hade jag inte så mycket blåmögelost hemma så jag drog i lite philadelphiaost också.
Glöm inte den där rejäla klicken smör!
Vill du ha en matigare soppa?
Koka ägg och ät med eller någon god, köttrik korv, gravad lax eller vad du nu gillar.
Du får ungefär tre liter soppa på det här receptet.
Min soppa är väldigt gul för att jag har i en matsked gurkmeja också!
Hittade ett amerikanskt recept på en low-carb-sida. Dessa pannkakor kallas creeme chees pancakes.
Jag blev supersugen för enklare recept kan man nog inte hitta.
Det som behövs är ägg, Philadelphiaost och ev. smaksättning.
Ingen husk!
Inget bök!
Inget som bränner vid!
Grundrecept:
2 ägg
2 msk Philadelphiaost
Valfri smaksättning:
Sötning, vaniljpulver, kanel, kardemumma eller vad du nu gillar - eller inget alls!
Jag gjorde dubbel sats för jag var hungrig efter jobbet.
Knäck ägg i en hög kanna som du kan använda stavmixern till och lägg i osten och den smaksättning du vill ha.
Jag tog 1 tsk vaniljpulver, en tsk Sukrin och lite kanel.
Stek i smör på medelhög värme.
De ser verkligen ut som pannkakor och japp, de smakar som pannkakor! De beter sig exakt som vanliga pannkakor! Smeten är ju löjligt tunn men så fort den hamnar i stekpannan så ser man hur smeten håller ihop och blir så där lagom tjock.
Skillnaden på detta recept och andra är just att man slipper fiberhusken som för mig bara gör att pannkakorna bränner vid om jag använder smör plus att min gbp-mage gärna sväller upp när jag använder husk.
Jag hällde på lite frusna blåbär mellan pannkakorna och sedan åt jag med smör!
I söndags kom min sons kompis hit. Han som skulle ha kommit i början av sommaren med sin mor. Nu blev det lite mer "bråttom" då han varit på sjukhuset och samtalat med någon läkare där ihop med sin mor. Samtalet gick tydligen ut på att han skulle leva på flytande i sju veckor för att sedan kunna operera sig. Vad jag förstår så sa han inte mycket under detta möte och inte heller något ordentligt samtal om orsakerna till hans övervikt och vad man kan göra istället för att operera sig.
SKANDAL!!!!
Ja, jag blev i grunden så arg när jag hörde vad han berättade om detta möte. Ingen frågade vad han ville alls!!! Där bestäms det över huvudet på en intelligent och känslig, ung man!
Jag sa att det enda de såg var hans yttre skal på hans kropp men ingen refererade till hans intelligens, känslor och faktiskt...inre organ! De har tagit en massa prover men svaren har inte kommit och ändå anser de att han ska operera sig. Jag förklarade att hans övervikt, precis som min är en symptom på att vi inte tål socker och kolhydrater så bra och det innebär inte att vi är sjuka inne i kroppen. Det finns många smala som vräker i sig socker och snabba kolhydrater men ändå betraktas som friska och blir inte alls bemötta på samma sätt som när man är överviktig.
Han tog upp själv att han börjat med lchf igen och vi kom in på adekvat kunskap kring kosten, vad den gör med oss och vad sockret gör med oss också. Han frågade mycket och jag berättade mycket, både om mig själv och mitt sockerberoende och om lchf som hjälpt mig. Vi pratade om hans familj, hans framtidsplaner, skolan, kompisar och allt det där som faktiskt är viktigare än just övervikten.
Jag berättade att jag vägde över hundra kilo när jag var i hans ålder och gått igenom både viktnedgång, operationer och viktuppgång under hela mitt liv utan att få diabetes eller någon annan sjukdom - det enda var min övervikt som orsakade mig svårigheter i livet. Jag var 47 år när jag förstod hur min övervikt var synonymt med kolhydraterna och sockret. Han är sexton och jag är ganska säker på att han inte kommer dö i någon överviktsrelaterad sjukdom i första taget. Varför denna stress? Han kommer inte dö förrän han är vuxen på grund av sin vikt! Nej, det är INTE kul att vara tjock och känna sig utsatt i alla sammanhang just för att man ÄR det men man överlever faktiskt. Han har en bra grundkondition, röker inte eller dricker alkohol etc.
Men som sagt - han hade redan börjat med någon form av lchf och hans mamma var med på tåget. Jag fick bara hjälpa till lite med att ge honom lite mer kunskap och råd omkring kosten. Hans leenden när vi pratade om vad han gillade, vad man kan byta ut sockret mot etc var härligt att se. Fyra timmar senare lämnade en taggad 16-åring mitt hem och vi hade bytt mobilnummer med varandra och addat varandra på Facebook.
Dagen efter tänkte jag att det saknades en sak:
En grupp för ungdomar som kämpar med vikten och som känner igen sig i varandra kring vikten och alla oförstående vuxna människor omkring dem - inklusive läkare och skolsköterskor!
Nu finns den!
Jag och två till är de enda vuxna i gruppen. En addictionterapeut, jag och min väninna som jobbar som lärare, äter LCHF och är en underbar person...det kan räcka! :)
Edward Mason är den man som "uppfann" överviktsoperationen och kallas även "fadern av fetmakirurgi," Mason började utföra gastric bypass operationer för viktminskning 1966 som en följd av hans arbete med kirurgisk behandling av sår och magcancer. Läkare hade observerat att patienter som behandlas för dessa sjukdomar med avlägsnande av den sjuka delen av magsäcken haft svårt att behålla sin vikt. Det gav Mason idén.
"Jag tog den icke önskvärda effekten av gastric resektion, som var viktminskning, och använde den för en önskvärd effekt, att behandla fetma", sade han. Från bara ett fåtal patienter, fick Mason snart uppmärksamhet både från personer vars aptit utsatte sin hälsa för allvarliga risker och deras läkare.
Framgångshistorier - män och kvinnor som tappade mycket av sin övervikt och återtog kontrollen över sitt ätande - började dyka upp i tidningar runt Iowa och nationen.
Mason har sedan dess blivit en passionerad förespråkare för vertikal bandad gastroplasty (VBG), som han började utföra 1980. Han pekade på enkelheten i denna form av operation och det faktum att det begränsar födointaget men inte på annat sätt ändrar den normala matsmältningsfunktione och fick Mason att godkänna VBG som kirurgisk behandling för fetma.
Förutom sin roll i utvecklingen av VBG, var Mason avgörande för upprättandet av det amerikanska sällskapet för Bariatric Surgery och Internationella Bariatric Surgery Registry. Registret, som Mason fortsätter att styra, har en databas med mer än 30.000 patienter. Genom detta har kollegor noterat hans orubbliga engagemang för patienterna och kvalitetssäkringen. Mason övriga kirurgiska intressen var bisköldkörtelsjukdom och hyperparatyroidism; vätske - och elektrolytbalansen i kirurgi; och behandling av jättebråck. Han var bland de tidiga användarna av datorteknik för att bearbeta data, medförfattare till boken Informationssystem inom medicin 1964. Mason utlöste även 1983 i Iowas Högsta domstol ett beslut när han gjorde motstånd för att bli kallad som expertvittne för ett medicinskt felbehandlingsfall - domstolen biföll hans rätt att inte vittna.
Han är fortfarande aktiv som föreläsare men vad jag förstår så är han inte så aktiv längre p g a sin ålder. Han kommer föreläsa på "Obesity week" i november i år i USA.
Så här gör man reklam för denna så kallade vecka för alla som är inblandade i övervikt och kirurgi och det enda jag kan känna är att det här är business as usual...
Bitten Jonsson hade lagt ut denna bild på sin sida som väckte min nyfikenhet:
Så jag sökte efter artikeln som citatet kommer ifrån och här är min översättning av denna artikel, som är skriven 1999 av Edward Mason:
Min kirurgkollega och jag jämförde anteckningar om vår egen viktminskning efter operation. Han hade en fem kranskärlsbypass och jag hade min sigmoid kolon och gallblåsan borttagen. Dessa var båda "gammaldags" öppen kirurgi, med den vanliga kirurgiskt traumat. Vi gick ner i vikt efter operationen. Det har gått över ett år nu och ingen av oss är tillbaka till vår preoperativa vikt. Ingen av oss skulle rekommendera detta i syfte att viktkontroll, och inte heller tror vi att den metaboliska reaktionen rekommenderas.
Varje år ökar morbid fetma och de som söker obesitaskirurgi är tyngre. Tarm bypass ansågs vara den föredragna kirurgiska behandlingen från början. Sedan blev gastric bypass. Sedan 1980 har jag förespråkat vertikal bandad gastroplasty.
I Europa är justerbar gastric band nu mycket populärt. FDA-godkännande krävs innan det kan marknadsförs i USA jag nyligen bedömt införlivandet av terminal ileum till tolvfingertarmen som ger tarmhormonet GLP-1, som hjälper bukspottskörteln att frige insulin efter en måltid.(GLP-1) när glukos är ints.1 Även känd som "ileal-broms hormon", GLP-1 saktar ner eller stoppar tömning av magsäcken och saktar rörligheten av tunntarmen.
Det ger också alla de effekter man kan önska för behandling av typ-2 diabetes. Ileal införlivande behöver formella studier på människor innan den kan rekommenderas dock. Vid ASBS- mötet i juni 1999 var det diskussion kring forskning om en implanterad elektrisk stimulator för att stimulera magen. Nyligen var det nyheter inom forskningen där stimulering av vagusnerven i nacken fick deprimerade patienter att skratta och gå ner i vikt.
Överviktskirurgin har fortfarande inte tillräckliga data från tillräckligt många patienter med olika förfaranden att säga vilken operation som är bäst. Jag är oroad över målen för kirurger och patienter och graden av intresse för vad som verkligen händer i kroppen efter förändringar i anatomin. Jag är bekymrad över att man fokuserar på det ytliga och resultaten från det första året och med bristande oro för hur livet kommer att påverkas när patienterna är 10 och 20 år äldre.
För några år sedan analyserade NBSR (National Bariatric Surgery Registry) förändringarna inom fetmakirurgi som inträffat under de senaste decenniet. Det fanns en gradvis övergång från enkla till mer komplexa operationer eller för att ange detta i andra termer, från gastroplasty till gastric bypass. Även inom dessa breda kategorier fanns det en förskjutning från en verksamhet till en rad olika verksamheter. Inom bypassoperationerna sågs en ökning på mer lågt näringsupptag, som rörde sig bort från standarden Roux-en-Y gastric bypass (RGB).
Det fanns en ökning av magsäcksförminskning och för att minska risken för magsår i passagen mellan magsäcken och tolvfingertarmen. Det krävs fortfarande överskottssyra för att få magsår, huruvida Helicobacter pylori- bakterier är närvarande eller inte. Det finns en stor mängd medicinsk litteratur om effekten av ändringar i den övre mag-tarmkanalen vid magsårsproduktion. Vi lämnar århundradets magsårskirurgi men bör inte ignorera det som lärt oss så att vi upprepar misstagen från guldåldern i magforskning.
Nyligen skrev jag en uppsats om att granska riskerna för olika operationer och uppmuntrade kirurger att informera sina patienter om den exakta magsäckens storlek och (för bypassoperationer) längden på den delade tunntarmen, matsmältningen och alla inre organ. Patienterna behöver veta vad de kan förvänta sig och inte välja en operation utan att veta de verkliga riskerna. Operationsteknik er bör inte ändras för att passa den strategin. Ännu viktigare, bör operationen vara baserad på längden (er) i snitt (s) i bukväggen.
Kirurgi för fetma blev först uppmärksammad på grund av den anmärkningsvärda viktminskningen genom mag/tarm bypass. Fetmakirurgin har överlevt många komplikationer och biverkningar genom tarm - bypass. För de allra flesta patienter i dag, finns det ingen operation som kommer att kontrollera vikten på en "normal" nivå utan att det medför risker och biverkningar som under en livstid kan väcka frågor om dess användning för kirurgisk behandling av fetma. Om kirurger inte få de nödvändiga uppgifterna för att utvärdera dessa tekniska variationer i verksamheten, under en livstid, kan fördelarna upphöra att vara tillgängliga för gravt överviktiga. Vi behöver större insatser och få 5, 10 och 15 års uppföljning.
När jag ändå var i farten klickade jag på länken som det stod komplikationer på och fann följande:
I en icke överviktsindustristudie fann man att 56 procent komplikationer av gastric bypass patienter
I denna studie undersöktes 72 gastric bypass patienter och fann vid CT scanning, att 41 av de 72 patienterna (dvs 56 procent) hade några 62 "avvikelser" i mag-tarmkanalen.
I dessa "avvikelser" ingår läckor, bråck, mjält - och njurskador, hematom (blåmärken), tarmvred och utspänd, utspänd mage.
Forskarna upplever att studien tyder på att CT-undersökning kan vara ett effektivt verktyg för att hitta och diagnostisera eventuella livshotande problem för gastric bypass patienter.
Det skall noteras att den procentuella andelen av eventuella allvarliga komplikationer hittades i denna studie är högre (56 procent) än det påstås vara från de som utför gbp-operationer som är från 20 till 40 procent.
CT uppföljningen upptäcker följande gastric bypass komplikationer:
Gastric bypass har erkänts som en framgångsrik kirurgisk metod för sjuklig fetma. Den riskfyllda proceduren har en hög sannolikhet för komplikationer, dock. Även om inte har varit ett alternativ i det förflutna, kan CT nu hjälpa för att upptäcka postoperativa problem, enligt en studie i juninumret av Radiology. (2004)
Dr Jinxing Yu och kollegor vid Virginia Commonwealth University utförde 100 buk och bäcken CT-undersökningar på 72 patienter efter gastric bypass operation för att behandla sjuklig fetma. De fann att CT kan upptäcka olika typer av postprocedurala komplikationer, inklusive några som kan vara livshotande.
Forskarna identifierade komplikationer i magsäcksfickan i 96% av fallen, den bortkopplade magsäcken i 100%, övre tarmslingan i 99%, den omkopplade tarmslingan i 88%, och passagerna i 67%.
Bland de 62 avvikelser som de upptäckt hos 41 patienter var läckor (12), vätskeansamling utan samband med läcka (nio), utspänd, uppsvälld mage, små-tarmvred, och gastric klammerlinjen sårruptur (sex), mjältinfarkt och blåmärken (fem), vänster lever lob infarkt (tre), och gastric bypass-relaterad bråck (10).
Sjuklig fetma har blivit en alarmerande folkhälsoproblem i USA under de senaste decennierna, vilket leder till kirurgiska metoder såsom gastric bypass.
Den kirurgiska ändring av gastrointestinal anatomi kan göra det svårt att upptäcka komplikationer som gastric läckor, som kan utvecklas till livshotande tillstånd som bukhinneinflammation. Spiral CT kan spela en viktig roll vid diagnos av läckage, särskilt när patienterna utvecklar också oförklarliga symtom som feber, för höga hjärtslag och buksmärtor, enligt forskarna.
CT bör bidra genom att vägleda interventionella behandlingar av många av dessa komplikationer. Läkare behöver bekanta sig med CT-röntgen för både normal mag-tarmkanal och komplikationer efter bypass operation för att undvika fel diagnos i denna patientpopulation, sade studien.
Tror inte jag behöver skriva mer här mer än översätta citatet Terry Mason skriver från Bittens nedladdade bild:
Man byter bara ut ett problem mot ett annat: Övervikt mot näringsbrist.
Vilket föredrar du och om du tror att du kan leva med livslång näringsbrist så beror det nog mycket på hur länge du levt innan du opererar dig. Därför är jag 100% emot att operera unga människor och framför allt de som inte ens är myndiga.
Adams kompis var tydligen på läkarbesök angående gbp-operation och han sade att han var så chockad över allt som läkaren sa att han inte fick ur sig ett enda ord. Där fanns ingen diskussion om vad det bakomliggande problemet för hans övervikt är, hur han själv upplever det och alternativ som faktiskt finns. Hans mamma har sagt ja till operationen men ingen har faktiskt frågat honom alls. Han är 16 år....hur mår han om 20 år? Som jag? Jag som klarat mig "bra" efter min operation men jag är 52 år gammal. Om 20 år är han 36 år och betraktas fortfarande som ung.
Hur mycket övervikt har han? Jag kan tänka mig att han ligger på ca 100 kg till sina 170 cm .Jag tror faktiskt inte han dör om han står på den vikten i några år till om han inte klarar av att gå ner i dagsläget. Jag var tjock ända tills jag var 47 så varför denna brådska?
Med jämna mellanrum kommer kommentarer om hur svårt det är att säga nej till folks inviter att äta sådant man inte äter - fikabröd, godis, glass, desserter, frukt eller något annat som man inte kan, vill eller får äta. Man kan inte ta ett "nikotintuggummi" när man är sötsugen för att slippa abstinenserna - man får bara helt enkelt hålla sig ifrån ALLT som triggar sötsuget. Det spelar ingen roll om man är gastric bypassopererad eller inte - man kan inte äta triggers!
Så hur och vad säger man när man hamnar i det läget att man inte kan äta det som det bjuds på hur gärna man än känner att man inte vill såra och förolämpa värden/värdinnan?
Jag har faktiskt bara stött på detta problem en enda gång där jag faktiskt inte kunde säga nej totalt utan det fick bli ett halvt ja.
Det var i somras när jag med sällskap hälsade på pappas kusin med fru. De är 89 och 86 år gamla. Jag har tackat nej till räksmörgås - åt pålägget men inte brödet. Jag har tackat nej till alla kakorna fast de var köpta på konditori eller hembakade. Jag har tackat nej till frukten som serverades enbart till mig för jag åt ju inte kakor...
Ja, jag har varit där några gånger och de fattade att det var något jag inte kunde äta men de förstod inte hela vägen ut - de trodde verkligen att jag åt frukt istället.
Så när vi var där sist så hade de dukat upp ett JÄTTEFAT med frukt till oss allihop! Inga kakor eller smörgåsar alls, enbart för att just jag inte åt kakor och bröd. Hade jag hjärta att säga nej då?
Nej, faktiskt inte.
Som tur var fanns där jordgubbar, körsbär och physalis också och jag tog fyra jordgubbar, fyra körsbär och en physalis. Mycket medveten om att jag nollat kolhydrater i två månader och visste att det här skulle trigga mig på något vis. Jag åt mina bär och resultatet blev att jag fick en blodsockerhöjning och med det en dumpingattack som gjorde att jag kämpade hårt att hålla ögonen öppna och ignorera yrseln jag kände i ungefär en timme efter. Det var inte kul men just i det läget kände jag ändå att jag kunde stå ut med detta. Varför stod jag ut med det kanske ni undrar. Jag som propagerar för att man aldrig ska rucka på sina principer?
Ja, med tanke på att pappa dog förra sommaren och jag saknar honom än och detta är hans kusin och fru och faktiskt - det kanske var sista gången vi träffade dem. I det läget kände jag att det var viktigare så därför gjorde tog jag det beslutet.
Annars säger jag alltid nej tack!
Argumenten är olika och det vanligaste är:
- Varför?
Därför att jag inte tål socker.
- Men lite kan du väl smaka?
Nej, jag är sockerberoende och du skulle aldrig säga så till någon som är alkoholist, eller hur?
- Men alla behöver lite socker!
Nej, faktiskt inte. Jag har varit utan socker i fem år och skulle svimma om jag åt socker nu.
- På det sätt du äter kommer du bli sjuk!
Nej, jag mår bättre nu än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Tycker du jag ser sjuk ut?
- Det är väl inget socker i chips, potatis, bröd etc.?
Jo, allt som innebär att det finns kolhydrater i det man äter är samma sak som socker i våra kroppar. Så därför äter jag inte sådant som uppfattas som t ex salt för det är socker med salt som kamouflage.
Varför ska jag säga ja till något som jag slitit för att lära mig säga nej till?
Är jag inte värd att få må bra?
Är jag inte värd att få fortsätta må bra?
Jo, jag är värd det för jag anser att jag är det. Om du inte anser det är inte mitt problem, det är ditt.
Nej, jag är inte oartig om jag tackar nej. Jag tar hänsyn till mig själv och ditt liv går inte under för att jag säger nej, även om du uppfattar det som hotfullt, konstigt eller liknande så är det inte din kropp - det är min och mitt liv.
Den kommentar jag upplever är mer provokativ för mig är nog den här:
- ÅH, GUD VAD DU HAR BLIVIT SMAL! VAD HAR DU GJORT??? Jag behöver också gå ner i vikt! Berätta!
- Jag äter LCHF.
- VA??? Men det är väl inte bra! Bara äta fett och kött! USCH!
- Ha ha, njae, det stämmer inte riktigt och du, jag mår bra och det känns bra att väga 50 kg mindre.
- Det skulle jag aldrig göra. Jag gillar inte fett....
- Okej, det är upp till dig. Jag gillar fett. Smör är gott!
- Aha, okej. Njae, nej, jag tycker det verkar sjukt.
- Det får du avgöra. Ha det så bra!
...och där går min överviktiga vän iväg...
Så ja, jag har lärt mig att säga:
DET kanske du också kan testa - det skadar inte din kropp!
Jag har ju som många vet levt med min gbp i över 20 år nu och man kan ju tro att jag vet allt om detta men nej, det gör jag inte men mycket och jag lär mig nya saker mer och mer och nej, det är inte positiva saker jag lär mig oftast. Att följa flera hundra gbp-opererade ger mig insikter om saker jag själv slipper men också många som jag känner igen mig själv i.
Dumping är något som är centralt för gbp-opererade. Många kämpar med detta så fort de stoppar något i munnen medan andra inte känner något alls. Vi är lika men reagerar ofta lite olika.
Jag dumpar absolut och hittat min egen väg att undvika det och tänkte att jag kunde tipsa om detta.
Det absolut viktigaste för att undvika dumping är faktiskt socker! Och ja, socker är inte bara det där vita som finns i sockerpaketet eller i godiset utan även spannmålen, pastan, riset, potatisen och majsen t ex. Det är socker! Så där sitter du med en halväten macka och undrar varför pulsen gick upp till 150 och svetten bryter fram...
Min form av dumping yttrar sig så att jag blir otroligt trött. Pulsen går inte upp men det krampar i kroppen och det kan tolkas som förhöjd puls. Men jag har mätt min puls och det är inte därifrån jag får dunket och ej heller hjärtat. Det är bukspottkörteln som pumpar ut de syror som behövs för att smälta maten. Jag har upplevt den där sockerdumpingen för några år sedan då jag fuskade i mig en halv Marabou chokladkaka och blodsockret gick i taket. Då satt jag där och skakade, svettades, hade yrsel och hög puls. Det tog ca 2 timmar innan det släppte. Då hade jag ätit lchf i ungefär ett halvår.
Att uppleva den känslan här fruktansvärt hemsk och för mig blev det ett bra verktyg att absolut undvika att fuska igen.
Sedan jag började med lchf har jag en jämn, låg blodsockerkurva som håller mig från detta.
Däremot blir jag trött när jag har ätit men satt och lurade på det där idag och insåg att jag inte blir så där trött ju senare på dagen jag äter. Att äta någon slags fast föda på jobbet mitt på dagen pajar hela eftermiddagen. Då sitter jag i klassrummet och kämpar hårt med att hålla ögonen öppna och gäspar oavbrutet.
För att komma undan detta är det faktiskt lättare att låta bli att äta helt .Det här gäller även morgonen. Det lärde jag mig redan innan jag började med lchf - då drack jag något i form av smoothisar annars var risken stor att jag somnade på spårvagnen på väg till jobbet. Piggnade till lagom till lunchen och då var det återigen dags att äta och hamna i paltkoma på eftermiddagen.
Nu börjar jag alltid dagen med flytande frukost och jag måste ju få i mig något ändå - så det blir fettkaffe med ägg: Ca två dl varmt kaffe som mixas med en msk kokosolja, två msk smör och ett ekologiskt ägg. Trökar i mig D3 och C-ester-vitamin också men inte varje dag nu när det varit så fint väder.
Till lunch har jag provat olika. Kört med micro-omelett i nästan två år gjord på två ägg och två msk smör. Efter semestern slutade jag äta helt en period och levde på kaffe och grädde. Men nu har jag återtagit min gamla standardlunch: Soppa!
Jag kör samma bas. Köper en stor påse fryst Broccoli eller Blomkål och kokar den med salt, häller av lite vatten och sedan mixar jag ner creme fraiche, smör, blåmögelost, peppar och salt. Vill man öka proteinhalten så är det ju faktiskt helt okej att mixa ner råa ägg också. Jag har mixat ner två äggulor ibland. Sedan häller jag upp soppan i burkar och så tar jag med mig en burk
i taget till jobbet. Häller upp den i min stora indiska mugg och äter den med sked. Jag blir mätt, jag får i mig vätska vilket jag är riktigt dålig på att dricka, jag får i mig vitaminer, mineraler, proteiner via osten och Creme fraichen och fett från samma plus smöret. Och jag dumpar INTE! Att bli mätt utan att hamna i dumping-läge är nästan en konst nu för tiden. När jag kommer hem lagar jag middag och äter och av någon konstig anledning dumpar jag nästan aldrig hemma (blir så där trött) vilket jag tycker är lite konstigt men jag tror det beror just på att man varit försiktig hela dagen och tarmen är lite förberedd på att ta emot mat då. Det står ju på bilden om dumping syndrom att man dumpar om maten går ut för fort i tarmen men det stämmer inte helt enligt mig, utan jag tror att det handlar om just blodsockret och vilken tid på dygnet man äter. Jag har säkert fel men det är min tolkning och erfarenhet. Dela gärna med er av era erfarenheter!
Så tipset är från mig:
Drick frukost och lunch. Välj vätskor som smoothies eller soppa med bra näring och fett .
Ät middag på eftermiddagen/kvällen.
Ät INTE direkt innan ni ska sova och inte för att ni ska gå upp i vikt utan helt enkelt för att kroppen går ner i viloläge och då stänger matsmältningen upp och hur kul är det att vakna med middagen kvar i svalget?
Idag lyckades jag göra något som jag ALDRIG lyckats göra men försökt göra sedan jag började träna yoga första omgången i mitt liv för ca 8 år sedan.
Jag har genomfört de första två momenten i plogen!
För er som inte tränar yoga och inte vet vad plogen är så ser det ut så här:
När jag vägde ca 50 kg mer än jag gör idag så var mina ben så tunga att tanken på att få upp dem rakt upp mot taket och dessutom hålla emot med händerna vid ryggslutet - OCH lägga hela tyngden på axlarna var nog faktiskt en ren omöjlighet så jag kämpade med att hålla benen rakt upp mot taket men med hela ryggen i golvet. Att sedan föra över benen över skallen lyckades jag faktiskt med om jag tog tag i tårna och DROG benen över skallen. Jag gjorde så flera gånger utan att våga släppa så långt att tårna stötte i golvet för tyngden blev så stor på nacken..men jag gjorde det några gånger ändå under träningen på den tiden.
Idag hör jag Josef säga: - Och så ska vi göra en av de starkaste ställningarna i Yogan - Plogen!
Jag tänkte, nu ska vi se om jag lyckas och mindes att vi skojade här hemma för några månader sedan om att jag inte kunde få upp benen rakt upp i luften så Oliver försökte lyfta upp mig och hålla mig på det viset och vi skrattade gott åt det hela.
Men...idag satte jag upp benen och lyfte upp mig, fick händerna i position och jag STANNADE i den positionen ända tills Josef sa att vi skulle fälla över benen vilket jag också gjorde!
Jag låg där och stånkade och log som om jag vunnit en miljon på Lotto för det var exakt så det kändes!
Det var länge sedan jag blev så lycklig över något jag gjort av egen maskin! Efteråt kände jag mig så stark och vig och helt fantastisk!
Lite som när jag fick på mig den där klänningen i storlek small fast jag började på XL för att jag var större i skallen än i kroppen.
Livet är häftigt vid sådana tillfällen!
Så många gånger jag grät när jag började träna yoga för att jag inte kunde göra saker pga fettlagret min kropp var inbäddad i. Alltså - jag vill och jag var vig nog men inte tillräckligt smal. När jag lyfte upp ryggen från golvet och skulle få in armarna under ryggen så låg det ca 15 cm fett i vägen!
Nu kan jag göra det!
Det var flera utmaningar idag som jag lyckades genomföra men just Plogen var nog det absolut största!
Jag har mina perioder då jag inte bloggar så mycket men det innebär inte att inget händer. Kanske tvärtom? Ibland blir det "för mycket" av allt annat. Jobbar man heltid och kommer hem vid sextiden på kvällarna så orkar man inte alltid vara alert och skriva något och helgerna bara ramlar iväg som en boll i nedförsbacke.
Jag kör fortfarande strikt LCHF a la Skaldeman men kanske till och med dragit det ett steg till. Jag har nästan helt slutat äta fast föda under arbetstid och lever på kaffe med grädde + vatten. Man kan ju tro att jag ska bli sjukt hungrig och trött av detta men det är snarare tvärtom. Jag hamnar inte i något dump-läge alls vilket jag gör även när jag bara äter så lite som de där två standardäggen som jag brukar. Jag behöver inte gå och lägga mig men sitter och gäspar i någon timme efteråt och mina deltagare undrar varför jag är så trött. Svaret är alltid det samma: - Nej, jag är inte trött men jag gäspar för att jag har ätit. Utan mat - inget gäsp!
I början blev jag hungrig men det släppte rätt fort och så äter jag när jag kommer hem - MIDDAG! Ofta tar jag något litet att tugga på innan middagen är klar så jag inte tappar kontrollen och kastar i mig maten för då blir det inte kul!
Vikten börjar röra sig neråt igen också - typ 100 gram i taget så fort går det inte!
Jag har även gjort min första beställning av tillskott från www.iherb.com som är från USA. Det var lite nervöst att beställa för jag visste att man ska ligga under en viss summa pengar och vikt för att slippa tull-avgift men det lyckades jag inte med och får betala 128 kr i tull men det blev ändå billigare än om jag köpte samma kvantiteter i Sverige:
Nu är det bara några tillskott som fattas: K2, Omega3-olja och eventuellt en stor burk med magnesium. Den klarar jag mig inte utan men tror jag ska testa magnesiumolja istället. Jag kan inte vara utan magnesium en enda dag och jag får till och med ta mer än de två jag brukar ta. Ju striktare jag är desto mer magnesium får jag ta, så enkelt är det.
Jag har även börjat träna Yoga igen! Det tog sin lilla tid men nu hittade jag en tid och en nivå som passade mig och jag är så nöjd och glad att kunna träna igen för det gör gott för hela mig! Eftersom jag väger mindre så måste jag ta i lite mer än jag är van men det är så mycket lättare att göra övningarna med 40-50 kg mindre att kämpa med, det är helt klart!
Det är ju inte bara muskler och leder man tränar utan även de inre organen, hormonbalansen och det endokrina systemet - då det är verkligen träning för hela kroppen. Kan ju inte bli bättre!
Adam tränar sin handboll och med det en massa styrketräning och löpning. Jag hade ju en tanke i somras att vi skulle köra strikt båda två så han blev av med sina 10-15 kilo övervikt men det har gått så där. Han har varit borta mycket och ätit hos kompisar och det har resulterat i för mycket kolhydrater och för lite fett helt enkelt.
Nu har skolan börjat och han håller sig till LCHF men det blir väldigt liberalt i slutänden. Det positiva är nog att han har fått nya vänner som också verkar positiva till LCHF så då är det ju lite lättare att hålla på. Men ja, jag vet ju inte vad han äter när han inte äter hemma. Han kan ju säga att han äter det och det men det vet jag ju ändå inte.
Försöker samtidigt att forska lite på den komplikationslista som jag har lagt upp som enbart är baserad på människors egna berättelser om sina komplikationer. Jag mailade Försäkringskassan igår och frågade om de hade någon statistik över gastric-bypassopererades problem och vad de skriver som orsak till sina sjukdomsdagar men det hade de inte.
Tänker på hur jag själv har skrivit när jag angett om jag varit sjuk - då har det stått allt från Förmaksflimmer, magkatarr, blodtrycksfall etc men jag har ju aldrig skrivit att det beror på min opererade mage. Däremot när jag ansökte om Friskvårdsintyg fick jag göra det och mannen jag talade med i telefon på FK sa att det var väldigt vanliga besvär som jag angav när man är gastric by-passopererad. ÄNDÅ finns det ingen statistik.
Har även mailat till SCB för att få hjälp att hitta adekvata siffror men jag misstänker att det faktiskt inte finns.
Kommer en gbp-opererad in på akuten så står det ju sällan mer än gallstensanfall, tarmvred, näringsbrist - sällan vad som orsakat det. Tyvärr!
Däremot märker jag att ALL kontakt med vården oavsett var och med vem så får man höra hur VANLIGT det är med diverse komplikationer i samband med just denna operation. Det går inte att komma undan.
.jpg)