 |
| Juni 2010 Midsommarafton |
Går ut från Handkirurgen den 15 september på eftermiddagen och det finns bara en tanke i skallen:
- Jag måste gå ner i vikt för jag vägrar operera min hand!
Back to Atkins!
Jag visste ju att det fungerade bara jag kunde hålla mig från allt "fusk" och inte tappa motivationen. Nu hade jag fått världens bästa anledning som motiverade mig minst lika mycket, om inte mer, än när syrran gifte sig.
Operationsbilderna på en utfläkt hand satt fast på näthinnan och fyllde mig med ren rädsla.
Jag bara måste får bort fettet som klämde åt min karpal-nerv i handen...bästa piskan någonsin för att komma igång. Nu gällde det inte "banta och bli snygg", nu gällde det att undvika en operation.
Jag antar att det var lika effektivt som om någon sagt till mig att om jag inte slutar röka NU så kommer jag dö i cancer om ett år eller slutar du inte äta socker och kolhydrater NU så kommer du ha Diabetes inom ett halvår. Ja, är bara att välja - en piska som ligger utöver vad man drömmer om. Ingen vill vara sjuk, och jag hade gått igenom tillräckligt pga min övervikt för att jag skulle medvetet fortsätta med det.
Egazilen (den kramplösande medicinen som jag började ta i februari 2010 pga min pulserande känsla i kroppen) hade ändå fått bort "dunket" i kroppen till 75%. Inte helt, det pulserade fortfarande när jag ätit och jag kunde känna av det lite grand när jag skulle sova men jag kunde sova igen utan ett slagverk i skallen. Jag hade dock cirka en sjukdag i månaden (ibland oftare) då jag bara inte orkade komma iväg till jobbet, då magen "stod helt still" och energin var så låg att jag inte gjorde ett dyft den dagen. Det var småjobbigt att ringa sig sjuk så ofta utan någon vettig orsak - hur skulle jag kunna förklara varför jag inte orkade när det inte fanns några "synbara" fel på mig? Jag gick i samma spår som jag alltid gjort - käkade kakor, mackor och allt annat som jag inte "borde" äta. Kunde inte ens behärska mig på jobbet när det serverades fika. Jag kunde ligga på gränsen till dumping efter att ha ätit lunch men ÄNDÅ skulle jag stoppa i mig en bit av den där vetelängden eller bullen. Jag visste EXAKT hur mycket jag kunde trycka i mig utan att kräkas men ja, nog tappade jag kontrollen ibland och var tvingad att kräkas upp det jag ätit. Det dåliga samvetet knackade ständigt på mig men orkade ändå inte...
Jag såg ju själv hur mina kläder började strama oroande över magen som var hård och uppsvälld och kramperna kom flera gånger om dagen och på nätterna med för den delen. Men det räckte ändå inte för att hitta den där "jävlaranammakänslan" som jag ändå vet finns där inne någonstans inom mig...
Inte förrän den där dagen på Handkirurgen!
Jag kom hem och tvekade inte en sekund på vad jag skulle äta och inte. Nu var det så lite kolhydrater som möjligt som gällde! Det här kunde jag!
Började skriva på min Facebooksida om vad jag åt och lade även ut lite recept och vad jag åt, dels för att själv ha lite koll på vad jag åt men också tipsa andra. Har en vän sedan många år tillbaka som hade börjat med LCHF något år innan och tappat väldigt många kilon och berättade gärna om hur bra hon mådde då hon också lider av ME (Kroniskt trötthetsyndrom) och ofta hade migrän och kunde känna det mer hanterbart efter att hon börjat med LCHF. Hon kommenterade ofta mina inlägg om att jag åt för mycket kolhydrater och för lite fett osv....jag blev till slut jätteirriterad på henne och "snäste" av henne via FB att jag åt på MITT SÄTT!
Det var nog på gränsen att hon slutade "prata" med mig. Jag hade ju hittat min egen version som låg på Atkins diet/fas 1-2. Alltså köpte jag inget som hade en kh-nivå på över 20 gram/100 g. Eftersom jag bara kunde äta små portioner av allt så kändes det "okej" att ligga på den nivån. Inte räknade jag ut hur mycket kolhydrater jag åt totalt på en dag. Allt jag stoppade i mig låg ju ändå under 20 kh/100g.
Det hade jag ju gått ner på förut så varför skulle jag nu börja blanda in LCHF i min version? De åt ju bara en massa fett och kött och verkade hur trist som helst. Jag kunde absolut inte tänka mig att bara leva på fett och kött - hur äckligt som helst ju! Hade ju sett min vänninnas bilder och statusar på buljoner, smörpaket och köttstycken och blomkål på längden och tvären och ja, just ägg med.
Jag hade käkat så mycket ägg genom åren i mina Atkinsperioder att jag mådde illa av bara tanken på att äta ägg igen. Jag höll mig till min "flytande" frukost på Yoghurt med bär och/eller lite nötter till.
Jag åt helst den för om jag åt något tyngre på morgonen innan jobbet så dök jag ner i paltkoma direkt - det blev så illa att jag nästan somnade på spårvagnen, på väg till jobbet. Likadant blev det på lunchen på jobbet så jag lärde mig att laga en soppa istället:
Min Broccolisoppa på fryst Broccoli, Creme Fraiche och blåmögelost - den klarade jag att äta utan att helt hamna i paltkoma även om jag var riktigt trött efter lunchen i upp till två timmar.
Redan första veckan släppte den där uppsvällda och gasiga känslan jag hade i magen och märkte snabbt att magen blev mjukare. Jag hade vissa omställningsbesvär som det heter när man ställer om kroppen och minskar på kolhydraterna. Sockersuget fanns där men jag "lindrade" det med Sukettströ (naturligtvis) i mitt te, mitt kaffe och i yoghurten.... fast jag hade läst på burken att den innehöll nästan 100 g kh/100 gr - eh, vaddådå? Jag gick ju ner i vikt! Långsamt men jag gick ner, det kände jag!
I jakten på vilken mat jag skulle laga så började jag googla på recept och det säkraste kortet var att söka på LCHF-sidorna och gick med i några LCHF-grupper på Facebook...så sakta men säkert började jag förstå vad LCHF innebar - det var ju inte bara fett och kött. Jag hittade massor med recept med både grönsaker och även saker man kunde baka. Så utan att jag egentligen reflekterade så mycket på det så åt jag mer och mer likt just det som kallades för LCHF. Läste om alla hälsofördelar som folk upplevde, inte bara viktminskning. Diskussionen om LCHF var bra eller dåligt gick varm både på nätet, i tidningar och tom på teve. Jag började lära mig mer och mer om skillanderna på "bra fett" och "dåligt fett" och så vidare...
Julen började närma sig och NU kom den tiden som jag ALLTID varit min Akilleshäl. Hur skulle jag klara av att inte tappa min "piska" och fortsätta mina nya goda matvanor?
Svaret var ju ganska enkelt egentligen - inte FUSKA - inte inbilla mig att jag kunde "unna mig" en vecka av socker och kolhydrater för att sedan återgå till lågkolhydratkosten igen. Näee, får inte lura mig själv!
Så jag höll mig ifrån godiset, kakorna, potatisen och brödet. Jag bestämde mig för att jag kunde äta EN bit Julknäcke till frukost - inte mer eller mindre!
Och jag lyckades faktiskt!
Jag överlevde min första jul utan att falla tillbaka till mina "gamla matvanor och missbruk".
När jag kom tillbaka till jobbet efter juluppehållet började folk kommentera att jag blivit smalare (eller mindre tjock som jag brukade säga). Jag kände också själv att kläderna satt lösare och lösare på mig.
I vanlig ordnig hade jag ingen koll på hur mycket jag vägde när jag började i september - vågen klarar bara 130 kg och den stod en bra bit över. Jag utgår från att jag låg på 135-140 kg. och på ett år vägde jag mindre än jag lyckats göra efter min GBP-operation, där vände jag när jag vägde 119 kg och hösten 2011 vägde jag 115 kg. (ungefär, jag har inte fört något viktschema faktiskt).
Men jag märkte också att min viktminskning började plana ut även om folk verkligen REAGERADE när jag på våren tog av mig min stora vinterjacka. Folk i bostadsområdet som inte ens kände mig kunde komma fram och kommentera min nya, mindre storlek.
Den konstigaste reaktionen var nog från en av mina grannar, en kvinna i min egen ålder med en son i min äldste sons ålder. Hon kommenterade och klappade mig på magen samma veckan som jag hade varit hos Handkirurgen och sa att jag blivit tjock och jag svarade bara med ett leeende: - Ja, jag vet, jag jobbar på det nu...så när våren kom och jag mötte henne utan alla tjocka vinterkläder på mig så stirrade hon bara och hälsade inte ens. Hon fick nog en liten chock. Hon har börjat hälsa på mig igen men vi har faktiskt inte pratat med varandra sedan den dagen och ha ha ha, idag har jag nog samma klädstorlek som hon har...
På jobbet kom mer och mer kommentarer om att jag borde starta en stödgrupp för andra för jag "brann" så mycket för det här och hade tom inspirerat en av mina jobbarkompisar att hoppa på LCHF bara genom att själv göra det och det räckte för henne.
Jag började även notera andra saker än just på vågen:
- Jag fick sakta tillbaka min energi och magen fungerade bättre vilket i sin tur gjorde att mina "låga, dåliga dagar" då jag inte orkade gå till jobbet kom mer och mer sällan. Även mina huvudvärksanfall blev färre. Jag kunde absolut inte sluta med mina Egazil men jag fick inte mer kramper för att jag ökade fettmängden i min mat och kunde tom äta lite lättare lunch med fasta livsmedel utan att hamna i paltkoma. Livet lekte!!!
Handen var "bättre" men inte bra, fick fortsätta sova med handskena och kunde få domningar om jag jobbade för mycket med handen vilket jag som lärare gjorde men jag kunde trots allt hantera det.
INGEN OPERATION!!!
Jag började läsa mer och mer om LCHF och det som det handlar om helt och hållet - ren, äkta mat utan tillsatser och vad alla dessa kolhydrater och tillsatser gör med våra kroppar...och även med min kropp...för jag åt visserligen enligt LCHF men vissa områden hade jag fortfarande inte riktigt anammat.
Men ja, så blev jag varslad från mitt fasta lärarjobb och hela våren, sommaren och till augusti förra året 2011 gick jag som på nålar om jag skulle först bli av med jobbet, sedan om jag skulle kunna få en annan anställning inom samma företag till att jag vart helt arbetslös. Under sommaren småfuskade jag med frukt och sötad yoghurt och mitt vanliga "knark" Suketter. Det var ju ett ypperligt tillfälle att tappa all motivation pga den känslomässiga stress som jag upplevde men kommentarerna om att jag borde börja "jobba" med LCHF hade slagit rot och istället för att oroa mig mer än jag redan gjorde om min arbetssituation satte jag in 100% på att försöka starta upp en egen LCHF-stödsverksamhet.
Jag var otroligt naiv för jag hade någon föreställning om att bara jag gjorde en hemsida och spred mitt budskap och tjänster i området jag bor i så skulle folk stå i kö för att få hjälp.. Jag hittade Kostdoktorns hemsida (Andreas Eenfeldt) och började läsa hans gratisdel av hans bok Matrevolutionen och såg ännu mer logiska samband mellan den mat vi äter idag och vilken mat vi är skapade att äta. Gick på en föreläsning av honom, köpte boken och även en bok som heter Sockerbomben och insåg att jag fortfarande var fast i sockerberoendet med mina Suketter och mejerivaror.
UT MED DET!
Det var dags att sluta lura sig själv, även substitut för socker är socker!
Hittade mina så kallade "triggers" ganska lätt och lärde mig hur jag skulle undvika dem.
Om tio dagar har jag lyckats hålla mig från mitt gamla ätbeteende och nej, jag mår inte som en snäcka för jag är fortfarande gastric bypassopererad. Enligt LCHF svälter jag för jag äter inte i närheten av det jag borde äta men kvalitén på det jag äter är betydligt bättre, jag MÅR bättre, både fysiskt och psykiskt.
Hm, ska jag berätta vad jag väger idag?
När folk undrar brukar jag säga att jag inte vet, 30-35 kg på ett ungefär...
Jag väger idag 105 kg så nej, jag är inte normalviktig än och den snabba viktminskningen som jag fick i början har planat ut men jag vet också varför:
1. Jag har svultit min kropp för många gånger genom mina försök att gå ner i vikt sedan tonåren.
2. Jag äter för lite så kroppen ligger fortfarande på någon form av svältnivå.
3. Ålder.
4. Näringsbrister (mina värden är goda men saknar ändå vissa saker i min kropp har jag insett)
5. Den stress det är att vara utan jobb och alltid oroa sig för om pengarna ska räcka till hyran och maten.
6. De fettdepåer som fortfarande finns på min kropp finns framför allt på mina lår men jag märker också hur jag får mer och mer lös hud och skulle jag "ta bort" all överflödig hud som finns i detta nu så är nog bara det 20 kg.
Jag har inte nått mitt viktmål ännu men jag har nått ett annat mål - jag är en sockerfri sockerberoende som slutat missbruka mat för att döva mitt ständiga sug och insett att man kan leva utan det också.
Livet ÄR lättare på alla sätt och hade jag vetat det jag vet idag om sockerberoende/matmissbruk och övervikt så hade jag ALDRIG NÅGONSIN gjort denna Gastric Bypass-operation som jag nu får leva med i resten av mitt liv. Jag vet inte hur många år jag har framför mig, särskilt med tanke på att kirurgerna menar att man kan leva 20 år till efter en sådan operation. Jag har levt med den i snart 18 år.
Jag vill leva i minst 25 år till...så varje år som jag får nu, är bonusår. De bonusår som jag så innerligt ville ha den där dagen jag lade mig under kniven på Sahlgrenska. Jag ville inte dö - jag ville leva.
Jag har lovat mina barn att inte dö förrän de klarar sig själva och min yngste är 14 år så jag måste leva i minst 10 år till för att veta säkert...jag hoppas jag kan hålla det löftet.
Hur mår min hand då?
Jo, den funkar...fortfarande. Domnar lite ibland, men jag kan tom sova utan handskena då och då.
Den blir nog aldrig riktigt bra...
Piskan att aldrig operera handen finns kvar men det har kommit en ny piska också:
Jag är outsägligt rädd för att tappa mitt nya ätbeteende, för rädslan att må som jag gjorde förut och gå upp alla kilon igen räcker nästan helt idag som motivation. Att läsa om alla tillsatser och dumheter som livmedelsindustrin försöker få oss att äta är också en väldigt bra morot för mig. Blir jag sugen på något sött och mumsigt så räcker det med att läsa innehållsförteckningen eller veta vad de olika ingredienserna gör med kroppen så vill jag inte ha det.
Nu kan jag köpa kläder i normalare storlekar, ingen gloooor på mig när jag går ut. Ingen tänker att jag är tjock och jag känner mig inte diskriminerad pga min kropp längre.
Min kropp ser för jävlig ut pga allt löst skinn men det går att dölja med långärmade tröjor och bra behåar. Det enda negativa är att jag nog aldrig kommer våga klä av mig naken inför en man så jag kommer nog fortsätta leva som singel.
Men det gör inte så mycket - jag har ju två katter och tre barn!
Förhoppningsvis får jag uppleva hur det är att ha barnbarn också i framtiden.
Jag drömmer om att kunna bli en coach för andra som vill påbörja sin resa till ett lättare och hälsosammare liv men det får ta den tid det tar. Det där begreppet "ge upp" finns inte så ofta i mig.
Jag började blogga för drygt ett år sedan och lite symboliskt skriver jag min sista del av min historia, samma månad som jag började min sista resa till ett normalviktigt och friskare liv tre år senare.
Bloggen kommer att fortsätta växa och skrivas på, var så säker på det!
Kanske någon dag i framtiden blir det en bok med alla de bitar av mitt liv som jag inte berättat.
Jag är definitivt inte klar med vare sig mig själv, min blogg eller mitt liv!
Ska väl lyckas bli av med mitt nikotinberoende någon gång också!
 |
| 21 augusti 2012 = Överlevt ett halvt sekel / 50 -årsdagen. |
