Första delen av min sommar, en liten sammanfattning...

Ja, som ni vet så började inte min sommar så bra när min far blev sjuk och på mindre än en vecka på sjukhuset.
Kvällen innan begravningscermonin åkte jag, min dotter, bror och hans dotter ut och plockade Lupiner. De blommor som fick bli en symbol för honom, då det var just Lupiner han hade i sina händer i minnesrummet efter att han dött. Vi hade mycket Lupiner på vår barndomsgård så det kändes mer personligt än att gå till en blomsteraffär och köpa en bukett.

På väg till begravninscermonin.
Nervös och ledsen.

Dagen efter åkte jag, min bror och hans sambo till Nääs och nördade loss bland slott, trädgårdar, vatten och vacker natur. Det behövdes! "Slippa" alla tårar och sorg. Vi avslutade dagen med lite god mat på Nääs Fabriker och en liten rundtur i Tollered. Jag valde en förrätt med lite kallskuret, ost och en god kräm med tomater i. 

Här är några bilder jag tog under vår dag omkring området. Underbar dag. 

Samma dag hade jag fått en tvättmaskin av en väns pappa och på söndagen åkte min bror och hans sambo hem och jag satt och lurade på hur jag skulle hänga tvätten nu när jag hade tagit bort all gräsmatta och satt stenplattor överallt. Resultatet blev att jag drog ut hela tvättlinan från torkvindan och byggde en tvättställning av restvirket jag hade kvar från odlingsbänksbygget. Lagom till tvättlinan skulle upp kom Oliver upp ur sängen och jag fick lite hjälp med det sista. 

Sommaren innebär lite "lättare mat". För vem vill stå inne i köket och laga mat i timmar när solen lyser och värmen äntligen har kommit? INTE JAG! 

Här är en av middagarna jag svängde ihop efter en dag på jobbet: Mozarellasallad och ugnsbakad skinkstek. På det stora fatet finns egenodlad sallad, mozarella, färsk lök, kvisttomater, oliver, flingsalt och svartpeppar. Sås med creme fraiche, majonäs, vitlök, citronsaft, salt, svartpeppar, färsk timjan, ruccola och blåmögelost. En bit skinkstek i ugnen kryddad med örtagårdsblandning, anchochilli, svartpeppar och mycket smör.

 Den här utsikten mötte jag varje eftermiddag när jag klev av spårvagnen hemma i Angered. Snacka om sommarkänsla!

Denna måltid lagade jag för att fira inledningen av semestern, en paj med skinka, purjolök och champinjoner. Det absolut bästa pajdegreceptet är:

3 dl mandelmjöl 

0,5 dl skalade sesamfrön 

1 msk fiberhusk 

1 tsk salt 

40 g smör

1st ägg

Mixa mandelmjöl och sesamfrön i blender/mixer och blanda sedan ner resterande ingredienser och mixa till en deg. Tryck ut i pajform eller springform och nagga botten med gaffel, låt vila i kylskåp ca 30 min. Grädda skalet i 175 g i ca 10 minuter tills skalet fått lite färg. Ta sedan ut och höj ugnen till 200 grader.

Jag har äntligen lärt mig att göra RÄTT när jag gör fyllningen: Lägg riven ost i botten på pajskalet, lägg i fyllningen, toppa med resten av osten och sedan häll i äggstanningen! Toppa gärna med lite smör! 

Nu spelar det ingen roll vad du fyller din paj med - du kommer alltid att lyckas! 

Så var det dags för min bror att komma ner igen för att gå igenom pappas hus efter viktiga papper. Den dagen var otroligt tung så vis av förra gången bestämde vi oss för att åka på utflykt dagen efter. Den här gången blev det Gunnebo slott, bara jag och min bror. Det var jättevarmt ute och solen gassade barmhärtigt på oss. Jag fotade nog säkerligen 100 bilder både på blommor och ätbart! Vi avslutade dagen på Skatans Krog i Mölndals Kvarnby med vattnet strömmande utanför. Jag valde grillad hamburgare utan bröd och pommes frites och fick lite extra sallad och ost istället. 

Här är några bilder från dagen, nedan. 

Glömde! 

Min dotter fyllde år samma dag som brorsan kom ner så vi fick fira henne på kvällen efter vår tur ute i pappas hus. 

Jag bakade återigen en paj men den här gången var fyllningen räkor, lite rökt lax och sparris. Det var gott och uppskattat. Samantha fick baka tårtan som blev en lchf kladdkaka med mintchoklad i botten, fint dekorerad med vaniljgrädde och färska jordgubbar. 

Samantha har flyttat hem till mig nu och även hennes katt, Leon. Det har varit en del morr och fräs men gått ovanligt bra ändå med tanke på att jag har två vuxna katter och Leon är bara några månader yngre än Cesar. En kväll fann vi honom i köket...på det här viset. Varför bilderna är suddiga är för att han gnodde runt hela tiden...på min SKÄRBRÄDA! 

I onsdags åkte vi till Trollhättan och hälsade på pappas kusin och fick höra massor av intressanta historier om pappas släkt. Innan vi åkte hem svängde vi förbi Kungälv och gick till Fars Hatt och åt. Det var INTE något att rekommendera. Det var som att kliva in i en skolmatsal på 70-talet. Servitriserna var otroligt oerfarna och glömde beställningar, satte maten på fel bord osv. Maten var "okej" men absolut inte värt priset. Jag beställde in en fiskburgare med sallad och jodå, det gick att äta men ja...mina fiskburgare är godare och större än den lille fiskbiten jag fick. Den var säkerligen full med mjöl och stekt i margarin dessutom. Samantha beställde in en Cesarsallad och den simmade praktiskt taget i dressing. 

Nu är min första vecka på semestern avslutad och jag lovar att försöka vara lite mer frekvent på att skriva igen. Det kommer fler tunga dagar framöver men däremellan blir det sol, värme, glada skratt och säkerligen tårar och regn emellan. Fyra veckor kvar! Glöm inte att njuta av vad naturen bjuder i sommar. Jag "vräker" i mig bigarråer just nu .Det är så gott! 

Fiskgryta à la Maria

Tänkte göra fiskburgare men insåg att det inte skulle räcka till tre hungriga, stora barn så det blev en fiskgryta istället.
Två paket torsk
Några skivor överbliven, rökt lax
En påse fryst bladspenat
En påse fryst blomkål (ICAs båda två)
En stor burk creme fraiche och lite grädde, ca 1 dl.
En burk färskost med pepparrot
1 msk citronsaft
en gul lök
Vitlök efter smak
Peppar, salt, chili, franska kryddor
Smör

Smält smör i en stor gryta/panna, fräs lök, vitlök och kryddor. Häll i bladspenaten och låt den tina i smöret, häll i creme fraiche, grädde och citronsaft. Blanda ihop och häll i blomkålen och lägg fisken överst. Lägg på lock och låt småputtra tills blomkålen är mjuk.
Var inte rädd att salta och peppra, både spenat, blomkål och fisk "äter" salt.

Blev dessutom sugen på någon kaka och såg ett recept häromdagen på Mazarinkladdkaka men naturligtvis hade jag ingen kaka eller bittermandelolja så jag gjorde min egen version men hade basreceptet framför mig:
Jag gjorde dubbel sats för den lilla klicken smet som blev räckte inte för att fylla min kak-pajform.


Ingredienser:
60 gram smör
2 ägg
3 dl mandelmjöl
1,5 msk kokosmjöl               

3- 3½ msk steviaströ
1 tsk vaniljpulver
2 msk vispgrädde

Smaksättning
2 msk citronsaft

Gör så här
Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret. Blanda alla torra ingredienser Rör ner smör, ägg och grädde. Grädda mitt i ugnen i ca 17-20 minuter.
Servera en klick vispgrädde och tex hallon till.

Semestern är inledd

Under alla år som jag jobbat har jag aldrig kunnat välja semester utan man har antingen blivit arbetslös eller fått "order" om att ta semester under den tid så utbildningen har sommaruppehåll. I år kunde jag välja och valde att ta den från halva juli till halva augusti - den tid då det brukar vara som varmast och...nog fick jag rätt! 

Inte många moln här inte! Inte på himlen i alla fall, bara privat. Livet efter pappas begravning går i slow motion med tanke på bouppteckning, arv osv. Jag har ingen arvsrätt men jag blir ändå involverad då pappa ändå var den enda pappa jag haft. Det har blivit en djupdykning i släktforskning och vi (jag och min bror) har varit och hälsat på en av pappas kusiner, en helt underbar man på 88 år som är pigg som en 18-åring. Där fick vi höra massor med roliga historier och även ren historia om släkten på far och farfars sida. Däremot var det tunnare om farmors sida och vi kunde konstatera att alla de bilder och foton som vi fick med oss från pappas hus i måndags är mest från farmors sida. Så mycket bilder jag har scannat den här veckan! Jag är väldigt glad över mina foto-kunskaper och min scanner och lagt ner många timmar på detta. När man är ung och frisk tycker man inte förfäder är så intressant men när någon går förlorad blir man plötsligt intresserad av vad det är för bagage denna människa hade med sig. Pappa var från en lantbrukarsläkt och tydligen också en väldigt "mäktig" sådan. Därför hade de råd att ta fotografier, både i studio och hemmavid. Stora träffar med många människor - det verkar som de aldrig var ensamna. Stora barnaskaror, släkt och vänner, nära och ofta. Den ensamhet som pappa kände måste varit stor i jämförelse med den barndom han hade och även när jag och mina syskon var små. Då fanns släkten närmare än den gör nu. Men det är klart, bor man i samma samhälle/by, då är det lättare än, som vi syskon, som är utspridda från Göteborg i söder till Lycksele i norr. Då är det lite svårare att komma över på en fika. 

Känner att jag och min bror har hittat tillbaka till den närhet vi kände för många år sedan då vi bodde i U-hamn. Vi delar den känslomässiga sorgen efter pappa som våra två systrar inte riktigt känner, då de inte växte upp med pappa på samma vis. Relationen till en människa är helt känslomässig, inte biologisk, det är bara att konstatera. Det spelar ingen roll att jag inte träffade pappa de sista åren, mitt känslomässiga band med honom grundar sig på det liv jag delade med honom och alla de minnen jag har. Det gör ont att inse att han inte finns mer, det gör jätteont! 

Så min semester går i sorgens tecken även om jag uppskattar det otroligt fina vädret. 

Har även blivit mambo - min dotter har flyttat hem igen i väntan på ett eget boende. Det är jättemysigt att ha henne här, både som sällskap och en person som också bidrar i hushållet och praktiskt. Vi kör lchf på vanligt vis och njuter av grillat, sommargrönsaker och bär. Inget fattas oss! I mina odlingsbänkar växer det så det knakar, både i jordgubbsbänken och i kål - och salladsbänken. Igår testade vi Svartkålen, jag strimlade den, fräste den i smör med peppar, salt, chili, vitlök och lät den puttra i lite creme fraiche. Ett gott tillbehör till den grillade kotletten. 

Det är lätt att slarva när det är sommar och semester med maten men samtidigt är det lättare än annars att faktiskt hålla sig till lchf - med alla fräscha grönsaker och tillbehör. Jag "unnar" mig de stora turkiska körsbären som säljs nu, det gör jag varje sommar men när säsongen är över, då är det över för mig med. 

Vi har ätit ganska mycket ute på restaurang och tyvärr kan man inte välja bort allt, tex att det är stekt i margarin men annars funkar det med en köttbit och sallad till tex. 

På tredje dagen kom sorgen...

Det är något "magiskt" med den tredje dagen efter att något hänt. Det är alltid den jävligaste dagen när man slutar röka, slutar käka socker, skiljer sig, föder barn och tydligen även när någon dör eller begravs.
I fredags var det klimax - begravningscermoni - dagen som man gick och väntade på sedan dödsögonblicket. Jag var känslomässigt stressad innan vi kom iväg men i kyrkan blev jag lugn. Hade planerat  att sjunga tillsammans med sönerna men visste inte om jag skulle klara det. När säckpipan ljöd i den lilla kyrkan brast det och tårarna rann men det var förlösande för just när det var dags att sjunga var jag lugn igen. Vi sjöng,även om det var lite osäkert och orepeterat så klarade vi det.
Vi var nog alla lite utpumpade efteråt men åkte vidare till Alingsås och åt middag tillsammans, jag, barnen, syskonen och syskonbarn plus respektive. Efter middagen åkte min syster och hennes familj tillbaka uppåt och jag och min bror med sällskap åkte till Göteborg. Ingen verkade vara särskilt ledsen, bara medtagna...
I lördags drog jag, brorsan och hans sambo ut mot Nääs och hade en fantastisk dag med vacker väder, natur och historisk mark. Inga gnälliga barn, bara vi nördiga föräldrar som fick förkovra oss i det vi gillar, natur, historia, god mat och inget stress.
Igår åkte bror och sambo vidare och plötsligt var jag själv igen...men sönerna var hemma och vi grillade och innan dess hade jag fullt upp med att bygga en tvättställning av restvirket som fanns kvar och tvätta kläder i min "nya" tvättmaskin som jag fått.
I morse var det dags att åka till jobbet men jag kom inte så långt: Tankarna vällde in över mig om pappa och hans sista år.Tårarna och paniken fick mig att vända tillbaka hem igen.  Jag är så jävla arg på hans fru! Jag brukar inte anklaga någon för saker och ting för alla har ett val, även min far men hans fru är inte värd mycket i mina ögon just nu. När min bror sa igår att pappa förstod att hans fru faktiskt var sjuk och skallen full med hjärnspöken, då brast något i mig. Han hade själv förstått det jag försökte få honom att förstå för sex år sedan men då vägrade han lyssna och vände sig från mig och jag fick inte umgås med honom längre...men i slutet visste han att jag hade rätt. OM jag hade vetat det så hade jag kunnat hjälpa honom de sista åren kanske. Nu fick jag inte det och det måste jag leva med. Det försvårar mitt sorgearbete - ilskan över att jag inte fick göra någon skillnad för honom. Jag är full av hämndtankar - hon ska fan inte få något efter pappa. Ja, jag har inga fina tankar om henne någonstans - jag hatar henne just nu och hon kommer vara ett sår som aldrig kommer läka. Man kan dö av psykisk sjukdom när man har den för nära sig. Hon skulle ha sökt vård för 20 år sedan så hade inte det här hänt! Det var inte hon som tog hand om pappa när han var sjuk - det var han som tog hand om henne...
Nu sitter hon där i huset, i skiten, kattpisset och misären och där kan hon sitta!

Jag har alltid "skojat" om att jag vill åka till Indien och brännas på bål vid Ganges när jag dör men jag har insett en sak: Att dö handlar inte om den som dör utan om de som lever kvar. 

Min dotter frågade i bilen efter kyrkan om det fanns några alternativ till den där Gangesgrejen och jag sa att hon fick göra som hon ville. Det blev inget bra svar för hon började bråka med Adam som inte ville prata alls om den dagen jag ska dö. 

Jag har lovat mig själv att jag ska skriva ett brev om det som mina barn kan läsa när jag har dött. Det kommer utgå från dem, inte från mig för jag förstår nu att det viktigaste inte är hur och var jag begravs utan hur och var jag begravs för deras skull - så de kan hantera sin sorg efter mig. Man får lära sig i livet att inte ha några olösta konflikter för man vet aldrig när någon dör i förväg. Jag känner att de konflikter jag hade med pappa inte var en konflikt utan ett missförstånd pga valet han gjorde när han gifte sig. Jag är inte arg på min far och jag vet nu att han inte var arg på mig så vi hade ingen konflikt men däremot finns det en massa frågetecken som jag nog aldrig får svar på. 

När jag dör ska det inte finnas några frågetecken. Jag önskar att mina barn inte kommer sörja mig men det vet jag att de kommer göra och jag ska försöka göra det så bra som jag bara kan för att de ska kunna hantera det. 

Det är det enda vi kan göra som föräldrar, lämna efter ett brev som tydligt hjälper dem att hantera sorgen. 

Snart kommer dagen...

...då begravningen ska ske av vår pappa. Fredag klockan ett är det dags för begravningscermonin. Han ska kremeras så det lär dröja ett tag till innan han är i jorden, så att säga.
Syskonen är på väg ner till Göteborg - de kommer i morgon. Det är "roligt" att få träffa sina syskon men orsaken är inte rolig.
Sorgen kommer i små portioner som nästan ångest och nej, jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig av vare sig mig själv eller alla andra som kommer. Jag vet inte ens vilka som kommer.
Jobbar en vecka till efter detta sedan är det semester och jag känner att det kommer behövas!
Då kanske jag orkar ta tag i den här bloggen igen.
Kram på er alla som ändå läser!

Det är så tyst

Jag har inte orkat blogga särskilt frekvent den sista tiden och det beror på många olika saker; en del kan jag berätta om och andra inte. Har bland annat blivit utsatt för lögner, skitprat och förtal i min vardag som gjorde att jag hamnade i något slags chocktillstånd - särskilt när det kom från ett håll där jag inte ens själv visste att det fanns något otalt att hantera. Många gamla känslor kom upp till ytan som jag sedan länge trodde var bearbetat och glömt men när något händer i ens vardag som påminner om något man varit med om innan så poppar det upp och gör lika ont som det gjorde första gången.
Jag är "allergisk" mot lögner och förtal då jag är uppväxt med det, likaså med mobbing då det var min vardag under hela min skoltid men även efteråt. Som tur var hade jag människor omkring mig som både stöttade mig och även fick mig att inse det jag egentligen vet: Jag är bra som jag är. Alla reaktioner från andra beror inte på mig utan på dem själva. När någon bestämmer sig för att snacka ner någon, förtala och ljuga om en annan person så sitter det i dem själva och sällan i föremålet för det men just när man får veta det, då är det lätt att glömma det och börja tänka på vad JAG har sagt och gjort som "förtjänat" att bli utsatt för det. Alla behöver inte tycka om alla, inte ens mig, men det innebär inte att man behöver utsätta någon för skitprat, lögner och förtal, för det. Om någon retar sig på mig så får de lära sig att hantera det - det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att vara ärlig mot mig själv och andra och inte döma ut mig själv för att någon inte nödvändigtvis håller med mig eller gillar mig.
Jag föll och jag reste mig relativt snabbt igen...för att falla igen men av en helt annan orsak.
Min syster ringde förra måndagen och berättade att vår pappa (den far jag har växt upp med) hade blivit inlagd på sjukhuset med lunginflammation. Jag ringde sjukhuset på tisdagen och fick veta att det var ganska allvarligt men ändå stabilt och sjuksköterskan trodde och hoppades på att det skulle ordna sig och att han skulle bli frisk men det fanns ett problem: Han har leukemi sedan några år tillbaka (den sk ofarliga versionen) och blodcirkulationen var dålig etc.
Sedan gick det snabbt. På fredagen på väg ut från jobbet ringde min syster igen och berättade att han blivit flyttad till IVA och nersövd för behandlingen hjälpte inte för alla hans röda blodkroppar var helt borta. Hans kropp var så trött att den lilla energi som fanns kvar behövdes till behandlingen. Jag ringde IVA och fick veta mer och förstod att det var riktigt allvarligt. På vägen hem, på spårvagnen ringde jag Oliver och Samantha och båda sa att de ville åka in för det kanske var sista gången de fick se sin morfar...så vi åkte in till sjukhuset - jag och mina tre barn.
Att se sin far för första gången på sex år, nersövd med en syrgasslang i munnen var rent jobbigt. Han var varm som en kamin och svettades jättemycket.
Jag lade mina händer på honom och gav honom det enda jag kunde ge: Reiki (helande energi) och pulsen gick upp några slag och även blodtrycket men inte så mycket eller så stabilt som jag hade önskat. Jag kände hans hjärta slå och trycket i hans huvud, vilket gjorde att jag blev helt varm och röd om öronen...men samtidigt så kändes det som om det redan var försent. Det fanns ett motstånd i hans kropp och efter någon timme "hörde" jag honom säga att han ville vara ifred. Vi åkte därifrån och visste att min bror var på väg ner med sin familj från S-holm. Pappa skulle inte vara ensam.
Oron för vad som skulle hända släppte ju inte så när jag vaknade dagen därpå så var det långa samtal med brorsan, syrran och jag bestämde mig för att vänta till nästa dag med att hälsa på igen. Jag gjorde det enda jag kunde göra när huvudet var fullt av oro: Jag städade uteförrådet och hela gården. När jag var klar med det skulle jag gå och handla mat men hann inte komma så långt förrän jag fick ett sms från min bror: - Pulsen var på väg ner...
Det blev kortslutning i skallen och jag bara vände och gick hem och ringde IVA:
 - Kom, det är inte försent men kom NU.
Oliver och jag kastade oss i bilen och på 50 minuter var vi på sjukhuset.
Ungefär en timme senare var pappa död. Jag stod hela tiden vid hans sida med min bror, hans sambo och pappas fru och såg vår pappa dra sitt sista andetag...den som varit med om att en nära människa dött vet hur det känns. Det går inte att sätta ord på det - alla har olika upplevelser men det är ändå samma.
Jag skulle kunna skriva massor om vad som hände och hur jag kände, känner och tänker men det gör jag inte av hänsyn till både vår pappa och familjen.
Det blir begravning i början på juli och just nu känns det som varje dag är bara en transportsträcka till den dagen. Det är värst på kvällen och morgonen - mitt på dagen funkar det för då har jag fullt upp med jobbet men varje liten tanke och handling som påminner om honom gör ont.
I minnesrummet hade personalen på IVA lagt Lupiner i hans hopknäppta händer och denna blomma kommer jag alltid hädanefter förknippa med vår tokiga, snälla, galna, hårda pappa som vi älskade så mycket.

Sesamknäcke

När jag var på Majornas Megaloppis träffade jag en av min dotters grannar och fick smaka på ett sesamknäcke som hon bakat då hon fick veta att jag också kör LCHF och ja, det var så där GOTT som bara knapriga knäcken kan bli och ja, ärligt, jag saknar det ibland. Räknade snabbt ut vad som fanns i detta knäcke och var lite kaxig och sa att det där kan jag baka också...
Visst, jag googlade och fick upp ett sesamknäcke men det var INTE som det som dotterns granne bjöd på.
Lurat och undrat vad som var skillnaden...vad som saknades.
I fredags tog min käre, stora son studenten! GLADA mamman som grinade av sådana där moderskänslor som bara mammor kan få när deras barn gör stora grejer i livet.

Vi avslutade dagen med att ses hemma hos Samantha i Majorna och satt och mös på balkongen med lite vin och innan vi drog vidare så dök grannen upp på sin balkong och jag var snabb som attan och frågade vad exakt hon hade i sina knäckebröd. 

Jominsann, det var rätt ingredienser men mycket mer av allt men hon gör lite som jag: Har i sakerna på en höft så här blev min version:

400 gram skalade sesamfrön (Saltå Kvarn, hela paketet)

5 stora ägg

4 dl riven ost (idag blev det västerbottensost)

3 tsk Himalyasalt

1 tsk torkad timjan 

ca 1 dl ekologisk, kallpressad rapsolja

Vispa upp äggen, riv ost, blanda ner alla ingredienserna i det uppvispade ägget. 

Ta fram två bakplåtar och lägg upp hälften på varje. Jag använde bakplåtspapper men jag tror inte det behövs egentligen. Använde en slickepott och bredde ut smeten, det går om man liksom brer ut smeten, inte duttar för då fastnar det på sleven...

In i ugnen på 185 grader i 20 minuter. Jag tog en plåt i taget. 

Medan plåt nummer två är inne, så tog jag min pizzaslicer och skar upp i lagom stora bitar och vände på dem. 

När plåt nummer två var färdig, stängde jag av ugnen och gjorde likadant med plåt nummer två och sedan ställde jag in båda plåtarna i eftervärmen. 

Efter ca en timme tog jag ut dem och lade dem på grillgallret och lät dem stå inne en timme till. 

De blev JÄTTEGODA! Knepet är osten för när osten "torkar" så blir den knaprig. Känner att min mage fixar det här knäcket som är utan fiberhusk och linfrön. 

Smakbit: Majonäs, salami och brieost!

Resten av dagen har ägnats åt att rensa rabatter, bygga två blomlådor av restvirke och bara försöka ta vara på de solstrålar som varit idag. Värmeböljan verkar vara över för denna gången. 

Isis hittade en ny sovplats ute på gården idag också!