I fredags var det klimax - begravningscermoni - dagen som man gick och väntade på sedan dödsögonblicket. Jag var känslomässigt stressad innan vi kom iväg men i kyrkan blev jag lugn. Hade planerat att sjunga tillsammans med sönerna men visste inte om jag skulle klara det. När säckpipan ljöd i den lilla kyrkan brast det och tårarna rann men det var förlösande för just när det var dags att sjunga var jag lugn igen. Vi sjöng,även om det var lite osäkert och orepeterat så klarade vi det.
Vi var nog alla lite utpumpade efteråt men åkte vidare till Alingsås och åt middag tillsammans, jag, barnen, syskonen och syskonbarn plus respektive. Efter middagen åkte min syster och hennes familj tillbaka uppåt och jag och min bror med sällskap åkte till Göteborg. Ingen verkade vara särskilt ledsen, bara medtagna...
I lördags drog jag, brorsan och hans sambo ut mot Nääs och hade en fantastisk dag med vacker väder, natur och historisk mark. Inga gnälliga barn, bara vi nördiga föräldrar som fick förkovra oss i det vi gillar, natur, historia, god mat och inget stress.
Igår åkte bror och sambo vidare och plötsligt var jag själv igen...men sönerna var hemma och vi grillade och innan dess hade jag fullt upp med att bygga en tvättställning av restvirket som fanns kvar och tvätta kläder i min "nya" tvättmaskin som jag fått.
I morse var det dags att åka till jobbet men jag kom inte så långt: Tankarna vällde in över mig om pappa och hans sista år.Tårarna och paniken fick mig att vända tillbaka hem igen. Jag är så jävla arg på hans fru! Jag brukar inte anklaga någon för saker och ting för alla har ett val, även min far men hans fru är inte värd mycket i mina ögon just nu. När min bror sa igår att pappa förstod att hans fru faktiskt var sjuk och skallen full med hjärnspöken, då brast något i mig. Han hade själv förstått det jag försökte få honom att förstå för sex år sedan men då vägrade han lyssna och vände sig från mig och jag fick inte umgås med honom längre...men i slutet visste han att jag hade rätt. OM jag hade vetat det så hade jag kunnat hjälpa honom de sista åren kanske. Nu fick jag inte det och det måste jag leva med. Det försvårar mitt sorgearbete - ilskan över att jag inte fick göra någon skillnad för honom. Jag är full av hämndtankar - hon ska fan inte få något efter pappa. Ja, jag har inga fina tankar om henne någonstans - jag hatar henne just nu och hon kommer vara ett sår som aldrig kommer läka. Man kan dö av psykisk sjukdom när man har den för nära sig. Hon skulle ha sökt vård för 20 år sedan så hade inte det här hänt! Det var inte hon som tog hand om pappa när han var sjuk - det var han som tog hand om henne...
Nu sitter hon där i huset, i skiten, kattpisset och misären och där kan hon sitta!
Jag har alltid "skojat" om att jag vill åka till Indien och brännas på bål vid Ganges när jag dör men jag har insett en sak: Att dö handlar inte om den som dör utan om de som lever kvar.
Min dotter frågade i bilen efter kyrkan om det fanns några alternativ till den där Gangesgrejen och jag sa att hon fick göra som hon ville. Det blev inget bra svar för hon började bråka med Adam som inte ville prata alls om den dagen jag ska dö.
Jag har lovat mig själv att jag ska skriva ett brev om det som mina barn kan läsa när jag har dött. Det kommer utgå från dem, inte från mig för jag förstår nu att det viktigaste inte är hur och var jag begravs utan hur och var jag begravs för deras skull - så de kan hantera sin sorg efter mig. Man får lära sig i livet att inte ha några olösta konflikter för man vet aldrig när någon dör i förväg. Jag känner att de konflikter jag hade med pappa inte var en konflikt utan ett missförstånd pga valet han gjorde när han gifte sig. Jag är inte arg på min far och jag vet nu att han inte var arg på mig så vi hade ingen konflikt men däremot finns det en massa frågetecken som jag nog aldrig får svar på.
När jag dör ska det inte finnas några frågetecken. Jag önskar att mina barn inte kommer sörja mig men det vet jag att de kommer göra och jag ska försöka göra det så bra som jag bara kan för att de ska kunna hantera det.
Det är det enda vi kan göra som föräldrar, lämna efter ett brev som tydligt hjälper dem att hantera sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar