Inte många moln här inte! Inte på himlen i alla fall, bara privat. Livet efter pappas begravning går i slow motion med tanke på bouppteckning, arv osv. Jag har ingen arvsrätt men jag blir ändå involverad då pappa ändå var den enda pappa jag haft. Det har blivit en djupdykning i släktforskning och vi (jag och min bror) har varit och hälsat på en av pappas kusiner, en helt underbar man på 88 år som är pigg som en 18-åring. Där fick vi höra massor med roliga historier och även ren historia om släkten på far och farfars sida. Däremot var det tunnare om farmors sida och vi kunde konstatera att alla de bilder och foton som vi fick med oss från pappas hus i måndags är mest från farmors sida. Så mycket bilder jag har scannat den här veckan! Jag är väldigt glad över mina foto-kunskaper och min scanner och lagt ner många timmar på detta. När man är ung och frisk tycker man inte förfäder är så intressant men när någon går förlorad blir man plötsligt intresserad av vad det är för bagage denna människa hade med sig. Pappa var från en lantbrukarsläkt och tydligen också en väldigt "mäktig" sådan. Därför hade de råd att ta fotografier, både i studio och hemmavid. Stora träffar med många människor - det verkar som de aldrig var ensamna. Stora barnaskaror, släkt och vänner, nära och ofta. Den ensamhet som pappa kände måste varit stor i jämförelse med den barndom han hade och även när jag och mina syskon var små. Då fanns släkten närmare än den gör nu. Men det är klart, bor man i samma samhälle/by, då är det lättare än, som vi syskon, som är utspridda från Göteborg i söder till Lycksele i norr. Då är det lite svårare att komma över på en fika.
Känner att jag och min bror har hittat tillbaka till den närhet vi kände för många år sedan då vi bodde i U-hamn. Vi delar den känslomässiga sorgen efter pappa som våra två systrar inte riktigt känner, då de inte växte upp med pappa på samma vis. Relationen till en människa är helt känslomässig, inte biologisk, det är bara att konstatera. Det spelar ingen roll att jag inte träffade pappa de sista åren, mitt känslomässiga band med honom grundar sig på det liv jag delade med honom och alla de minnen jag har. Det gör ont att inse att han inte finns mer, det gör jätteont!
Så min semester går i sorgens tecken även om jag uppskattar det otroligt fina vädret.
Har även blivit mambo - min dotter har flyttat hem igen i väntan på ett eget boende. Det är jättemysigt att ha henne här, både som sällskap och en person som också bidrar i hushållet och praktiskt. Vi kör lchf på vanligt vis och njuter av grillat, sommargrönsaker och bär. Inget fattas oss! I mina odlingsbänkar växer det så det knakar, både i jordgubbsbänken och i kål - och salladsbänken. Igår testade vi Svartkålen, jag strimlade den, fräste den i smör med peppar, salt, chili, vitlök och lät den puttra i lite creme fraiche. Ett gott tillbehör till den grillade kotletten.
Det är lätt att slarva när det är sommar och semester med maten men samtidigt är det lättare än annars att faktiskt hålla sig till lchf - med alla fräscha grönsaker och tillbehör. Jag "unnar" mig de stora turkiska körsbären som säljs nu, det gör jag varje sommar men när säsongen är över, då är det över för mig med.
Vi har ätit ganska mycket ute på restaurang och tyvärr kan man inte välja bort allt, tex att det är stekt i margarin men annars funkar det med en köttbit och sallad till tex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar